Lovisa Munter - Poliseskort och blodbad i Monaco

Long time, no see! Kan knappt minnas när jag skrev här sist och jag kan inte skylla på att jag varit jätteupptagen, bara på att jag slarvat bort laddaren till min dator. Men! Laddaren är upphittad och jag lyckades hitta en timma av "ledighet" mellan klasserna här i nederländska Ommen där vi är på tävling den här veckan. Sedan sist har vi hunnit med Lier, Geesteren och förra veckan var vi i Monaco innan det blev ett kort stopp hemma för att sedan rulla vidare hit. På måndag åker jag till La Coruña för GCT-tävlingarna där, så tävlingarna avlöser minst sagt varandra för tillfället.

I Lier och Geesteren hade vi med oss lite nya förmågor samt ett par hästar åt elever, Emmylou var med och hoppade ett par rankingklasser medan Edison gjorde tävlingscomeback efter Florida. Inga större framgångar men nyttigt för hästarna att komma ut och tävla. För egen del var Geesteren ett riktigt trauma, det är inte ofta jag tycker att en tävling är helt olidlig men just den tävlingen var riktigt hemsk... 30+ grader, dammigt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt; en månad senare torkar jag fortfarande bort svart damm från saker i tävlingsskåpet. Lägg där till över hundra meter till närmsta vattenkran (hästarna dricker en del när det är så varmt...), fruktansvärt underlag på framhoppningen och absolut ingen gödselhantering = flugor och allmänt äckel vart man än försökte gå med hästarna. Vi var många som hörde av oss både till de stewards som var på plats men också FEI, och efter ett par dagar satte de upp fler vattenkranar, men tävlingen i sig var ändå under all kritik. För vår del räddades helgen enbart av att Emily, Bertrams flickvän, gick och vann söndagens GP med sin hjärtehäst Cornet. Så kul! Hon hade aldrig vunnit en grand prix innan, så att gå in och vinna sin första 4* GP var riktigt stort!

Efter Geesteren hade vi två veckor på hemmaplan, vilket var välbehövligt eftersom jag drog på mig en ordentlig förkylning som resulterade i lunginflammation. Lyckades bli frisk lagom tills det var dags att hoppa in i lastbilen och köra 8+10 timmar ner till Monaco. Monaco var första tävlingen efter GCT:s transferdag där Bertram värvades till New York Empire, så det var säsongens första GCT för vår del. Om jag var nervös för att köra till Windsor var det inget mot det här, haha. Som stort Formel 1-fan har jag rätt bra koll på hur det ser ut i Monte Carlo och historierna man hört från andra som kört lastbil där är allt annat än trevliga... Efter en dags paus i franska Dijon körde jag mot Nice där vi skulle bli eskorterade vidare till tävlingsplatsen. Mitt i den värsta rusningstrafiken var det sedan dags att ta sig genom alla Monacos tunnlar och ner för bergen till hamnen. Allt var väldigt välorganiserat med poliser som kunde stanna upp trafiken där det behövdes och efter en svettig halvtimma kom vi fram.

Emmy & Buddy redo för avfärd

Inte riktigt lastbilsanpassat!

Svårslagen lastbilsparkering och vy från densamma!

Buddy och Emmy var väldigt glada att komma av den varma lastbilen och in i sina boxar, för min del var körningen i Monaco inte över, nu var det dags att bli eskorterad till parkeringen och den biten gick inte riktigt lika smidigt. Eftersom jag var i princip sist på plats hade jag lyxen att få stå precis vid framhoppningen i hamnen i stället för på den stora parkeringen tio minuter bort, men för att ta sig dit var man tvungen att köra ett halvt varv på F1-banan, genom den berömda tunneln för att sedan vända i en rondell och köra tillbaka ner till hamnen. Jag fick dels möte med vad som kändes som 100 stora bussar i den trånga, trånga tunneln samt lyckades tappa bort min guide så det blev några extra vändor i rondellen innan jag hamnade rätt, haha. 

