Hästliv - Våra avelsston del 3 - Cortzana - Sangriahästen som blev min saga

Cajza - hästen med stort H. Foto: Magdalena Grönneberg
 

I allas hästliv finns det en häst som betyder lite mer än någon annan. För mig är Cortzana, Cajza just den hästen. Det tvåstjärniga prestationsstoet efter Cortez - Maraton, född 2003, kom in i vårt liv på ett oväntat sätt tidigt på året 2011. Jag fick ett samtal av en kompis om jag ville köpa henne, detta utan provridning eller att jag ens tittat på henne. Dock kände jag ju till henne och prestationerna. Där och då kunde jag inte ta något beslut för vi skulle åka utomlands. Lovade att återkomma med besked när vi kom hem. På en restaurang i soliga Gran Canaria mötte vi upp kompisen Malin och Sangrian började flöda. Där pratade vi om för- och nackdelarna med att jag eventuellt skulle bli hästägare. Mot den sista tillbringaren fanns det ju inga tvivel. Hästen skulle till mig. Tack gode gud för det! Vilken resa hon har tagit oss på. Vilka minnen, drömmar som blivit uppfyllda och så många otroligt roliga timmar i stallet och stunder på tävlingsbanorna. Hon är hästen som på något vis fick mig att komma hela vägen till att bli reporter och börja jobba heltid på Hippson. Det var nämligen med Cajza i mitt liv som gjorde att jag började blogga på just Hippson. Utan henne hade vi inte heller köpt gården, eller jag blivit intresserad för avel. Ja, ni förstår - hon är grunden till allt!

Hon har tävlat upp till 1,30-hoppning med placering och vår största framgång var Falsterbos amatörtour. Hon har för mig varit den bästa amatörhästen, sällan hon kommer hem från en tävlingsdag utan rosett till samlingen. Även hon är fri från WFFS-genen och nu, som blivande 18-åring, pensionerad från tävlingsbanorna. I och med pensioneringen blev hon vårt tredje avelssto. Hon födde 2020 ett hingstföl efter Cascari - vi döpte honom till Concorde. Han kom tvåa på fölvisningen och är den vackraste jag sett. Glädjande nog för oss är hon återigen dräktig med Cascari och jag hoppas hoppas hoppas verkligen på ett stoföl. Men vi får se vad hon överraskar oss med :-)


Concorde, "Conny" och hans mamma Cajza visar upp sig! Fotograf: Pernilla Hägg


Ps. Visst är det lite roligt att våra tre avelsston har namn som börjar på C. ;-)



Min bästa kompis i vått och torrt <3
 
 
Efter första starten i Falsterbo.
 
 
Oavsett om det är efter en runda i Falsterbo...
 
...eller en runda i ett regnigt Gagnef, så har hon alltid satt ett leende på mina läppar. <3
 
Foto: Anki Yngve/Hippson.se



Mvh Annelie

Följ oss gärna på instagram - @stallsteningeby

Läst 13536 ggr



Fler inlägg

Det är lördagkväll när jag sitter i hotellbaren och bloggar. Jag har funnit den skönaste av soffor längst i hörnet av denna gemensamma yta som håller både bar och restaurang. Här kan jag sitta i min ensamhet, höra sorlet av gästerna, skratten och glädjen - men behöver inte vara delaktig.

Så vad gör jag då i Frankrike denna helg, ensam? Svaret är för mig enkelt, men blev inte som jag trodde. Jag behövde en paus. Behövde komma från vardagens måsten och press som jag levt med under 10 månader. Ska jag vara ärlig så trodde jag att det var till Frankrike jag åkte för att skriva en bok. Skriva av mig om sorgen, vågorna och tomheten. Det blir kanske en bok. Men inte i dag, inte i helgen, även om denna resa absolut ska dokumenteras i text och läkandets kraft.

Hemma lämnade jag över ansvaret för hästarna till mina vänner My och Maria. Nathalie tog hunden Bella och mina föräldrar sportlovsbusar med barnen.

