Lovisa Munter - Från Dublin till Spruce Meadows

Wow... Vart ska jag börja? Kanske med att beklaga den dåliga uppdateringen här, får skylla på att min dator havererat och att det kändes svårt att ladda upp från telefonen. Min stackars dator är förvisso fortfarande trasig, men den sista tiden har varit händelserik nog för att förtjäna ett inlägg, tekniska hinder till trots.

Sedan mitt senaste inlägg har jag hunnit beta av tävlingar i St. Lô, Dublin, Gijon och Calgary och utöver det har inte mycket annat hunnits med. Till franska St. Lô hade jag med mig Edison, Carrera och en ny förmåga i Quidera, även kallad "Lillie". Planen var egentligen aldrig att åka dit men eftersom resten av teamet ändå skulle dit åkte vi också. Helgen bestod av regn, regn och mer regn, som sig bör i Normandie. Hann med att vinna ena GP-kvalet (med Eddie) och vara tvåa i det andra (med Carrera) innan jag behövde åka en dag "för tidigt" för att hinna med båten till Dublin.

Dublin är väl antagligen årets viktigaste tävling för oss, eftersom Bertram är irländare. För egen del är det en av mina absoluta favorittävlingar, för er som inte varit där påminner det rätt mycket om Falsterbo. En gammal klassisk nationshoppningstävling med massor av publik och fantastisk stämning! Förra året hade vi lite stolpe ut hela helgen men i år tog vi revansch, minst sagt. Cassie startade helgen med att vinna speedderbyt och Eddie vann lördagens "lilla GP". Vår stjärna Buddy ville förstås inte vara sämre och var felfri i söndagens grand prix, bara ett snöpligt pet stoppade oss från att vinna. I stället blev vi fyra men det är inte fy skam det heller.

Buddy och hans gamla kompis "Champ" (numera Tipperary) som Bertram sålde till Cian O'Connor tidigare i år.

Jag och Eddie efter hans vinst i lördagens 1.50!

Efter Dublin hade jag några lediga dagar hemma innan vi åter styrde söderut för den långa färden mot spanska Gijon. Tre nätters körning och tio hästar på bilarna; Bertram, lillebror Harry, flickvännen Emily och eleven Nathaniel var alla på plats. För vår del hade vi med hela a-laget med Buddy, Eddie, Emmylou och en ny sjuåring, "Gary". Hade ännu en gång en riktig toppenvecka där Buddy vann första GP-kvalet och Eddie det andra medan Emmy var trea i en rankingklass och Gary tog två pallplatser bland unghästarna. Söndagen slutade med att Buddy var sexa i grand prixen medan Harry vann sin första 4* GP med sin Calculatus! Otroligt roligt, speciellt eftersom han ägs av Nathaniel som ju var på plats.


På väg hem från Dublin


Efter ännu en lång tripp tillbaka hem hade jag ett par lediga dagar som mest bestod av att packa och förbereda för förra veckans stora tävling... Legendariska Spruce Meadows i Kanada. Varken jag eller Bertram hade varit där tidigare och det har varit en riktig barndomsdröm att någon gång få uppleva.

Nu fick vi inte bara uppleva Spruce, vi hade faktiskt en helt otrolig vecka. Buddy var fyra i första GP-kvalet och kom lite hastigt och lustigt med i laget till lördagens nationshoppning. Vi har inte varit med i det irländska laget sedan VM i fjol och att jag ens hade släpat med ett lagschabrak var rena turen. En t-shirt till mig själv hade jag endast med för att ha som pyjamas och Bertram hade inte ens med sig en grön kavaj, utan fick gå och köpa en på plats, så förberedda var vi, haha.

Och så kom lördagen... Jag älskar personligen nationshoppningar och har alltid gjort. Det är en speciell känsla att sadla upp hästen och få använda landslagets färger, om det så är Sverige eller Irland. Banan var extremt stor och svår i mitt tycke, och underlaget rätt knepigt med lite löst, nästan lerigt på toppen och hårt under det. Skruvade i de stora broddarna och Buddy slog till och hoppade felfritt första rundan, så gjorde även hans kompisar Legacy (ett tidsfel, Daniel Coyle) och Brooklyn (Denis Lynch). Conor Swail gick omkull på vattnet, så vi förlorade honom till andra rundan och hade således inget resultat att räkna bort till andra rundan.

