Stall Lyckoklövern
Om det är något som kan fylla mig med energi och inspiration så är det när jag får tillfälle att ha ett riktigt långt och nördigt samtal med en annan hängiven belöningsbaserad hästmänniska. I veckan hade jag just ett sådant härligt samtal med en av föreningens medlemmar - Karolina Einarsdotter som driver Stall Lyckoklövern i Falkenberg. Deras Instagramkonto är mitt alldeles biverkningsfria lyckopiller på nätet och nu fick jag alltså chansen att få höra mer om verksamheten.
Karolina är utbildad ridlärare och har drivit traditionell ridskola tidigare. Eftersom hon är väldigt nyfiken på hästars och andra djurs beteenden så har hon även utbildat sig till etolog. När hon sedan blev ponnyägare så sökte hon efter olika aktiviteter som hon kunde göra med hästar som var för små för henne att rida och där någonstans på vägen hittade hon klickerträning.
När Karolina upptäckte hur mycket roligare hästarna tyckte det var och hur aktivt deltagande de blev av klickerträningen så fanns ingen återvändo.
Så här beskriver Karolina processen på sin hemsida:
“När jag sedan såg hur hästarna älskade den nya träningen, och hur de så småningom tackade nej till den traditionella ridningen och hanteringen, så var saken klar för mig. Jag vill ha en träning som hästarna väljer att frivilligt delta i, och längtar efter. Träningen ska vara berikande för djuren, och de ska kunna känna sig trygga i att kommunicera sina nej och ha lika stort nöje av att umgås med oss som vi med dem.”
Idag består Stall Lyckoklövern av sex ponnier, fyra getter, samt några höns och kaniner.
Barn, tonåringar och vuxna är lika välkomna. De flesta eleverna är barn mellan sex och fjorton år, men även yngre barn och vuxna förekommer.
Verksamheten erbjuder en lektionsverksamhet i små grupper som kallas Ponnyplus där eleverna får lära sig om hästars basbehov, välbefinnande och hälsa, träning med klicker från marken och från hästryggen samt kunskap om modern och vetenskapligt baserad hästträning.
Till skillnad mot en vanlig ridskola ligger fokus inte på ridning, utan på samvaro och relation. Men ridning kan ingå i samvaron med ponnyn, om både barn och ponny vill! Om ponnyn säger nej tack så måste det respekteras! Det gäller både vid ridning och vid alla andra övningar. Men det är ovanligt att ponnierna säger nej, de är väldigt mycket ja-sägare!
Vanligen rider de minsta barnen lite mer än de äldre barnen. De äldre barnen har ofta fler idéer om andra saker som de vill göra tillsammans med sin ponny.
För de allra minsta är det ofta en bra start att sitta på ponnyn och träna sin balans och följsamhet medan en förälder klickertränar ponnyn. Sedan kan alltmer ansvar för träningen gradvis föras över till barnet, t ex genom att barnet får klicka medan en förälder sköter belöningen efter klicket.
Den som vill kan sedan gå vidare till att bli Ponnykompis. Det är en form av medryttarskap tillsammans med en av Lyckoklöverns ponnier, men som även det innehåller så mycket mer än bara ridning. Ponnykompisarna kommer i små grupper, ca 2-4 per gång. De får själva vara med och planera vad de vill träna på. Karolina finns med som stöd och vägledare. I vissa perioder jobbar de med något tema som t ex inför en uppvisning eller att planera ett freestyleprogram för häst.
Sadlar och träns finns, precis som på en vanlig ridskola, men barnen vill oftast rida barbacka och gärna helt utan utrustning. Karolina funderar på att köra en kampanj i sommar för sadling med startknappar - för att det är bra för både barn och ponnier att variera med utrustning också.
Förutom ponnyaktiviteterna så finns det även möjlighet att klickerträna med de andra mindre djuren på gården som Djurkompis eller genom att delta i Getagility med de träningstokiga och kelsjuka getterna. Att klickerträna flera olika arter brukar vara väldigt utvecklande för ens tränarfärdigheter!
Stopp, min kropp!
Något som tydligt skiljer verksamheten på Stall Lyckoklövern från en vanlig ridskola är grundtanken att allt ska ske på hästarna villkor. De får tacka nej och bli lyssnade på. Aktiviteterna ska vara roliga för både häst och människa.
