Belöningsbaserad hästträning - Belöningsbaserad hästskola - så funkar det!

Stall Lyckoklövern

Om det är något som kan fylla mig med energi och inspiration så är det när jag får tillfälle att ha ett riktigt långt och nördigt samtal med en annan hängiven belöningsbaserad hästmänniska. I veckan hade jag just ett sådant härligt samtal med en av föreningens medlemmar - Karolina Einarsdotter som driver Stall Lyckoklövern i Falkenberg. Deras Instagramkonto är mitt alldeles biverkningsfria lyckopiller på nätet och nu fick jag alltså chansen att få höra mer om verksamheten. 

Karolina är utbildad ridlärare och har drivit traditionell ridskola tidigare. Eftersom hon är väldigt nyfiken på hästars och andra djurs beteenden så har hon även utbildat sig till etolog. När hon sedan blev ponnyägare så sökte hon efter olika aktiviteter som hon kunde göra med hästar som var för små för henne att rida och där någonstans på vägen hittade hon klickerträning.

När Karolina upptäckte hur mycket roligare  hästarna tyckte det var och hur aktivt  deltagande de blev av klickerträningen så fanns ingen återvändo. 

Så här beskriver Karolina processen på sin hemsida

“När jag sedan såg hur hästarna älskade den nya träningen, och hur de så småningom tackade nej till den traditionella ridningen och hanteringen, så var saken klar för mig. Jag vill ha en träning som hästarna väljer att frivilligt delta i, och längtar efter. Träningen ska vara berikande för djuren, och de ska kunna känna sig trygga i att kommunicera sina nej och ha lika stort nöje av att umgås med oss som vi med dem.”

Idag består Stall Lyckoklövern av sex ponnier, fyra getter, samt några höns och kaniner. 

Barn, tonåringar och vuxna är lika välkomna. De flesta eleverna är barn mellan sex och fjorton år, men även yngre barn och vuxna förekommer. 

Verksamheten erbjuder en lektionsverksamhet i små grupper som kallas Ponnyplus där eleverna får lära sig om hästars basbehov, välbefinnande och hälsa, träning med klicker från marken och från hästryggen samt  kunskap om modern och vetenskapligt baserad hästträning.  

Till skillnad mot en vanlig ridskola ligger fokus inte på ridning, utan på samvaro och relation. Men ridning kan ingå i samvaron med ponnyn, om både barn och ponny vill! Om ponnyn säger nej tack så måste det respekteras! Det gäller både vid ridning och vid alla andra övningar. Men det är ovanligt att ponnierna säger nej, de är väldigt mycket ja-sägare!

Vanligen rider de minsta barnen lite mer än de äldre barnen. De äldre barnen har ofta fler idéer om andra saker som de vill göra tillsammans med sin ponny. 

För de allra minsta är det ofta en bra start att sitta på ponnyn och träna sin balans och följsamhet medan en förälder klickertränar ponnyn. Sedan kan alltmer ansvar för träningen gradvis föras över till barnet, t ex genom  att barnet får klicka medan en förälder sköter belöningen efter klicket. 

Den som vill kan sedan gå vidare till att bli Ponnykompis. Det är en form av medryttarskap tillsammans med en av Lyckoklöverns ponnier, men som även det innehåller så mycket mer än bara ridning. Ponnykompisarna kommer i små grupper, ca 2-4 per gång. De får själva vara med och planera vad de vill träna på. Karolina finns med som stöd och vägledare. I vissa perioder jobbar de med något tema som t ex inför en uppvisning eller att planera ett freestyleprogram för häst. 

Sadlar och träns finns, precis som på en vanlig ridskola, men barnen vill oftast rida barbacka och gärna helt utan utrustning. Karolina funderar på att köra en kampanj  i sommar för sadling med startknappar - för att det är bra för både barn och ponnier att variera med utrustning också. 

Förutom ponnyaktiviteterna så finns det även möjlighet att klickerträna med de andra mindre djuren på gården som Djurkompis eller genom att delta i Getagility med de träningstokiga och kelsjuka getterna.  Att klickerträna flera olika arter brukar vara väldigt utvecklande för ens tränarfärdigheter! 


Stopp, min kropp!

Något som tydligt skiljer verksamheten på Stall Lyckoklövern från en vanlig ridskola är grundtanken att allt ska ske på hästarna villkor. De får tacka nej och bli lyssnade på. Aktiviteterna ska vara roliga för både häst och människa. 

