Belöningsbaserad hästträning - Är digital hästträning och föreningsliv online här för att stanna?
DEC
20
2021

Är digital hästträning och föreningsliv online här för att stanna?

Som utövare av häst- eller hundsport hör det till att på något sätt bli involverad i föreningslivet. Att vara engagerad i styrelser och funktionärsuppdrag har varit en ganska stor del av mitt fritidsliv som vuxen. Jag tycker verkligen om det sättet att umgås, att jobba tillsammans med andra för att uppnå konkreta mål. Bära bommar och koner fram och tillbaka en hel tävlingsdag i ett iskallt ridhus, värma sig tillsammans med kaffe i plastmuggar och känna gemensam tillfredsställelse över en genomförd klubbaktivitet. 

När det äntligen var dags att bilda en förening för belöningsbaserad hästträning så hade vi en del funderingar kring hur vi praktiskt skulle få till ett föreningsliv som var tillgängligt för alla oavsett var vi bodde. Intresseföreningar har ju oftast den utmaningen att de intresserade finns utspridda mellan Ystad och Haparanda. En vanlig lösning är att skapa lokalavdelningar men då gäller det att hitta tillräckligt många eldsjälar som funktionärer på olika platser i landet. 

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige fick lite oväntad hjälp i vägvalen genom att vi bildades mitt under pandemins första våg 2020. Vi hade tänkt oss ett fysiskt föreningsbildande möte i hyrd lokal centralt i Sverige men insåg snart att vi behövde bli digitala omedelbums om det skulle bli någon förening överhuvudtaget. 

Vi som sitter i styrelsen är ett gäng amatörer som inte själva har hästträning som yrke. Det är en medveten strategi för att undvika blandning av egna ekonomiska intressen och den ideella föreningens utveckling. Men det innebar också att styrelsens erfarenhet av digitala möten och plattformar inledningsvis var varierad och något begränsad. Vissa hade redan vanan inne från hemarbete, andra hade arbeten där närvaro under en pandemi fortfarande behövde vara fysisk. Tillsammans fick vi kavla upp ärmarna och lista ut hur vi skulle bedriva digital föreningsverksamhet! 

Vi har fått prova oss fram till vilken plattform som passar oss och våra medlemmar. Vi har även fått lägga en hel del tid på att lära oss ge it-support då många medlemmar också var ovana vid digitala evenemang och gick vilse i cyberrymden. Ibland tänker jag att vi har Sveriges mest serviceinriktade förening som outtröttligt spårar felskrivna anmälningar och lyckas lotsa in nya medlemmar i en aktivitet även när de kommit på att de vill vara med en kvart efter att aktiviteten startat! Det här är verkligen den roligaste och trevligaste styrelse jag någonsin varit med i. Vi har hittills inte haft något fysiskt styrelsemöte och vissa av oss har aldrig träffats IRL. Tydligen går det att skapa en god känsla av samhörighet ändå. (Något som ju barn och ungdomar försökt förklara i decennier när vuxenvärlden inte tycker att onlinevänner är riktiga vänner!)

Under de närmaste veckorna står vi inför vår största digitala utmaning hittills  - att organisera vår första upplaga av konferensen BHIS-dagarna den 8-9 januari 2022. Vi beslutade i somras att det var för osäkert att satsa på en fysisk konferens. Trots att vi verkligen längtade efter att få erbjuda våra medlemmar möjlighet att få träffas “på riktigt”. Som belöningsbaserad hästmänniska är många vana att vara i minoritet eller helt ensamma i sin närmiljö. Då är det en extra härlig känsla när en får chansen att för en stund få  vara en i mängden bland likasinnade. Jag minns väldigt starkt känslan av att få sätta sig vid Alexandra Kurlands middagsbord på ClickerExpo i USA för många år sedan. Det var första gången jag fick prata med så många människor samtidigt som ville träna häst på samma sätt som jag gjorde. Att bara få samtala om HUR i stället för VARFÖR. Men så länge som detta virus ska härja med oss så får föreningen BHIS göra sitt bästa för att skapa en gemensamhetskänsla online i stället. Men hur gör vi för att skapa mötespunkter och tillfällen för småprat och gemenskap  när ett hundratal personer sitter vid varsin skärm i två dagar? 