Karolina och jag resonerar i vårt samtal kring vilka värderingar som vi vill lära barn och ungdomar, som att respektera både sin egen och andras kroppar. Hur lär vi ut vikten av samtycke och samspel? Hur går det ihop med att samtidigt lära barn att gå över hästens gränser, att inte respektera hästens nej och att träna barn att tvinga hästen och driva igenom ett motstånd? Vi har i hästvärlden så normaliserat våldet mot djuret vi ska samarbeta med att få ens reflekterar över vad vi faktiskt lär barn när de får instruktioner om att använda mera ben och mera spö. Om en i tanken byter ut ridskoleponnyn som tvekar att hoppa ett hinder mot en hund eller en kanin på en agilitykurs så blir det tydligt vilken skillnad vi gör på vad som är acceptabla träningsmetoder.
Prestation och ridrädsla
En annan skillnad som är tydlig för Karolina, som har lång erfarenhet av vanlig ridskoleverksamhet, är att på Stall Lyckoklövern ligger fokus inte på prestation, jämförelse och tävling. Det mesta inom undervisningen på en vanlig ridskola har som syfte att förbereda sina elever på tävling. Oundvikligt uppstår då ett fokus på att vara duktig och att prestera, kort sagt att jämföra sig med andra. Det är något som Karolina undviker i sin nuvarande undervisning. Var och en följer sin egen utvecklingskurva och fokus ligger på att ha roligt tillsammans med varandra och framför allt tillsammans med djuren.
Ridrädsla är ett återkommande problem som Karolina ofta stött på som ridlärare i vanlig ridskoleverksamhet. Prestationskrav och negativa upplevelser långt utanför komfortzonen gör att unga hästälskande personer ibland slutar på ridskolorna, trots att hästar är deras stora intresse. Det kommer elever med ridrädsla även till Stall Lyckoklövern. Oftast försvinner rädslan av sig självt. Det är inte obehagligt och det känns inte okontrollerat att rida på en häst som själv bjuder in till ridning och som kommunicerar kring hur den känner. När ridning inte heller är fokus kan också barnet själv välja när det känner för att fråga hästen om ridning.
Säkerhet
Ibland kan vi som ägnar oss åt belöningsbaserad hästträning känna att det finns fördomar om oss som obrydda varelser som vill rida hjälmlösa mot solnedgången utan en tanke på säkerheten. Men för de allra flesta av oss är det långt ifrån vår vardag och vi har ett stort fokus på att skapa säkra, trygga interaktioner med våra hästar.
Så är det självklart även på Lyckoklövern! Eleverna har alltid hjälm och väst. Det är viktigt att hålla avstånd mellan hästarna under träningen för att undvika att det uppstår resursförsvar dem emellan. Att alltid respektera ett nej tack från hästen är också en säkerhetsfråga.
Matningsteknik är också viktigt för att inga fingrar ska komma i kläm. Barnen får träna på att ge maten med flat hand och verkligen trycka handen uppåt mot hästens mun eftersom hästar tar hårdare om handen sjunker och ger hästen en upplevelse av att maten är på väg bort från munnen.
När eleverna ska gå in i hagen måste de ta av sig sina belöningsväskor och lämna all mat utanför så inga missförstånd uppstår.
Att undvika frustration är både en säkerhetsfråga för eleverna och en välfärdsfråga för hästarna. En nyckel till att undvika frustration är att vara generös med belöningar. Barn är av naturen generösa, så det här är ofta lite svårare att lära vuxna elever. Eleverna får lära sig att klicka och belöna för önskat beteende. Väldigt ofta får hästarna extra belöningar, utan klick, för att de ansträngt sig och försökt, för att de står kvar eller bara som allmän uppmuntran.
Som ätbara belöningar används lusernhack och morotsbitar, i lite olika proportioner beroende på ponny. Någon blir för uppskruvad av morot och får nästan bara hack, medan någon annan behöver lite mer morot för att tycka att det är värt att anstränga sig.
Karolina är också noga i matchningen elev - ponny. När någon är nybörjare behöver de en lite mer tålmodig ponny, och en känsligare, ivrigare ponny fungerar bättre ihop med de mer erfarna eleverna.