Karolina och jag resonerar i vårt samtal kring vilka värderingar som vi vill lära barn och ungdomar, som att respektera både sin egen och andras kroppar. Hur lär vi ut vikten av samtycke och samspel? Hur går det ihop med att samtidigt lära barn att gå över hästens gränser, att inte respektera hästens nej och att träna barn att tvinga hästen och driva igenom ett motstånd? Vi har i hästvärlden så normaliserat våldet mot djuret vi ska samarbeta med att få ens reflekterar över vad vi faktiskt lär barn när de får instruktioner om att använda mera ben och mera spö. Om en i tanken byter ut ridskoleponnyn som tvekar att hoppa ett hinder mot en hund eller en kanin på en agilitykurs så blir det tydligt vilken skillnad vi gör på vad som är acceptabla träningsmetoder. 

Prestation och ridrädsla

En annan skillnad som är tydlig för Karolina, som har lång erfarenhet av vanlig ridskoleverksamhet, är att på Stall Lyckoklövern ligger fokus inte på prestation, jämförelse och tävling. Det mesta inom undervisningen på en vanlig ridskola har som syfte att förbereda sina elever på tävling. Oundvikligt  uppstår då ett fokus på att vara duktig och att prestera, kort sagt att jämföra sig med andra. Det är något som Karolina undviker i sin nuvarande undervisning. Var och en följer sin egen utvecklingskurva och fokus ligger på att ha roligt tillsammans med varandra och framför allt tillsammans med djuren.  

          

Ridrädsla är ett återkommande problem som Karolina ofta stött på som ridlärare i vanlig ridskoleverksamhet. Prestationskrav och negativa upplevelser långt utanför komfortzonen gör att unga hästälskande personer ibland slutar på ridskolorna, trots att hästar är deras stora intresse. Det kommer elever med ridrädsla även till Stall Lyckoklövern. Oftast försvinner rädslan av sig självt. Det är inte obehagligt och det känns inte okontrollerat att rida på en häst som själv bjuder in till ridning och som kommunicerar kring hur den känner. När ridning inte heller är fokus kan också barnet själv välja när det känner för att fråga hästen om ridning. 

Säkerhet

Ibland kan vi som ägnar oss åt belöningsbaserad hästträning känna att det finns fördomar om oss som obrydda varelser som vill rida hjälmlösa mot solnedgången utan en tanke på säkerheten. Men för de allra flesta av oss är det långt ifrån vår vardag och vi har ett stort fokus på att skapa säkra, trygga interaktioner med våra hästar.

Så är det självklart även på Lyckoklövern! Eleverna har alltid hjälm och väst. Det är viktigt att hålla avstånd mellan hästarna under träningen för att undvika att det uppstår resursförsvar dem emellan. Att alltid respektera ett nej tack från hästen är också en säkerhetsfråga. 

Matningsteknik är också viktigt för att inga fingrar ska komma i kläm. Barnen får träna på att ge maten med flat hand och verkligen trycka handen uppåt mot hästens mun eftersom hästar tar hårdare om handen sjunker och ger hästen en upplevelse av att maten är på väg bort från munnen. 

När eleverna ska gå in i hagen måste de ta av sig sina belöningsväskor och lämna all mat utanför så inga missförstånd uppstår. 

Att undvika frustration är både en säkerhetsfråga för eleverna och en välfärdsfråga för hästarna.  En nyckel till att undvika frustration är att vara generös med belöningar. Barn är av naturen generösa, så det här är ofta lite svårare att lära vuxna elever. Eleverna får lära sig att klicka och belöna  för önskat beteende. Väldigt ofta får hästarna extra belöningar, utan klick, för att de ansträngt sig och försökt, för att de står kvar eller bara som allmän uppmuntran. 

Som ätbara belöningar används lusernhack och morotsbitar, i lite olika proportioner beroende på ponny. Någon blir för uppskruvad av morot och får nästan bara hack, medan någon annan  behöver lite mer morot för att tycka att det är värt att anstränga sig. 

Karolina är också noga i matchningen elev - ponny. När någon är nybörjare behöver de en lite mer tålmodig ponny, och en känsligare, ivrigare ponny fungerar bättre ihop med de mer erfarna eleverna. 

