Belöningsbaserad hästträning - Crossover
JUN
08
2022

Crossover är ett begrepp inom belöningsbaserad träning för att beskriva en individ som tidigare tränats med icke-belöningsbaserade metoder och nu befinner sig i en omställningsprocess till belöningsbaserad träning. Ibland hör man begreppet användas om kombinerad träning, dvs att blanda både negativ och positiv förstärkning och kanske även straff/korrigering  i sitt träningsupplägg. Men konceptet crossover betyder att en är på väg bort från det ena och på väg mot det andra. Den processen har sina särskilda beståndsdelar både för häst och människa, som inte kommer att vara aktuella på samma sätt för den som är tillfreds med att fortsätta med blandad träning. 

När jag tog emot min senaste crossoverhäst för snart tre år sedan så visste jag redan att jag bara vill träna belöningsbaserat. Så Dunnits och min crossoverprocess tillsammans har sett lite annorlunda ut mot min första crossoverhäst Boogie, där vi mer fick lära oss tillsammans. 

När jag köpte Boogie visste jag också att jag ville träna henne belöningsbaserat på samma sätt som med hundarna, men det var då fortfarande relativt nytt och okänt att  träna häst på det viset. Det fanns just inga belöningsbaserade hästtränare att tillgå i Sverige. Kunskap fick en beställa på murriga VHS-kasetter från USA! Så vi mixade, blandade och provade oss fram under några år tills vi hittade vår tränare Carolina. Sedan visade Boogie en dag att nu räcker det med blandning. Och sedan var det så. Boogie var väldigt tydlig med när hon någon gång uppfattade något som minsta lilla (oavsiktliga) tryck och det var bara att rätta sig därefter. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att låta hästen bestämma spelreglerna. Egentligen hade det varit möjligt att köra över henne genom att ”tvinga igenom”, men vid det laget hade jag verkligen varken lust eller behov av att göra det. Vi hade hunnit etablera helt andra verktyg för kommunikation och samarbete, och det fanns verkligen ingenting som nu var omöjligt att få henne att göra med enbart positiv förstärkning. När Boogie fick somna in pga av en elak bencysta endast 16 år gammal så var hon efter  våra 11 år tillsammans en ganska renodlad klickerhäst med väldigt få crossoverrester kvar. 

Jag tänker att en viktig del i crossoverprocessen är just att vara lyhörd för när ens häst  upptäcker att det finns olika spelregler för olika aktiviteter och visar att den föredrar de aktiviteter där den är säker på att det bara är positiv förstärkning som gäller. Ibland sägs det ”om det inte är trasigt så behöver det inte lagas”, och då menas att det går att ta alla beteenden som hästen redan kan från sin tidigare träning och bara lägga till belöning. Jag håller delvis med, belöna på bara! Men  - det är här jag menar att en också behöver vara lyhörd! Säger hästen plötsligt nej tack till något den ”kan” - t ex att ta på sig grimman trots att du belönat det varje dag sedan du fick den, ja då behöver du lära in ”ta på grimman” igen, fast nu belöningsbaserat. (Samt fundera på om det som händer efter att du fått på grimman också är tillräckligt belöningsbaserat.) 

För crossovermänniskan är det en väldigt påfrestande fas när crossoverhästen börjar säga nej till olika saker. Det är inte så förstärkande för människohalvan i ekipaget, som verkligen försökt göra sitt bästa för hästen genom ställa om sin träning och hantering till en ny metod i hopp om att få en bättre relation till sin häst - och så säger hästen att den inte vill vara med! Ofta är det också sådant som vi tycker är väldigt viktigt att hästar ska göra som hästen säger nej till. T ex att lämna stallplan eller att låta oss sitta upp. Det kan kännas som att allting går bakåt i stället för framåt. I den här fasen är det viktigt att ha stöd från omgivningen och helst också från en tränare. För egentligen går det framåt! Du och hästen håller ju på att etablera helt nya spelregler och helt nya verktyg för kommunikation som ni inte ens har haft förut. Problemet är att du själv fortfarande jämför er med er gamla måttstock! 

Dunnit är en häst som sannolikt försökt säga nej till saker tidigare i livet men då fått möta motstånd. Det är ju vanligt att hästar uttrycker ovilja att göra vissa saker, men i den icke-belöningsbaserade världen kallas det för att testa, att krångla, att fjanta sig eller att ha olater och det bemöts därefter.  Så i början när hon uttryckte ett ”vill inte” hos mig så fick hon direkt efteråt ett oproportionerligt känsloutbrott innan jag ens hann reagera på något sätt. Som t ex första gången hon inte vill gå framåt när jag skulle rida av gårdsplanen. Jag satt bara helt lugnt och väntade och då fick hon spel. Samma sak första gången hon valde att själv gå ut ur lastbilen vid lastträning, då blev hon liksom skräckslagen och bara for omkring. När hon lugnat sig gick hon på igen, av igen och så på igen, som för att utforska sina möjligheter. Numera brukar hon bara vända sig lite mot lämmen och  kika ut och sedan inta rätt position, som för att bara checka av  att hon fortfarande  har ett fritt val innan hon bestämmer sig för att stå kvar. 

Jag har också lärt mig att bättre stötta Dunnit i hennes nej-sägande. Om hon visar ett tydligt ”nej” till något så är jag inte längre passiv. Jag belönar i stället nejet och föreslår sedan raskt en annan aktivitet som hon kan säga ja till. Sedan kan det ofta gå fint att fråga igen om det hon först sa nej till. 