Parkerad blev jag till slut och någon timme senare var det dags för vetcheck, och här kommer de riktiga problemen... Jag lyckades skära upp benet på någon vass kant utanför stallet, men det kändes bara som ett litet skrapsår så jag tänkte inte mer på det förrän jag kom ner till besiktningen och insåg att hela min sko var fylld av blod tackk vare ett skärsår som gick hela vägen in till benet. Då är man glad att man inte är känslig för blod, kan jag säga. Hann ändå besiktiga båda mina hästar innan jag blev ivägtvingad till läkaren för att sy ihop såret. Inte det roligaste jag gjort, men såret verkar ha läkt ihop fint nu så här en vecka senare så jag kan inte klaga för mycket. Medan jag var fast hos läkaren hade mina fina vänner gjort iordning mitt stall, det räddade verkligen en tuff dag.

Buddy & Emmy på plats i stallet

Resten av helgen rullade på utan större missöden, tack och lov. Vi hoppade inte en felfri runda på hela helgen, ibland är det bara så det är. Buddy var sådär i GP-kvalet på lördagen och jag var i stallet till 01 efteråt för att pyssla med honom, och tillbaka vid 05 dagen efter för att försöka ha honom så fräsch som möjligt när det var dags för GP senare samma kväll. Sagt och gjort, han var som en helt annan häst, väldigt mjuk och hoppade otroligt. Ett par ryttarmissar på slutet gav två ner men jag tror aldrig att jag varit nöjdare med åtta fel, för jag hade verkligen fått ett kvitto på att mitt slit lönat sig. 

Sightseeing för tvåbenta - här Monacos berömda hårnål

... och sightseeing för fyrbenta!

Det finns framhoppningar och så finns det framhoppningar!

Min kära mamma var med i Monaco och bodde i lastbilen med mig, och jag tror att även om hon fattat sedan tidigare hur galna arbetstider vi ibland har, så var det nog värre än vad hon trott! Jag har egentligen inga problem med att jobba mycket, framför allt inte när det gäller våra bästa hästar men den här helgen blev det knappt någon sömn alls. Vi hann ändå med lite sightseeing och fick umgås mycket, så det var nog hela helgens höjdpunkt. Hon åkte även med mig hem i lastbilen och fick uppleva precis hur stressigt det kan vara när man hamnar på avstängda vägar och måste upp i bergen med en alldeles för stor lastbil! Vi tog oss ut på andra sidan till slut och efter många timmar av motorvägstugg kom vi hem till Tyskland. Ett dygn hemma och sedan direkt vidare till nästa tävling; det är vad det är men det kunde varit värre!


Läst 23847 ggr



Fler inlägg

Äntligen hemma från Prag. Eller äntligen, tävlingen i den tjeckiska huvudstaden bjöd även i år på magi. Får ni någon gång chansen att åka dit och uppleva tävlingarna där - åk! Det är en av mina absoluta favorittävlingar med atmosfär som bara de svenska tävlingarna (jag må vara partisk här, men ingenting slår atmosfären i Göteborg) rår på. Jag hade bara Buddy med mig både i fjol och i år så jag har haft ynnesten att kunna se någon stor klass från läktaren båda åren, vilket jag normalt sett aldrig har tid med. Stämningen är otrolig! Jublet när det tjeckiska laget Prague Lions tog sig vidare till söndagens lagfinal ger mig fortfarande gåshud.

För vår del var veckan minst sagt en berg-och-dalbana. Buddy har inte tävlat inomhus sen Prag förra året(!) och det räcker med att titta på honom, hur stor han är och hur han galopperar, för att fatta att den här hästen inte är skapt för trånga inomhusarenor. Första dagen hoppade vi en uppvärmningsklass där han var spänd, men hoppade bra. Andra dagen var det dags för lagklass och tja... Det var ingen succé. Han var spänd redan inne på framhoppningen och väl inne på banan föll tre bommar. Övriga lagmedlemmar hade liknande resultat och laget lyckades inte ta sig vidare till semifinal. Inte för att vi hade räknat med det heller, hela säsongen har varit lite stolpe ut för oss.

Bertram valde att rida honom i en av kringklasserna på fredagen för att låta honom få ta sig runt arenan i lugn och ro en gång till innan grand prix:en. En bom ner och åtta tidsfel, en riktig skolrunda. 

