Belöningsbaserad hästträning - Crossover
JUN
08
2022

Crossover är ett begrepp inom belöningsbaserad träning för att beskriva en individ som tidigare tränats med icke-belöningsbaserade metoder och nu befinner sig i en omställningsprocess till belöningsbaserad träning. Ibland hör man begreppet användas om kombinerad träning, dvs att blanda både negativ och positiv förstärkning och kanske även straff/korrigering  i sitt träningsupplägg. Men konceptet crossover betyder att en är på väg bort från det ena och på väg mot det andra. Den processen har sina särskilda beståndsdelar både för häst och människa, som inte kommer att vara aktuella på samma sätt för den som är tillfreds med att fortsätta med blandad träning. 

När jag tog emot min senaste crossoverhäst för snart tre år sedan så visste jag redan att jag bara vill träna belöningsbaserat. Så Dunnits och min crossoverprocess tillsammans har sett lite annorlunda ut mot min första crossoverhäst Boogie, där vi mer fick lära oss tillsammans. 

När jag köpte Boogie visste jag också att jag ville träna henne belöningsbaserat på samma sätt som med hundarna, men det var då fortfarande relativt nytt och okänt att  träna häst på det viset. Det fanns just inga belöningsbaserade hästtränare att tillgå i Sverige. Kunskap fick en beställa på murriga VHS-kasetter från USA! Så vi mixade, blandade och provade oss fram under några år tills vi hittade vår tränare Carolina. Sedan visade Boogie en dag att nu räcker det med blandning. Och sedan var det så. Boogie var väldigt tydlig med när hon någon gång uppfattade något som minsta lilla (oavsiktliga) tryck och det var bara att rätta sig därefter. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att låta hästen bestämma spelreglerna. Egentligen hade det varit möjligt att köra över henne genom att ”tvinga igenom”, men vid det laget hade jag verkligen varken lust eller behov av att göra det. Vi hade hunnit etablera helt andra verktyg för kommunikation och samarbete, och det fanns verkligen ingenting som nu var omöjligt att få henne att göra med enbart positiv förstärkning. När Boogie fick somna in pga av en elak bencysta endast 16 år gammal så var hon efter  våra 11 år tillsammans en ganska renodlad klickerhäst med väldigt få crossoverrester kvar. 

Jag tänker att en viktig del i crossoverprocessen är just att vara lyhörd för när ens häst  upptäcker att det finns olika spelregler för olika aktiviteter och visar att den föredrar de aktiviteter där den är säker på att det bara är positiv förstärkning som gäller. Ibland sägs det ”om det inte är trasigt så behöver det inte lagas”, och då menas att det går att ta alla beteenden som hästen redan kan från sin tidigare träning och bara lägga till belöning. Jag håller delvis med, belöna på bara! Men  - det är här jag menar att en också behöver vara lyhörd! Säger hästen plötsligt nej tack till något den ”kan” - t ex att ta på sig grimman trots att du belönat det varje dag sedan du fick den, ja då behöver du lära in ”ta på grimman” igen, fast nu belöningsbaserat. (Samt fundera på om det som händer efter att du fått på grimman också är tillräckligt belöningsbaserat.) 

För crossovermänniskan är det en väldigt påfrestande fas när crossoverhästen börjar säga nej till olika saker. Det är inte så förstärkande för människohalvan i ekipaget, som verkligen försökt göra sitt bästa för hästen genom ställa om sin träning och hantering till en ny metod i hopp om att få en bättre relation till sin häst - och så säger hästen att den inte vill vara med! Ofta är det också sådant som vi tycker är väldigt viktigt att hästar ska göra som hästen säger nej till. T ex att lämna stallplan eller att låta oss sitta upp. Det kan kännas som att allting går bakåt i stället för framåt. I den här fasen är det viktigt att ha stöd från omgivningen och helst också från en tränare. För egentligen går det framåt! Du och hästen håller ju på att etablera helt nya spelregler och helt nya verktyg för kommunikation som ni inte ens har haft förut. Problemet är att du själv fortfarande jämför er med er gamla måttstock! 