Fredag morgon 06.00 satt jag på ett plan från Arlanda till Paris. Från flygplatsen Charles de Gaulle tog jag tåget in till centrala Paris. Shoppade lite på Hermès, lunchade på ett magiskt kafé och åt en croissant nedanför Eiffeltornet. Ni vet de klassiska turistsakerna ;-)

Men sedan tröttnade jag och tog en taxi ut till min destination - Versailles. Det är mitt tredje besök här, och en av anledningarna till att jag tar mig hit. Jag ä l s k a r att historien sitter i väggarna, att varje träd har en väl uträknad placering, att de stått i så många år och att allt detta är oändligt. Eller ja, i alla fall snudd på oändligt.

Det var här i Frankrike jag och Per hade vårt livs semester. Jag fyllde då 30 år och han hade planerat allt in i minsta detalj. Jag minns våra lyckligaste minnen, beslutet på gräsmattan nedanför palatset den där dagen i augusti när jag bestämde att det inom en snar framtid var dags att börja tänka på att bli föräldrar. Minns glädjen över framtiden, nutiden och att vara i stunden.

Jag vet ju att den versionen av mig finns kvar. Innerst inne är den kvinnan kvar. Men jag har tappat kontakten med henne. Istället har jag blivit en överbeskyddande, tunnelseende och hårt arbetande mamma/kvinna. Mina barn har gått före ALLT sedan juni månad. Hästarna har kommit på andra plats. Därefter har bouppteckning, administrativa uppgifter och krångel upptagit min lediga tid. Det har inte funnits många sekunder att tänka på mig själv.

Så jag var väldigt egoistisk. Jag bokade resan, sen frågade jag om hjälp med allt där hemma. Hade jag inte bokat hade jag aldrig åkt. Hade hittat på en egen ursäkt till varför jag inte skulle åka. Men nu åkte jag.

Jag är här för att säga hej. Hej till mig själv och se om jag finns kvar där inne. Sen hej till minnena av min man och våra fina ögonblick som funnits här. Och vet ni vad det bästa är? Det har fungerat! <3

Kan vi bara notera att samtliga träd i ALLA alléer står på rejält raka linjer. Helt galet. 

När jag fredag eftermiddag klev in i parken utanför palatset spreds ett lugn igenom hela kroppen. Alla måsten, alla krav och allt hemifrån stannade upp. Jorden slutade nästan snurra och det enda jag såg var skönheten. Parken, historien och hur man kan promenera i timtal för att bara ladda batterierna. Så jag gjorde det. Både under fredagen och lördagen blev det över 20.000 steg.


Älskar plötsliga infoskyltar. Ser jag en springer jag alltid dit :-) 


Planterat 1668! 1668!! Wow.

Det är sällsynt att jag delar med mig så personligt här i hästbloggen.. Ber om ursäkt om ni tröttnat och inte orkar läsa längre ;-)

Men jag slänger in lite häst här mot slutet. För i dag var jag på jakt efter OS-arenan! Och jag fann den. Fann både fälttävlanshinder och arenan. Läktarna skämtar man inte bort i första taget - hoppas ingen är höjdrädd!


Akta gräset! Här ska hästar galoppera!


Läktarna på båda sidor om ridbanan. I förgrunden ett av fälttävlans vattenhinder.


En bit in i parker finner jag ett rejält nedhopp!


Informationsskylt för besökare framför hindret. 

Efter min långa, blöta, promenad på förmiddagen tog jag ett varmt bad och sov en sväng. För att sedan avrunda dagen på det mest otroliga vis jag någonsin gjort. HERREGUD. Jag har varit på en hästshow som var Opera till häst. Det var kärleksförklaring till våra djur och deras fantastiska kunskaper. Det rådde starkt förbud mot foto och film när showen började, men jag har hittat ett klipp på youtube. Spana in nedan!


Hovstallet, mitt emot slottet i Versailles. 



Ridhuset med en otrolig atmosfär. 


Jag satt med tårar i ögonen i den mäktiga, historiska lokalen. När stråkmusiken stundtals tystnade hörde man regnet vräka ner på taket, något som gjort det hela än mer magiskt.




Efter showen fick man ta en vända i stallarna. Hästarna stod lugnt och tuggade sitt hö medan vi promenerade förbi. 


Min första tanke var "taket", "golvet", "lamporna", och sist hästarna. haha!


Namnskyltar med både namn och ras.