Om nu styrelsen och en del medlemmar fått skruva upp sin digitala kompetens så hade de som jobbar som belöningsbaserad hästtränare redan ett visst försprång. Långt innan pandemi var ett vardagsord så hade de kommit igång med att utveckla metoder för att undervisa åtminstone delvis  på distans. Deras kunskapstörstande kunder har ju varit glest utspridda över hela världen egentligen. Jag gick  t ex kurser för amerikanska Peggy Hogan (som ska föreläsa på BHIS-dagarna) med Facebook som plattform redan för ett tiotal år sedan. Idag finns en stadigt växande skara svenska tränare som erbjuder onlinekurser och lektioner på distans. 

Personligen har jag sedan många år lyxen med ”tränare som kommer regelbundet till gården” eftersom jag bor på rätt ställe. Men under det senaste året har jag också passat på att delta i flera onlinekurser för andra tränare. Både den varianten där en filmar sina läxor och får feedback och också livesänd lektion med instruktören i örat. Jag tycker att båda varianterna fungerar bra och har sina egna fördelar. Jag gillar verkligen Angelica Hesselius metod där hon pratar över och ritar på ens film, det blir väldigt pedagogiskt för mig och hjälper mig se vad tränaren ser i hästens hållning, ställning och rörelser. 

Något som jag fortfarande missar varje gång jag går en onlinekurs är att samtidigt minska ned på allt annat som pågår i livet. Jobb t ex. Går jag en fysisk kurs så tar jag ledigt, lastar hästen, åker iväg och sätter resten av livet på paus. Nu tror jag visst att jag ska hinna både gå kurs och göra allt annat samtidigt eftersom jag ändå är hemma. Det fungerar så klart ganska dåligt och här har jag verkligen ett personligt utvecklingsområde för 2022! För fler onlinekurser och Zoom-lektioner blir det med all säkerhet! Jag kommer att vilja fortsätta plocka från det stora internationella smörgåsbordet av tränare och kurser även när det blir lättare att träffas fysiskt igen. Nu när jag hittat rätt stativ till mobilen, laddat ner alla appar och kan klippa träningsfilm i sömnen! 

Sedan gäller det så klart att ha vädrets makter på sin sida också! Här ett litet klipp från i mars när Dunnit och jag skulle filma olika targets till en kurs och det råkade bli snöstorm. Hästar gillar inte när det blåser snö in i öronen och Dunnit visar vad hon tycker om det men har inga planer på att ge upp heller. Hon har blivit uthållig, min lilla crossoverhäst*. 

*Crossoverhäst är ett uttryck som används för att beskriva en häst som tränats med andra metoder tidigare och nu tränas med positiv förstärkning. Omställningsprocessen kan vara olika lång för olika individer och det är ofta viktig information att känna till att en häst har upplevt andra metoder tidigare för att förstå en del reaktioner i träningen. I Dunnits fall har det t ex handlat om att hon varit mycket skeptisk till att vidröra föremål som en människa håller i så handhållna targets har tagit tid att utveckla med henne. Dunnit var under sitt första år hos mig också väldigt utforskande kring sin nyvunna rätt att säga nej tack och att delta frivilligt i träning. 

Jag vill avsluta idag med ett mycket hett boktips till alla som vill  lära sig mer om hästars inlärning och motivation. Minna Tallbergs bok har äntligen översatts till svenska och den är så bra! Den har sålt slut på många ställen redan men tryckeriet jobbar för fullt så snart fylls lagren på igen. Beställ den i julklapp till dig själv, då gör det ju inget att den kommer lite försent !