Timing och nybörjare
Karolina får ibland frågan från andra belöningsbaserade tränare om det inte lätt blir att fel beteenden förstärks när nybörjare tränar hästarna. Både timingen i klicket och vad som händer mellan klick och belöning påverkar vad som faktiskt förstärks. Som nybörjare kan det vara svårt att vara exakt i sin timing och det kan också hinna hända en hel del innan belöningen är framme vid hästens mun när en är ovan och kanske lite fumlig. Karolinas erfarenhet är att det inte gör så mycket. Visst kan det råka bli missförstånd ibland om vad som ger utdelning, men det gör inget, alla har roligt, både häst och människa. Nybörjare måste få lära sig, precis som på en vanlig ridskola. Skillnaden är att här är nybörjarna betydligt mindre slitsamma för hästarna att förhålla sig till. Grunden är att belöna mycket, att vara generösa, och då är hästarna nöjda ändå. Smyger det sig in något extra oplanerat beteenden som en huvudrörelse eller hovförflyttning så är det inte hela världen. Ingen blir ledsen över att få en belöning med dålig tajming, det är värre att få bestraffning eller eftergift med dålig timing.
På den vanliga ridskolan
Karolina undervisar även i klickerträning några lektioner i veckan på en vanlig ridskola. Ridskolehästarna älskar det! De känner igen Karolinas röst på parkeringen, gnäggar till hälsning och flockas vid grinden i hopp om att få vara med. Detta är troligtvis deras favoritpass i veckan. Det har fungerat bra för ridskolehästarna att växla mellan vanliga traditionella lektioner och Karolinas lektioner eftersom de kopplar klickerövningarna till Karolinas närvaro. I början försökte hon även använda särskild rekvisita på banan för att det skulle vara tydligt, men det har visat sig att det inte behövs. Det har blivit Karolina själv som är den stora miljösignalen.
Om samma ridlärare undervisar både i klickerträning och på vanliga lektioner på ridskolan så blir det lättare för hästarna att veta vilka spelregler som gäller om miljön arrangeras så att den ser lite annorlunda ut när det är klickerlektion jämfört med när det är vanliga lektioner. Det kan lätt ordnas genom att t ex alltid ställa upp en omvänd rundkorall som ju inte förekommer vid vanliga lektioner. Elevernas belöningsväskor och targets är också tydliga miljösignaler och ska inte finnas framme om det inte är klickerträning på schemat.
På ridskolans klickerlektioner så undviker Karolina att lära ut sådant som skulle kunna uppfattas som störande i andra sammanhang - som trick med höga benlyft eller puss med mulen. Det är för att undvika att hästarna blir korrigerade om de provar om ett beteende ger utdelning även utanför klickerlektionerna. Klickerlektionerna har med detta upplägg blivit ett mentalt stimulerande tillskott i ridskolehästarnas vardag och därmed ökat deras välfärd.
Det här vore väl något för fler ridskolor att ta efter, både som ett sätt att berika sina hästars tillvaro och som ett sätt att fånga upp elever som söker en annan typ av kontakt med hästarna än det som erbjuds inom den vanliga verksamheten?
Framtiden
Karolina och jag är helt överens om att intresset för andra sätt att umgås med hästar än traditionell ridning ökar. Allt fler föräldrar vill ge sina barn möjligheten att interagera med hästar på sätt som upplevs som mer etiska än den traditionella ridskoleverksamheten. Vi känner till fler verksamheter som ligger i startgroparna även om de än så länge är få.
Att få ekonomisk lönsamhet utan att hästarna ska behöva gå många pass om dagen är en utmaning för alla som bedriver ridskoleverksamhet.
Karolina själv har planer på ett samarbete med s k grön rehabilitering där djur och natur används i rehabilitering av personer med psykisk ohälsa och utmattningssymtom.
Vi pratar även om framtiden för Karolinas elever och vart de ska ta vägen när de vuxit ur Karolinas ponnier. Karolina beskriver hur ungdomarna blir tydliga förespråkare för empati med hästen, ömsesidig kommunikation och en god hästhållning som tar hänsyn till hästars naturliga behov. De har inte lust att bli elever i en vanlig ridskoleverksamhet. En del går över till egen häst eller medryttarhäst hos någon där de får frihet att fortsätta träna belöningsbaserat.
