Förra veckan anordnade vi ,stalltjejerna, en AW för hela team Lövsta (trägård, Stjärnborg, verkstad, etc.). Tanken är att varje arbetslag ska anordna en varsin, men vi var alltså först ut! Såklart ville vi lägga ribban högst och bestämde oss därför för att arrangera AWn med temat "Fångarna i Stallet". Inspirerat av fångarna på fortet. Vi hade t o m vår egen Fader Fouras - i form av Jenny!) med gåtor! Vi började med att dela in alla deltagare i fyra olika lag som sedan slöts upp i ridhuset där vi började med lekar. Bl.a. skottkärre-race tävlades det i där föraren var blind och personen i kärran (såklart iförd hjälm) skulle guida föraren genom banan. Det var blandad utdelning på övningen. 

Efter lekarna samlades alla nere vid stallet för middag. Det är inte speciellt svårt för oss att bestämma vilka som ska göra vad när vi delar upp oss inför en sån här uppgift. Jag ska exempelvis inte ansvara för någon form av förtäring. Däremot fixar jag gärna med det andra! Jag & Lovis var därför ansvariga för lekarna medan Tinne, Carro & Linnea fixade käket. Ca. 30 personer skulle äta middag ink efterrätt. I ett stall. Man får inte vara dum! En tacos-variant i mjuka båt-skal vart lösningen för en (nästan)diskfri middag! Efterrätten då? Jo det var rabarberpaj som man putsade ner i glasstrutar! Enkelt! 

Efter AWn packade vi det sista i lastbilen för dagen efter så åkte jag, Tinne & Alicia till Borås för att tävla. Tinne på Sigge & Mio och Alicia på Fille. Det var Mios tävlingsdebut vilket var extra spännande! Vid Onsdag lunch rullade vi. Som färdkost: leftovers från gårdagens AW. Supergott även dagen efter & inte helt dum lastbilsmat då besticken inte är ett måste. Väl framme installerades hästarna i sina boxar & bilen pluggades in vid sin elplats. Hästarna fick känna lite på banan när de fått landa lite i boxen och dagen efter var första start. Fille var först ut och var jätteduktig. Mio klarade debuten med bravur och gick upp i ledning. Sigge ville inte vara sämre han och knep åt sig första platsen. På kvällen började det blåsa upp så det blev frågesportsspel i lastbilen. Tinne vann. Igen. Dagen efter var det sista starten för Sigge & Mio med samma placeringar som dagen innan! Riktigt bra dag på jobbet! Senare rullade vi hem med våra kämpar mot Lövsta.

Men, hur kommer det sig att så fort man varit på tävling med en häst så skruvar den sig lite, lite längre in i hjärtat? Vi är ju med dom hemma hela tiden, ryktar, rider ut, åker till veterinären, tar h om. Är det verkligen en så stor skillnad att vara ute med dom på tävling? Är det kanske för att vi på en tävlingsplats någonstans blir mer utsatta? Hemma är allt anpassat för att träning, vardag, utevistelse, etc, ska passa hästen så bra som möjligt. På tävling är det lite mer som det är. En boxgranne som tar för mycket plats, till en orolig häst i stallet, till en framridning som inte är optimal för just din häst eller bara helt enkelt - en uppstallning i tältstallar när det blåser storm och spöregnar så att ALLT är dyngsurt. Det är klart det är tufft för arrangör/ryttare/hästskötare/funktionär eller vem du nu än är. Men hästarna. Hur ska dom veta eller förstå? Iväg på okänd plats, med kanske inte optimala förutsättningar och ändock ger de allt. Inte någonting man vanligtvis tänker på kanske men det slog mig när vi tävlade för först gången med Mio, vad skulle vi göra utan våra älskade hästar? 

Josefine