Dunnit är en häst som sannolikt försökt säga nej till saker tidigare i livet men då fått möta motstånd. Det är ju vanligt att hästar uttrycker ovilja att göra vissa saker, men i den icke-belöningsbaserade världen kallas det för att testa, att krångla, att fjanta sig eller att ha olater och det bemöts därefter.  Så i början när hon uttryckte ett ”vill inte” hos mig så fick hon direkt efteråt ett oproportionerligt känsloutbrott innan jag ens hann reagera på något sätt. Som t ex första gången hon inte vill gå framåt när jag skulle rida av gårdsplanen. Jag satt bara helt lugnt och väntade och då fick hon spel. Samma sak första gången hon valde att själv gå ut ur lastbilen vid lastträning, då blev hon liksom skräckslagen och bara for omkring. När hon lugnat sig gick hon på igen, av igen och så på igen, som för att utforska sina möjligheter. Numera brukar hon bara vända sig lite mot lämmen och  kika ut och sedan inta rätt position, som för att bara checka av  att hon fortfarande  har ett fritt val innan hon bestämmer sig för att stå kvar. 

Jag har också lärt mig att bättre stötta Dunnit i hennes nej-sägande. Om hon visar ett tydligt ”nej” till något så är jag inte längre passiv. Jag belönar i stället nejet och föreslår sedan raskt en annan aktivitet som hon kan säga ja till. Sedan kan det ofta gå fint att fråga igen om det hon först sa nej till. 

När jag köpte Dunnit så bemötte jag henne belöningsbaserat från dag ett. Ibland hör jag att det rekommenderas att inte ändra på allt på en gång, att det skulle vara lättare för hästen att inledningsvis fortsätta tränas med tryck/eftergift hos en ny ägare. Men all träning/hantering  vi gör påverkar relationskontot och jag hade absolut ingen lust att bli associerad med tryck/eftergift. Dessutom tycker jag inte längre om att träna så, jag är därmed rätt ringrostig på tryck/eftergift och därmed säkert otydlig för hästen. 

Det skulle vara lätt att tänka att crossoverfasen borde gå snabbare om hästen tränas helt belöningsbaserat från start hos sin nya människa. Men iaf med Dunnit har det varit, och är fortfarande, en ganska långsam process. Det skulle ju kunna bero på att jag är en kass tränare, jag är bara en amatör med begränsade erfarenheter och få hästar att träna. Men jag tror också att individuella faktorer spelar stor roll, som hästens egna egenskaper och erfarenheter. Dunnit hade tio års erfarenhet av traditionell westernträning. Tidigt inriden i USA med allt vad det innebär och sedan ett liv som tävlingshäst i Sverige. Det är viktigt att poängtera att hon har haft duktiga, bra hästägare före mig och hon har varit älskad! Men hon har varit temperamentsfull och reaktiv och sådana hästar hamnar ändå ofta på kollisionskurs med omgivningen. 

En tidig svårighet som vi hade var att etablera verktyget ”multarget”. Hon var mycket ovillig att nosa på något som en människa höll i handen. Vanligtvis brukar det vara en superenkel första klickerövning att hålla fram ett neutralt föremål, som en petflaska eller en flugsmälla,  och klicka för första nosningen på det nya föremålet. Inte heller handen ville hon dutta på. Jisses vad verktygslös jag kände mig utan targets! Hon kunde tänka sig att nosa på föremål på marken eller uppe på staketet, men så fort jag höll i det så var det tydligen ”inte röra människans sak” som gällde. 

Men till slut lyckades jag iaf få min tomma knytnäve till en acceptabel target och hade därmed ett verktyg att be om förflyttningar med.  Det tog sedan ett år att få tillräckligt förtroende för att handhållna föremål också  är targets. 