Hade absolut inga högt ställda förväntningar inför lördagens GP eftersom han varit lite sisådär under veckan, hoppades mest att de skulle göra en okej runda. Men så ska man aldrig räkna bort Buddy när det verkligen gäller... Han var som en ny häst redan på framhoppningen, scopet vi saknat både i Riyadh och under lagklassen var plötsligt tillbaka och han såg ut som sig själv igen. En snöplig ryttarmiss till sista hindret ledde till att sista bommen föll men vi var alla otroligt nöjda. I andra rundan stannade alla bommar kvar i skållorna och de gick upp i ledning! Att vi sedan precis missade podiet efter att Julien, Henrik och Max var snabbare gör helt ärligt inte så mycket. Hade de inte haft den lilla, lilla missen i första rundan hade de vunnit och det är så klart surt att tänka på men jag är bara så glad att han är tillbaka i toppform igen efter sin lilla höstvila. 

Det är en sak jag aldrig riktigt kommer förstå med varken min ryttare eller häst, de kan gå in i en trevlig 150 och ha tre ner på torsdagen, men när det verkligen, verkligen gäller och alla andra tycks ha problem, då är de nästan alltid på topp. VM-finalen (lag) i fjol hade bara sex nollor, lagfinalen i Prag i fjol hade bara tre dubbelnollor och i Spruce var det bara en häst som var dubbelnolla i nationshoppningen, varje gång var de felfria.

Kom hem i söndags kväll och igår jobbade jag hemma på gården. I morgon åker vi till Sentower med 13(!) hästar så det var mycket som skulle packas och klippas. Buddy gick i hagen hela dagen med sina shettisar så han var nöjd! Han har en vecka ledigt innan det är dags för världscupspremiär i A Coruña och veckan efter är det Geneve. Sen hoppas och tror jag att årets säsong är över för vår del, sju veckor i rad på tävling utan paus är i hektiskaste laget.


Läst 10196 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
16
2023

Hej! Det var ett tag sedan (som vanligt), men den här gången har jag faktiskt inte så mycket att uppdatera er om eftersom både jag och Buddy har haft lite semester efter succéhelgen i Kanada i september. Buddy fick hela sex veckors ledighet med massor av hagtid och härliga uteritter. Det hade han minst sagt förtjänat!

För egen del hanns det bara med en vecka, men då passade jag på att åka till Barcelona och nationshoppningsfinalen. Det kan ju tyckas att det inte kan räknas som semester när man ändå är på hästtävling, men jag hade en helt otrolig vecka nere i Katalonien. Hann med både en hel del turistande, goda middagar och att få se fantastisk hoppning. Extra kul så klart eftersom att Tyskland vann söndagens final, jag var ju trots allt där med Felicia som jobbar för (tyske) Richie Vogel. 

Jag, United Touch och Felicia

Tävlingsmässigt för egen del har vi inte gjort särskilt mycket. Vi var som sagt i Samorin med några yngre förmågor och sedan dess har vi haft ungefär samma upplägg i Sentower, Peelbergen och nu senast i Lier. Några nya hästar och lovande unghästar har får komma ut och prova sina vingar medan de mer rutinerade hästarna har haft lite ledigt. Vår nya (superduktiga!) hingst Castigo vann sin första GP med oss, på sin första tävling med Bertram, så det var fantastiskt kul. Utöver honom har vi några riktigt fina sex- och sjuåringar som vi förhoppningsvis får behålla ett tag till.

Nya hingsten Castigo de Amor vann sin första GP med oss

Comeback för Buddy blev det i saudiarabiska Riyadh och helt ärligt så hade vi en jäkla skithelg. Buddy var alldeles för taggad och lyckades faktiskt inte ens kvala till grand prix:en. Vi hoppade tre klasser totalt, och det blev bara en väldigt långrsndig vecka på en plats dit man kanske inte valt att åka utanför jobbet. Man kan säga mycket om GCT:s blodspengar och det faktum att så många ryttare spenderar såpass mycket tid i Mellanöstern men det får bli ett annat inlägg. 

Den här veckan är vi i Prag, årets kanske allra viktigaste tävling för vår del eftersom vi inte hoppade EM i somras. Efter segern i A Coruña i somras har Bertan och Buddy kvalat in för att få rida GCT:s Super-GP på lördagskvällen. I fjol var vi här och vann ligafinalen med vårt dåvarande lag Miami Celtics; helt klart ett av mina bästa minnen någonsin. Vi kom hit som "sämsta" lag från säsongen med de absolut yngsta ryttarna och hästarna. Todde att vi skulle hoppa "kvartsfinalen" och sedan få åka hem men vi tog oss vidare till semifinalen som sista lag, en semifinal som vi vann! Sedan kom söndagen och Buddy slog till och hoppade felfritt och vi vann alltihop efter en nervkittlande avslutning. En av mina bästa dagar i livet!