I Spruce är det så långt att gå tillbaka till stallet att man måste stanna uppe vid banan mellan rundorna. Som tur är har de boxar på framridningen där man kan låta hästarna pausa, dricka och kissa. Buddy kändes pigg och fräsch när vi började värma upp inför andra rundan, där Daniel och Legacy hoppade felfritt medan Denis och Brooklyn hade ett surt nedslag. Bertram gick ut sist av alla; felfritt och Irland vinner, ett tidsfel och det blir omhoppning mot Tyskland och mer än så och mest troligt en silverplats. Snacka om press! Tack och lov så höll de ihop det och var 18(!!!) hundradelar inom maxtiden, annars hade det mest troligt blivit omhoppning om segern mellan oss och Tysklands Richard Vogel, som av en slump råkar ha min bästa kompis och rumskompis för veckan, Felicia, som hästskötare. Hade kunnat bli dålig stämning på rummet den kvällen! Hur som helst så vann vi och snacka om att alla var euforiska! Ett av mina allra roligaste minnen i livet, helt klart.


Irländska laget som vann nationshoppningen

Redan dagen därpå var det dags för prestigefyllda Rolex GP. Normalt sett är nationshoppningarna på fredagen men här är grand prixen redan dagen efter, så hästarna får väldigt lite tid att återhämta sig. Vi vet dock att Buddy normalt sett blir bättre ju större det bli och ju mer han hoppar och så var det även i söndags. Han var helt fantastisk. Har nog aldrig varit stoltare över honom, och då är jag ändå hans absolut största fan. Det kom till och med en glädjetår när han gick i mål felfritt, och det händer inte ofta!

Vi var tidigt i klassen så han fick lite tid att återhämta sig i boxen innan han var sist ut i andra rundan. Återigen hoppade han otroligt, men det syntes att han kanske var lite trött mot slutet och en bom föll in i sista kombinationen. Det blev en tredjeplats bakom Martin Fuchs och Tiffany Foster och alla runt den här fantastiska hästen var jätteglada. Han är verkligen någonting alldeles, alldeles extra. Han har alltid varit bra men det sista halvåret är det som att poletten riktigt trillat ner och han har mognat på alla plan. Vi har hoppat sju 5* grand prixer sedan mars och han har varit topp-4 i alla utom två, och de två gångerna har felen kommit av ryttarmisstag.


Buddy tillsammans med ettan och tvåan i grand prixen: Tiffany Fosters Figor (också med svensk hästskötare, Caroline!) Och Martin Fuchs Leone Jei.


Rent generellt var förra veckan helt otrolig. Spruce är definitivt en av mina absoluta favorittävlingar, hade dessutom flera av mina bästa vänner på plats och det gör ju inte saken sämre. Längtar redan efter nästa års upplaga! Innan dess ska vi hinna med en massa annat, både inomhus- och Florida-säsongen närmar sig med stormsteg. Jag och hästarna kom hem i tisdags eftermiddag och samma kväll satt jag redan i lastbilen på väg mot slovakiska Samorin. Det går fort i hockey, och tydligen i ridsporten med. Vi har tre nya hästar med oss, två sjuåringar och en "vuxen" som går de lite mindre klasserna. Buddy har så klart några veckors välförtjänt semester och massor av hagvistelse framför sig, det har han förtjänat!


Läst 15303 ggr



Fler inlägg

Äntligen hemma från Prag. Eller äntligen, tävlingen i den tjeckiska huvudstaden bjöd även i år på magi. Får ni någon gång chansen att åka dit och uppleva tävlingarna där - åk! Det är en av mina absoluta favorittävlingar med atmosfär som bara de svenska tävlingarna (jag må vara partisk här, men ingenting slår atmosfären i Göteborg) rår på. Jag hade bara Buddy med mig både i fjol och i år så jag har haft ynnesten att kunna se någon stor klass från läktaren båda åren, vilket jag normalt sett aldrig har tid med. Stämningen är otrolig! Jublet när det tjeckiska laget Prague Lions tog sig vidare till söndagens lagfinal ger mig fortfarande gåshud.