taggar


liknande webbartiklar


Läst 14059 ggr




Fler inlägg

JAN
17
2022

Veckan började lite konferens-bakis. Ni vet när en jobbat intensivt med att förbereda något och sedan genomfört det, så kan det kännas lite märkligt efteråt! Som om en inte riktigt vet vad en ska känna efteråt egentligen. Lite så var det förra söndagen när den sista konferensgästen loggat ut från Zoom och styrelsen bara hängde kvar och inte visste hur vi skulle säga hej då  till varandra. Trött, tom och lycklig var de känslor jag identifierade hos mig själv till slut. BHIS-dagarna 2022 var till ända och även om vi inte utvärderat formellt ännu så är upplevelsen att vi fick till ett uppskattat evenemang med föreläsare i toppklass. Jag tror att vi även lyckades åstadkomma  en känsla av gemenskap i det digitala formatet. Majoriteten av de anmälda valde att följa föreläsningarna live. Vi fick även stor uppslutning på vårt digitala mingel på lördag kväll. Risken för alkoholrelaterad baksmälla var dock minimal, vår menti-enkät visade att kvällens populäraste dryck var vatten, tätt följt av te! 

Sedan klev jag ut ur den belöningsbaserade bubblan rakt in i första arbetsveckan efter julledigheten, kanske inte utvilad men full av framtidstro. Allt fler hästmänniskor vill ha en annan relation och ett annat förhållningssätt till sin häst än den auktoritära, tvingande och bestraffande. Allt fler människor vill lära sig hur inlärning fungerar på riktigt och hur de kan använda etiska, hästvänliga och effektiva metoder för att utveckla sina hästar. 

Fast inte Ludger då… Veckan som gått har i media varit fylld av tragiska filmklipp, märkliga undanflykter, luddiga regelverk och berättigad bestörtning från allmänheten. Även känt och okänt hästfolk uttrycker att de är chockade. Själv är jag inte ett dugg förvånad. Det här är varken det första eller det sista avslöjandet av oetiska metoder utförda av framgångsrika hästmänniskor. Vi hästmänniskor  är präglade sedan barnsben att tycka att våld mot hästar är befogat. Vi är också fostrade att inte ifrågasätta dem som har längre erfarenhet än oss själva, har bättre tävlingsresultat eller mer prestigefyllda poster i en organisation. Vi vågar inte säga ifrån eller rapportera av rädsla att själva förlora möjligheter, status eller frysas ut. Jag har själv varit där tidigare i livet, tigit om sådant som borde ha reagerats på, därför att jag värderade relationen till utföraren och min egen tillhörighet i gruppen högre än hästarnas välfärd. Jag tror de flesta av oss har sådana erfarenheter om vi tänker efter. Erfarenheter som vi organiserat om och på olika sätt rättfärdigat i våra minnen för att stå ut med den kognitiva dissonans som de orsakar.

Men jag tror ändå att vi är på väg mot förändrade attityder, även om det ibland känns som vi tar myrsteg. Om jag någon kort stund känner mig missmodig  så brukar jag gå in på Stall Lyckoklöverns insta och fylla hjärtat med barn som går på klickerridskola. I julas när jag tittade på deras julshow på youtube kom maken och frågade varför jag snörvlade så dant. Han befarade väl corona och en jul i karantän. Men när han såg vad jag tittade på konstaterade han lugnad “Jaha, barn som klickertränar hästar, du tänker att du ser framtiden nu!”

Jag har även en ung person i min närhet som valt bort traditionell ridskola och som istället vill utvecklas inom belöningsbaserad ridning. Hen hjälper mig nu att skola om Dunnit till helt belöningsbaserad ridning. Hästar som först utbildats på vanligt traditionellt vis och sedan får byta träningsmetod till belöningsbaserat brukar kallas för crossoverhästar. Dunnit var tio år och en erfaren, framgångsrik tävlingshäst när hon kom till mig. Hon är alltså definitivt inriden. Men hon är också en häst med många starka känslor och associationer till olika saker som har med ridning att göra. Inte för att hon haft det dåligt i sitt tidigare liv. Tvärtom har hon varit en högt älskad familjemedlem och tävlingskamrat hos sina tidigare ägare som är seriösa, duktiga och fina hästmänniskor. Men hon kom till dem som en importhäst som producerats för en marknad i väldigt unga år med allt vad det innebär för en häst, och hennes utbildning fortsatte sedan i Sverige med vanliga, traditionella tryck/eftergiftsbaserade metoder. 