När en har öppnat Pandoras ask går det inte att stänga locket igen!
Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige kommer att fortsätta stötta unga personer som vill utvecklas inom belöningsbaserad hästträning genom vårt Ungdomsstipendium som delas ut vår och höst. För att träningsformen ska vara tillgänglig även för dem utan egen häst så behövs fler eldsjälar som Karolina runt om i landet som vågar satsa på belöningsbaserade hästskolor.
Jag skulle också vilja uppmana flera belöningsbaserade hästägare att fundera på om vi har möjlighet att släppa in en ung nyfiken person i våra egna hästars liv. Jag tror vi ibland är så övertygade om att alla hästintresserade barn bara vill rida-hoppa-tävla att vi inte tror att någon är intresserade av våra hästar. Vi glömmer bort att det också finns allt fler unga personer som verkligen funderar på etiska frågor i relationen människa och djur. Dessutom behöver rida-hoppa-tävla-barnen också någon som visar att det finns flera sätt att umgås med hästar på! Hjälp till att så frön till de förändringar du vill se!
Min häst Dunnit har en ung extra person i sitt liv! Övriga bilder och filmer i inlägget tillhör Karolina Einarsdotter.
Stort tack till Karolina för ett härligt samtal och till alla barn och ungdomar på Stall Lyckoklöver för den träningsglädje som ni sprider! (Missa inte att följa Stall Lyckoklövern på Facebook och på Instagram heter de stall_lyckoklovern)
Läst 21412 ggr
Fler inlägg
Frågeställningar kring bett engagerar. De flesta som aktiverade sig i kommentarsfältet tillhörande förra blogginlägget läste troligen inte själva inlägget så noga utan gick på autopilot in i en bett kontra bettlöst diskussion. Lite förutsägbart kanske? Mest bekymmersamt är att namnkunniga ridsportsprofiler öppet uttalar vetenskapsförakt i kommentarsfälten. Det gör det återigen tydligt att det nödvändiga förändringsarbetet inom ridsporten inte kommer att drivas inifrån.
Personligen är jag inte så svartvit i just bettfrågan som en del kanske tror. Tanken med blogginlägget var att uttrycka min entusiasm för intressant och objektiv forskning, min förståelse för att det är svårt att ge upp gamla verktyg innan man vet vilka nya som finns, och inte minst att dela med mig av min egen glädje över nya träningsverktyg!
Bett eller inte är inte den stora grejen för mig. Givet att:
- hästen kan andas obehindrat
- hästen kan svälja sin egen saliv
- hästen får hålla huvud och hals i en bekväm och sund position
- hästen inte har någon kroppsdel som förlorar blodtillförsel under någon del av passet
- hästen inte har utrustning som orsakar smärta eller hotar hästen med potentiell smärta
- samt att ryttaren inte tillfogar eller hotar att tillfoga hästen smärta eller obehag
så har jag inte så mycket synpunkter på folks val av huvudlag.
För mig är det inlärningsprincipen som är grejen, alltså hur signaler lärts in och upprätthålls. Ur mitt perspektiv är det alltid mer etiskt att lära in och upprätthålla beteenden genom positiv förstärkning. Det är de verktygen jag vill utveckla. Jag är passionerat intresserad av att lära mig ännu mer om hur jag kan kommunicera med hästens alla olika kroppsdelar utan att lägga till och ta bort tryck. Så för mig personligen, i min egen hästträning, så blir det ganska ointressant om det är bättre eller sämre med tryck över nosryggen än i munnen, jag har ju inte för avsikt att lägga tryck någonstans! För de små lätta, belöningsbaserat inlärda, taktila signaler jag använder kanske det inte har så stor betydelse var de utförs? Eller så kommer Elkes forskning att ge fingervisningar om det och då kommer jag att lyssna och anpassa min träning därefter!
Om jag t ex lyssnar på Marie Eisersiö berätta om sin forskning om tygeltryck i senaste avsnittet av EquiEthics podd så får jag ju tankar om att grimma verkar vara mer bekvämt för hästen än träns, även om hennes studie utförts med tryck/eftergift. Använder du tyglar? Lyssna på podden!