För vår del var veckan minst sagt en berg-och-dalbana. Buddy har inte tävlat inomhus sen Prag förra året(!) och det räcker med att titta på honom, hur stor han är och hur han galopperar, för att fatta att den här hästen inte är skapt för trånga inomhusarenor. Första dagen hoppade vi en uppvärmningsklass där han var spänd, men hoppade bra. Andra dagen var det dags för lagklass och tja... Det var ingen succé. Han var spänd redan inne på framhoppningen och väl inne på banan föll tre bommar. Övriga lagmedlemmar hade liknande resultat och laget lyckades inte ta sig vidare till semifinal. Inte för att vi hade räknat med det heller, hela säsongen har varit lite stolpe ut för oss.

Bertram valde att rida honom i en av kringklasserna på fredagen för att låta honom få ta sig runt arenan i lugn och ro en gång till innan grand prix:en. En bom ner och åtta tidsfel, en riktig skolrunda. 

Hade absolut inga högt ställda förväntningar inför lördagens GP eftersom han varit lite sisådär under veckan, hoppades mest att de skulle göra en okej runda. Men så ska man aldrig räkna bort Buddy när det verkligen gäller... Han var som en ny häst redan på framhoppningen, scopet vi saknat både i Riyadh och under lagklassen var plötsligt tillbaka och han såg ut som sig själv igen. En snöplig ryttarmiss till sista hindret ledde till att sista bommen föll men vi var alla otroligt nöjda. I andra rundan stannade alla bommar kvar i skållorna och de gick upp i ledning! Att vi sedan precis missade podiet efter att Julien, Henrik och Max var snabbare gör helt ärligt inte så mycket. Hade de inte haft den lilla, lilla missen i första rundan hade de vunnit och det är så klart surt att tänka på men jag är bara så glad att han är tillbaka i toppform igen efter sin lilla höstvila. 

Det är en sak jag aldrig riktigt kommer förstå med varken min ryttare eller häst, de kan gå in i en trevlig 150 och ha tre ner på torsdagen, men när det verkligen, verkligen gäller och alla andra tycks ha problem, då är de nästan alltid på topp. VM-finalen (lag) i fjol hade bara sex nollor, lagfinalen i Prag i fjol hade bara tre dubbelnollor och i Spruce var det bara en häst som var dubbelnolla i nationshoppningen, varje gång var de felfria.

Kom hem i söndags kväll och igår jobbade jag hemma på gården. I morgon åker vi till Sentower med 13(!) hästar så det var mycket som skulle packas och klippas. Buddy gick i hagen hela dagen med sina shettisar så han var nöjd! Han har en vecka ledigt innan det är dags för världscupspremiär i A Coruña och veckan efter är det Geneve. Sen hoppas och tror jag att årets säsong är över för vår del, sju veckor i rad på tävling utan paus är i hektiskaste laget.


Läst 9772 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
16
2023

Hej! Det var ett tag sedan (som vanligt), men den här gången har jag faktiskt inte så mycket att uppdatera er om eftersom både jag och Buddy har haft lite semester efter succéhelgen i Kanada i september. Buddy fick hela sex veckors ledighet med massor av hagtid och härliga uteritter. Det hade han minst sagt förtjänat!

För egen del hanns det bara med en vecka, men då passade jag på att åka till Barcelona och nationshoppningsfinalen. Det kan ju tyckas att det inte kan räknas som semester när man ändå är på hästtävling, men jag hade en helt otrolig vecka nere i Katalonien. Hann med både en hel del turistande, goda middagar och att få se fantastisk hoppning. Extra kul så klart eftersom att Tyskland vann söndagens final, jag var ju trots allt där med Felicia som jobbar för (tyske) Richie Vogel. 