När jag köpte Dunnit så bemötte jag henne belöningsbaserat från dag ett. Ibland hör jag att det rekommenderas att inte ändra på allt på en gång, att det skulle vara lättare för hästen att inledningsvis fortsätta tränas med tryck/eftergift hos en ny ägare. Men all träning/hantering  vi gör påverkar relationskontot och jag hade absolut ingen lust att bli associerad med tryck/eftergift. Dessutom tycker jag inte längre om att träna så, jag är därmed rätt ringrostig på tryck/eftergift och därmed säkert otydlig för hästen. 

Det skulle vara lätt att tänka att crossoverfasen borde gå snabbare om hästen tränas helt belöningsbaserat från start hos sin nya människa. Men iaf med Dunnit har det varit, och är fortfarande, en ganska långsam process. Det skulle ju kunna bero på att jag är en kass tränare, jag är bara en amatör med begränsade erfarenheter och få hästar att träna. Men jag tror också att individuella faktorer spelar stor roll, som hästens egna egenskaper och erfarenheter. Dunnit hade tio års erfarenhet av traditionell westernträning. Tidigt inriden i USA med allt vad det innebär och sedan ett liv som tävlingshäst i Sverige. Det är viktigt att poängtera att hon har haft duktiga, bra hästägare före mig och hon har varit älskad! Men hon har varit temperamentsfull och reaktiv och sådana hästar hamnar ändå ofta på kollisionskurs med omgivningen. 

En tidig svårighet som vi hade var att etablera verktyget ”multarget”. Hon var mycket ovillig att nosa på något som en människa höll i handen. Vanligtvis brukar det vara en superenkel första klickerövning att hålla fram ett neutralt föremål, som en petflaska eller en flugsmälla,  och klicka för första nosningen på det nya föremålet. Inte heller handen ville hon dutta på. Jisses vad verktygslös jag kände mig utan targets! Hon kunde tänka sig att nosa på föremål på marken eller uppe på staketet, men så fort jag höll i det så var det tydligen ”inte röra människans sak” som gällde. 

Men till slut lyckades jag iaf få min tomma knytnäve till en acceptabel target och hade därmed ett verktyg att be om förflyttningar med.  Det tog sedan ett år att få tillräckligt förtroende för att handhållna föremål också  är targets. 

Dunnit har också väldigt mycket av crossoverhästens svårighet att ta egna initiativ. Träning som bygger på tryck/eftergift tränar ju hästen att passivt vänta på ett tryck som den sedan ska agera för att undkomma. Egna påhitt korrigeras ofta. Dunnit kommer alltså inte med så mycket egna förslag. Att  bara vänta ut och ”klicka för allt” är inte en framgångsväg med henne. Hon brukar sucka och gå sin väg så fort en uppgift är oklar för henne. Så att helt frishejpa blir för svårt.  Det blir istället lättare med rekvisita som tillrättalägger miljön så att det blir enkelt att gissa rätt. Mest av allt älskar hon följa-övningar utan utrustning. Att vara naken och fri att gå sin väg men samtidigt få vägledning genom mina rörelser, targets och belöningsplacering har blivit hennes komfortzon. Bäst gillar hon att ha mig i ”gå-baklänges-position”, det som kallas groundwork-position av en del. Det liknar troligen ingen annan människoplacering hon varit med om i träning tidigare, så alltså är det där hon är säkrast på att det är belöningsbaserade spelregler som gäller. 

Fart är också en utmaning. Många crossoverhästar verkar associera högre gångarter med mycket press och det är därför svårt att bygga belöningsbaserade längre durationer av trav och galopp. Speciellt på ridbanan om hästen har många hundra varv av pådriven rörelse i ryggsäcken. Det är som att hon efter några steg i en spontan trav som hon själv tar initiativ till kan få för sig att det ändå finns tryck med i bilden och tappar sin motivation. Att jag försöker dra upp tempot med mina rörelser är big no-no. Så var det verkligen med Boogie också, men jag tänkte först att Dunnit kanske är annorlunda och provade därför att springa och skutta lite glatt vid några tillfällen. Men det gör vi inte om i närtid! Precis som med Boogie måste tempoökningen först komma från henne och byggas ut därifrån för att situationen inte ska upplevas som pressande. 

Ridning är för många crossoverhästar det mest utmanande att få till belöningsbaserat. Det är så vanligt att hästarna, när de väl upptäcker att de får ha en åsikt och att den respekteras, väljer att säga nej till ridning. Vi människor har svårt att tackla det. Vi är skolade i en tradition där ridning är det absolut viktigaste en gör med sin häst, kanske själva syftet med att ha häst över huvud taget. Det blir jobbigt för oss att inse att hästen kanske inte alls har uppskattat ridningen på samma sätt som vi trott. När den får välja så vill den inte! Om du tittar runt i stall i din närhet så ser du egentligen många hästar som försöker säga nej till ridning genom att visa ovilja, stress och t o m aggressivitet vid sadling eller uppsittning. Men deras försök till nej ignoreras,  bortförklaras och körs över. 

Dunnit sa ganska snabbt nej till ridning när hon insåg att hon fick välja. Det gjorde inte mig så mycket. Jag har ju erfarenhet av att det kan vara så inledningsvis men också av hur det vänder och hur en kan få en häst att älska ridningen till den grad att det i stället blir svårt att få sitta av. Eller hur hästen själv försöker lyfta på en genom att sidepassa in mot en och liksom knäa i sina försök att få en att hamna i sadeln. 

