Hej igen!
Först och främst vill jag bara tacka alla som skickat förslag på så många bra ämnen jag kan ta upp här i bloggen, vilken härlig start! Tack! Ett utav dom var att jag skulle berätta om hur jag hamnade på Lövsta och tänkte att det kanske är ett bra första inlägg.
Vi backar bandet till 2012 då jag började på Flyinges Unghästutbildarprogram (2012-2013). Eftersom att programmet var yrkesförberedande så var det ganska mycket praktik. Först åkte jag två månader till Henrik von Eckerman som då var baserad hos Ludger Beerbaum i Osnabrück, Tyskland. Den andra praktiken vart lite närmre, nämligen på Lövsta i Upplands-Väsby.
Tack vare den långa period jag praktiserade så fick jag verkligen arbeta in mig i alla rutiner, lära känna alla som jobbade i stallet och alla hästar. Även fast det idag känns som tusen år sedan kan jag ändå minnas min första gång jag var på Lövsta.
Det var inte likt något stall jag varit i tidigare och vissa delar tyckte jag inte ens såg ut som att de tillhörde ett stall. Det var stor skillnad från andra inackorderingsstall och ridskolor, som för mig då var den typiska stallmiljön.
Det kändes på ett sätt som att jag hade hittat hem, för jag stormtrivdes verkligen från dag ett. Men på ett sätt kändes det även som en dröm. Som att det var ouppnåeligt att nånsin få spendera sina dagar där, ta hand om alla fina hästar och vara en del av Team Lövsta.
Men jag vart erbjuden sommarjobb direkt efter praktiken och sedan provanställning efter det. Jag hade inte direkt några egna tydliga eller bestämda mål med min utveckling som ryttare när jag kom till Lövsta. Jag fick rida ut en del hästar, rida fram ibland åt Tinne och Carro, vilket var jätteroligt! Men - det var helt klart något extra med att bara vara i stallet och ta hand om hästarna och allt där till.
Sara var Tinnes hästskötare på den tiden och jag var alltid fascinerad av henne, hennes hårda arbete och känsla för hästarna. Hon fixade och donade, höll ordning och reda. Stenkoll på sina hästar, alltid steget före. Kändes som rena motsatsen till mig då som var mer "ny på jobbet".
Jag minns en Söndag jag jobbade, kände mig som en riktig sopa. Jag skulle gå ut och gå med Anton och han har verkligen en tendens till att köra lite med ny personal och praktikanter. Han vart super arg om han inte fick stanna och beta så det vart inte en så lång promenad men när jag tillslut bestämmer mig för att nu får han faktiskt inte beta mer, då ställde han sig på min fot. Hårt. Trots att jag var super noggrann och försiktig. Jag var inte ens i närheten av hans hovar! Det var som att han siktade och så sen stod han kvar på foten. Jag ringde Sara och berättade om vad som hade hänt och att jag inte kunde gå. Hon fick be så mycket om ursäkt och att jag skulle säga till på skarpen. Det gjorde jag såklart inte, jag mutade honom med sockerbitar hela vägen hem. Med Sara skulle han aldrig göra så. Dom hade något annat.
Det vart på något konstigt sätt något form av mål att jobba emot men samtidigt med känslan "det där skulle jag aldrig någonsin klara av". Konstigt.
Efter mitt första år på (mitt numera andra hem) Lovsta South, Wellington, Florida, så var Caroline med familj med. Hon tävlade Paridon Magi som var med och jag pysslade lite extra med honom efter hans starter. Vi bestämde sedan att jag skulle få följa med Caroline ut på tävlingar när vi kom hem till Sverige och hjälpa till. Det var även då som vi köpte Van Vivaldi och jag kommer aldrig glömma när Carro berättade det för mig och att jag då skulle få ta hand om honom när vi kom hem. Det kändes helt sjukt. "Jag ska få ta hand om VAN VIVALDI" minns jag att jag tänkte. För mig var det då obegripligt och jätteroligt.
Sedan gick tiden, jag var med Carro på reser med hennes tävlingshästar (Paridon Magi, Sankt Erik II & Van Vivaldi) vilket var så kul och lärorikt.
