Hej på er (för sista gången)!

Nu är jag tillbaka i Norrland igen, suck.... Det kändes så fel att sätta sig på planet och lämna Oliva. Hästarna är hemma för mig, inte Umeå. Hästarna är däremot inte rätt väg för mig att gå i livet längre, och även om jag vet det och själv bestämt det så är det ändå väldigt sorgligt att lämna dem.
Dessutom har Steffi alltid varit en favorit, och att få vara en del av hennes liga igen var verkligen det bästa jag kunde tänka mig. Vilken pärla hon är! Börjar nästan gråta lite nu igen när jag tänker på det. Alltid älskat att jobba med Steffi och kommer alltid att göra. Nu är i alla fall Mickan på plats i Oliva där hon ska vara och jag är i min lilla lägenhet i Umeå där jag ska vara. 

Saker som hänt i Norrland under tiden jag varit borta:

1. Snön har inte försvunnit.

2. Det har inte blivit varmare.  

3. Det har dock blivit mer sol! (Norrland visade sig från sin bästa sida idag.)

4. Ingen har blivit bättre på att ta bort luddet i torktumlaren. 

Inte för att någon egentligen vill läsa särskilt mycket om studentlivet i Umeå, men bara för att förtydliga kontrasterna: 3 veckor med team Grevlunda i Oliva flög fram, samma tid i Umeå känns ungefär som en timme. 

Jag har i alla fall haft en strålande tid nere i Spanien och har med mig så många härliga skratt och glada minnen från veckorna som gått. Olivia och jag delade många fina stunder med sång, dans och djupa (läs: inte så djupa) diskussioner under våra fyra dagar i lastbilen. Ifall någon är intresserade så har vi övat in precis hela Wannabe med Spicegirls, så den kör vi på beställning.

Olivia, skärmdumpar från "Rosa helikopter"

   

Olivia och Jullan har verkligen varit det absolut bästa sällskapet! Vi tre har (försökt) dra loss en bruten tånagel ihop, tvättat sår, haltat ikapp med varandra, dansat och sjungit oss igenom nightcheck, svurit åt hästarna som ALDRIG SLUTAR BAJSA, ätit extrema mängder kakor, pringles, pizza och pasta, och så har vi kramats dunderhårt med Vincent. Man hinner med en hel del på 17 dagar. Tack för det tjejer!

   

Bästa hänget!

Pizzorna som var mer ost än deg. 

Jullan, Pippi & jag äter chips och kollar på Billys vinnarrunda på video. 

Standard. 

Teamwork är ändå allt vid tillställningar som Oliva. Det är alltid någon gång man stressar ihjäl sig för att hästarna hoppar samma klass, eller man har två hästar på två olika banor i princip samtidigt. Eller när allt går i ett med tre av hästarna och den fjärde stackars hästen snällt får vänta på sin tur i stallet. DÅ, då är man glad över att man har någon som trots skoskav eller bruten tånagel erbjuder sig att ta några varv i stormen med den lilla kusen.
 
Eller när man vid femtiden börjar gå igenom vem som har vad kvar att göra ("jag har tre kvar att rykta, två att gå med och alla vattenhinkar"). Då är man också glad att
1. Det garanterat är någon som har mer kvar än en själv, vilket ju alltid är lite upplyftande
2. Den som har minst kvar att göra får sköta fodring och sånt.
Jag har aldrig förr uppskattat vikten av att jobba som ett team som vi gjorde där nere. Det var så härligt. Det kanske bara var för att jag var där temporärt och att det inte var mitt team på riktigt? Fint var det i alla fall. 

Delar av team Grevis.

Steffi & Vincent som var tvåa i sexårsklassen häromdagen (minns inte vilken...).

Nu är det dags för mig att avsluta det här, återigen dra mig tillbaka i de norrländska skogarna, och lämna tillbaka bloggen till Madde (som förövrigt befinner sig på ett liknande spektakel som Oliva fast i Frankrike). Kul att jag fick hoppa in här på bloggen igen ett litet tag, och hoppas ni har gillat alla bilder (erkänner att texterna varit så där, tröttheten vann över humorn).
  
Ha det så bra allihopa, och glöm inte att pussa era hästar lite extra. Hästar är bäst!
  
Kram Natalie

P.S Stephanie Holmén, vilken tjej va? Henne är man stolt över. 
 

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Godkväll på er!
  
