Jag hade tänkt skriva en sammanfattning per år på hippologen, men den sista tiden på utbildningen har varit så hektisk att jag knappt hunnit äta och sova. Så här kommer ETT sammanfattande inlägg om hippologen som helhet.

På sadelmakeriskolan i Tärnsjö 2014 träffade jag Karin. Jag hade påbörjat min andra termin på sadelmakeriskolan och Karin hade precis börjat sin första. Karin hade gått ett år på Hippologen, men sedan hoppat av då hon kände att det inte var rätt för henne. När jag pratade med Karin om hippologen insåg jag att hippologen nog var rätt för mig. Idag, sista dagen på hippologen, är jag otroligt tacksam och glad för att jag träffade Karin. Tack! 

Första året, som är på Flyinge, var helt fantastiskt. Jag trivdes så himla bra nere i Skåne bland alla storkar och vallmoblommor. Vi fick rida in unghästar, ha stalltjänst, köra, rida, ha stalltjänst, dissekera hästben, slå på tappskor, ha stalltjänst, ta häskötarexamen, sättas in i kritiskt tänkande, ha stalltjänst, räkna foderstater, plugga pedagogik, hålla anläggning & hästar i uppvisningsskick och mycket mycket mer. När hösten och tvåan närmade sig hade jag verkligen ingen lust att flytta...

Terränghoppning med skolhästen Yankee

Unghästen Zaranoff som jag och min klasskompis Anna red in tillsammans

Vi fick prova på körning under 8 veckor. Foto: Andreas Olsson

Godkänd hoppexamen med skolhästen Yankee

Men det blev ju rätt bra uppe på Strömsholm också. Faktiskt helt fantastiskt här med! Under andra året blev det lite mer ridning. Vi red unghästar, hoppade äldre hästar, hade stalltjänst, trimmade dressyr, skrev seminariearbeten, övade på att hålla lektioner för gymnasieeleverna, hade stalltjänst, hade praktik på ridskolor runt om i landet, fick föl, letade efter den veteskapliga kärnan genom att följa den röda tråden (vi letar än), tävlade och mycket mycket mer.

Min fantastiskt fina unghäst Don Aparte som jag hade under andra året Foto: Andreas Olsson

 
Bästa läromästaren Ackurat som jag hade i hoppningen Foto: Andreas Olsson

 
Dressyrhästen Dolce Tau som tog mig genom dressyrblocket Foto: Andreas Olsson

Aaliyah kom till världen - årets bästa händelse. Foto: Andreas Olsson

 Att börja tredje året kändes vemodigt. Man förstod att slutet var nära, men samtidigt visste vi nog alla att detta skulle till att bli det bästa året på utbildningen. Året då vi valde inriktning och också fick grenspecificera oss. Vi har ridit desto mer, ridit äldre unghästar, hoppat högre, mer avancerade rörelser i dressyr, haft stalltjänst, skrivit examensarbete (några av oss fortfarande), gjort yrkesprov för SRL II, tävlat, tävlat, tävlat, haft praktik på mer eller mindre valfritt hästföretag i hela världen, visat hästar på unghästtest och mycket mycket mer. Sista tiden har verkligen varit fantastisk då vi har fått inrikta oss mot den grenen som vi brinner för och fått möjligheten att åka ut med våra fina skolhästar på tävlingar.

Cimon på terrängträning med Py Jägerden Foto: Andreas Olsson

Min väldigt fina skolhäst Fatboy S, som jag kommer att sakna otroligt mycket. Foto: Andreas Olsson

Många tävlingar har det blivit under våren. Här tillsammans med Jessica som går SRL III-utbildningen på RS. Foto: Andreas Olsson

Fantastiska Fatboy S (Corlensky G - Cor de la Bryere) Foto: Andreas Olsson

Lexus Bell, som jag haft på utbildning utanför skolan, skötte sig strålande på unghästtestet. Foto: Andreas Olsson

Underbara Aston som jag fick ta mig an på slutet av våren. Jag fick visa honom på unghästtestet och det resulterade i gångartsdiplom och kval till Breeders i höst. 