Men som det mesta med Dunnit tar det lite tid att övertyga henne om att ridningen också är belöningsbaserad nu. Dessutom tror jag vi har en extra utmaning i hennes förkärlek för att få följa, och när människan är ovanpå (och inte driver) så måste ju hon stå för mer  initiativ att röra sig framåt. Vi klurar vidare på detta, i samarbete med en ung person som sitter fjäderlätt på henne. 

(För den som är nyfiken på hur belöningsbaserad ridning egentligen går till så har vår förening ett spännande event den 4 juli  med livesänd föreläsning och träning direkt från paddocken!)

Jag har väl numera accepterat att Dunnits crossoverprocess är långsam trots att vi inte växlar fram och tillbaka mellan metoder. Vi har inga särskilda mål som har bäst-före-datum. Det övergripande målet är att hon ska må bra, trivas  och få sund, hälsosam gymnastik. Bitvis känns det ändå lite frustrerande att inte kunna hjälpa henne ännu snabbare med hennes rädslor och oroligheter, men vi gör så gott vi kan tillsammans. 

När processen är långsam är det ännu viktigare med dokumentation så att det går att se sina framsteg. Vi deltar denna termin i  en onlinekurs med fysträning för häst hos Motivationsträning för häst. Förutom nyttiga fysövningar så har det varit bra med lite nya ögon på Dunnit och hennes möjligheter. Det är lätt för mig att fastna i att något är för svårt för Dunnit och därmed ge upp på en specifik övning. Men här har vi ändå peppats att kämpa på. Dunnit tycker t ex att det läskigt med rörligare underlag. Genom att inte ge upp för tidigt utan fortsätta ta fram den läskiga madrassen och köra lite grann varje vecka -  utan målsättning att få på alla hovar - så lossnade det till slut. 

Här kommer tre klipp från madrassträningen under våren. Med sina mått mätt är hon supermodig i sista filmen och föreslår t o m själv lite bakåtgung. 

För en månad sedan:



För två veckor sedan:

Denna vecka:

För Unna, 2 år, som bara tränats belöningsbaserat förutom lite grundhantering hos uppfödaren som föl, så får jag ha en helt annan måttstock. Men det är en annan historia... 





Läst 4047 ggr



Fler inlägg

Stall Lyckoklövern

Om det är något som kan fylla mig med energi och inspiration så är det när jag får tillfälle att ha ett riktigt långt och nördigt samtal med en annan hängiven belöningsbaserad hästmänniska. I veckan hade jag just ett sådant härligt samtal med en av föreningens medlemmar - Karolina Einarsdotter som driver Stall Lyckoklövern i Falkenberg. Deras Instagramkonto är mitt alldeles biverkningsfria lyckopiller på nätet och nu fick jag alltså chansen att få höra mer om verksamheten. 

Karolina är utbildad ridlärare och har drivit traditionell ridskola tidigare. Eftersom hon är väldigt nyfiken på hästars och andra djurs beteenden så har hon även utbildat sig till etolog. När hon sedan blev ponnyägare så sökte hon efter olika aktiviteter som hon kunde göra med hästar som var för små för henne att rida och där någonstans på vägen hittade hon klickerträning.

När Karolina upptäckte hur mycket roligare  hästarna tyckte det var och hur aktivt  deltagande de blev av klickerträningen så fanns ingen återvändo. 

Så här beskriver Karolina processen på sin hemsida

“När jag sedan såg hur hästarna älskade den nya träningen, och hur de så småningom tackade nej till den traditionella ridningen och hanteringen, så var saken klar för mig. Jag vill ha en träning som hästarna väljer att frivilligt delta i, och längtar efter. Träningen ska vara berikande för djuren, och de ska kunna känna sig trygga i att kommunicera sina nej och ha lika stort nöje av att umgås med oss som vi med dem.”

Idag består Stall Lyckoklövern av sex ponnier, fyra getter, samt några höns och kaniner. 

Barn, tonåringar och vuxna är lika välkomna. De flesta eleverna är barn mellan sex och fjorton år, men även yngre barn och vuxna förekommer. 

Verksamheten erbjuder en lektionsverksamhet i små grupper som kallas Ponnyplus där eleverna får lära sig om hästars basbehov, välbefinnande och hälsa, träning med klicker från marken och från hästryggen samt  kunskap om modern och vetenskapligt baserad hästträning.  

Till skillnad mot en vanlig ridskola ligger fokus inte på ridning, utan på samvaro och relation. Men ridning kan ingå i samvaron med ponnyn, om både barn och ponny vill! Om ponnyn säger nej tack så måste det respekteras! Det gäller både vid ridning och vid alla andra övningar. Men det är ovanligt att ponnierna säger nej, de är väldigt mycket ja-sägare!

Vanligen rider de minsta barnen lite mer än de äldre barnen. De äldre barnen har ofta fler idéer om andra saker som de vill göra tillsammans med sin ponny. 

För de allra minsta är det ofta en bra start att sitta på ponnyn och träna sin balans och följsamhet medan en förälder klickertränar ponnyn. Sedan kan alltmer ansvar för träningen gradvis föras över till barnet, t ex genom  att barnet får klicka medan en förälder sköter belöningen efter klicket. 

Den som vill kan sedan gå vidare till att bli Ponnykompis. Det är en form av medryttarskap tillsammans med en av Lyckoklöverns ponnier, men som även det innehåller så mycket mer än bara ridning. Ponnykompisarna kommer i små grupper, ca 2-4 per gång. De får själva vara med och planera vad de vill träna på. Karolina finns med som stöd och vägledare. I vissa perioder jobbar de med något tema som t ex inför en uppvisning eller att planera ett freestyleprogram för häst. 