Det är i alla fall mest praktiskt med bettlöst vid matbelöningar. Oftast tränar jag i vanlig grimma eftersom det ger störst munfrihet. Ibland använder jag sidepull eller kapson, alltid mjukaste sort. De har ju ofta lite bättre fästen för tyglar än grimma, om jag måste ha sådana på. Vilket jag har när jag delar ridbana med någon eller om jag specifikt vill träna på tygelsignaler. Jag använde ofta halsring (mjukt rep) med min bortgångna häst men inte så mycket ännu med någon av mina nuvarande.
Unghästen Unna har fått sina vargtänder borttagna så att hon ska kunna ha bett utan risk för obehag. Jag vill inte stänga dörren för tävlingar och prov i framtiden även om jag just nu inte är så sugen. Medan jag fortfarande tävlade aktivt så tränade jag med bett någon gång i veckan för att det skulle kännas vant för både häst och ryttare. Med tränade så menar jag att bettet var där i munnen men att jag använde samma signalsystem som utan bett, dvs huvudsakligen säte och röst och minimalt med handsignaler. Western är ju fiffigt på det viset. Även om de traditionella inlärningsmetoderna inte alls är belöningsbaserade så tillåter tävlingsreglerna ridning som är kompatibel med belöningsbaserade metoder, om hästen kan tänka sig att ha ett bett i munnen under själva tävlingsmomentet. Det kan ofta hästar om de får vara med och välja bett och inte har någon rädsla för att det kan orsaka smärta.
Så egentligen är min syn på bett lika pragmatisk som på barfotagång. Just nu har vi varken skor eller bett. Nästa vecka eller nästa år kanske vi har andra behov och då blir det kanske skor eller bett eller både och? Det centrala för mig är att det är hästarnas behov som styr och att så mycket som möjligt av all inlärning och allt upprätthållande av inlärda beteenden sker med positiv förstärkning.
Nu ska jag sätta mig och titta igenom min feedbackfilm från Angelica och göra en plan för min kompisträning med A i morgon. Så medan “alla andra” ska fredagsmysa inomhus ska vi trotsa den iskalla sjöbrisen på Udden och nörda kroppstargets med hästarna. Jag tror långkalsonger får inkluderas i fredagsoutfiten?
Trevlig helg!
| Läst 3384 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Bild: Vårkänsla i hagen
Elke Hartmann presenterar ett nytt stort forskningsprojekt som ska titta på användningen av olika bett och bettlösa alternativ och kommentarsfälten går bananas. “Rör inte mina verktyg” är nog den underliggande meningen, men det förkläs i upprepande av mantran som “Det är inte bettet, det är HANDEN” och “Bettlösa alternativ ger minsann också skador”
Min beundran för Elke och hennes forskarteam på SLU är stor. Oförtrutet jobbar de vidare för att kunna leverera evidensbaserad kunskap om hästar till en omvärld som mest vill blunda och hålla för öronen och fortsätta göra som de alltid har gjort.
Det är inte så konstigt att vilja fortsätta göra som vi alltid har gjort. Det är ju oftast det minst energikrävande valet. Dessutom har vi investerat mycket tid (och pengar) i att bli så bra som möjligt på det vi gör just nu. I det här fallet rida med bett. Om vi redan har den där välskolad handen och hästen aldrig på en endaste tandkontroll haft minsta lilla sår eller förhårdnad, då är vi måttligt intresserade av forskning som - kanske - skulle kunna visa på andra tecken på obehag hos hästen, t ex emotionella uttryck och s.k konfliktbeteenden. Så självklart vill vi då inte att Elke & Co ska dit och vända på stenar.
Men det ska de, och vi kommer alla att få möjligheten att bli lite klokare och smartare i våra träningsval när de är klara. Om vi är beredda att lyssna så klart!
Bild: Dunnit i mjuk kapson
Jag kan sympatisera med den lite panikartade tonen i kommentarer som “Ni vill väl att alla ska gå över till bettlöst!”