Under söndagen blir det en sista promenad i parken, sedan tar jag mig mot flygplatsen för att landa hemma lagom till barnens söndagsbad och hästarnas kvällsfodring.
Månaden rivstartar med att hämta häst inne på Beridna Högvakten och sedan rullar veckan på. Jag längtar! 3 dagar borta och jag har lyckats med mitt mål - jag har hittat tjejen som gärna fuldansar, skrattar och ser ljust på framtiden. Hon fanns i den mäktiga 800 hektar stora parken utanför Paris. Hon behövde bara stanna klockan, sätta tiden på paus och ta sig några djupa andetag för att fortsätta framåt.  

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram

. 


Läst 1323 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Jag måste väl ändå nämna det uppenbara... Har ni läst artikeln om mig här på Hippson? :-) 
Läs den här annars, om ni vill <3 

Den är en av flera delar som jag varit med i på senaste tiden. Grand finale (får man väl ändå kalla det), är att jag ska vara med i nästa nummer av tidningen. 
Jag tror och hoppas att in får se en sida av mig där, som ni inte sett tidigare. Men jag har inte läst det själv ännu, så man vet aldrig ;-) 

Fotograf Johan Marklund fångade en härlig bild på mig när han var här, med Lunatic i framkant (nyfiken som alltid) och min älskade Ryana lite skitig bredvid mig. Skrattar gör jag för min uppfödning Mr Wright försöker äta upp min hand lite försynt, men ändå inte. haha


Sååå, vad har jag gjort senaste tiden då? Jag kommer inte ljuga, för det är inte att berätta sanningen. Just nu är jag nere i en svacka. Sorgen blir påtaglig mellan varven. Oftast kan jag lyckas hålla den kontrollerad och vardagen med barnen och gården hjälper mig fokusera framåt. Men sen kommer det vågor när jag inser att han kommer inte tillbaka. Min man kommer aldrig mer gå in genom dörren, kan kommer aldrig komma och krama mig på natten så att man nästan kvävs för att han alltid var så varm. Inte heller kommer han lyfta sina barn till skyarna och få dem att skratta så de nästa kroknar. 
Döden är oåterkallelig och definitiv. Det vet man, men oj så svårt det är att acceptera ibland. 

Men det vackra med döden (eller inte) är att livet forsätter. Man tvingas gå vidare och varje morgon när solen går upp torkar man sina tårar och fortsätter.
Jag har dragits med min skadade arm, men nu börjar vi äntligen få rätsida på det. Två gånger har den sprutats med kortison, en gång sattes det akupukturnålar och i dag blev nerven bedövad för att "nollställas". Om en vecka hoppas jag att den är tillbaka i full fart. 

För det behövs. Om några dagar blir det fullt i stallet igen. Jag har fått hålla lite på boxplatserna eftersom jag haft ont i armen och fått hjälp av vänner med mockningen. Jag hade dock satt en egen tid för min paus och nu är det dags att öppna dörrarna igen.
Denna vecka anländer det snabbt 5 hästar och på måndag en, kanske två hästar. Sen är det fullt ös som vanligt. Superkul!
Hästarna som kommer är tre semesterhästar, en fraktur, en hovrelaterad skada och eventuellt en ligamentskada. 

En som verkligen börjar komma igång här på gården är Albert. Vi tömkör i ur och skur och nu börjar han bli pigg, starkare men det är en bit kvar innan han är snygg och musklad igen. Men vi jobbar på det!

Vågar man lägga in filmer på när man rider utan att man blir kritiserad? Här sitter jag på min femåring, målet är avslappnad och att hon ska kunna ta fram näsan och sträcka ut halsen utan att tappa balansen <3




Jag lämnar dagens blogginlägg med humor! Jag är så fruktansvärt mörkrädd!! Så här gick det igår när jag skulle ner till stallet i mörkret, haha!



Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram 


Läst 10596 ggr Kommentarer Kommentera


Helt klart en ovanlig måndag i stallet!

Hej!