Dunnit har också väldigt mycket av crossoverhästens svårighet att ta egna initiativ. Träning som bygger på tryck/eftergift tränar ju hästen att passivt vänta på ett tryck som den sedan ska agera för att undkomma. Egna påhitt korrigeras ofta. Dunnit kommer alltså inte med så mycket egna förslag. Att  bara vänta ut och ”klicka för allt” är inte en framgångsväg med henne. Hon brukar sucka och gå sin väg så fort en uppgift är oklar för henne. Så att helt frishejpa blir för svårt.  Det blir istället lättare med rekvisita som tillrättalägger miljön så att det blir enkelt att gissa rätt. Mest av allt älskar hon följa-övningar utan utrustning. Att vara naken och fri att gå sin väg men samtidigt få vägledning genom mina rörelser, targets och belöningsplacering har blivit hennes komfortzon. Bäst gillar hon att ha mig i ”gå-baklänges-position”, det som kallas groundwork-position av en del. Det liknar troligen ingen annan människoplacering hon varit med om i träning tidigare, så alltså är det där hon är säkrast på att det är belöningsbaserade spelregler som gäller. 

Fart är också en utmaning. Många crossoverhästar verkar associera högre gångarter med mycket press och det är därför svårt att bygga belöningsbaserade längre durationer av trav och galopp. Speciellt på ridbanan om hästen har många hundra varv av pådriven rörelse i ryggsäcken. Det är som att hon efter några steg i en spontan trav som hon själv tar initiativ till kan få för sig att det ändå finns tryck med i bilden och tappar sin motivation. Att jag försöker dra upp tempot med mina rörelser är big no-no. Så var det verkligen med Boogie också, men jag tänkte först att Dunnit kanske är annorlunda och provade därför att springa och skutta lite glatt vid några tillfällen. Men det gör vi inte om i närtid! Precis som med Boogie måste tempoökningen först komma från henne och byggas ut därifrån för att situationen inte ska upplevas som pressande. 

Ridning är för många crossoverhästar det mest utmanande att få till belöningsbaserat. Det är så vanligt att hästarna, när de väl upptäcker att de får ha en åsikt och att den respekteras, väljer att säga nej till ridning. Vi människor har svårt att tackla det. Vi är skolade i en tradition där ridning är det absolut viktigaste en gör med sin häst, kanske själva syftet med att ha häst över huvud taget. Det blir jobbigt för oss att inse att hästen kanske inte alls har uppskattat ridningen på samma sätt som vi trott. När den får välja så vill den inte! Om du tittar runt i stall i din närhet så ser du egentligen många hästar som försöker säga nej till ridning genom att visa ovilja, stress och t o m aggressivitet vid sadling eller uppsittning. Men deras försök till nej ignoreras,  bortförklaras och körs över. 

Dunnit sa ganska snabbt nej till ridning när hon insåg att hon fick välja. Det gjorde inte mig så mycket. Jag har ju erfarenhet av att det kan vara så inledningsvis men också av hur det vänder och hur en kan få en häst att älska ridningen till den grad att det i stället blir svårt att få sitta av. Eller hur hästen själv försöker lyfta på en genom att sidepassa in mot en och liksom knäa i sina försök att få en att hamna i sadeln. 

Men som det mesta med Dunnit tar det lite tid att övertyga henne om att ridningen också är belöningsbaserad nu. Dessutom tror jag vi har en extra utmaning i hennes förkärlek för att få följa, och när människan är ovanpå (och inte driver) så måste ju hon stå för mer  initiativ att röra sig framåt. Vi klurar vidare på detta, i samarbete med en ung person som sitter fjäderlätt på henne. 

(För den som är nyfiken på hur belöningsbaserad ridning egentligen går till så har vår förening ett spännande event den 4 juli  med livesänd föreläsning och träning direkt från paddocken!)

Jag har väl numera accepterat att Dunnits crossoverprocess är långsam trots att vi inte växlar fram och tillbaka mellan metoder. Vi har inga särskilda mål som har bäst-före-datum. Det övergripande målet är att hon ska må bra, trivas  och få sund, hälsosam gymnastik. Bitvis känns det ändå lite frustrerande att inte kunna hjälpa henne ännu snabbare med hennes rädslor och oroligheter, men vi gör så gott vi kan tillsammans. 