I många fall kan en låta sin belöningsbaserade utveckling börja med att inte göra om allt för hästen och på många områden  fortsätta med det som funkar och gradvis lägga till mer och mer belöningsbaserat, i takt med att en själv och hästen lär sig det nya förhållningsättet. Men med Dunnit har jag alltså valt att börja om från noll med ridningen för att övertyga henne om att allt även uppsuttet är helt byggt  på positiv förstärkning. Vi har ändrat på utrustningen så att den är olik det hon haft i sitt tidigare liv. Vi gör alla steg från början som vore hon en unghäst. Rörelser som hon lärt sig belöningsbaserat från marken kommer gradvis att kopplas till ryttarens signaler.  Vi har noggrann koll på att hon ser harmonisk och obesvärad ut i alla steg i processen. Eftersom vi inte har bråttom någonstans får det ta den tid det tar. Hon älskar det! Vid köpet beskrevs hon som en enmanshäst, men det har gått över sedan människor kopplades till belöningar.  Oj, vad hon gillar att ha ett helt litet ridteam med ryttare, markmänniska, rekvisitör och ibland även tränare på plats! 

Efter ett lite längre uppehåll pga diverse karantäner under jullovet  så tänkte vi att vi skulle ta det lugnt och bara göra lite uppsittning första gången vi sågs. Men så tänkte inte Dunnit, var det människa uppepå skulle det även vara rörelse så rekvisitören fick snabbt ordna fram en bana med stationer. 

Idag träffades vi igen och så fort ridpadden var på fick Dunnit väldigt bråttom att valla med sig sitt ridteam till ridbanan för att få igång aktiviteten. Det är så roligt att få se henne börja bli lika glad för ridningen som hon är för vår belöningsbaserade AR-gymnastik från marken, det som annars är hennes favoritgrej. Det är också fantastiskt roligt att få göra detta tillsammans med en ung person som valt belöningsbaserat som sitt förhållningssätt till hästar! 

För att uppmuntra och hjälpa  fler unga personer att utvecklas inom belöningsbaserad hästträning så har föreningen BHIS instiftat ett ungdomsstipendium som delas ut två gånger per år. Det är snart dags att söka till vårterminens utdelning, och mer information kommer inom kort i våra sociala medier och på hemsidan.

En annan sak som gjort mig väldigt glad under veckan är att det blivit så tydligt vilken klippa min dotters häst Hottis utvecklats till. Han kom till oss som 7-månaders föl och har därför alltid varit “valpen”. Nu blir han 13 år och har haft förmånen att vara samma människas häst under hela sitt liv. (Bortsett från en period när hans människa jobbade utomlands och han var tvungen att vara min. En lite utmanande period för oss båda… )  I veckan valde Dunnit alldeles själv att vi skulle följa efter Hottis med dotter upp i skogen. I skymningen. När tryck/eftergift försvann ur Dunnits liv började hon säga nej till uteritter och promenader i skogen. Allra mest nej till skogen när det mörknar. Att säga nej tack till aktiviteter som hästen tidigare gjort med tryck/eftergift är en vanlig fas i crossoverhästars utveckling. När hästen inte längre riskerar obehagliga konsekvenser så kan den visa vad den egentligen inte vill göra. Då blir den pedagogiska utmaningen för oss att visa för hästen att även denna aktivitet leder till positiv förstärkning. När det gäller uteritt och turer i tät skog så har jag på olika sätt försökt värdeladda med targets och godissök. Vi har även använt oss av andra hästar som stöd. Så sedan Hottis och dottern flyttade “hem” efter studier på annan ort så har vi hängt på Hottis i dagsljus några gånger.  Nu valde hon alltså helt frivilligt att haka på även i skymning! Trots att det blev riktigt mörkt innan vi var klara så var hon helt avspänd under hela rundan. Förutom vid ett tillfälle då Hottis halkade till lite på is. Då skyndade hon ifatt och tryckte mulen mot hans bakdel en kort stund. 