Timing och nybörjare

Karolina får ibland frågan från andra belöningsbaserade tränare om det inte lätt blir att fel beteenden förstärks när nybörjare tränar hästarna. Både timingen i klicket och vad som händer mellan klick och belöning påverkar vad som faktiskt förstärks. Som nybörjare kan det vara svårt att vara exakt i sin timing och det kan också hinna hända en hel del innan belöningen är framme vid hästens mun när en är ovan och kanske lite fumlig. Karolinas erfarenhet är att det inte gör så mycket. Visst kan det råka bli missförstånd ibland om vad som ger utdelning, men det gör inget, alla har roligt, både häst och människa. Nybörjare måste få lära sig, precis som på en vanlig ridskola. Skillnaden är att här är nybörjarna betydligt mindre slitsamma för hästarna att förhålla sig till. Grunden är att belöna mycket, att vara generösa,  och då är hästarna nöjda ändå. Smyger det sig in något extra oplanerat beteenden som en huvudrörelse eller hovförflyttning så är det inte hela världen. Ingen blir ledsen över att få en belöning med dålig tajming, det är värre att få bestraffning eller eftergift med dålig timing. 

På den vanliga ridskolan

Karolina undervisar även i klickerträning några lektioner i veckan på en vanlig ridskola. Ridskolehästarna älskar det! De känner igen Karolinas röst på parkeringen, gnäggar till hälsning och flockas vid grinden i hopp om att få vara med. Detta är troligtvis deras favoritpass i veckan. Det har fungerat bra för ridskolehästarna att växla mellan vanliga traditionella lektioner och Karolinas lektioner eftersom de kopplar klickerövningarna till Karolinas närvaro. I början försökte hon även använda särskild rekvisita på banan för att det skulle vara tydligt, men det har visat sig att det inte behövs.  Det har blivit Karolina själv som är den stora miljösignalen. 

Om samma ridlärare undervisar både i klickerträning och på vanliga lektioner på ridskolan så blir det lättare för  hästarna att veta vilka spelregler som gäller om miljön arrangeras så att den ser lite annorlunda ut när det är klickerlektion jämfört med när det är vanliga lektioner. Det kan lätt ordnas genom att  t ex alltid ställa upp en omvänd rundkorall som ju inte förekommer vid vanliga lektioner. Elevernas belöningsväskor och targets är också tydliga miljösignaler och ska inte finnas framme om det inte är klickerträning på schemat. 

På ridskolans klickerlektioner så undviker Karolina att lära ut sådant som skulle kunna uppfattas som störande i andra sammanhang - som trick med höga benlyft eller puss med mulen. Det är för att undvika att hästarna  blir korrigerade om de provar om ett beteende ger utdelning även utanför klickerlektionerna. Klickerlektionerna har med detta upplägg blivit ett mentalt stimulerande tillskott i ridskolehästarnas vardag och därmed ökat deras välfärd. 

Det här vore väl något för fler ridskolor att ta efter, både som ett sätt att berika sina hästars tillvaro och som ett sätt  att fånga upp elever som söker en annan typ av kontakt med hästarna än det som erbjuds inom den vanliga verksamheten? 



Framtiden

Karolina och jag är helt överens om att intresset för andra sätt att umgås med hästar än traditionell ridning ökar.  Allt fler föräldrar vill ge sina barn möjligheten att interagera med hästar på sätt som upplevs som mer etiska än den traditionella ridskoleverksamheten. Vi känner till fler verksamheter som ligger i startgroparna även om de än så länge är få. 

Att få ekonomisk lönsamhet utan att hästarna ska behöva gå många pass om dagen är en utmaning för alla som bedriver ridskoleverksamhet. 

Karolina själv har planer på ett samarbete med s k grön rehabilitering där djur och natur används i rehabilitering av personer med psykisk ohälsa och utmattningssymtom.

Vi pratar även om framtiden för Karolinas elever och vart de ska ta vägen när de vuxit ur Karolinas ponnier. Karolina beskriver hur ungdomarna blir tydliga förespråkare för empati med hästen, ömsesidig kommunikation och en god hästhållning som tar hänsyn till hästars naturliga behov. De har inte lust att bli elever i en vanlig ridskoleverksamhet. En del går över till egen häst eller medryttarhäst hos någon där de får frihet att fortsätta träna belöningsbaserat. 

När en har öppnat Pandoras ask går det inte att stänga locket igen!

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige kommer att fortsätta stötta unga personer som vill utvecklas inom belöningsbaserad hästträning genom vårt Ungdomsstipendium som delas ut vår och höst. För att träningsformen ska vara tillgänglig även för dem utan egen häst så behövs fler eldsjälar som Karolina runt om i landet som vågar satsa på belöningsbaserade hästskolor. 