Sadlar och träns finns, precis som på en vanlig ridskola, men barnen vill oftast rida barbacka och gärna helt utan utrustning. Karolina funderar på att köra en kampanj  i sommar för sadling med startknappar - för att det är bra för både barn och ponnier att variera med utrustning också. 

Förutom ponnyaktiviteterna så finns det även möjlighet att klickerträna med de andra mindre djuren på gården som Djurkompis eller genom att delta i Getagility med de träningstokiga och kelsjuka getterna.  Att klickerträna flera olika arter brukar vara väldigt utvecklande för ens tränarfärdigheter! 


Stopp, min kropp!

Något som tydligt skiljer verksamheten på Stall Lyckoklövern från en vanlig ridskola är grundtanken att allt ska ske på hästarna villkor. De får tacka nej och bli lyssnade på. Aktiviteterna ska vara roliga för både häst och människa. 

Karolina och jag resonerar i vårt samtal kring vilka värderingar som vi vill lära barn och ungdomar, som att respektera både sin egen och andras kroppar. Hur lär vi ut vikten av samtycke och samspel? Hur går det ihop med att samtidigt lära barn att gå över hästens gränser, att inte respektera hästens nej och att träna barn att tvinga hästen och driva igenom ett motstånd? Vi har i hästvärlden så normaliserat våldet mot djuret vi ska samarbeta med att få ens reflekterar över vad vi faktiskt lär barn när de får instruktioner om att använda mera ben och mera spö. Om en i tanken byter ut ridskoleponnyn som tvekar att hoppa ett hinder mot en hund eller en kanin på en agilitykurs så blir det tydligt vilken skillnad vi gör på vad som är acceptabla träningsmetoder. 

Prestation och ridrädsla

En annan skillnad som är tydlig för Karolina, som har lång erfarenhet av vanlig ridskoleverksamhet, är att på Stall Lyckoklövern ligger fokus inte på prestation, jämförelse och tävling. Det mesta inom undervisningen på en vanlig ridskola har som syfte att förbereda sina elever på tävling. Oundvikligt  uppstår då ett fokus på att vara duktig och att prestera, kort sagt att jämföra sig med andra. Det är något som Karolina undviker i sin nuvarande undervisning. Var och en följer sin egen utvecklingskurva och fokus ligger på att ha roligt tillsammans med varandra och framför allt tillsammans med djuren.  

          

Ridrädsla är ett återkommande problem som Karolina ofta stött på som ridlärare i vanlig ridskoleverksamhet. Prestationskrav och negativa upplevelser långt utanför komfortzonen gör att unga hästälskande personer ibland slutar på ridskolorna, trots att hästar är deras stora intresse. Det kommer elever med ridrädsla även till Stall Lyckoklövern. Oftast försvinner rädslan av sig självt. Det är inte obehagligt och det känns inte okontrollerat att rida på en häst som själv bjuder in till ridning och som kommunicerar kring hur den känner. När ridning inte heller är fokus kan också barnet själv välja när det känner för att fråga hästen om ridning. 

Säkerhet

Ibland kan vi som ägnar oss åt belöningsbaserad hästträning känna att det finns fördomar om oss som obrydda varelser som vill rida hjälmlösa mot solnedgången utan en tanke på säkerheten. Men för de allra flesta av oss är det långt ifrån vår vardag och vi har ett stort fokus på att skapa säkra, trygga interaktioner med våra hästar.

Så är det självklart även på Lyckoklövern! Eleverna har alltid hjälm och väst. Det är viktigt att hålla avstånd mellan hästarna under träningen för att undvika att det uppstår resursförsvar dem emellan. Att alltid respektera ett nej tack från hästen är också en säkerhetsfråga. 

Matningsteknik är också viktigt för att inga fingrar ska komma i kläm. Barnen får träna på att ge maten med flat hand och verkligen trycka handen uppåt mot hästens mun eftersom hästar tar hårdare om handen sjunker och ger hästen en upplevelse av att maten är på väg bort från munnen. 

När eleverna ska gå in i hagen måste de ta av sig sina belöningsväskor och lämna all mat utanför så inga missförstånd uppstår. 

Att undvika frustration är både en säkerhetsfråga för eleverna och en välfärdsfråga för hästarna.  En nyckel till att undvika frustration är att vara generös med belöningar. Barn är av naturen generösa, så det här är ofta lite svårare att lära vuxna elever. Eleverna får lära sig att klicka och belöna  för önskat beteende. Väldigt ofta får hästarna extra belöningar, utan klick, för att de ansträngt sig och försökt, för att de står kvar eller bara som allmän uppmuntran. 

Som ätbara belöningar används lusernhack och morotsbitar, i lite olika proportioner beroende på ponny. Någon blir för uppskruvad av morot och får nästan bara hack, medan någon annan  behöver lite mer morot för att tycka att det är värt att anstränga sig. 

Karolina är också noga i matchningen elev - ponny. När någon är nybörjare behöver de en lite mer tålmodig ponny, och en känsligare, ivrigare ponny fungerar bättre ihop med de mer erfarna eleverna. 