När processen är långsam är det ännu viktigare med dokumentation så att det går att se sina framsteg. Vi deltar denna termin i  en onlinekurs med fysträning för häst hos Motivationsträning för häst. Förutom nyttiga fysövningar så har det varit bra med lite nya ögon på Dunnit och hennes möjligheter. Det är lätt för mig att fastna i att något är för svårt för Dunnit och därmed ge upp på en specifik övning. Men här har vi ändå peppats att kämpa på. Dunnit tycker t ex att det läskigt med rörligare underlag. Genom att inte ge upp för tidigt utan fortsätta ta fram den läskiga madrassen och köra lite grann varje vecka -  utan målsättning att få på alla hovar - så lossnade det till slut. 

Här kommer tre klipp från madrassträningen under våren. Med sina mått mätt är hon supermodig i sista filmen och föreslår t o m själv lite bakåtgung. 

För en månad sedan:



För två veckor sedan:

Denna vecka:

För Unna, 2 år, som bara tränats belöningsbaserat förutom lite grundhantering hos uppfödaren som föl, så får jag ha en helt annan måttstock. Men det är en annan historia... 





Läst 19785 ggr



Fler inlägg

JAN
23
2023

Nu har det gått sex månader sedan jag skadade ryggen och eftersom det sägs att det tar ett helt år att bli fullt återställd från den här skadan så borde jag alltså vara halvvägs?

Jag har jobbat 50 % i en månad nu. Det har varit ganska tufft. Jag har ont när jag kommer hem och då har jag extra svårt att klara av råkalla utomhuspass med hästar och hundar. Dessutom blir jag extremt trött av smärtan och vill bara sova. Det är alla sittande möten som ställer till det på jobbet. På helgerna mår jag mycket bättre eftersom det går att varva fysiska aktiviteter och vila på ett helt annat sätt då. Att klara av jobbet och djuren är prio, så allt annat får fortsätta vara på paus. Återstår att se om det finns något socialt umgänge kvar när jag klarar av att sitta med på middagar och fikastunder igen? 

Min osteoporosutredning blev nyss klar och det är inget fel alls på mitt skelett. Det känns så klart som en stor lättnad både för mig och mina anhöriga att veta att jag inte kommer att gå sönder igen för minsta lilla stöt. Unghäst och benskörhet hade kanske inte varit världens bästa kombo…

Dunnit har jag ju grejat med själv länge nu, men nu kommer jag även att allt mer träna själv med Unna också. Jättekul, hon är så underbart positiv och cool med det mesta. En individ som verkligen vill ut på äventyr i världen. 

När en har en häst på 14 och en på snart 3 år så är det lätt att tro att det är den vuxna hästen som stöttar den yngre på utetur. Men hos oss har det verkligen blivit tvärtom. Unna går först och Dunnit tycker att det är så skönt. Dunnit blir trygg och avslappnad när Unna Utforskaren tar täten. 

Vi har kommit igång med träning för tränare igen, vilket känns så efterlängtat efter denna långa ofrivilliga paus. Tack vare att vi nu kör online så kan jag välja olika dagar för hästarna och på det sättet orka med båda två i vinterkylan utan att ryggen skriker. 

Fokus med Dunnit är bl a mer självständig rörelse framåt. Hon älskar att följa men tycker det är svårt att lämna och att röra sig självständigt. En belöningsbaserat tränad häst behöver kunna både och. 

Med Unna är det lite tvärtom. Hon har mycket självständig rörelse framåt men glömmer ibland att halt också är en himla fiffig gångart. Jag kommer ju att vilja ha henne mycket framför mig i tömkörning och körning så småningom, men först behöver vi etablera välförstärkta signaler för stopp och start, samt svängar så klart. Just nu jobbar vi i skyddad kontakt, omvänd rundkorall eller längs staketet på ridbanan, och lägger klick/förstärkning på signalen “Whoa!” Att gå framåt förstärks av signalen för stopp “Whoa!” Jag behöver inte klicka för själva gåendet, Unna har så mycket egen rörelseglädje att hon fixar att ha start-rörelse-stopp som en sekvens eller kedja med klick/belöning efter stopp. 