Jag skulle också vilja uppmana flera belöningsbaserade hästägare att fundera på om vi har möjlighet att släppa in en ung nyfiken person i våra egna hästars liv. Jag tror vi ibland är så övertygade om att alla hästintresserade barn bara vill rida-hoppa-tävla att vi inte tror att någon är intresserade av våra hästar.  Vi glömmer bort att det också finns allt fler unga personer som verkligen funderar på etiska frågor i relationen människa och djur. Dessutom behöver rida-hoppa-tävla-barnen också någon som visar att det finns flera sätt att umgås med hästar på! Hjälp till att så frön till de förändringar du vill se! 

Min häst Dunnit har en ung extra person i sitt liv! Övriga bilder och filmer i inlägget tillhör Karolina Einarsdotter.      

Stort tack till Karolina för ett härligt samtal och till alla barn och ungdomar på Stall Lyckoklöver för den träningsglädje som ni sprider! (Missa inte att följa Stall Lyckoklövern på Facebook och på Instagram heter de stall_lyckoklovern)


Läst 21277 ggr



Fler inlägg

Det måste rivas och röjas för att kunna bygga upp nytt. Dunnit är lite lik många människor, hon tycker inte om förändring och behöver tid på sig för att vänja sig vid nya idéer.

Lite som väntat fortsätter det komma nya avslöjanden om missförhållanden hos ridsportsprofiler. Vi får nog räkna med att ha det så ett tag. När  fler vågar träda fram och berätta, hjälper det fler  att inse att det som de upplevt faktiskt också har varit på tok. 

Petra Andersson, forskare i praktisk filosofi vid Göteborg Universitet höll nyligen en mycket bra öppen föreläsning på temat: ”Ridsport - på hästarnas och de ungas bekostnad” där hon utforskar hur tystnadskultur och våldskultur samverkar inom hästsporten. Den finns nu tillgänglig för alla här.  

Som jag tidigare skrivit blir jag så frustrerad på påhoppen i kommentarsfälten på dem som träder fram och berättar. Som om de inte bär på nog med skuld och skam över att ha varit delaktiga i oegentligheter och inte kunnat påverka hästarnas och sin egen situation där och då. I stället för att beskylla dem för bristande civilkurage och handlingskraft så borde fokus ligga på att utforska och kritisera de maktstrukturer och den tystnadskultur som gör det så svårt att säga ifrån!

Att ifrågasätta och misstänkliggöra den som berättar är en teknik som upprätthåller tystnadskulturen. Vill du verkligen bidra till det? Frågor som “Varför sa du inget tidigare? Varför anmälde du inte? Varför stannade du kvar så länge om det var så illa? osv är för övrigt identiska med de som många offer för sexuella övergrepp eller våld i nära relation också får parera. Det blir inte lättare att berätta när det är vad som möter en. Om vi vill att fler ska berätta om missförhållanden, (och det vill vi väl?) så behöver vi ta hand om dem som berättar på ett respektfullt och empatiskt sätt. Annars bidrar vi till att oetisk hästhantering (och oetisk personalhantering) får fortgå. 

Vi måste lära oss förstå de mekanismer som gör att man som anställd i ett stall inte slänger sig på luren till Länsstyrelsen och SvRF så fort man upptäcker att något inte står rätt till på ens arbetsplats. 

Vi måste inse att vi hästmänniskor  alla varit utsatta för en normaliseringsprocess vad gäller bruk av fysiskt obehag för att påverka hästens beteenden. Långt innan sitt första stalljobb så har en hästintresserad ung person fått lära sig att hästar är djur som det är ok att använda tuffa tag mot för att få sin vilja igenom. Vi har lärt oss att vara bestämda och driva igenom,  även när hästen visar att den inte vill. Vi har lärt oss att om vi inte gör det så kommer hästen att bli farlig. När det vi ombeds att göra känns obehagligt och går emot våra egna värderingar så får vi höra att vi måste göra det ändå, för hästens skull och för alla andra som ska hantera hästen i framtiden. Vi lär oss alltså använda våld “för hästens bästa”. För hästens egen skull och för kollektivets skull är det alltså viktigt att kunna vara hård och tillfoga obehag, även när det inte känns bra i själen. Den här normaliseringen av hårdhänthet försvårar för  hästmänniskor att veta var gränsen mellan befogad och obefogad hårdhänthet går. Det bidrar till att vi kan behöva längre tid på oss för att bedöma om en handling mot en häst ligger inom ramarna för vad vi tycker är ok eller inte. Det innebär också att vi från unga år drillats i att trycka undan känslor av tvivel och i stället rationalisera:   ”Hen var tvungen att göra så där för att det inte skulle bli värre/uppstå en farlig situation/hästen behövde sättas på plats/etc/etc” 

Dessutom är vi människor inte så individuella i vårt beslutsfattande som vi vill tro. Tvärtom ändrar och justerar vi våra åsikter för att anpassa oss efter den grupp vi befinner oss i.  Att få tillhöra en grupp har ett starkt evolutionärt överlevnadsvärde och man kan säga att vi är lite förprogrammerade för samarbete och social flexibilitet för att få passa in. Vi är beredda att köra över våra egna åsikter om vi upplever att det behövs för att inte bli lämnade själva på stäppen - eller i vårt moderna samhälle  -  bli utfrysta, arbetslösa och baktalade.