Personligen tror jag att det är dit utvecklingen kommer att leda på lång sikt. Framtiden kommer att tycka att föremål i munnen på våra djur för att kontrollera deras rörelser är barbariskt och otidsenligt. Men vi är inte i framtiden ännu och vi har en massa hästmänniskor som trots (eller kanske pga?) erfarenhet och utbildning inte kan föreställa sig hur det ska gå till att utöva sina aktiviteter med hästar utan bett. Dels vet de inte hur de ska kunna kontrollera hästen och ser farliga katastrofscenarion framför sig. Dels vet de inte hur de ska kommunicera finstilt med hästen utan bett och ändå få fram alla olika önskade rörelser. För det är så de blivit lärda både att kontrollera och att kommunicera med hästen. Att plötsligt stå med 600 kilo häst utan verktyg för kommunikation är naturligtvis en obehaglig och skrämmande tanke för vem som helst.
Att det finns andra sätt att kommunicera med hästen, utan att tillföra eller hota* om att tillföra olika grader av tryck i munnen eller på andra ställen på huvudet, är helt enkelt inte allmän kännedom. Människan har nyttjat hästar för ridning, körning och last i flera tusen år och uppfinningsrikt redan från första början utvecklat diverse bett och attiraljer för att styra och kontrollera hästen.
(*Även den välskolade handen har kapacitet att tillföra ökat tryck, vilket hästen vet. Hästen svarar på den lätta hjälpen för att slippa eskalering).
Belöningsbaserad ridning och träning av häst har funnits i ca 30 år. Ett ögonblick i det tidsperspektivet. Men uppfinningsrikedomen och kreativiteten är även här mycket stor. Det är fantastiskt roligt att nu se allt fler tränare som har välutvecklade signalsystem för att kommunicera med hästens alla kroppsdelar utan eskalerande tryck eller obehagligheter.
Bild: Höfttarget
En av dem är Angelica Hesseliussom jag gick en intensivkurs alldeles nyss. Jag är helt fascinerad av hennes system med olika targets för olika kroppsdelar och rörelser, samt hur hon använder dem för att helt belöningsbaserat lära in skänkel, sits och tygelsignaler.
Dunnit har också blivit så duktig på att fundera och leta efter rätt muskelgrupp att aktivera. Min lilla häst som från början kände sådan olust inför allt jag höll i min hand och tog ungefär ett år på sig att kunna göra vanliga mulduttar på en fluffig targetstick. Nu har hon en helt annan inställning till föremåls potential att vara just targets och är beredd att prova det mesta. Vem vet, kanske blir hon till slut tillräckligt trygg för att det inte ska vara obehagligt att ha med en targetstick även uppsuttet? Hennes förståelse för hur träningen fungerar har verkligen fördjupats och det är så tacksamt och roligt att träna med henne. Hon har också fått göra sin röst hörd. Av alla olika träningsprojekt vi testat under våra 4 år tillsammans så har hon tydligt visat att det är det här AR-inspirerade arbetet som ger henne störst lust att vara på ridbanan och jobba. Så det är bara för matte att försöka lära sig mer om det och lära sig alla nya kommunikationsverktyg! Kindtarget, haktarget, rumptarget, höfttarget och mycket, mycket mera!
Vi ska fortsätta träna för Angelica under våren. Som lök på laxen och grädde på moset så ska vi göra det tillsammans med min goda vän A som är väldigt duktig på just AR på vanligt vis men som också nyligen doppat tån i den belöningsbaserad världen (som naturligtvis gör sitt bästa att sluka henne med hull och hår!)
Bild: Lunchgäng hos A
Rent ut sagt skitkul att träna tillsammans igen! Vi har en lång historik av att träna och tävla med brukshundar tillsammans i vår ungdom. Något som jag verkligen saknar från brukshundtiden är träningsgänget. När man strukturerat turas om att titta på varandras träning och ge feedback, hjälpa till som figurant vid behov och allmänt stötta varandra. Det är inte lika vanligt förekommande i hästsvängen tycker jag. Man rider tillsammans, men man ser inte alla hästarnas träning som sitt gemensamma projekt på samma sätt som man gör i en träningsgrupp på brukshundklubben.
Men nu turas jag och A om att åka hem till varandra och fokusera på varandras träning och det är så givande och roligt. Och så Angelicas guidning ovanpå det - hur bra blir inte det här?