Apropå signaler så fick jag nyligen lära mig att i körning så använder de flesta samma muntliga signaler för att det ska vara lätt för hästarna att byta kusk. Men ett krux för mig, (och andra gamla westernryttare), är att “Whoa” i körning används för att sänka tempo medan “Ptroo” betyder stanna och gör inget annat förrän du får nästa signal. Dvs det som är “Whoa” inom western. 

Min hjärna kommer aldrig att fixa att byta innebörd på “Whoa” och “Ptroo” får jag inte ens ur munnen på ett trovärdigt sätt. Så förlåt, men det kommer att bli en häst med felkopplade körsignaler. Vilken tur att jag aldrig brukar sälja mina hästar! 

Men smackning för framåtrörelse ska vi väl klara av i alla fall. Det är ofta en förgiftad signal för crossoverhästar, eftersom den för dem har en nära association med framåtdrivande hjälper som skänkel och spö. Men inte för Unna, som inte har varit med om något sådant. Så då kan jag enkelt göra signalöverföring från vårt nuvarande “kom”. Signalöverföring gör vi när vi vill byta signal på ett beteende. Eller lägga till ytterligare en signal. Samma beteende kan ju har flera olika signaler, t ex en taktil och en verbal, som kan användas oberoende av varandra, utifrån vad som är smidigast i en situation. Vid signalöverföring ger en den nya signalen precis innan den redan inlärda. I mitt exempel blir det då att jag kommer att göra smackning först, sedan säga “kom” och sedan klicka och belöna när hon startar rörelsen. Efter ett antal upprepningar av proceduren så kommer hästen att förvänta sig den inlärda signalen när den får den nya signalen och “tjuvstarta”. Då kan jag börja klicka och belöna det, och vips så har vi en ny signal på plats. 

Observera att den här proceduren fungerar dåligt om den redan inlärda signalen är inlärd med tryck/eftergift. Då kan gamla signalens associationer till tryck och eventuell risk för upptrappning eller korrigering om en inte lyder, spilla över på den nya signalen, även fast du klickar och belönar. Då kan det vara bättre att frishejpa fram rörelsen från noll och sedan lägga på en ny signal, även fastän hästen “kan” rörelsen på det gamla sättet. 

På det temat lyckades jag klanta till det rejält för ett tag sedan när jag shejpade backa mot bakhovstarget med Dunnit. Vi fick upp ett väldigt flyt och jag tänkte att det var läge att lägga signal på det. Tyvärr fick jag hjärnsläpp och sa käckt  “backa”  så fort den tanken dök upp i mitt huvud. Dunnit kan sedan tidigare givetvis backa på signal, både från marken och uppsuttet. För tryck och för verbal signal “back up” och “backa” som låter typ lika. Jag brukar alltid belöna backning när jag bett om den, men tre års matande efter backa på gammal signal tar tydligen inte bort alla associationer till traditionell träning. Så lika snabbt som det där “backa” slank ur mig i det fram tills dess helt belöningsbaserade shejpingpasset, lika snabbt skuttade Dunnit bort från platsen med rekvisitan och tog sig själv en paus på behörigt avstånd. Även efter paus visade hon att hon inte ville gå till bakhovstargeten igen och hon buffade bestämt på mig i riktning mot annan rekvisita där vi kunde göra en helt annan övning. 

Ibland är träning med crossoverhästar lite som att bygga korthus. Klantar en så rasar hela bygget. Bara att börja om, och helst hitta en stabilare struktur vid nästa försök. Kanske silvertejp på mig, så det inte slinker ut något ogenomtänkt när jag får feeling? 

Men Dunnit har, precis som alla hästar, sin alldeles egna utvecklingskurva. Helt plötsligt funkade rörlig target på marken. Med snöre! Egentligen Unnas target till en helt annan övning, men Dunnit fick prova lite och tyckte det var helt ok att följa och dutta på morotsmjukisen. Hon som har visat ovilja till allt som rullar, kasar och rör sig runt fötterna och som dessutom tycker snören är rätt läskiga. Jag har ingen som helst plan med det här, det är bara roligt att se henne erövra sådant som hon tyckt varit svårt. Det är många gånger olika träningstips som involverar poolnoodles, bollar, följa targets i rörelse osv har blivit platt fall för oss eftersom det ger henne obehag av någon anledning. Men hon utvecklas, i sin egen lilla takt. 