Sedan finns det ytterligare hinder för självständigt tänkande och civilkurage i hästkretsar. Utmaningar som till viss del påminner om dem som man också stöter på i olika sekter:

  • I centrum finns en ofta karismatisk person som besitter kunskaper, resurser och framgångar som andra önskar få ta del av.
  • Det finns en föreställning om att den här tränaren/arbetsgivaren/elitryttaren har nycklar till min framtid. Här kommer jag att få lära mig saker och utvecklas på ett sätt som gör att jag också kan bli framgångsrik, få ännu bättre jobb, rida bättre hästar, lyckas på tävlingsbanan eller vad som nu är framtidsdrömmen.
  • Man tillbringar stora delar av sin tid tillsammans med andra som är där av samma anledning och som hoppas uppnå samma saker. Det förekommer att man bor på samma plats där man jobbar eller är elev.  Man jobbar långa dagar och har lite fritid.   Det gör att man får ännu mindre kontakt med omvärlden utanför gruppen. Ens sociala nätverk utanför gruppen krymper.
  • Det finns ett starkt grupptryck att följa gruppens normer och vara solidarisk mot gruppen och ledaren. Det är svårt att lyfta kritik när alla runt omkring reagerar negativt och agerar för att försvara gruppens värderingar. Om någon väljer att lämna gruppen blir den illa omtalad.
  • Gruppen betraktar omvärlden som oförstående och mindre vetande. Den känslan kan förstärkas om man får kritiska frågor från folk utanför gruppen om arbetsförhållanden och träningsmetoder. Att andra utifrån kritiserar blir till bevis för att omvärlden inte förstår och kan det som gruppen och ledarna står för.

Förutom dessa psykologiska kontrollmekanismer finns det också praktiska svårigheter med att som ung person bara resa sig upp i protest och gå från ett hästjobb som inte blev vad man hoppats på.  Du vill inte få ett rykte som besvärlig och få svårt att få ett annat jobb inom hästnäringen. Att säga upp sig kan i många fall också innebära att du inte bara behöver hitta ett nytt jobb, utan också illa kvickt behöver ny bostad och kanske stallplats till din häst. Som mogen vuxen med pengar på banken och egen gård kanske det låter som världsliga problem, men som nybliven vuxen utan besparingar och kontakter kanske det känns helt övermäktigt?

Så det är inte alls konstigt att det kan ta tid, ibland år, att lämna en arbetsplats, processa vad man upplevt och våga prata öppet om det. Det är modigt att till slut våga göra det och man förtjänar stöd från omgivningen för sitt mod, inte kritik för att det har tagit tid. Tack till alla som vågat berätta - för hästarnas skull och för att ni banar väg för andra som ännu inte vågat!

Vi pratade shopping på jobbet och jag påstod att jag numera aldrig shoppar. Sedan åkte jag till Granngården, men det räknas väl inte som shopping?

Dunnit följer med på skogspromenad, lite bekymrad över oredan som pågår hemma i hagen när hon lämnar de andra. 

Det är ju nämligen bara hittepå att hästar måste tränas med fysiska tillrättavisningar för att inte bli farliga. En seglivad myt trots all tillgänglig forskning om hästars beteende och inlärning. Inom föreningen BHIS är vi måna om att barn ska få möjlighet att lära sig umgås med hästar utan att behöva använda något fysiskt obehag alls. En samvaro där positiv förstärkning och samtycke är självklara ingredienser. Därför blir det även i år ett BHIS ungdomslägerpå den belöningsbaserade hästskolan Stall Lyckoklövern i augusti. Platserna tog nästan slut direkt, det är bara någon enstaka ledig i skrivande stund. Förra årets deltagare var så nöjda, inte bara med träningen,  utan med den härliga gemenskapen och den inkluderande miljön. Det här är något som vi verkligen vill prioritera i föreningens verksamhet och vi subventionerar varje barns lägerplats med en rejäl slant som en investering i en hästvänligare framtid.