Timing och nybörjare

Karolina får ibland frågan från andra belöningsbaserade tränare om det inte lätt blir att fel beteenden förstärks när nybörjare tränar hästarna. Både timingen i klicket och vad som händer mellan klick och belöning påverkar vad som faktiskt förstärks. Som nybörjare kan det vara svårt att vara exakt i sin timing och det kan också hinna hända en hel del innan belöningen är framme vid hästens mun när en är ovan och kanske lite fumlig. Karolinas erfarenhet är att det inte gör så mycket. Visst kan det råka bli missförstånd ibland om vad som ger utdelning, men det gör inget, alla har roligt, både häst och människa. Nybörjare måste få lära sig, precis som på en vanlig ridskola. Skillnaden är att här är nybörjarna betydligt mindre slitsamma för hästarna att förhålla sig till. Grunden är att belöna mycket, att vara generösa,  och då är hästarna nöjda ändå. Smyger det sig in något extra oplanerat beteenden som en huvudrörelse eller hovförflyttning så är det inte hela världen. Ingen blir ledsen över att få en belöning med dålig tajming, det är värre att få bestraffning eller eftergift med dålig timing. 

På den vanliga ridskolan

Karolina undervisar även i klickerträning några lektioner i veckan på en vanlig ridskola. Ridskolehästarna älskar det! De känner igen Karolinas röst på parkeringen, gnäggar till hälsning och flockas vid grinden i hopp om att få vara med. Detta är troligtvis deras favoritpass i veckan. Det har fungerat bra för ridskolehästarna att växla mellan vanliga traditionella lektioner och Karolinas lektioner eftersom de kopplar klickerövningarna till Karolinas närvaro. I början försökte hon även använda särskild rekvisita på banan för att det skulle vara tydligt, men det har visat sig att det inte behövs.  Det har blivit Karolina själv som är den stora miljösignalen. 

Om samma ridlärare undervisar både i klickerträning och på vanliga lektioner på ridskolan så blir det lättare för  hästarna att veta vilka spelregler som gäller om miljön arrangeras så att den ser lite annorlunda ut när det är klickerlektion jämfört med när det är vanliga lektioner. Det kan lätt ordnas genom att  t ex alltid ställa upp en omvänd rundkorall som ju inte förekommer vid vanliga lektioner. Elevernas belöningsväskor och targets är också tydliga miljösignaler och ska inte finnas framme om det inte är klickerträning på schemat. 

På ridskolans klickerlektioner så undviker Karolina att lära ut sådant som skulle kunna uppfattas som störande i andra sammanhang - som trick med höga benlyft eller puss med mulen. Det är för att undvika att hästarna  blir korrigerade om de provar om ett beteende ger utdelning även utanför klickerlektionerna. Klickerlektionerna har med detta upplägg blivit ett mentalt stimulerande tillskott i ridskolehästarnas vardag och därmed ökat deras välfärd. 

Det här vore väl något för fler ridskolor att ta efter, både som ett sätt att berika sina hästars tillvaro och som ett sätt  att fånga upp elever som söker en annan typ av kontakt med hästarna än det som erbjuds inom den vanliga verksamheten? 



Framtiden

Karolina och jag är helt överens om att intresset för andra sätt att umgås med hästar än traditionell ridning ökar.  Allt fler föräldrar vill ge sina barn möjligheten att interagera med hästar på sätt som upplevs som mer etiska än den traditionella ridskoleverksamheten. Vi känner till fler verksamheter som ligger i startgroparna även om de än så länge är få. 

Att få ekonomisk lönsamhet utan att hästarna ska behöva gå många pass om dagen är en utmaning för alla som bedriver ridskoleverksamhet. 

Karolina själv har planer på ett samarbete med s k grön rehabilitering där djur och natur används i rehabilitering av personer med psykisk ohälsa och utmattningssymtom.

Vi pratar även om framtiden för Karolinas elever och vart de ska ta vägen när de vuxit ur Karolinas ponnier. Karolina beskriver hur ungdomarna blir tydliga förespråkare för empati med hästen, ömsesidig kommunikation och en god hästhållning som tar hänsyn till hästars naturliga behov. De har inte lust att bli elever i en vanlig ridskoleverksamhet. En del går över till egen häst eller medryttarhäst hos någon där de får frihet att fortsätta träna belöningsbaserat. 

När en har öppnat Pandoras ask går det inte att stänga locket igen!

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige kommer att fortsätta stötta unga personer som vill utvecklas inom belöningsbaserad hästträning genom vårt Ungdomsstipendium som delas ut vår och höst. För att träningsformen ska vara tillgänglig även för dem utan egen häst så behövs fler eldsjälar som Karolina runt om i landet som vågar satsa på belöningsbaserade hästskolor. 

Jag skulle också vilja uppmana flera belöningsbaserade hästägare att fundera på om vi har möjlighet att släppa in en ung nyfiken person i våra egna hästars liv. Jag tror vi ibland är så övertygade om att alla hästintresserade barn bara vill rida-hoppa-tävla att vi inte tror att någon är intresserade av våra hästar.  Vi glömmer bort att det också finns allt fler unga personer som verkligen funderar på etiska frågor i relationen människa och djur. Dessutom behöver rida-hoppa-tävla-barnen också någon som visar att det finns flera sätt att umgås med hästar på! Hjälp till att så frön till de förändringar du vill se! 

Min häst Dunnit har en ung extra person i sitt liv! Övriga bilder och filmer i inlägget tillhör Karolina Einarsdotter.      