Vi är inne på tävlingsvecka två här nere nu och energin börjar sina. Igår och idag har varit särskilt tunga. Blåsorna på fötterna börjar punkteras en efter en och den alldeles för sockerbaserade kosten börjar göra sitt.
 
Jag har bara två dagar kvar dock och sen sätter jag mig på ett plan hem, så jag försöker njuta av allt det jag gillar. Som hästarna! Jag älskar verkligen hästar. Hur man lär känna dem så fort och upptäcker deras personligheter och egenheter. Det är något som är så speciellt när man lärt sig förstå en häst. Det är det som gör att man kan ignorera att fötterna gör ont och att det känns som att man inte orkar ta ett steg till, för att ens kompis behöver ens hjälp och förtjänar allt.
  
Min favoritkompis just nu är Vincent. Vincent är 6 år och en riktigt stjärna. Det vet Vincent. Han tycker själv att han är typ bäst i världen (och skulle nog definitivt prata om sig själv i tredje person). Imorse tyckte han att vi var i stallet för tidigt och vägrade bestämt att stiga upp.
Till historien hör att vi var i stallet så tidigt för att han var startnummer 1 + att jag var tvungen att longera honom lite innan det för att han är alldeles för vild hehe. Det var med andra ord helt och hållet han som var orsaken till att vi var där före tuppen. Det struntade han dock blankt i. En hel timme tog det innan vi fick honom att gå upp och faktiskt överväga att äta frukost. 

Och så är Vincent ett stort fan av att kramas. Vilket jag mer än gärna gör. 

 
Vincent har också extremt mycket humor, vilket ju är väldigt viktigt i ett kompisförhållande.

  
Och så är Vincent en vild och galen megatalang. Och megasöt. 

  
Så jag är väldigt upptagen med att kramas med och leka med V varje gång jag har lite tid över. Vi brukar dela på mina kakor och croissanter, och han brukar påminna mig om ifall jag har spillt på jeansen. Som en riktig kompis. Behöver man människovänner egentligen?
  
För er som vill veta lite mer om vad jag/vi pysslat med utöver att ha hängt med Vincent bör ni kolla in bildspelet, där det finns lite gott och blandat från de senaste dagarna. Ha det så bra! 
  
/Natalie

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

UPPDATERAD MED BILDTEXTER! (Bättre sent än aldrig...)

Hej på er! Dagarna rullar på här i Oliva och är det något som saknas är det tid. Vi är i stallet före 6.00 varje morgon och när vi som idag är klara vid 18.30 är vi nöjda. Då hinner man duscha, sitta ner och äta i någon timme innan det är dags för nightcheck och att sova. Men vi har hemskt kul! 
 
Vi har börjat tävla nu, och som jag berättat tidigare har jag ansvar för fyra hästar. Tre av dem hoppade unghästklasser tisdag–torsdag och fina Precious hoppar nu under helgen. Ganska lagom, båda hingstarna går dock i samma klass så det blir en del förberedelser så att det ska gå smidigt att klä av den ena och på den andra. Alla hästarna har varit duktiga och verkar glada att få hoppa lite!
  
Jag själv har också sååååå roligt, fast jisses vad jobbigt det är att jobba. Ni vet arbetarhänderna som är vana vid att bära vattenhinkar, mocka, sopa och sånt? De försvinner tydligen när man slutar arbeta (jag trodde faktiskt ärligt att de där valkarna skulle vara med mig resten av livet, men ICKE). Det visade sig också att de har funnits där av en anledning, det är nämligen olidlig att bära vattenhinkar utan dem... haha. Både Jullan, Olivia och jag haltar dessutom hem varje kväll som de tre små gummorna utav diverse fot-problem.
  
MEN, jag är ändå lyckligare än vad jag varit på länge, hästar är faktiskt det bästa som finns. Det är kul att göra tävlingar igen som visserligen är väldigt mycket mer arbetssamma, men som ändå är mycket mer avslappnade och utan press. Det är ju bara barn. Vad de än gör så är det något de lär sig av. Det är ingen prestation på det viset. Det är bara härligt att jobba bara för att det är kul! Jag har fyllt på ännu ett bildspel med massa bilder från Spanien, men nu rinner tiden ut och jag måste göra mig klar för middag så jag hinner inte skriva mer.  
  
/Natalie
  
PS. Hörde jag något om snöstorm i Sverige?