Hottis är verkligen den mest harmoniska matchningen hittills. Det känns jätteroligt, både för att det hjälper Dunnit till nya framsteg men också för att det är ombytta roller från när min änglahäst Boogie var Hottis trygghetsankare i hans ungdom. Vårt lilla busfrö har gått och blivit en mentor! 

Hottis som handhäst när han var åring

För fler funderingar kring hästars “nej” och när de krockar med våra önskningar så tipsar jag om Morotspoddens senaste avsnitt där Lena Manea samtalar om just detta med klickercoach Sandra Månsson! 

Så avslutades veckan med den hedrande utnämningen till December månads frust av Hästvälfärdsgruppen! Jag känner ingen press alls nu...  Glöm inte att följa dem på Facebook för intressanta och tankeväckande inlägg om hästvälfärd! 

Nu hoppas jag på en vecka med lite mer tid och bättre underlag för träning av både Dunnit och det spralliga ungstoet Unna! 


Läst 2811 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
29
2021

Då kan du ha drabbats av den okända folksjukdomen kognitiv dissonans! 

Så skulle det i alla fall kunna uttryckas på kvällstidningsspråk. Kognitiv dissonans är ett socialpsykologiskt begrepp som beskriver det obehag vi upplever när våra känslor, värderingar, idéer och beteenden inte stämmer överens med varandra. Det ger upphov till en psykologisk stress som är obehaglig för oss och som vi gör allt möjligt intressant för att komma undan. 

Ett typiskt scenario för kognitiv dissonans är när vi presenteras med nya fakta eller nya idéer som inte stämmer överens med det vi tidigare känt till. 

Om det handlar om något där vi lagt ned mycket tid, känslor och/eller  pengar så blir det ofta svårt att förhålla sig till ny kunskap som går emot det vi tidigare trott. Jag minns t ex min mammas förnärmade fnysningar när jag kom hem från BB med min förstfödda och inte ville att hon skulle ha talkpuder på bebisrumpan, det skulle vara bröstmjölk och luftning hade barnmorskorna lärt mig! Nu är det 20 år sedan jag senast hade blöjbarn så det är säkert nya rön igen. Är kanske talkpudret tillbaka? Jag hoppas så klart  att jag inte kommer att huffa och puffa som min mor om det blir aktuellt med barnbarn någon gång, men säker kan en inte vara när det gäller kognitiv dissonans. 

Vi är många som har ägnat en stor del av vårt liv till att bli riktigt bra på att träna häst med negativ förstärkning innan vi kom i kontakt med belöningsbaserade metoder. Som hästmänniskor bygger vi vår självbild på att vara duktiga och inkännande människor som alltid ser till vår hästs bästa. Då kan påståenden som att träning med tryck/eftergift (dvs  negativ förstärkning) alltid innebär ett inbyggt hot om upptrappning av obehag/smärta vara väldigt provocerande. Bara tanken på att det går att träna häst på ett helt annat sätt än det jag ägnat massor av tid och energi åt att bli bra på kan kännas störande. Påstås det dessutom att hästarna föredrar andra sätt än mitt sätt att träna om de får välja, när JAG alltid varit en sådan som bryr sig om hur mina hästar mår och har det, ja då kan det bli jobbigt med motstridiga tankar i huvudet. Det vanliga är då att vi värjer vi oss mot den kognitiva dissonansen som uppstår genom någon av dessa fyra strategier. 

 

  1. Ändra en av tankarna. T ex kan jag bestämma mig för att tro att det inte finns tillräckligt med belägg för att hästar föredrar att bli tränade med positiv förstärkning. 
  2. Ändra på mitt beteende. T ex bestämma mig för att träna belöningsbaserat i fortsättningen. 
  3. Lägg till en eller flera nya tankar. Jag kan t ex lägga till en ny tanke: Att träna med tryck/eftergift är kanske inte så roligt för hästen men jag kompenserar genom att ha så fin relation till mina hästar och de älskar det vi gör, så det gäller inte just mina hästar.
  4. Bagatellisering/förnekelse. Minska betydelsen av inkonsekvensen mellan de båda tankarna. Jag kan säga till mig själv och andra att det kommer nymodigheter hela tiden men jag gör som jag alltid har gjort och mina hästar har alltid mått bra så varför ändra på något. 