Jag, United Touch och Felicia

Tävlingsmässigt för egen del har vi inte gjort särskilt mycket. Vi var som sagt i Samorin med några yngre förmågor och sedan dess har vi haft ungefär samma upplägg i Sentower, Peelbergen och nu senast i Lier. Några nya hästar och lovande unghästar har får komma ut och prova sina vingar medan de mer rutinerade hästarna har haft lite ledigt. Vår nya (superduktiga!) hingst Castigo vann sin första GP med oss, på sin första tävling med Bertram, så det var fantastiskt kul. Utöver honom har vi några riktigt fina sex- och sjuåringar som vi förhoppningsvis får behålla ett tag till.

Nya hingsten Castigo de Amor vann sin första GP med oss

Comeback för Buddy blev det i saudiarabiska Riyadh och helt ärligt så hade vi en jäkla skithelg. Buddy var alldeles för taggad och lyckades faktiskt inte ens kvala till grand prix:en. Vi hoppade tre klasser totalt, och det blev bara en väldigt långrsndig vecka på en plats dit man kanske inte valt att åka utanför jobbet. Man kan säga mycket om GCT:s blodspengar och det faktum att så många ryttare spenderar såpass mycket tid i Mellanöstern men det får bli ett annat inlägg. 

Den här veckan är vi i Prag, årets kanske allra viktigaste tävling för vår del eftersom vi inte hoppade EM i somras. Efter segern i A Coruña i somras har Bertan och Buddy kvalat in för att få rida GCT:s Super-GP på lördagskvällen. I fjol var vi här och vann ligafinalen med vårt dåvarande lag Miami Celtics; helt klart ett av mina bästa minnen någonsin. Vi kom hit som "sämsta" lag från säsongen med de absolut yngsta ryttarna och hästarna. Todde att vi skulle hoppa "kvartsfinalen" och sedan få åka hem men vi tog oss vidare till semifinalen som sista lag, en semifinal som vi vann! Sedan kom söndagen och Buddy slog till och hoppade felfritt och vi vann alltihop efter en nervkittlande avslutning. En av mina bästa dagar i livet!

Prag i fjol: Buddy & jag, Clitschko & Charlotte (Michael G Duffy) och Gamin & Thibault (Edouard Schmitz)

Nu är vi alltså tillbaka i Prag, har inte haft den bästa uppladdningen då Buddy inte hoppat inomhus sen... Prag förra året, och var riktigt ringrostig i Riyadh. Det är dock svårt att veta med honom, inga hinder är för stora och han har alltid blivit bättre ju större uppgifter han ställs för. Det blir nog bra... Jag vet i alla fall att jag kommer vara svimfärdig av nervositet när lördagen väl kommer!

Buddy vilar upp sig inför vad som komma skall


Läst 10528 ggr Kommentarer Kommentera

Upp som en sol och ner som en pannkaka, heter det väl, men i vårt fall var förra veckan precis tvärtom! Vet inte riktigt hur jag ska lyckas sätta ord på en vecka som började i total katastrof men som slutade med en av de bästa dagarna i mitt liv (hittills!) men jag ska försöka: Vi kom hem från Ommen sent söndag kväll efter att ha hoppat Grand Prix:en där; Edison var helt klockren hela veckan och var tvåa i GP-kvalet över 1.55-hinder vilket är det bästa han gjort hos oss. Hoppade sedan själva GP:n strålande med bara ett tramp i vattnet, vilket vi egentligen räknade med redan på förhand då vatten är lite av hans nemesis. På det stora hela en bra helg där även vårt lilla speedsto Carrera var tvåa i en 1.45. Kom hur som helst hem och packade om lastbilen för avfärd mot Spanien dagen därpå.

På måndagen unnade jag mig lite sovmorgon innan jag körde mot Holland för att plocka upp Gwen som jobbar för vår dubbla lagkamrat (Irland och New York Empire, vårt lag i Global Champions League) Denis Lynch och deras två hästar. Det är extremt långt till A Coruña så det är mycket smidigare att dela på körningen även om det blir lite trångt med fyra hästar och all packning i min lastbil som rymmer sex hästar. Efter lite tetris med packningen fick vi allt på plats och rullade vidare ner mot franska Bordeaux tisdag kväll. Hade en smidig första sträcka och lät hästarna vila ut på det lilla inackorderingsstallet under tisdagen. 