Prag i fjol: Buddy & jag, Clitschko & Charlotte (Michael G Duffy) och Gamin & Thibault (Edouard Schmitz)

Nu är vi alltså tillbaka i Prag, har inte haft den bästa uppladdningen då Buddy inte hoppat inomhus sen... Prag förra året, och var riktigt ringrostig i Riyadh. Det är dock svårt att veta med honom, inga hinder är för stora och han har alltid blivit bättre ju större uppgifter han ställs för. Det blir nog bra... Jag vet i alla fall att jag kommer vara svimfärdig av nervositet när lördagen väl kommer!

Buddy vilar upp sig inför vad som komma skall


Läst 10949 ggr Kommentarer Kommentera

Wow... Vart ska jag börja? Kanske med att beklaga den dåliga uppdateringen här, får skylla på att min dator havererat och att det kändes svårt att ladda upp från telefonen. Min stackars dator är förvisso fortfarande trasig, men den sista tiden har varit händelserik nog för att förtjäna ett inlägg, tekniska hinder till trots.

Sedan mitt senaste inlägg har jag hunnit beta av tävlingar i St. Lô, Dublin, Gijon och Calgary och utöver det har inte mycket annat hunnits med. Till franska St. Lô hade jag med mig Edison, Carrera och en ny förmåga i Quidera, även kallad "Lillie". Planen var egentligen aldrig att åka dit men eftersom resten av teamet ändå skulle dit åkte vi också. Helgen bestod av regn, regn och mer regn, som sig bör i Normandie. Hann med att vinna ena GP-kvalet (med Eddie) och vara tvåa i det andra (med Carrera) innan jag behövde åka en dag "för tidigt" för att hinna med båten till Dublin.

Dublin är väl antagligen årets viktigaste tävling för oss, eftersom Bertram är irländare. För egen del är det en av mina absoluta favorittävlingar, för er som inte varit där påminner det rätt mycket om Falsterbo. En gammal klassisk nationshoppningstävling med massor av publik och fantastisk stämning! Förra året hade vi lite stolpe ut hela helgen men i år tog vi revansch, minst sagt. Cassie startade helgen med att vinna speedderbyt och Eddie vann lördagens "lilla GP". Vår stjärna Buddy ville förstås inte vara sämre och var felfri i söndagens grand prix, bara ett snöpligt pet stoppade oss från att vinna. I stället blev vi fyra men det är inte fy skam det heller.

Buddy och hans gamla kompis "Champ" (numera Tipperary) som Bertram sålde till Cian O'Connor tidigare i år.

Jag och Eddie efter hans vinst i lördagens 1.50!

Efter Dublin hade jag några lediga dagar hemma innan vi åter styrde söderut för den långa färden mot spanska Gijon. Tre nätters körning och tio hästar på bilarna; Bertram, lillebror Harry, flickvännen Emily och eleven Nathaniel var alla på plats. För vår del hade vi med hela a-laget med Buddy, Eddie, Emmylou och en ny sjuåring, "Gary". Hade ännu en gång en riktig toppenvecka där Buddy vann första GP-kvalet och Eddie det andra medan Emmy var trea i en rankingklass och Gary tog två pallplatser bland unghästarna. Söndagen slutade med att Buddy var sexa i grand prixen medan Harry vann sin första 4* GP med sin Calculatus! Otroligt roligt, speciellt eftersom han ägs av Nathaniel som ju var på plats.


På väg hem från Dublin


Efter ännu en lång tripp tillbaka hem hade jag ett par lediga dagar som mest bestod av att packa och förbereda för förra veckans stora tävling... Legendariska Spruce Meadows i Kanada. Varken jag eller Bertram hade varit där tidigare och det har varit en riktig barndomsdröm att någon gång få uppleva.

Nu fick vi inte bara uppleva Spruce, vi hade faktiskt en helt otrolig vecka. Buddy var fyra i första GP-kvalet och kom lite hastigt och lustigt med i laget till lördagens nationshoppning. Vi har inte varit med i det irländska laget sedan VM i fjol och att jag ens hade släpat med ett lagschabrak var rena turen. En t-shirt till mig själv hade jag endast med för att ha som pyjamas och Bertram hade inte ens med sig en grön kavaj, utan fick gå och köpa en på plats, så förberedda var vi, haha.