Bild: Paus för P
Unna får så klart åka med på köpet och det kommer ju även att gynna henne att jobba med tydliga signalsystem och kroppskontroll. Unna är så pepp just nu att vi behöver jobba med att förstärka pausbeteenden igen. Å andra sidan gör hon superfina parkeringar med bra duration varje gång hon tjuvstartar… Att förstärka eller inte förstärka, det är frågan…
Bild: Hästars tungor ska vara rosa...
På föreningsfronten har vi haft en mycket uppskattad inspirationsföreläsning om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson. Vi passade samtidigt på att ha ett digitalt mingel där vi gav våra medlemmar möjlighet att träffa folk från ungefär samma landsända i grupprum.
På söndag ska styrelsen ses ett lite längre pass för att i vår nya konstellation bestämma fokusområden för det kommande året och fördela arbetet .
Vår nästa medlemsföreläsning den 7 maj kl 19.00 är Forskningskoll med tema hästvälfärd. Etolog Emelie Deboussard kommer att berätta om hur forskning allt mer visat att avsaknad av dåliga upplevelser inte är tillräckligt för att säkerställa god välfärd för djur, det behövs även tillförsel av goda upplevelser. Emelie kommer att berätta vad forskningen säger att vi kan göra för att förbättra välfärden för våra hästar, så det vill du så klart inte missa!
Bild:Tilda
I veckan som gått så har vi även delat ut vårens ungdomsstipendium. Mottagare denna gång är 11-åriga Tilda som önskar att få lära sig att träna och umgås med hästar på ett annat sätt än det som lärs ut på vanliga ridskolor. Tilda kommer att träna hos Malin Schön där hon också får låna lektionshäst. BHIS styrelse tycker att det var väldigt roligt att denna gång få stötta en ungdom som vill träna belöningsbaserat trots att hon (ännu) inte har egen häst. Som Tilda själv skrev i sin ansökan:
Tack för att ni läser min ansökan.
Oavsett om jag vinner eller inte så vill jag säga tack för att ni lär oss ett snällare sätt att vara nära varelsen som jag älskar mest i hela världen, hästen.
Vi barn och ungdomar är framtiden, så denna kunskap bidrar till att hästarna kan få ett tryggare och bättre liv.
Med vänliga hälsningar,
Tilda
Vi önskar Tilda lycka till med träningen hos Malin!
En grej till som hänt är att föreningen blivit med TikTok-konto, så in och följ oss om ni gillar att hänga där!
Annars finns vi på Facebook som vanligt! På Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning
| Läst 6247 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Ibland blir kontrasterna så påtagliga. Resten av hästvärlden diskuterar femtio nyanser av blått i stället för att ta tillfället i akt att på riktigt diskutera dressyrsportens hästvälfärdsutmaningar. I vad som känns som ett parallellt universum är vi ett gäng deltagare från hela världen som i två veckor diskuterar femtio nyanser av targetplacering på Angelica Hesselius underbart nördiga R+ dressyrkurs Halt Work. Det finns nämligen helt andra sätt än sporrar, spö eller ens lättare tryck för att forma fram hälsosamma (och vackra) rörelser hos våra hästar. Kanske inte flashigt och spektakulärt, men hur var det nu - är dressyren till för hästen eller för människan?
Angelica gör pedagogiska feedbackfilmer där hon pratar och ritar ovanpå våra filmer. Här får jag lite input på att det går att hamna bakom lod även belöningsbaserat och hur jag ska göra för att få en bättre vinkel.
Vi är någonstans på mitten av tvåveckors-kursen och det är en intensiv upplevelse. Jag hade egentligen behövt vara helt ledig för att hinna med att lyssna på alla teorimoduler, delta på dagliga Q&A, träna med hästarna, klippa ihop film, skicka in, få feedback på film och ut och träna igen. Samt följa vad alla andra tränar på och ta del av deras feedback för att lära mig ännu mer. Men det var inte möjligt så jag är ledig några dagar här och där och hänger med så gott jag kan. För hästarnas del var det ett bra beslut att inte träna varje dag, för det var ganska krävande uppgifter för lite otränade bakdelar. Det är lätt att underskatta ansträngningen i övningar som inte ser flashiga och utmanande ut.