Stort tack till Karolina för ett härligt samtal och till alla barn och ungdomar på Stall Lyckoklöver för den träningsglädje som ni sprider! (Missa inte att följa Stall Lyckoklövern på Facebook och på Instagram heter de stall_lyckoklovern)


Läst 8639 ggr Kommentarer Kommentera

Vi förväntar oss att våra hundar ska komma till oss när vi ropar på dem. Om inkallningen inte fungerar så går vi på kurs för att få hjälp. Vi vill ha hundar som kommer i full fart och ignorerar störningar som skuttande harar och tappade mosbrickor på vägen när vi ropar! Vi belönar rikligt för att hunden ska fortsätta ha hög motivation att komma direkt! Vi lär oss att göra många inkallningar, inte bara ropa på hunden när det är dags koppla den igen, eftersom den då blir mindre motiverad att komma till oss. 

Men när det gäller hästar anses det fullt normalt att behöva dra på sig ett par särskilda hämta-häst-stövlar för att klafsa genom lervällingen eller vandra genom hela sommarhagen och ta sig dit där hästen för tillfället  befinner sig. En häst som när människan väl kommit fram står stilla och låter sig ”fångas” anses vara fullt tillräckligt. 

Att det ens heter att ”fånga hästen” i hagen säger  något om  hur vi traditionellt  ser på relationen häst-människa. Om vi behöver fånga någon beror det ju på att vederbörande inte frivilligt vill vara med oss. Om det handlar om ett helt vilt djur, en häst som inte tidigare haft erfarenhet av människor, så är det mer begripligt att den inte vill närma sig det okända. Men även hästar som är väldigt vana vid människor, som är inridna och t o m välutbildade kan visa ovilja att bli hämtade i hagen genom att antingen vara passiva, genom att hålla avstånd eller genom att försöka gå undan. Varför blir det så? Varför accepterar så många hästmänniskor att leta upp och fånga hästen är en del av deras vardag tillsammans med hästen? 

Beteenden uppstår inte ur ett vakuum. Hästen, liksom alla andra varelser,  gör saker antingen för att uppnå något den vill vara med om eller för att undvika något den inte vill vara med om. Människor som tränar belöningsbaserat har extremt sällan svårt att få tag på sina hästar. Tvärtom brukar (lyx)problemen i stället  vara att alla hästar vill vara med hela tiden och att det kan vara svårare att motivera hästen att gå tillbaka till hagen efter träningen.

Så en viktig del i att få hästen att komma till mig är att faktiskt rannsaka sig själv, sin ridning och sin hästhantering och fundera på om där finns inslag som ger hästen jobbiga, smärtsamma eller väldigt långtråkiga upplevelser som den helst vill undvika. Fastna då inte i tanken att det bara är naturligt för hästen att hellre vilja vara med sin flock och äta sin mat. Några förändringar i det ni gör tillsammans kan faktiskt ändra hästens inställning så att den alldeles frivilligt och med entusiasm erbjuder dig många timmars samvaro också. 

Om du vill lära din häst att komma till dig i stället för tvärtom så brukar en bra början vara att inte försöka få fatt på hästen alls. Om hästen redan är svår att få tag på i hagen kan du behöva börja med att bara vara i närheten utan att bry dig om hästen. Ta med fika och bra bok. Ha något riktigt gott som äpple eller morot i lite större bitar med dig. Om hästen hamnar i närheten av dig kan du försiktigt kasta/rulla  en näve godbitar (skräms inte) en bit framför hästen och sedan gå därifrån. 

Börja om på en ny plats. Upprepa några gånger och över några dagar. Du vill ge hästen upplevelsen av att det är lönsamt att söka upp platsen där du finns men den behöver inte vara orolig för att du vill ta den. Du vill se att den förväntansfullt börjar söka sig i din riktning när du kommer ut i hagen innan du går vidare med nästa steg. Nästa steg kan då vara att lägga lite godsaker på marken framför hästen och sedan flytta till en ny plats och vänta, upprepa när hästen följer efter, så många gånger som du har tid att göra. 

Om din häst brukar låta dig komma till honom men inte självmant söker upp dig kan du börja med att gå fram till hästen, lägga något gott att äta på marken framför honom och gå därifrån en bit. Om hästen följer efter gör du om proceduren. Om hästen inte följer efter kan du gå tillbaka och ge lite till. Gå inte lika långt denna gång och lägg mer på marken fullt synligt för hästen. Fortsätt upprepa på nära håll tills hästen börjar hänga på. Gör det till en Följa John lek. Du kan variera med att ge från handen och lägga på marken. Oftast behövs en gåva på marken för att ge dig lite tid att förflytta dig när hästen väl fått upp intresset för leken. Rör dig hit och dit i hagen. Om du bara försöker få hästen att röra sig mot grinden redan i början av övningarna så kommer det att dämpa entusiasmen hos en skeptisk häst. 

Börja gärna dessa övningar utan att ha med grimman. Introducera sedan grimman genom att bara ta med den utan att använda den. 

Hästar som har varit svåra att få tag på har ofta erfarenheter av att bli lockade och lurade. Dvs precis när de tar godiset eller stoppar huvudet i byttan så har vi tagit fast dem. Det leder till att de får väldigt konfliktfyllda känslor inför att komma fram och ta emot godsaker eller mat. De hästarna behöver extra många upplevelser av att du bara vill ge mat och sedan gå ifrån dem igen utan att något mer händer. Sedan kanske komma fram, få en klapp och mat, fortfarande utan att något mer händer. Tänk på att det tar längre tid att reparera ett beteende än att forma det från start utan missöden. 

Om din häst har svårt att frivilligt ta på sig grimman är det också något du kan träna på ett sätt som gör det roligt och attraktivt för hästen. Även här gäller att den som får lära sig lustfyllt från start lär sig snabbare än den som behöver lära om för att reparera att det smugit sig in obehag och tråkigheter kopplade till grimman. 