Just nu rullar allt på i en himla fart! I måndags inleddes veckan med att fotograf och reporter var på plats flera timmar med mig på gården. Helt klart en ovanlig dag (och kall!!,haha!) men jag hoppas att utslaget av dagen blir något som ni alla tycker om när ni läser. Det kan nämligen vara så att en viss Annelie Lundkvist ska vara med i tidningen. Så himla märkligt, men rolig! Vad vi pratat om låter jag vara hemlis till tidningen kommer ut. Men hoppas ni alla tycker om det <3


Polishästen "Zvante" njöt av uppmärksamheten! Dagen efter dansade han igenom sitt återbesök också. Hoppas han snart är i tjänst igen :-) 

Utöver stora intervjudagen har veckan varit relativt lugn. Jag har varit på kliniken och hovslagaren har varit här för att byta gips på en fraktur samt slå på en sko på läkt skada. Anledningen till att jag behövt tacka nej till en hel hög hästar är enkel - jag själv är skadad. 
Innan jul började jag känna smärta i armbågen. Det är inget ovanligt för mig på vintern, och när det kommer runt jul brukar jag få hjälp här hemma med mockning och kunna få vila lite. När jag numera är ensam på gården så har det bara varit att bita ihop. 

Flera gånger om dagen har jag haft ultraljud, värmelampa och liniment på armen för att försöka lindra. En omgång med antiinflammatoriskt och två vändor till massör har jag även hunnit med. Det höll på att bli bra, men så hände det som inte fick hända. En häst jag promenerade kastade sig tre gånger i hopp om att få leka vildhäst på vift... Han lyckades inte, för jag höll i. Men istället slet jag upp något i armen som plötsligt gjorde mer ont än någonsin. 

Jag skickades till Idrottsskadecentrum i Uppsala och där kunde vi konstatera skadad och inflammerad ledkapsel i armbågen. Om vi säger så här... AJ, vad ont det gör att få en spruta kortison rätt in i armbågen. Fy fan (ursäkta svenskan).

Han förstod att jag har svårt att inte arbeta, men vänligen, dock bestämt, bad han mig att ta det lugnt. Så jag gjorde något jag sällan gör. Jag har bett om hjälp!
I går var min kompis Maria här och mockade. I dag var kompisen Josefin här och mockade. I morgon kommer Maria igen och under helgen hjälper kompis My mig. På tisdag är det dags för kortisonspruta nummer två. Därefter ytterligare några lugna dagar innan vi hoppas att armen är som ny igen. 
Det är svårt, otroligt svårt, att sitta still... Men jag tog faktiskt fyra timmar i dag när jag la mig på soffan och somnade. Mitt på dagen. Så skönt och v ä l d i g t välbehövligt!


Färre hästar i stallet känns märkligt. Jag har snart hela 6 boxar lediga!

Att ha få hästar i stallet är ganska tråkigt. Men jag fullkomligt vägrar ha fler hästar än vad jag klarar av. Min kropp säger nej just nu och då måste jag lyssna. Min plan är att låta kroppen bestämma lite och kanske blir det 14 dagar lite lugnare nu. Vi närmar oss våren och jag känner mig inte ett dugg orolig för min ekonomi som egenföretagare. Min sommar blev nämligen fullbokad häromdagen. 
Det är otroligt hur snabbt saker går via sociala medier. Jag la ut gällande sommaren och VIPS var det fullt. 



Jag fullkomligt längtar efter sommaren! Våren är ju långt bort, men när stormen Ingunn kommer in över Sverige och blåser bort all is på gården, så får man ju ändå hopp om livet som gårdsägare. <3
I vår hoppas jag på många förändringar här på gården. Jag drömmer om att anlägga en ny ridbana, att hönsen och kaninerna får nya bostäder på baksidan av stallet - och att jag får napp i min tanke om personal. 

Jag är nämligen på jakt efter en gårdskarl/kvinna. Någon som egentligen inte vill arbeta med hästar, men tillbringa sina dagar utomhus för att hjälpa mig på gården. Ni vet allt det där praktiska som jag måste göra, men egentligen skulle jag hellre lägga den tiden på hästarna. 
Vi pratar hagfix, vattenfyllnad, gräsklippning, sandning etc. 
Har börjat lägga ut lite trådar så får vi se vad som händer!

Ha en fin vecka! Och följ mig gärna på instagram @stallsteningeby - där har jag precis passerat 4 100 följare! Superkul för lilla mig :-) 

Mvh Annelie 


Läst 17606 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.