Efter OS i Rio slutade Tinnes hästskötare Sara och hon behövde därför en ny. Eftersom att Carro var gravid och inte tävlade någonting just då vart det nog helt naturligt att det var jag som skulle ta över men det var inga naturliga tankar som for genom mitt huvud där och då.
Jag var så nervös. Över att inte lyckas, över att inte vara bra nog. Flera gånger övervägde jag att det inte var någon idé för mig att göra det överhuvudtaget, jag vågade inte. Men jag gjorde det ändå och det är en himla tur - för det är nog det bästa val jag nånsin gjort!
Josefine
Efter sju år på Lövsta har det blivit dags för mig att testa vingarna och ge mig ut på nya äventyr. Det här är med andra ord mitt sista blogginlägg på Hästskötarbloggen. Jag hade hoppats på fler inlägg än vad det har blivit men – hästarna kommer alltid först som ni vet och tiden har helt enkelt inte riktigt räckt till.
Istället för att skriva ett långt inlägg om min tid på Lövsta och försöka förklara allt jag lärt mig och fått uppleva har jag dock bestämt mig för att göra en "Best of" med lite highlights från mina år på Lövsta Stuteri i kronologisk ordning. Mycket nöje!
PRAKTIK LÖVSTA STUTERI - 2012
När jag läste Unghäst på Flyinge gjorde ja en av mina praktikperioder på Lövsta. Tack vare min mamma som tyckte att Tyskland var lite väl långt bort. Det var första gången jag satte min fot på Lövsta och föll pladask. Tack mamma.
LÖVSTA SOUTH, WELLINGTON - 2014 – 2020
Årsskiftet 2014–2015 spenderades min första säsong på det som kom att bli mitt andra hem – Lövsta South i Wellington, Florida. Många roliga minnen, nya vänner och tävlingar jag aldrig kommer att glömma därifrån.
UVM BL.A. 2015 – 2016
Efter min första vistelse i Wellington så fick jag hänga på Carro och hennes hästar på tävling vilket var väldigt roligt och lärorikt. Det var allt ifrån mindre tävlingar med någon häst som skulle vidareutbildas, till Unghäst-VM och Breeders med Van Vivaldi & Sankt Erik II och internationella starter med Paridon Magi.
CENTRAL PARK HORSE SHOW – 2016
Min första internationella tävling med Tinne och Paridon Magi. En riktigt rivstart inser jag nu när jag kollar i backspegeln men det väldigt roligt och lärorikt! En tävlingsplats i den miljön och med den logistiken, egentligen allt runt omkring, har jag aldrig upplevt efter det och kommer nog inte att göra det heller...
EM I GÖTEBORG – 2017
Första mästerskapet! Väldigt spännande och pirrigt såklart. Såpass pirrigt att jag satte FEL nummer på nummerlappen vid vet-check (jag hade vänt 6an mot en 9a)! Sånt jag kan komma och tänka på när jag inte kan somna om nätterna. Tur vi tog medalj med laget! ;)
ROTTERDAM – 2018
Min första tävling med Anton. Midsommar i lastbilen med laget och många skratt.
1:A HELGEN I DECEMBER – 2018
Vilken helg! Jag vann årets hästskötare på Ryttargalan och senare under helgen visade Tinne & Anton upp deras fantastiska kür i Top 10-finalen.
VM I TRYON – 2018
Väldigt häftig upplevelse med minnen och erfarenheter för livet. Blod, svett & tårar tillsammans med bästa teamet.
WC-FINALEN I GÖTEBORG – 2019
Finalen kom att bli Antons allra sista tävling. En fantastisk sista ritt, varken jag eller Tinne kunde hålla oss för tårar.
VÄRLDENS BÄSTA KOLLEGOR 2012 – 2020
Från start till mål har jag varit så extremt bortskämd med världens bästa kollegor, chefer och arbetsgivare. Det är absolut ett företag, ett jobb men också – min familj.
PEACE OUT!
JOE
Läst 27651 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Läst 41172 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Bättre sent än aldrig, här kommer den tredje och sista delen av grooming serien. Knoppning. Enjoy!
Josefine
Läst 37685 ggr | Kommentarer | Kommentera |
– TEMA: Trendspaning
– Porträtt: Carl Hedin
– Hitta flytet med kavaletti
– Lyft dressyren med musik
– Mental träning för föräldrar
– Säkerhet hos veterinären
...och mycket, mycket mer!