Något som equiterapeuten och belöningsbaserade tränaren Hanna Jernstedt Larnemark också lyfte i sin mycket uppskattade föreläsning “Prehab - förebyggande träning för hållbara hästar” i samband med föreningen BHIS årsmöte härom veckan. Hästar är evolutionärt utvecklade för att röra sig i skritt under stora delar av dygnet, uppemot 80-120 km per dygn. Vi kan inte på ett hälsosamt sätt kompensera att vi håller dem på små ytor genom att träna dem med hög belastning i högre gångarter en timme om dagen. Om vi vill bygga hållbara hästar behöver vi tillgodose hästens rörelsebehov i skritt under större delen av dygnet genom rörelsestimulerande utevistelse. I vår träning behöver vi fokusera på att jobba med hästens stabiliserande muskulatur så den orkar bära upp sig själv (och oss) på ett hälsosamt och hållbart sätt. Hanna rekommenderar övningar i halt och i långsam skritt, samt viktskiftningar. Alltså precis det vi jobbar med på Angelicas kurs! Även om Hanna och Angelica kanske har lite olika övningar och olika sätt att lära ut, så bygger arbetet med hästen på samma grundidé, att hjälpa hästen hitta sunda sätt att bygga styrka och balans.
Jag tror också att båda skriver under på att en häst som får fysträna med positiv förstärkning får ökad kroppsmedvetenhet och kroppskontroll jämfört med när hästen formas in i övningar med negativ förstärkning (tryck/eftergift).
Plus att de tycker att jobbet är kul så klart! Trots att vår intensiva kurstart nog orsakade lite träningsvärk här och där så är båda mina tjejer så taggade för träning. De är ju alltid angelägna om att få vara med när jag kommer till stallet, men något händer med framför allt Dunnit, när jag går kurser för Angelica. Uppenbarligen förändras något i hur jag tränar för hon blir märkbart ännu mer pepp!
Nu är jag ledig några dagar och kan ägna mig på heltid åt kursmaterialet. Får se till att inte köra slut på tjejerna bara! Det är tur att jag har två - och som vanligt blir jag sugen på att testa lite på långskånken Hottis också!
För övrigt avlöpte föreningens årsmöte så att undertecknad fick förtroendet att leda föreningen som ordförande i ytterligare två år. Det är jag väldigt glad för, vi har spännande projekt att utveckla den närmaste tiden och det är så roligt att få vara med om det. Elvira Svensson är vår nya suppleant, i övrigt ser styrelsesammansättningen oförändrad ut.
I närtid har vi ett ungdomsstipendium att dela ut där sista ansökningsdagen är 31 mars. Vi har också en inspirationskväll om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson den 10 april att se fram emot.
Vi har också precis startat en egenfacebookgrupp för veterinärer som är intresserade av belöningsbaserad hästträning. Vår vice ordförande Sara Ellevik, som själv är veterinär, kommer att hålla i den. Tanken med den är att bl a få diskutera hur det går att använda belöningsbaserade principer i mötet med patienter. Om du är veterinär och intresserad av cooperative care och fear free certifiering för häst, eller bara belöningsbaserad hästträning i största allmänhet så är detta en grupp för dig!
Nu ska jag fortsätta plöja lite kursmaterial tillsammans med mina trogna hemmasupporters!
| Läst 11178 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »
Här hittar du alla våra husbloggare
Marias senaste
- Bett eller bettlöst, är det så antingen eller?
- Nya verktyg
- Kurs och kontrast
- Stötta inte tystnadskulturen, stötta visselblåsarna i stället!
- Min hästglädje har ingen tagit!
- Mera eftersnack, hästvälfärd och en ny "Hästens bön"
- Stolt som en tupp
- "Det där är inte ridning!"
- Skäll inte på visselblåsarna!
- Kolik och panik
- Arga drev, etisk träning och gröt i byxorna
- Vad tycker hästen om träningen och spelar det någon roll?
- Eftergift eller belöning?
- Problemen med straff
- Kratta manegen
- Odrägligt positiv - det är jag det!
- Positiva framtidstankar
- Treåring, lyckat arrangemang och slitna funktionärer
- Milstolpar
- Våren och triggerstaplingen är här!
Arkiv
Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.