För dig som själv vill utvecklas och utforska vad belöningsbaserad träning kan göra för dig och din häst så håller vi på att sätta ihop ett riktigt fint kalendarium i föreningen under vårterminen. Det kommer en djupdykning i hur hästar och människor egentligen lär sig, det kommer även en introduktionsföreläsning för dig som är ny på  belöningsbaserad träning och det kommer en inspirationskväll om hur du använder positiv förstärkning på dig själv för att bli en bättre partner till din häst. 

Samt en hel del annat, så håll utkik på hemsidan och i våra sociala medier!

Först ut för i år är en temakväll om att tävla som belöningsbaserad hästmänniska den 21 februari kl. 20. Varmt välkomna! 






Läst 1242 ggr Kommentarer Kommentera

Har det gått bra för alla? Var det lugnt hos er?

Så hälsar vi djurägare på varandra på Nyårsdagen i stället för att öppna med God fortsättning som vanligt folk.

Andra avslutar det gamla året i festyra och påbörjar det nya med bakfylla och pizza. Vi med djur planerar, kontrollerar och optimerar efter bästa förmåga hela vägen in i kaklet, inte bara för att alla ska må bra utan faktiskt också överleva. 

Sedan vaknar vi spiknyktra men utmattade och möts av de rubriker som påminner oss om varför vi gjort allt och hur det ändå inte alltid räcker. 

Alla mina fyrfota klarade sig bra. Den skottberörda hunden fick ju lugnande/ångestdämpande i flera dagar och sedan maxdos på aftonen. Vi åt en mycket god, trevlig och tidig nyårsmiddag hos våra vänner som bor på en gård. Ingen av oss pallar att fira nyår ihop med folk som inte har djur och som därför inte begriper vad det innebär. Våra hundar var med under bordet, en drogad och en med tuggben. Kl 23 skildes vi åt, de för att vakta sina hästar och får i stallet och vi för att ta hundarna till Arlanda där det är fyrverkeriförbud. Vi hängde på en parkering bland andra hundägare och där väntade vi också in besked från vår stallägare om att det gått bra för alla hästar på Udden. Våra lösdriftshästar är ute i sina flockar eftersom det är lugnande för hästar att få följa sina normala rutiner och få hålla ihop i sin grupp. Vi har reflexer på alla och våra stallägare lyser upp hela gården med maskiner och strålkastare för att dämpa ljuseffekter av fyrverkerier. I år var stogruppen lugn, inte ens Dunnit tyckte det fanns anledning att springa denna gång. Killarna var lite oroligare, men kanske mest för att de fått en ny gruppmedlem precis dagarna innan.

Först när Jennies meddelande kom att allt hade gått bra för hästarna så var det läge att köra hem. Lättade och trötta stupade vi i säng. På morgonen lyfte jag som vanligt mobilen för att höra hur det gått för alla vänner och bekanta. 

Min vän Linnéa Larsson formulerade det så himla bra och jag återger hennes text här med hennes tillstånd: 

Gott Nytt År, 

vi överlevde hela vägen in i 2023...

Så här dagen efter nyårsafton vaknade jag utmattad men lättad över att mina närmaste hade klarat natten utan trauman och tragedier. 🙏 En lättnad som snabbt byts mot en stark ångest. Så snart man öppnat mobilen, möts man av bilder på bortsprungna och saknade djur. Historier om andra djur som traumatiserats, dött eller avlivats i fullkomlig skräck under natten. På grund av något som någon annan kallar för "nöje". 

Personligen är jag helt slutkörd idag. Hos oss har vi haft en lång upptrappning med förberedelser som når sin kulmen under nyårsnatten. Då äger vi inte ens något djur som är det minsta skottberörd. Men det är ett ständigt och stort arbete att se till att det förblir så. I alla fall så länge människor ska envisas med att fortsätta med sina "nöjen"...