För mig personligen börjar vårens (och årets) första kurs på fredag. Det blir två intensiva veckor där onlineundervisning och  filmning av femtioelva träningspass ska kombineras med jobb och övrigt liv som pågår som vanligt. Som tur är bidrar påsken med några lediga dagar. Mina hästar befinner sig i en intensiv fällningsfas och är allt annat än fotogeniska just nu. Ju mer jag borstar desto värre ser de ut! Blir lagom kul att presentera för kurskamrater från diverse länder med mindre extrema årstider och blanka korthåriga hästar. Hur som helst ser jag fram emot att träna dressyrövningar med hästmänniskor som använder targets i stället för sporrar! 

Får din häst lördagspåse?


Läst 2506 ggr Kommentarer Kommentera

Orkar vi fler träningsskandaler? Ja, det måste vi göra! Vi har bara skrapat på ytan hittills, det finns så mycket mer som behöver komma upp i ljuset. Jag vet, vi alla vet, att de hårdhänta, oetiska träningsmetoderna och den ohästvänliga hästhållningen finns överallt,  inom alla hästsportgrenar. Vi har sett, gråtit och försökt glömma. Eller protesterat och blivit kallade för fula saker och blivit utfrysta. Vi har fokuserat på att göra det bästa vi kan för de hästar vi själva har och vi har omgett oss med andra som tänker mer som vi själva. Vi har kanske i flera år undvikit att tänka för mycket på allt som pågår på andra ställen.  

Men nu hoppas jag faktiskt på att få den ena otrevligheten efter den andra serverad till morgonkaffet i våra hästmedier. Jag hoppas på mer granskande journalistik och jag hoppas på att ännu fler visselblåsare vågar göra sig hörda. För liksom så många andra hästmänniskor hoppas jag att möjligheten för människor att få dela sina liv med hästar kommer att finnas kvar även i framtiden. Det förutsätter att vi vänder på alla stenar nu och gör om och gör bättre. Processen har precis har börjat och jag tänker att det blir stökigt för många ett tag, men sedan kan en ny syn på hästar och deras gemensamma aktiviteter med oss människor ta form. 

Vad ser Camomille när hon betraktar mig? Vad känner hon? Jag vet inte, jag känner henne bara som en av mina hästars hagkompisar. 

I takt med hur synen på djurvälfärd förändras i samhället behöver nämligen hästvälfärd handla om andra saker än hur vi optimerar hästens välmående för att den ska prestera för oss. Vi behöver i stället nyfiket betrakta hästen och fundera på vad det är en häst behöver i sitt liv, vad tycker en häst om att få uppleva och hur gör vi för att våra hästar ska få leva sina bästa liv utifrån sina egna behov. 

Så min glädje över hästar har ingen tagit ifrån mig! Tvärtom  känner jag att vi går mot en ljusare tid för hästar och människors samvaro även om vägen dit kommer att vara gropig och lång. 

Den trygga flocken, grunden i alla hästars psykiska välmående

I den egna hästträningen har det dock varit något av en formsvacka. Något jag verkar dela med många inom det belöningsbaserade communityt, om man ska tro våra följarfrågestunder på instagram. Is och mörker har slitit på folk. För egen del har det just varit brist på säkra och  trivsamma underlag som bromsat träningsmöjligheter, inte min eller hästarnas motivation! Temat har fått vara “allt en kan göra i skritt på fyrkantsspåret” eftersom övriga delar av ridbanan är skridskois dold av snö, precis som alla vägar i omgivningen. 

Jag har upptäckt att Unna är ganska obrydd av andra hästar på banan -  så länge det inte är en annan belöningsbaserad häst som också använder pausstationen!  Att den andra hästen lämnar ridbanan så vi blir själva igen är däremot ett icke-problem, eller snarare en lättnad. Full kontroll på resurserna igen. Som så ofta får en lite omvända utmaningar med sina belöningsbaserat tränade hästar!  Så att inte någon nu tänker att det har varit scener, drama och farlig klickerhäst, så handlar den här observationen om ganska diskreta signaler på förhöjd arousal, som t ex  lite slarvigare uppmöte mot belöningshand, lite högre huvudhållning, nån liten ruskning av huvudet, lite  längre latenstid till nästa repetition samt ett extra fokus på den andra hästen när den just går till pausplatsen. Som då försvinner när den andra hästen lämnar banan och vi blir själva igen. 