Om jag väljer strategi nummer 2 så kommer det också att innebära att jag åtminstone i början har svårt att tolerera att andra väljer någon av de andra strategierna. När vi måste välja har vi nämligen alltid ett behov av att rättfärdiga det val vi gjort. Speciellt om det är ett val som innebär stora beteendeförändringar hos oss själva. Tänk bara på hur det kan låta när du ska äta lunch med en vän eller kollega som precis börjat med något nytt kostprogram. För att förstärka känslan av att ha gjort rätt val vill vi gärna övertyga fler i vår omgivning om att göra samma val. Nyfrälsta predikanter och bakåtsträvande förnekare samspelar dåligt och det kan verkligen vara omöjligt att mötas på mitten. En fin grogrund för hetsiga debatter där ingen ändrar åsikt och som bara resulterar i ställningskrig. 

Min personliga väg in i belöningsbaserad träning kom först via hundarna. En skulle ju kunna tro att någon som studerar på psykologprogrammet och har tillgång till all möjlig forskning kring beteendeförändring och inlärningspsykologi ganska snabbt och enkelt skulle anpassa sina metoder till det som har mest forskningsstöd.  Men så enkla och rationella är inte vi människor! Dels påverkas vi som sagt av den investering vi gjort i att göra på ett visst sätt under längre tid. Vi vill också värja oss mot de skuld- och skamkänslor som uppstår när vi konfronteras med insikten om att vi tidigare gjort sådant som varit smärtsamt, obehagligt eller ohälsosamt för våra djur. Slutligen har vi svårare att ändra oss om vi befinner oss i miljöer där det finns ett socialt tryck att alla ska göra på ett visst sätt. Så jag ägnade mig åt strategi 1, 3 och 4 och fortsatte träna hund med en kombination av belöningar och korrigeringar ännu ett bra tag. Tills dess att jag fick barn. Då gick det inte längre att värja sig mot skavet i själen kring korrigeringarna. Ville jag verkligen att barn skulle se och därmed lära sig det här? Kliet i hjärnan ökade - finns det andra sätt? Hur gör en då? Så jag gav mig iväg på min första klickerkurs och sedan var det kört. Jag gick all in på strategi 2, letade upp alla utbildningar jag kunde hitta, utvecklade fullt frälsarkomplex och sa upp mig från psykologjobbet för att under några år jobba på heltid med att utbilda andra hundmänniskor i klickerträning!

Trots att synvändan nu redan var gjord så tog det ändå längre tid att fullt ut bli belöningsbaserad även med hästarna. Vi hästmänniskor har en livslång träning i att hantera skavet i själen med allehanda omskrivningar, bagatelliseringar och förnekelser. Vi pratar om hjälpgivning och inverkan i stället för negativ förstärkning och straff. Vi beskriver hästar som lata, fjantiga eller att de har olater i stället för att överväga om träningen och hästhållningen passar hästens behov. I vissa kretsar får en inte säga spö eller pisk, det heter stick, pekpinne eller är en förlängd arm. Vi är ofta tvärsäkra på att hästen inte är rädd eller har ont utan bara krånglar fastän vi i studier  har visat oss vara dåliga på att avläsa stress och smärta hos hästar, även när vi har lång erfarenhet.

Antagligen för att vi från unga år tränas i att bortse från hästens signaler. Om hästar kunde skrika eller gny som hundar när vi gjorde dem illa kanske hästträning sett annorlunda ut? Då hade det kanske inte hjälp att ridspöet är glittrigt när vi vill lära ett litet barn att använda det? 

Att få genomslag för nya idéer och forskningsresultat är extra utmanande i en konservativ, traditionell miljö med starkt grupptryck, och därför tar det sådan tid. Som kollektiv betraktat rör vi oss väldigt långsamt mot bevisat hälsosamma saker som mer utevistelse i större hagar, mer grupphållning, lösare nosgrimmor, mer bettlöst, senare avvänjning av föl, osv. Här berättar t ex  Jenny Yngvesson från SLU om hur svårt det kan vara att få oss att ändra på vår hästhållning. 