Hela december består av förberedelser för nyårsnatten. Anpassat träningsupplägg för samtliga djur, för att "toppa den mentala formen" inför nyårsnatten. Planera: Vart ska vi vara, vad blir bäst för respektive djur och vem stöttar vem? Var vi ska "fira" är en icke-fråga. Fira kan vi göra i januari. Fira att allt gick bra. Om det gick bra... 

Flera av dom djur som fick sätta livet till inatt HADE fått alla dessa förberedelser de också. Men det räckte inte för dom. Triggar paniken igång så gör den ju det. Och det kan hända VILKET djur som helst, vilket nyår som helst 😭.

Jag blir som sagt helt utmattad... Kan inte ens tänka mig hur trötta de människor som har tagit hand om ett skottberört djur inatt, måste vara... Styrka till er! ❤️

När andra förbereder för skålen strax innan tolvslaget 🍾 och lämnar sina nyårslöften till varandra📜, så drar vi i stället fram årets största festmåltid och serverar djuren🥕🍎🥩. I hopp om att fokus ska ligga i det ätbara tills allt är över. När klockan sen slår tolv kan vi inte annat än att hoppas att allt går väl, för när alla har räknat ner till 00.00, då bryter kriget ut.

Vi överlevde, det gick väl, för oss.

Men tankarna går idag till alla dom som förlorat sin vän inatt. Det går inte med ord beskriva hur fruktansvärt det är. Beklagar så innerligt 💕

Vi måste förändra. Så här KAN vi inte fortsätta! 😥😭

Hur förändrar vi den här världen? Hjälp mig!

Mvh Linnea, leg veterinär

@teamrplus

.........................................................................................................................

Själv tror jag ju starkt på organisering och föreningsliv som förändringskraft. Det räcker inte med att klaga i olika forum på nätet. Därför är jag väldigt glad över att det som från början var en Facebookgrupp nu har blivit en officiell förening, Riksföreningen Stoppa fyrverkerier för privatpersoner

En förening kan samarbeta med  andra  organisationer,  bedriva opinionsbildning och påverka beslutsfattare. Självklart blev jag medlem direkt. Jag hoppas att alla hästmänniskor som är less på att tillbringa årets sista dagar med att oroa sig för skador, stress och panik hos sina fyrfota vänner också blir medlemmar!  Det kostar endast 100kr att vara med och visa att vi är många som önskar oss nyårsfirande som är trygga -  för tama och vilda djur, men också för barn, demenssjuka personer, ljudkänsliga personer, krigstraumatiserade personer och inte minst för våra poliser och övrig blåljuspersonal.






 


Läst 9327 ggr Kommentarer Kommentera

Inte oväntat väckte mitt förra inlägg en del reaktioner i kommentarsfältet. Det är känsligt att sätta ord på varför en inte vill träna sina hästar enligt rådande normer. Det uppfattas ofta som kritik mot dem som tränar på de vanligaste sätten. Kritik vill en nästan reflexmässigt försvara sig emot. Läs gärna inlägget om kognitiv dissonans om du känner dig irriterad. 

Indirekt är det kritik i någon form, när någon väljer att lämna en metod för att göra på ett annat sätt som en tycker är effektivare, trevligare, roligare eller bara helt enkelt passar en bättre. Men den kritiken är ju inte personligt riktad mot någon annan, den är ju snarare riktad mot strukturer, normer och rådande föreställningar. Jag tänker väldigt sällan att hästmänniskor vill sina hästar illa eller att folk inte älskar sina hästar. Jag utgår från att alla gör sitt bästa med den kunskap de har just nu. Men kunskapen om inlärningspsykologi är besvärande låg även bland erfarna, kunniga hästmänniskor. När Hippson hade tema om positiv förstärkning i nr 1/22 så var det t ex ingen av de tillfrågande ”ryttarprofilerna” som faktiskt visste vad som är positiv förstärkning för en häst. 

