Vi tar det från början!

Hej igen!

Först och främst vill jag bara tacka alla som skickat förslag på så många bra ämnen jag kan ta upp här i bloggen, vilken härlig start! Tack! Ett utav dom var att jag skulle berätta om hur jag hamnade på Lövsta och tänkte att det kanske är ett bra första inlägg.

Vi backar bandet till 2012 då jag började på Flyinges Unghästutbildarprogram (2012-2013). Eftersom att programmet var yrkesförberedande så var det ganska mycket praktik. Först åkte jag två månader till Henrik von Eckerman som då var baserad hos Ludger Beerbaum i Osnabrück, Tyskland. Den andra praktiken vart lite närmre, nämligen på Lövsta i Upplands-Väsby.
Tack vare den långa period jag praktiserade så fick jag verkligen arbeta in mig i alla rutiner, lära känna alla som jobbade i stallet och alla hästar. Även fast det idag känns som tusen år sedan kan jag ändå minnas min första gång jag var på Lövsta.
Det var inte likt något stall jag varit i tidigare och vissa delar tyckte jag inte ens såg ut som att de tillhörde ett stall. Det var stor skillnad från andra inackorderingsstall och ridskolor, som för mig då var den typiska stallmiljön.

Det kändes på ett sätt som att jag hade hittat hem, för jag stormtrivdes verkligen från dag ett. Men på ett sätt kändes det även som en dröm. Som att det var ouppnåeligt att nånsin få spendera sina dagar där, ta hand om alla fina hästar och vara en del av Team Lövsta.
Men jag vart erbjuden sommarjobb direkt efter praktiken och sedan provanställning efter det. Jag hade inte direkt några egna tydliga eller bestämda mål med min utveckling som ryttare när jag kom till Lövsta. Jag fick rida ut en del hästar, rida fram ibland åt Tinne och Carro, vilket var jätteroligt! Men - det var helt klart något extra med att bara vara i stallet och ta hand om hästarna och allt där till.

Sara var Tinnes hästskötare på den tiden och jag var alltid fascinerad av henne, hennes hårda arbete och känsla för hästarna. Hon fixade och donade, höll ordning och reda. Stenkoll på sina hästar, alltid steget före. Kändes som rena motsatsen till mig då som var mer "ny på jobbet".
Jag minns en Söndag jag jobbade, kände mig som en riktig sopa. Jag skulle gå ut och gå med Anton och han har verkligen en tendens till att köra lite med ny personal och praktikanter. Han vart super arg om han inte fick stanna och beta så det vart inte en så lång promenad men när jag tillslut bestämmer mig för att nu får han faktiskt inte beta mer, då ställde han sig på min fot. Hårt. Trots att jag var super noggrann och försiktig. Jag var inte ens i närheten av hans hovar! Det var som att han siktade och så sen stod han kvar på foten. Jag ringde Sara och berättade om vad som hade hänt och att jag inte kunde gå. Hon fick be så mycket om ursäkt och att jag skulle säga till på skarpen. Det gjorde jag såklart inte, jag mutade honom med sockerbitar hela vägen hem. Med Sara skulle han aldrig göra så. Dom hade något annat.

Det vart på något konstigt sätt något form av mål att jobba emot men samtidigt med känslan "det där skulle jag aldrig någonsin klara av". Konstigt. 
Efter mitt första år på (mitt numera andra hem) Lovsta South, Wellington, Florida, så var Caroline med familj med. Hon tävlade Paridon Magi som var med och jag pysslade lite extra med honom efter hans starter. Vi bestämde sedan att jag skulle få följa med Caroline ut på tävlingar när vi  kom hem till Sverige och hjälpa till. Det var även då som vi köpte Van Vivaldi och jag kommer aldrig glömma när Carro berättade det för mig och att jag då skulle få ta hand om honom när vi kom hem. Det kändes helt sjukt. "Jag ska få ta hand om VAN VIVALDI" minns jag att jag tänkte. För mig var det då obegripligt och jätteroligt.

Sedan gick tiden, jag var med Carro på reser med hennes tävlingshästar (Paridon Magi, Sankt Erik II & Van Vivaldi) vilket var så kul och lärorikt.
Efter OS i Rio slutade Tinnes hästskötare Sara och hon behövde därför en ny. Eftersom att Carro var gravid och inte tävlade någonting just då vart det nog helt naturligt att det var jag som skulle ta över men det var inga naturliga tankar som for genom mitt huvud där och då.

Jag var så nervös. Över att inte lyckas, över att inte vara bra nog. Flera gånger övervägde jag att det inte var någon idé för mig att göra det överhuvudtaget, jag vågade inte. Men jag gjorde det ändå och det är en himla tur - för det är nog det bästa val jag nånsin gjort!

Josefine