Men att känna till fenomenet kognitiv dissonans och vara lite utforskande kring vad som händer i psyket  när information, påståenden eller nya forskningsrön  upplevs som störande och provocerande kan hjälpa oss förstå både oss själva och varandra lite bättre. Kanske hjälpa oss ha mer tålamod med varandra när vi tycker olika.

Vilka strategier använder du just nu för att hantera det som skaver? 


Följ gärna föreningen BHIS på sociala medier även om du bara är lite nyfiken! Vi heter Belöningsbaserad Hästträning både på Facebook och Instagram


Läst 12279 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
12
2021

Stress och affektutbrott - det är väl ett lämpligt tema så här i adventstider när vi skruvar upp tempot både på jobbet och på fritiden för att bli klara med alla “måsten”   inför kommande storhelger. 

På jobbet har vi haft utbildningsdagar med hela personalen i samma lokal  och  riktig levande föreläsare, ni vet sådär som vi brukade göra förr i tiden innan viruset tog över tillvaron. Fast tajmingen var ju lite off med tanke på ökad smittspridning igen…

Vi hade bl a workshop på tema “affektkurvan” och hur vi på vårt HVB  bättre kan förebygga så att vi inte hamnar i upptrappning med våra ungdomar så att de tappar självkontrollen och det blir kaotiskt. 

Vår föreläsare Eric Donell 



Som så ofta ser jag likheter med hur vi kan tänka även med våra hästar. Inom djurträning brukar vi prata om fenomenet trigger stapling (eller trigger stacking för den som vill söka på engelska). 

Säkert har du någon gång varit med om att din häst reagerat på något i miljön som du tycker att den vanligtvis brukar klara galant. Det är väldigt lätt att då tänka att ens häst fjantar sig eller på något sätt krånglar för att bråka med oss. Men hästar saknar de kognitiva förutsättningar som krävs för att de ska kunna planera att göra livet besvärligt för någon annan med flit. Krånglar hästen så är det för att den själv har det besvärligt i stunden. Den försöker hitta lösningar som tar den bort från det som upplevs som hotfullt. När hästar reagerar på sådant som oftast brukar gå bra så är det mycket troligt att de råkat ut för en överbelastning av flera lite småjobbiga eller obekväma saker i tät följd eller samtidigt. Tänk på det som ordspråken Många bäckar små gör en hel å eller Droppen som fick bägaren att rinna över. Hästens sammanlagda stressnivå stiger över gränsen för där den klarar av att hålla ihop sig och den vill fly.

 



Eftersom både vi människor och hästen  kan råka illa ut när hästen plötsligt byter riktning så brukar vi på olika sätt vilja hindra hästen från att fly. När hästen känner sig begränsad leder det till att den  istället  kanske bockar, stegrar sig eller på andra sätt agerar ut sin flyktreaktion. Här hamnar vi lätt i en ond cirkel där vårt agerande och utrustning som ger tryck och smärta ökar hästens stress ännu mer. Allra helst om vi är skolade i traditionen att hästen ska fram till varje pris. 

Innan någon blir ivrig att ifrågasätta så vill jag förtydliga att jag så klart inte menar att vi låter hästar kasta sig och skena i väg hur som helst inom belöningsbaserad hästträning. I en akut situation hanterar vi den på det sätt som behövs för att ingen ska komma till skada. Däremot har vi ingen förväntan på att hästen ska lära sig något bra och konstruktivt i det akuta skedet. När någon är rädd och stressad har den försämrad inlärningsförmåga. Dessutom är det så att det känsloläge någon befinner sig i styr vad den uppfattar som mest relevant i situationen. Rädsla är som en strålkastare som belyser det som är viktigast för att undvika fara. Alltså kommer hästen mest att lägga märke vad som fick den längre bort från den upplevda faran. Att försöka miljöträna med uppstressad häst kan därför göra skadan värre. Har du otur kopplar hästen ihop sin rädsla och stress med allt möjligt som råkar finnas närvarande i situationen,  inklusive dig själv. 