Och så kom lördagen... Jag älskar personligen nationshoppningar och har alltid gjort. Det är en speciell känsla att sadla upp hästen och få använda landslagets färger, om det så är Sverige eller Irland. Banan var extremt stor och svår i mitt tycke, och underlaget rätt knepigt med lite löst, nästan lerigt på toppen och hårt under det. Skruvade i de stora broddarna och Buddy slog till och hoppade felfritt första rundan, så gjorde även hans kompisar Legacy (ett tidsfel, Daniel Coyle) och Brooklyn (Denis Lynch). Conor Swail gick omkull på vattnet, så vi förlorade honom till andra rundan och hade således inget resultat att räkna bort till andra rundan.

I Spruce är det så långt att gå tillbaka till stallet att man måste stanna uppe vid banan mellan rundorna. Som tur är har de boxar på framridningen där man kan låta hästarna pausa, dricka och kissa. Buddy kändes pigg och fräsch när vi började värma upp inför andra rundan, där Daniel och Legacy hoppade felfritt medan Denis och Brooklyn hade ett surt nedslag. Bertram gick ut sist av alla; felfritt och Irland vinner, ett tidsfel och det blir omhoppning mot Tyskland och mer än så och mest troligt en silverplats. Snacka om press! Tack och lov så höll de ihop det och var 18(!!!) hundradelar inom maxtiden, annars hade det mest troligt blivit omhoppning om segern mellan oss och Tysklands Richard Vogel, som av en slump råkar ha min bästa kompis och rumskompis för veckan, Felicia, som hästskötare. Hade kunnat bli dålig stämning på rummet den kvällen! Hur som helst så vann vi och snacka om att alla var euforiska! Ett av mina allra roligaste minnen i livet, helt klart.


Irländska laget som vann nationshoppningen

Redan dagen därpå var det dags för prestigefyllda Rolex GP. Normalt sett är nationshoppningarna på fredagen men här är grand prixen redan dagen efter, så hästarna får väldigt lite tid att återhämta sig. Vi vet dock att Buddy normalt sett blir bättre ju större det bli och ju mer han hoppar och så var det även i söndags. Han var helt fantastisk. Har nog aldrig varit stoltare över honom, och då är jag ändå hans absolut största fan. Det kom till och med en glädjetår när han gick i mål felfritt, och det händer inte ofta!

Vi var tidigt i klassen så han fick lite tid att återhämta sig i boxen innan han var sist ut i andra rundan. Återigen hoppade han otroligt, men det syntes att han kanske var lite trött mot slutet och en bom föll in i sista kombinationen. Det blev en tredjeplats bakom Martin Fuchs och Tiffany Foster och alla runt den här fantastiska hästen var jätteglada. Han är verkligen någonting alldeles, alldeles extra. Han har alltid varit bra men det sista halvåret är det som att poletten riktigt trillat ner och han har mognat på alla plan. Vi har hoppat sju 5* grand prixer sedan mars och han har varit topp-4 i alla utom två, och de två gångerna har felen kommit av ryttarmisstag.


Buddy tillsammans med ettan och tvåan i grand prixen: Tiffany Fosters Figor (också med svensk hästskötare, Caroline!) Och Martin Fuchs Leone Jei.


Rent generellt var förra veckan helt otrolig. Spruce är definitivt en av mina absoluta favorittävlingar, hade dessutom flera av mina bästa vänner på plats och det gör ju inte saken sämre. Längtar redan efter nästa års upplaga! Innan dess ska vi hinna med en massa annat, både inomhus- och Florida-säsongen närmar sig med stormsteg. Jag och hästarna kom hem i tisdags eftermiddag och samma kväll satt jag redan i lastbilen på väg mot slovakiska Samorin. Det går fort i hockey, och tydligen i ridsporten med. Vi har tre nya hästar med oss, två sjuåringar och en "vuxen" som går de lite mindre klasserna. Buddy har så klart några veckors välförtjänt semester och massor av hagvistelse framför sig, det har han förtjänat!


Läst 15632 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Lovisa Munter »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.