Att lära hästen frivilligt ta på sig grimman kommer att göra grimman till en target. Hästens inställning när den ser grimman kommer att bli ”tjohoo, nu vankas trevligheter!” Lyssna på Unnas kommentar när hon ser grimman! Sedan har vi lite lätt förvirring kring vilket beteende som är viktigast just nu, hålla huvud borta från maten eller stoppa i grimman. Men det klarnar och vi har trevligt under tiden, så ingen skada skedd! 



Om sedan det som händer omedelbart efter att grimman kommit på och hagen ska lämnas också är lustfyllt så ökar hästens motivation att komma till dig ännu mer. Om du ännu inte har anammat belöningsbaserad träning, men ändå vill göra er samvaro mer tilltalande för hästen, så kan du börja med att direkt efter hämtning lägga till några aktiviteter som hästen verkligen uppskattar. T ex handbeta en stund eller göra ett pelletssök på en liten yta eller i en snuffelmatta,  innan ni går in på stallgången och binder upp för rykt och sadling. Om din häst har varit utan mat två timmar eller mer innan du hämtar honom så behövs även en portion grovfoder innan ni gör något annat. En ordentlig klistund med kli där hästen själv vill ha det är mer uppskattat än borstning och ryktning enligt mänskliga renhetskrav.  Kanske behöver du och din häst bara hänga och göra saker på hans villkor ibland för att öka hans villighet att komma till dig? 

När du har en häst som förväntansfullt rör sig emot dig när du dyker upp i hagen - då är det läge att lägga till en signal för inkallning! De första gångerna ropar du din signal när du ser att hästen börjar röra sig emot dig. På det sättet kopplar du signal till det beteende du vill ha. Så småningom kan du börja testa att ropa precis innan din häst har börjat röra sig, och sedan även innan han ens har sett dig. 

Jag använder bara hästens namn när jag ropar.  Men om du ska ha din häst på riktigt stora areal kan du med fördel även introducera visselpipa. Så praktiskt på sommarbetet! 

Att ha en välförstärkt signal på inkallning kan du även ha stor nytta av i en situation där hästen kommit lös av misstag.

Jag lägger ingen vikt vid i vilket tempo hästen kommer. Det påverkas nämligen så mycket av flockdynamiken. Hästarna tar stor hänsyn till vad som händer i flocken när de börjar röra på sig. Hottis på filmen reagerar alltid direkt när jag ropar, men brukar först göra en analys av gruppläget och var de mer reaktiva individerna befinner sig. Sedan rör han sig i maklig takt för att inte aktivera buspatrullen. Skulle han börja trava eller galoppera får han nämligen påhäng av två-tre yngre busgrabbar och då blir det rörigt i grindhålet. Så vill han inte ha det i onödan, så då är det mer strategiskt att ta tid på sig och slippa trassel. T o m göra ett toabesök på vägen. Eftersom han tar tid på sig så brukar jag ropa på honom en stund innan jag kommit till hagen så möts vi vid grinden, men nu väntade jag för att få hans första reaktion på film. 

Unna kan i egenskap av att vara sin flocks fjortis göra lite som hon vill utan att hennes  tanter går igång. Unna gillar fullt ös, så den här är faktiskt sansad för att vara Unna! 



Dunnit, ptja, hon gör ungefär som Hottis eftersom inte heller hon vill ha en massa röj och stoj i grindhålet. Men oftast går hon inte att ropa på alls eftersom hon ställer sig på plats så fort hon ser min bil och ropar på mig! 

Nu kommer en perfekt årstid att träna inkallning! När hagarna innehåller lite mer gräs att pyssla med är det lättare att jobba med hästens frivillighet än när den är tvungen att komma till oss för att vi är den enda möjligheten till mera mat. Vi blir bättre på att hitta sätt att göra träningen tilltalande för hästen och hästen har fler valmöjligheter. Där uppstår hållbar träning! 

Varmt tack till Motivationsträning för häst och Kognitionsetologerna som bidragit med illustrativa filmer! 

Om du är nyfiken på hur belöningsbaserad träning fungerar så har Motivationsträning för häst ett gratis webinarium den 26 april.

Sedan finns det alltid mer information och intressanta medlemsevent på gång hos föreningen BHIS.  Följ oss gärna på Facebook och Instagram





Läst 13363 ggr Kommentarer Kommentera

Det har inte bara varit världsläget som orsakat skrivkramp. Det har också varit en hektisk tid i föreningslivet eftersom mars månad är högsäsong för årsmöten. Så även i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige som hade sitt andra ordinarie årsmöte sedan starten 2020. Jag fick förtroendet att leda föreningen i ytterligare två år, och det gör jag tillsammans med en helt fantastisk styrelse. Jag har varit aktiv i föreningslivet större delen av mitt liv och det har faktiskt aldrig varit så här roligt, enkelt och konstruktivt! 

Föreningen har nu en stabil ekonomi vilket gör att vi inte längre är helt beroende av att olika tränare generöst ger av sin tid och kunskap gratis på våra medlemsevent. Vi kommer att erbjuda ett arvode för några föreläsningar per år, där föreningen beställer ett tema från föreläsaren. Men vi kommer också att fortsätta ha events där olika tränare som vill får presentera sig, prata om något som ligger dem varmt om hjärtat och marknadsföra sin verksamhet, och då utgår inte ersättning från föreningen. 

Den 19 april kl. 20 har vi just ett sådant medlemsevent där två tränare - Hanna Fernström och Louise Ljungberg presenterar sig och sin verksamhet, samt svarar på träningsfrågor från våra medlemmar. Det har redan  kommit in frågor som t ex:

Hur kan jag lastträna utan egen transport?