Här någonstans börjar problemen... Hann köra i kanske två timmar innan det var dags att stanna och tanka och på väg ut från bensinstationen har en stor trailerlastbil kört fast i gräset och blockerar hela utfarten vilket leder till att vi får backa oss tillbaka genom hela lastbilsparkeringen och bensinmacken, för att sedan köra ut genom en rondell - mot trafiken - innan vi lyckas ta oss upp på motorvägen igen. Hinner köra i fem minuter innan lastbilen börjar "halta" och svart rök skymtas i ena backspegeln. Inser ganska snabbt att det rör sig om punktering men vill inte stanna på motorvägen så vi lyckas kravla oss till nästa bensinstation. 

Min första punktering!

Däcket är totalförstört och efter två timmar av samtal och väntan dyker en reparationsbil upp. Här uppstår nästa problem: Vi har inte tillräckligt hög gräns på vårt diesel-/servicekort och måste lösa det innan de börjar byta däck. Lättare sagt än gjort att få tag på vår tyska kontorsdam klockan 03:30 en onsdag morgon, men efter att ha ringt runt till exakt alla hemma i Tyskland och på Irland lyckades jag väcka vår hemmaryttare som i sin tur fick tag på den som står på kortet, som kunde godkänna kredithöjningen. Efter fyra timmar var däcket bytt och vi kunde rulla vidare, trodde vi... Eftersom vi kört en bit på det trasiga däcket hade bromsarna i sin tur gått sönder, men som tur var hade inte servicekillarna hunnit åka än, så de bytte den trasiga bromsen och efter fem timmar var vi på väg igen.

Nytt däck - check! Fungerande bromsar - inte check!

Efter det "lilla" haveriet och de extra timmarna på lastbilen som adderats för hästarna stod vi i valet och kvalet om vi skulle försöka hitta ett stall på gränsen till Spanien där vi kunde stanna i några timmar, eller om vi skulle fortsätta köra. Jag ringde runt till vartenda stall i trakten men det visade sig vara omöjligt att hitta någon som hade plats för oss. Som tur är är tre av fyra hästar extremt resvana och den fjärde (Edison) en rätt cool kille, så vi valde att ge upp sökandet efter stall och körde vidare. 

När det var dags att byta chaufför svängde jag in på en liten bensinmack i norra Spanien, vi gav hästarna lite välförtjänt mash och sedan var det åter dags för problem. För er som inte varit vid Spaniens norra Atlant-kust kan jag berätta att det är rätt mycket berg; inte de perfekta förutsättningarna för att köra lastbil. För att ta sig ut från den här lilla macken måste man ner för en brant backe och sedan går det rakt upp igen. Vi kör fast. Bakändan på lastbilen tar i vägen och vi kommer inte loss. Nu är det vi som blockerar hela utfarten och två spanska polisbilar kommer och försöker förklara att vi måste ta oss därifrån, på något sätt, på egen hand. Efter många försök att försöka ta oss loss utan att skada bilen inser vi snart att det finns bara en utväg - plattan i mattan, vi kommer inte komma loss annars. Sagt och gjort, Gwen trycker gasen i botten och vi kommer loss. Tack och lov blir det inte en skråma på lastbilens underrede men vägen tog en del stryk. I väg kom vi i alla fall och sex timmar senare än planerat är vi framme i vackra A Coruña. Vi är trötta, hästarna likaså, men alla (inklusive lastbilen!) mår bra och det var väl det viktigaste i slutändan.

Eddie & gänget har lite fikapaus innan vidare färd

Buddy äntligen framme i A Coruña

Så... Efter den här stressiga resan, på fler timmar än jag vill tänka på, kändes inte förutsättningarna som de bästa för en bra helg, men ack så fel jag hade. Båda hästarna travade upp för veterinären klockrent på torsdagen innan det var dags för tävlingarna att dra igång på lördagen. Eddie som var med som andrahäst fick gå rakt in i första lagrundan och gjorde det med den äran. Ett ner förvisso men inte alls ett dåligt resultat med tanke på att han lite rutin på den höjden (1.55) och aldrig rest så långt i lastbil tidigare. 