Nu kvarstår bara en avslutningslunch på hippologen. Jag har fått med mig så mycket mer än vad jag tänkt innan att jag skulle få. Om jag fick chansen hade jag utan tvekan gått utbildningen igen. Nu väntar nya spännande utmaningar i livet. Jag känner mig dock lugn, för jag har fyllt min ryggsäck med så mycket ny kunskap så att inte allt får plats och hippologen har genererat i så många fler kontakter som jag kan höra av mig till när jag behöver råd och stöttning.

Jag vill tacka alla fantastiska lärare, både på Flyinge och Strömsholm, för att ni gjort de här tre åren så fantastiska för oss. Och stort tack till mina underbara klasskompisar som stått ut med mig under årens gång. All kärlek till er!

Hippologen 2015-2018

/Christoffer

Min tid som student på Hippologutbildningen börjar lida mot sitt slut. Jag önskar att jag kunde stoppa tiden och bara få fortsätta med det här fantastiska livet jag lever just nu. Tänkte försöka mig på att summera tiden på hippologen och tänkte börja från början med antagningsprovet. Antagningsproven för hippologen 2018-2021 är i full gång här på Ridskolan Strömsholm, så vad passar bättre än ett inlägg om just det?

Jag kommer ihåg att jag var SÅ nervös. Jag ville så gärna bli antagen till utbildningen, så jag var tvungen att prestera bra under dagen. Jag hade samåkt med en tjej från stallet ner till Flyinge kvällen innan, där antagningsprovet var det året. Till vår hjälp, för att styra upp oss, hade vi min kära sambo som organiserade oss under dagen. Det är nog ingen lätt uppgift att försöka hålla ordning på två nervösa sökande... 

Första momentet var dressyr och jag kommer ihåg att jag tyckte det var så skönt att få börja med det momentet jag kände mig starkast i. Momentet gick helt okej och jag kunde ändå känna mig ganska nöjd. Jag fick rida två helt olika hästar och jag tyckte väl själv att den andra hästen räddade mig i momentet.

Nästa moment var "häst vid hand". Jag och min stallkompis hade förberett oss ganska väl innan och tagit en gemensam lektion i momentet. Även om den värsta nervositeten lagt sig efter dressyren, så fanns det mycket nervositet kvar till det här. Skulle jag komma ihåg stammen? Säga allt i rätt ordning? De tre stegen? Få hästen att trava? Innan den "riktiga" visningen, fick vi lite tid utanför att öva på. Hästen jag hade gjorde precis det jag bad om och det märktes helt klart att han var mer rutinerad på momentet än vad jag själv var. Jag kan tyvärr inte dela med mig så mycket mer från momentet då allt som hände från det att jag gick in i ridhuset, är som ett svart hål. Lite tråkigt, men det gick nog helt okej...

Sista momentet på dagen var hoppningen. Alla i gruppen var lite matta i slutet av dagen och min egen nervositet hade hunnit lägga sig ganska bra. Hoppning är inte min starkaste gren och var det än mindre då, så att få det momentet sist på dagen kändes ändå ganska bra. Nervositet kan ställa till det ganska mycket för en själv, så det var skönt att det värsta lagt sig till hoppningen. Jag minns att jag tyckte det var både krångligt och jobbigt att ändra stiglädren med foten kvar i stigbygeln, så jag försökte få till en bra längd på lädren redan innan jag satt upp. När jag väl satt där uppe, tyckte jag nog att de var lite korta men tänkte att jag är mest van att rida i dressyrläder, så allt känns nog kort nu. Jag tänkte också att jag snart skulle få göra hästbyte, så jag kunde stå ut. Nja, riktigt så ska man nog inte tänka. En bit in i framridningen hörde jag Daniels röst "Christoffer, brukar du hoppa i så korta läder?". Det var bara att ta sig in på mitten och försöka länga stiglädren med foten kvar i stigbygeln. Med rätt längd på stiglädren gick hoppningen bra den med.

Efter antagningsprovet, satte vi oss i bilen och åkte hem mot Stockholm igen. Vi släppte av min stallkompis i Enköping och hade då åkt hela vägen från Skåne. Klockan var närmare 1 på natten när jag och min sambo åkte sista biten hemåt. Ungefär två mil hemifrån, på motorvägen, hoppar ett rådjur ut framför bilen och träffas snett in i fronten. Rådjuret försvann ut i mörkret. (Vi ringde givetvis polisen.) Bilen blev stående med fronten hängandes på ena framdäcket. Jag minns inte riktigt vilken tid vi äntligen kom hem, men jag var inte så pigg på jobbet dagen efter i alla fall.     