Dunnit hade igår en egen dipp när hon tyckte att det hade ägt rum en sådan där Stor Förändring i den sociala miljön som brukar rubba hennes fokus och träningslust. Den här gången var det en kille från valackgruppen som tillfälligt hamnat i sjukhage bredvid stona. Jag har ju lärt mig att den enklaste vägen framåt med Dunnit är att låta henne processa med flocken några dagar när något som stör henne har ägt rum, men jag uppfattade inte att detta var en stor grej. Ur mitt perspektiv var det en känd häst som funnits på gården jämt. Ur Dunnits perspektiv var det i stället Snubbe nu på Flirtavstånd från väninnorna, och vem vet vad som kan hända om man lämnar flocken en stund?  Stissig häst med mulen som en kompassnål i riktning mot flocken under större delen av passet. Till skillnad mot Unna så är crossoverhästen Dunnit svårare att nå när hon väl varvat upp sig. Unna kan jag mycket lättare hämta tillbaka genom att sänka kriterier, göra något enkelt som multarget eller bara seriemata en stund tills hon är med mig igen.  Dunnit låser sig mer och vill inte ta emot något ens gratis.  Så nu får hon väl bara hänga lite med polarna någon dag till så har hon säkert vant sig vid detta nya scenario också. 

Jag saknar möjligheter att gå med lös häst där mina hästar är inackorderade. Annars tror jag att det hade varit ett bra sätt att lossa på Dunnits låsningar sådana här dagar, att ge henne ännu mer autonomi och möjlighet att visa vad hon tycker är rimligt och möjligt här och nu. Där jag hade min änglahäst  Boogie fanns sådana möjligheter, och det är helt fascinerande vad en häst kan bjuda på i upptäckarlust och rörelseglädje när den känner sig friare att välja själv. Jag ska nog i alla fall börja experimentera lite med att leda i halsrep i stället för grimma runt på gården för att se hur Dunnit svarar på det. Släppa lite kontroll för att få mer samarbete och kontakt. 

På lös promenad med Boogie vårvintern 2018

En välförstärkt inkallning är en viktig grundfärdighet på fria promenader

Årsmötessäsongen

På föreningsfronten går vi med raska steg in i årsmötessäsongen! Först ut i min kalender är min mest lokala förening Hästliv i Knivsta som i samband med årsmötet den 3 mars bjuder på föreläsning med genetikforskare Sofia Mikko från SLU som ska berätta omHästens färger och dess betydelse.” Det ser jag fram emot att få mer forskningsbaserad kunskap om!

Samma dag blir det sedan årsmöte online med föreningen EquiEthics, en förening som jag varit medlem i under några år för att lära mig mer av kunniga personer som långsiktigt verkar för en förändring inom hästsporten, mot ökad hästvälfärd och etiska, hälsosamma träningsmetoder. Jag hoppas att den här föreningen ska synas och höras ännu mer nu i dessa tider. Om du vill något mer än bara bevara status quo inom ridsporten så tycker jag du också ska stötta EquiEthics!

Bild: Hanna Jernstedt Larnemark

Sedan är det någon veckas uppehåll innan det är dags för årsmöte i BHIS den 17 mars. Fyra år fyller vår förening i år! Vi bjuder på föreläsning om “Prehab  - förebyggande träning för hållbara hästar” med Hanna Jernstedt Larnemark som är både equiterapeut och belöningsbaserad tränare. Online så klart! 

Så avrundar jag min årsmötesmånad den 22 mars med favoritföreningen SWABAs årsmöte med tillhörande föreläsning “Privata händelser och deras plats i beteendeanalysen” med Niklas Törneke. (Förtydligande: med privata händelser i beteendeanalytiska sammanhang så menar man tankar, känslor, minnen och kroppsliga förnimmelser.) 

Jag brukar ju säga att allt hänger ihop på något vis när det gäller hästlivet och yrkeslivet, men frågan är hur långt hopp det är mellan hästens färger och privata händelser i beteendeanalysen? Vi får se! Mars månad blir i alla fall en kunskapsrik , härlig hästmånad! 

Häng med på föreningens sociala medier så länge! @beloningsbaseradhasttraning 




Läst 9938 ggr Kommentarer Kommentera

Det belöningsbaserade communityt fortsätter att fundera och reflektera i efterdyningarna efter konferensen BHIS-dagarna 2024 “Eftergift eller belöning. Det har kommit ut några olika poddavsnitt väl värda att lyssna på. 

I podden Hästvis reflekterar Hanna Fernström och Susanna Davidsson i det här avsnittet kring vad belöningsbaserad träning innebär för dem. Jag tycker väldigt mycket om det här fina samtalet och känner igen mig i många av deras tankar.