Därför är det mer effektivt att fokusera på att först hjälpa hästen sänka stressnivån. Ta hästen ur situationen på säkrast möjliga sätt, ta ut det avstånd ni behöver från det farliga  och hjälp den att varva ned. Sådant som hjälper hästen att lugna sig är att få äta/beta, att få fysisk kontakt med en kompis (om ni har en trygg relation kan kompisen vara du  och det märker du genom att hästen mulduttar och snusar på dig) Att få göra välförstärkta favoritbeteenden som t ex targets eller andra favoritövningar hjälper också hästen att känna sig trygg igen. Med en klickervan häst kan även uppsuttna favoritövningar fungera. Min änglahäst Boogie brukade t ex självmant föreslå öppnor när hon tyckte det blev trångt och stökigt på en framridningsbana. Då fick hon göra det med hög förstärkningsfrekvens en stund tills hon var redo för något svårare igen. Att uppleva en känsla av valmöjligheter och egen kontroll i situationen gör det lättare för hästen att övervinna sin rädsla.  

Det är en vanlig föreställning att en inte ska ge belöningar till en häst som är rädd eller aggressiv eftersom det skulle belöna själva rädslan eller aggressiviteten. Men det går inte att belöna känslor. Någon blir inte ännu räddare eller ännu argare för att de får vara med om något trevligt. Däremot kan du med belöningar ändra hästens (eller människans) känsla och associationer. Varje gång grannens robotgräsklippare dyker upp runt husknuten får hästen morot. Hästen  blir till slut glad i stället för rädd när den ser robotgräsklipparen. Nu hoppas den att gräsklipparen ska dyka upp! Det kallas motbetingning och rätt utfört är det ett mycket effektivt sätt att få hästen att övervinna sina demoner! 

Bild: Fed Up Fred

Även om du inte tränar belöningsbaserat så är jag övertygad om att du har nytta av att bli bra på att undvika trigger stapling när du ska träna och umgås med din häst. Dels för att det är en säkerhetsfråga och dels för att inlärningen blir mer effektiv även med tryck/eftergift när  hästen inte är för stressad. Det handlar om att  känna till vad som är utmanande för just min häst och ta en sak i taget i stället för allt på en gång. Det kan också vara att undvika att introducera många nya saker samtidigt eftersom nytt alltid är lite stressande. Det handlar också om att kunna läsa min häst och både se och reagera på  signaler som visar att hästen är på väg att gå upp i stress och då välja att ändra lite i upplägget så att hästen varvar ned igen. 

Årets sista digitala medlemsevent i föreningen BHIS har också tema “Stressade hästar” . Ari Himmel och Hanna Jernstedt Larnemark från Motivationsträning för häst kommer den 15 december kl 19 att berätta om hur de jobbar med hästar som lätt blir uppstressade i olika situationer. I  vår förening är det så fiffigt att om du blir medlem för 2022 nu så får du vara med på detta sista event för 2021 också. Om det låter intressant hittar du info på vår hemsida och på Facebook och Instagram där vi heter Belöningsbaserad Hästträning. 


Läst 15645 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Belöningsbaserad hästträning

Maria Yttermyr jobbar som psykolog inom socialtjänsten. På fritiden brinner hon för belöningsbaserad hästträning. Bloggen kommer främst att handla om arbetet med den nystartade föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige. Kanske får de egna hästarna tolvåriga quarterstoet Dunnit In Diamonds och ettåriga nordsvenska brukshästen Unna också vara med på ett hörn.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Belöningsbaserad hästträning
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng


Marias senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 6

– TEMA: Kom längre med tekniken
– Porträtt: Louise Romeike
– Hjärngympa för ryttaren

– Tips från fotografen
– När är hästens karriär över?
– Sissela Smiths favoritövning
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

När är vaccinet mot eksem på marknaden?
Mälaren Hästklinik svarar
Är det farligt att spruta igång stoets brunst?
Mälaren Hästklinik svarar
Rutinerad häst som plötsligt vägrar hoppa vattengrav
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.