Efter antagningsprovet var det en lång väntan innan vi fick redan på hur själva antagningsprovet hade gått. Ännu längre tog det innan jag fick veta om jag hade blivit antagen. Det blev jag. Jag och 21 sökande till. Min dåvarande stallkompis, Helena, som jag samåkte med ner till antagningsprovet tillhörde en av de 21 som också kom in. Helena har under tredje året forskat och skrivit sitt examensarbete om parasitbekämpning. Ni kan läsa om hur arbetet gick till här (om ni inte redan läst det).

Nästa inlägg handlar om första året, nere på Flyinge.

/Christoffer

I veckan höll dressyrtrion Louise Nathhorst, Tinne Vilhelmson Silfvén och Therese Nilshagen clinic på RS. Trion bjöd på bra ridning och inspiration, men framförallt kloka ord och budskap. Det handlade om ödmjukhet mot hästen och att hela tiden bygga upp hästens utbildning på ett positivt sätt. Det här är budskap som jag själv känner en stark anknytning till och vill därför lyfta ämnet lite till.

När man arbetar med unga hästar är det otroligt viktigt att komma ihåg att deras kunskapsbank är som ett blankt papper. Det finns inga regler om vad som är rätt eller fel skrivet på pappret. Det är upp till Dig som hanterar hästen och rider hästen att hjälpa den att fylla i pappret. Jag tror att som människa underlättar man hästens pappersarbete om man berättar för den vilket beteende som är "rätt" (dvs vilket vi människor föredrar). Jag tror man kan minska förvirringen hos hästen enormt genom att berätta för den när den är duktig och gör rätt. Däremot blir det svårare för hästen att lista ut vad som är "rätt" om listan med vilka beteenden som är "fel" bara blir längre och längre. Uteslutningsmetoden är inget jag tror på här.

Pappersarbetet gäller även för den äldre hästen. Skillnaden är att den äldre hästens papper inte är blankt. Där är det upp till Dig som hanterar och rider hästen att hjälpa den till att kunna stryka över (helst sudda ut, men kan vara svårt om det är skrivet i bläck) från listan med "fel" och istället fylla på listan med "rätt". 

Jag lever själv i tron om att hästar är vänliga djur som helst av allt vill försöka vara oss människor till lags. De måste bara bemötas med kärlek, respekt och en trygg hand som lotsar dem genom livet. 

Scenario 1:

Om du är ute sent på kvällen och går i en mörk gränd och samtidigt får stryk och höra hur dum i huvudet du är. Kommer du att gå samma väg nästa gång? Eller kommer du att försöka fly och hitta en annan väg för att slippa obehaget?

Om du istället har en orädd och lugn vän med dig i gränden, som berättar för dig att ingenting är farligt här. Ökar oddsen för att du kommer att välja samma väg igen då?

Scenario 2:

Om du ska lära dig något nytt. Förstår du bättre om jag höjer rösten eller rent utav skriker på dig när du inte kan?

Eller förstår du bättre om jag sänker tempot och går igenom allting bit för bit?

Jag skulle också vilja önska att fler ryttare hade ett öppet sinne till olika hästar. Hästar är otroligt känsliga för att läsa av människors sinnesstämning, vilket betyder att hästen känner om du är positivt eller negativt inställd till den. Det är roligare att gå till jobbet om Du känner att kollegorna gillar att arbeta med Dig. Försök att ha ett öppet sinne till varje individ. Vad behöver Jag göra för att lära Mig att rida den här hästen? Hur ska Jag gå tillväga för att kunna plocka fram det bästa hos den här hästen?

Jag skulle kunna skriva om det här ämnet i all oändlighet eftersom jag tycker att det är så viktigt, men nu ska jag behärska mig och börja runda av.

Jag måste ändå tillägga att givetvis kan man behöva berätta för hästen vad som är "fel" beteende om det finns risk att någon kommer till skada, men glöm då inte att berätta för hästen när den sen gör rätt.

Glöm inte bort kärleken till hästen! Det var väl på grund av den vi alla började med hästar en gång i tiden?

Frasse (Fatboy S) och jag segrade i gårdagens msv C2 på Wirsbo. Foto: Andreas Olsson

/Christoffer