Tränargänget som delar utrymme i podden Modern Hästträning har också gjort ett avsnitt om sina funderingar efter konferensen. Även här hittar jag många kloka tankar och reflektioner att fundera vidare på. När Elna pratar om sina egna erfarenheter av att bli fasthållen utan manöverutrymme känns det långt in i magen på mig. Jag tänker att det är precis så här vi behöver träna oss på att empatiskt sätta oss in i hur hästen kan uppleva olika situationer av tvång. 

För om det är något som senare års forskning har visat oss så är det att djur i allra högsta grad har ett känsloliv som inte är alltför olikt vårt eget. 

På temat vad de senaste årens forskning har visat oss om djurens behov och förmågor och hur det behöver påverka hur vi förhåller oss till dem så levererade radioprogrammet Filosofiska rummet ett intressant samtal kring den amerikanske filosofens Martha Nussbaum nya bok Justice for animals – Our collective responsibility. Bl a pratar Linda Keeling, zoolog och professor i djurskydd vid SLU om hur kompetenta djur är i sin ursprungsmiljö och hur de är förprogrammerade att försöka utvecklas. I sin bok pratar Martha Nussbaum om djurens rätt “to flourish” , alltså att blomstra, frodas, utvecklas till den bästa möjliga versionen av sig själva. Dagens djurvälfärdsforskning fokuserar inte på avsaknaden av lidande utan mer på vad som gör att djuren mår bra och upplever livskvalitet.

  

Förening BHIS kommer att ha ett medlemsevent på temat ny forskning om hästvälfärd i maj med etolog Emelie De Boussard så då kommer vi att ha möjlighet att diskutera dessa frågor ännu mer. 



Svenska Ridsportförbundet satsar också på hästvälfärdsfrågor på sitt eget vis. I veckan publicerade de på sitt instakonto olika versioner av Hästens Bön, ni vet den där som kunde komma med som poster i hästtidningar på 70-80-talet och fanns uppklistrad i de flesta stall under ens uppväxt.

Den, och kanske framför allt diverse positiva kommentarer i tillhörande  kommentarsfält, lämnade en irriterad eftersmak som inte gick över förrän jag fått processat lite i eget skrivande. För visst behöver vi en uppdaterad och icke-religiös hästens bön  2024?

Här är min version: 




HÄSTENS VÄDJAN 

Jag är en egen individ som existerar för min egen skull,  men i din ägo är jag beroende av dig för att få det jag behöver. 

Se till att jag har tillgång till friskt vatten, kan söka föda och har något att tugga på under hela dygnet.

Ge mig möjlighet att röra mig fritt över stora ytor tillsammans med andra hästar under dygnets flesta timmar.

Ge mig möjlighet att själv söka skydd från väder och insekter när jag vill det.

Vårda mina hovar med hjälp av kunniga professionella.

Se till att jag genast får veterinärvård när jag är sjuk eller har ont. 

Bemöt mig med vänlighet och empati.

Ha tålamod och lär mig lätta signaler som jag kan förstå. Straff gör att jag tycker att du är obehaglig att vara med och jag får svårare att lära mig. Det är du som människa som har ansvar för att göra det lätt för mig att göra rätt.

Var rädd om min kropp och ge mig varierad träning så jag kan hålla mig frisk.

Jag kan inte prata med ord som du kan förstå, men du kan lära dig att känna igen mina olika känslosignaler och förstå mitt kroppsspråk. 

Om du gör vår samvaro trevlig och rolig för mig så kommer jag med glädje att delta i dina aktiviteter en stund varje dag. 

All tid som jag inte är med dig så vill jag vara i min flock med hästvänner.

För mig är långa relationer viktiga, så jag vill inte byta flock och vänner ofta.

Den dag jag inte längre kan leva ett fullvärdigt hästliv så måste du hjälpa mig att få somna in på ett lugnt och smärtfritt sätt,  med dig vid min sida. 

Din belöning är att få vara min tvåbenta vän.



EDIT: "Hästens vädjan" finns nu som delbart inlägg på föreningen BHIS Instagram och Facebook och har redan delats av massor av personer. Väldigt roligt och hoppfullt att det finns så många hästmänniskor som kände att det här var mer i linje med deras syn på hästen! 

Om du vill få ny inspiration till en trevlig  och rolig samvaro som din häst kommer att älska så har föreningen BHIS  en introduktion till belöningsbaserad hästträning med Lisa Alm den 8 februari. Du hittar all info du behöver på hemsidan. 

Nu hoppas jag på en helg full av trevlig samvaro med alla mina egna fyrfota vänner! Troligtvis konstant iförd Icebugs eftersom Uppland just nu mest består av is.


Den här filuren är också min närmaste veckan pga filmfestival i Göteborg 


Läst 14544 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.