Hur ska jag hantera min nafsiga häst utan bestraffning?

Hur gör jag för att inte få dragkamp om gräset och hur använder jag gräs som belöning? 

Om du också vill fråga om något kan du skriva till forening.bhis@gmail.com 

Att hjälpa intresserade av belöningsbaserad hästträning att komma i kontakt med tränare är en hjärtefråga för föreningen. Det är så viktigt att få vägledning i starten för att lägga grunden till en trygg och harmonisk träning. Sedan är det som med all annan typ av hästträning - du blir aldrig fullärd och det finns alltid en nytta med att få ögon utifrån och nya perspektiv på träningen. Därför kan det också vara bra att ibland träna för någon annan än sin vanliga tränare!  

Rätt ofta stöter jag på uppfattningen att kunskap om belöningsbaserad träning är något som borde finnas tillgängligt gratis. I stället för att gå en introduktionskurs och beställa en bok vill många få ”allt” berättat för sig, steg för steg, t ex i en facebookgrupp. Det kan då uppstå besvikelse och frustration när det ges förslag på bra material och kurser men som kostar pengar. Men kunskap måste få kosta pengar! För att ett kunskapsområde ska utvecklas så behövs människor som kan ägna sig åt det på heltid och därför måste kunna försörja sig på det de gör. Det är alltså viktigt för hela det belöningsbaserad communityt att stötta dem som jobbar professionellt inom området. 

Ibland leker jag med tanken att gå in någon grupp om t ex körning och skriva ”Hej! Jag har en tvååring som jag ska köra in själv fastän jag är nybörjare på körning, kan ni bomba mig med tips,  tack på förhand!” 

Jag misstänker att det kanske inte landar så väl och att grundtipset kommer att vara: Kontakta en tränare! 

Det är en självklarhet inom de flesta andra hästrelaterade områden och det bör också vara en självklarhet inom vårt område.

För att göra det enklare att hitta belöningsbaserade hästtränare så finns nu en tränarlista på BHIS hemsida. Ett dilemma är att det hittills inte funnits någon certifiering eller särskild utbildningsgång för att bli belöningsbaserad hästtränare. 

Det första instruktörsprogrammet för belöningsbaserade tränare i Sverige startade i höstas hos OHR+. Många av de som redan varit verksamma som tränare i flera år har valt att gå programmet, vilket visar hur efterlängtat det är! På längre sikt kanske vi får se en branchstandard för certifiering av belöningsbaserade tränare och instruktörer, men än så länge är det väldigt mycket upp till kunden att själv undersöka vilken utbildning och  bakgrund den tilltänkta tränaren har. 

Personligen älskar jag att träna för tränare och gå kurser! Jag har tränat för Carolina Fransson i princip sedan jag började med belöningsbaserad hästträning. Numera är hon en väldigt upptagen och fullbokad företagare, så jag och mina hästar är glada för varje timme vi lyckas få! 

Så här lycklig blir Dunnit när Carolina kommer:

Fokus tillsammans med Carolina är fortfarande Dunnits ”omridning” tillsammans med min unga släkting. Carolina är en specialist på belöningsbaserad ridning. Det går sakta framåt, med betoning på sakta. En häst med tio års vanlig westernträning och ett ganska reaktivt temperament har mycket i bagaget. De första åren hos mig sa Dunnit nej till uppsuttet arbete, diskret men ändå påtagligt. Det är en vanlig reaktion hos crossoverhästar när de får möjlighet att välja. Nu säger hon ja. Väldigt mycket ja, så vi har fått börja sadla på ridbanan för att annars travar hon i väg dit så fort sadeln landar på ryggen. (Jodå, vi ska träna stå stilla efter sadling också. Men på ridbanan står hon helt stilla efter sadeln landat så vi får väl börja precis utanför ridbanan och öka avståndet gradvis.) 

Som komplement till det så går jag en tioveckorskurs hos Motivationsträning för häst som heter Fysträning för häst. Hanna är equiterapeut och belöningsbaserad hästtränare med en passion för hållbara hästar. Tillsammans har hon och Ari utvecklat väldigt pedagogiska och lättillgängliga onlineutbildningar. Här tillämpas definitivt positiv förstärkning även på den mänskliga halvan av ekipaget! 

Kursen består av en kombination av självstudier med skrivet och filmat material, privatlektion online, gruppträning online (!), livesända föreläsningar och konstant feedback och support i en Facebookgrupp.  Just gruppträning online kommer att bli en ny, spännande erfarenhet för mig! 

Vi gick en liten uppvärmning  -  ”Step Up Challenge”  - innan kursen och den har resulterat i en häst som nu letar stenar att stå på! Vilket är bra både som fysträning men också som alternativ till att leta faror i skogen! Win - win! 

En annan hjärtefråga för föreningen är säkerhet! I år har vi bjudit in etolog Renate Larssen och clickercoach Sandra Månsson som den 12 maj kl. 20 föreläser om ”Säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning”. Hur ser vi på begreppet ledarskap inom belöningsbaserad hästträning? Hur får vi en säker samvaro med våra stora och entusiastiska hästar? En spännande, viktig och kanske lite utmanande kväll som vi hoppas att många vill ta del av! Sandra jobbar också med ledarskapsfrågor på humansidan, vilket säkert innebär fler intressanta perspektiv.

Föreningen har många fler programpunkter planerade. Följ oss på Facebook och Instagram så missar du inget! 





Läst 14805 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.