Jag skulle önska att Minna Tallbergs bok Motiverad häst - inlärning, beteende och kommunikation var obligatorisk kurslitteratur på alla hästrelaterade utbildningar och ridskolor. Utan grundläggande kunskap om inlärningspsykologi blir det svårt att göra medvetna metodval. Och spoiler - även de som säger sig inte använda någon särskild metod när de tränar sina hästar, använder något sätt att påverka hästens beteenden. Att påstå att en inte använder sig av förstärkning är lite som att påstå att en inte använder sig av gravitation. 

Alla träningsval kommer med för- och nackdelar. Oavsett hur du väljer att träna så kommer din häst att känna något inför, under och efter träningen. Känslorna den upplever kommer att kopplas till utrustning, omgivning och till dig som person. Dina val kostar något eller tillför något till relationen du har med din häst. Du väljer och du kan inte både ha kakan och äta den, hur gärna du än vill. 

Om du vill bidra till forskning om hur hästägare fattar beslut om hur de vill träna sina hästar så kan du delta i den här studien vid Bristol University. Det tar ca 15 minuter av din tid.

En spännande person som ville något annat än det traditionella är Maasa Nishimuta, som i sitt sökande efter andra sätt att hantera och träna hästar lämnade hemlandet Japan och for till USA där hon praktiserade hos Peggy Hogan och studerade vid University of Northern Texas. I sin mastersuppsats studerande hon hur smekningar och kli kunde användas för att förstärka önskvärda beteende hos hästar och åsnor. Om detta kommer hon och hennes partner Sean Will från organisationen CAAWT att föreläsa på BHIS-dagarna 7-8 januari under rubriken ”Creating bond with equines: Introduction to the Constructional Approach and programming social reinforcers.” Vi tror att det blir en givande föreläsning både för dem som vill använda sig av flera olika typer av positiv förstärkning och för dem som vill använda mer positiv förstärkning i sin träning men inte ännu är bekväma med att använda matbelöningar. 

Den som vill höra mer om hästtjejen Maasas egen resa kan redan nu lyssna på Animal Training Academy’s podcast

Om du vill delta på onlinekonferensen så är anmälan öppen till den 3 jan.

På det personliga planet har det varit lite motgångar med mer ryggsmärta den senaste veckan. Jag misstänker att den huvudsakliga anledningen är den klassiska kvinnofällan ”Jul” och tror att allt blir bättre med det överstökat och klart. Det var härligt att fira och umgås med vår familj och alla djur, så det får väl vara värt lite extra ont. 

Bästa julklappen kom redan första advent då våra två kattungar flyttade hem till oss.

På julafton åker vi alltid först till hästarna och myser med dem. I år blev det gos och pyssel och sedan ett matsök med rotsaker och frukt.

Väder och väglag har minst sagt svängt under julveckan och det har pga underlaget varit svårt att få till någon vettig träning. Förutom med underbara Unna som aldrig ser några problem och anmäler sig frivilligt till allt. Det blir nog trailhäst av henne också till slut! Nordsvenskar ska ju kunna precis allt har jag hört 😉

Nu preppar vi inför Nyårsafton. I morgon ska hästarna på lösdriften utrustas med reflexer så att våra stallägare kan se ordentligt var alla är. Under 12-slaget så står de ute och vaktar hästarna med all belysning på från maskiner och ridbana. Jag skulle gärna vara med hästarna under tolvslaget, men en av våra hundar är väldigt rädd och hundarna behöver diverse åtgärder från både mig och min man för att det ska funka för den rädda och för att det inte ska överföras till vår andra hund. 

Fira, festa och koppla av får djurägare göra på andra dagar än Nyårsafton. Den rädda hunden är inte nykter, hon har redan fått lugnande i flera dagar pga okynnessmällandet som pågått dagligen här sedan julafton. 

Fyrverkeriförsäljningen har slagit alla rekord i år och jag hoppas innerligt att det inte innebär rubriker om skadade hästar och bortsprungna hundar på årets första dag. 

Jag önskar er alla en lugn och skadefri afton med hänsynsfulla grannar så ses vi på andra sidan sedan!


Läst 12362 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.