Några timmar senare gick Buddy andra lagrundan/GP-kvalet och som han gjorde det! Vi har aldrig tidigare haft något flyt i just den klassen utan har ett par gånger missat att kvala och ett antal gånger kvalat in men precis på håret, som vi gjorde i till exempel Monaco. Den här gången var han helt perfekt och alla om sett Bertram rida vet nog att det sällan går långsamt, så de gick rätt upp i ledning och höll den resten av klassen. Vinst i GP-kvalet! Laget gick det inget vidare för men våra två hästar hade onekligen gjort sitt allra bästa.

Buddy ute och sträcker på benen några timmar innan GP:n

På lördagen vaknade jag med ett pirr i magen. Buddy kändes onekligen som att han var i toppform och den stora sandbanan passade både häst och ryttare ypperligt. Det var en lång väntan på grand prix:en, vi gick ju dessutom ut sist efter att ha kvalat bäst. Många timmar av förberedelse hann det bli innan vi gick upp till framhoppningen. Det var en stor, svår klass och de felfria rundorna var till en början inte många innan ett gäng stora namn mot slutet hoppade felfritt. Jag hade en bra känsla när det var vår tur och den visade sig stämma för Buddy hoppade helt fantastiskt!

Sist ut i omhoppningen är så klart en drömsituation, du kan se vad alla andra gör och har allt i egna händer. Det fanns egentligen inte särskilt mycket tid att spara förutom att du, om du hade en häst med väldigt stor galopp, kunde gå på sex i stället för sju mellan ettan och tvåan. Buddy har en väldigt stor galopp, och Bertram har aldrig sparat på den, så de sex sprången var perfekt och sedan klickade allt. Kunde inte se det sista räcket från där jag stod och filmade men jag var helt säker på att han rev när de gick i mål, så inte förrän jag såg Bertrams näve i luften fattade jag att det faktiskt hade gått vägen...

Wow! Euforin, jag kan inte ens sätta ord på det. Buddy har vunnit några stora grand prix:er tidigare, men aldrig i Europa och aldrig mot ett sånt här motstånd. Det var en sån lättnad... En sån glädje! Höll ihop det under prisutdelningen och inte förrän vi var tillbaka i stallet och hade avklarat dopingprovet kom glädjetårarna. Den här hästen! Min bästa vän! Är så stolt över honom och allt han gör för oss. Han steppar alltid upp ett snäpp när det blir riktigt stort och svårt. 

På väg in på prisutdelning

Buddys första GCT-seger och Bertans första sen 2018!

Foto: Hipica Casas Novas/Oxer Sport

Hitta en stoltare hästskötare

Foto: Estrella Lopez Rouayrenc

Hade lovat honom att jag skulle hitta honom en hage om han var duktig på lördagen, så efter att han fått varva ner lite i boxen smet vi ut till de egentligen avspärrade hagarna ovanför stallen och han fick lite välförtjänt hagmys. Om jag kunde fånga honom sedan? Inte en chans! Men han hade trots allt förtjänat det, så jag lät honom gå där tills han också tyckte att det var dags att komma in. Några timmar av eftervård och sedan dags för firande med mina tvåbenta kollegor. 

Innan jag vågade mig på att släppa honom lös...

På söndagen hoppade vi ingenting, Bertram valde att spara på Eddie i stället för att rida 1.50:n så jag hade en lugn och mysig dag med mina fyrbenta pojkar innan vi begav oss hemåt under kvällen. Den här gången gick resan helt smärtfritt, tack och lov, och tisdag morgon var vi åter på hemmaplan. Buddy och Eddie i sina egna hagar och jag i min egen säng, har nog aldrig sovit så gott efter en vecka på soffan efter att min lastbilssäng (också!) gått sönder, haha. Den här veckan har vi ingen tävling så jag har några dagar ledigt, tänkte dock åka till Riesenbeck och kolla på GCT-tävlingarna där för att stilla tävlingssuget. Veckan därpå blir det Dinard för vår del, en av mina absoluta favorittävlingar!

Hittade nya söta kompisar på stoppet i Bordeaux

Hemma i hagen för en veckas tävlingssemester


Läst 21081 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Lovisa Munter »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.