Belöningsbaserad hästträning - Crossover
JUN
08
2022

Crossover är ett begrepp inom belöningsbaserad träning för att beskriva en individ som tidigare tränats med icke-belöningsbaserade metoder och nu befinner sig i en omställningsprocess till belöningsbaserad träning. Ibland hör man begreppet användas om kombinerad träning, dvs att blanda både negativ och positiv förstärkning och kanske även straff/korrigering  i sitt träningsupplägg. Men konceptet crossover betyder att en är på väg bort från det ena och på väg mot det andra. Den processen har sina särskilda beståndsdelar både för häst och människa, som inte kommer att vara aktuella på samma sätt för den som är tillfreds med att fortsätta med blandad träning. 

När jag tog emot min senaste crossoverhäst för snart tre år sedan så visste jag redan att jag bara vill träna belöningsbaserat. Så Dunnits och min crossoverprocess tillsammans har sett lite annorlunda ut mot min första crossoverhäst Boogie, där vi mer fick lära oss tillsammans. 

När jag köpte Boogie visste jag också att jag ville träna henne belöningsbaserat på samma sätt som med hundarna, men det var då fortfarande relativt nytt och okänt att  träna häst på det viset. Det fanns just inga belöningsbaserade hästtränare att tillgå i Sverige. Kunskap fick en beställa på murriga VHS-kasetter från USA! Så vi mixade, blandade och provade oss fram under några år tills vi hittade vår tränare Carolina. Sedan visade Boogie en dag att nu räcker det med blandning. Och sedan var det så. Boogie var väldigt tydlig med när hon någon gång uppfattade något som minsta lilla (oavsiktliga) tryck och det var bara att rätta sig därefter. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att låta hästen bestämma spelreglerna. Egentligen hade det varit möjligt att köra över henne genom att ”tvinga igenom”, men vid det laget hade jag verkligen varken lust eller behov av att göra det. Vi hade hunnit etablera helt andra verktyg för kommunikation och samarbete, och det fanns verkligen ingenting som nu var omöjligt att få henne att göra med enbart positiv förstärkning. När Boogie fick somna in pga av en elak bencysta endast 16 år gammal så var hon efter  våra 11 år tillsammans en ganska renodlad klickerhäst med väldigt få crossoverrester kvar. 

Jag tänker att en viktig del i crossoverprocessen är just att vara lyhörd för när ens häst  upptäcker att det finns olika spelregler för olika aktiviteter och visar att den föredrar de aktiviteter där den är säker på att det bara är positiv förstärkning som gäller. Ibland sägs det ”om det inte är trasigt så behöver det inte lagas”, och då menas att det går att ta alla beteenden som hästen redan kan från sin tidigare träning och bara lägga till belöning. Jag håller delvis med, belöna på bara! Men  - det är här jag menar att en också behöver vara lyhörd! Säger hästen plötsligt nej tack till något den ”kan” - t ex att ta på sig grimman trots att du belönat det varje dag sedan du fick den, ja då behöver du lära in ”ta på grimman” igen, fast nu belöningsbaserat. (Samt fundera på om det som händer efter att du fått på grimman också är tillräckligt belöningsbaserat.) 

För crossovermänniskan är det en väldigt påfrestande fas när crossoverhästen börjar säga nej till olika saker. Det är inte så förstärkande för människohalvan i ekipaget, som verkligen försökt göra sitt bästa för hästen genom ställa om sin träning och hantering till en ny metod i hopp om att få en bättre relation till sin häst - och så säger hästen att den inte vill vara med! Ofta är det också sådant som vi tycker är väldigt viktigt att hästar ska göra som hästen säger nej till. T ex att lämna stallplan eller att låta oss sitta upp. Det kan kännas som att allting går bakåt i stället för framåt. I den här fasen är det viktigt att ha stöd från omgivningen och helst också från en tränare. För egentligen går det framåt! Du och hästen håller ju på att etablera helt nya spelregler och helt nya verktyg för kommunikation som ni inte ens har haft förut. Problemet är att du själv fortfarande jämför er med er gamla måttstock! 

Dunnit är en häst som sannolikt försökt säga nej till saker tidigare i livet men då fått möta motstånd. Det är ju vanligt att hästar uttrycker ovilja att göra vissa saker, men i den icke-belöningsbaserade världen kallas det för att testa, att krångla, att fjanta sig eller att ha olater och det bemöts därefter.  Så i början när hon uttryckte ett ”vill inte” hos mig så fick hon direkt efteråt ett oproportionerligt känsloutbrott innan jag ens hann reagera på något sätt. Som t ex första gången hon inte vill gå framåt när jag skulle rida av gårdsplanen. Jag satt bara helt lugnt och väntade och då fick hon spel. Samma sak första gången hon valde att själv gå ut ur lastbilen vid lastträning, då blev hon liksom skräckslagen och bara for omkring. När hon lugnat sig gick hon på igen, av igen och så på igen, som för att utforska sina möjligheter. Numera brukar hon bara vända sig lite mot lämmen och  kika ut och sedan inta rätt position, som för att bara checka av  att hon fortfarande  har ett fritt val innan hon bestämmer sig för att stå kvar. 

Jag har också lärt mig att bättre stötta Dunnit i hennes nej-sägande. Om hon visar ett tydligt ”nej” till något så är jag inte längre passiv. Jag belönar i stället nejet och föreslår sedan raskt en annan aktivitet som hon kan säga ja till. Sedan kan det ofta gå fint att fråga igen om det hon först sa nej till. 

När jag köpte Dunnit så bemötte jag henne belöningsbaserat från dag ett. Ibland hör jag att det rekommenderas att inte ändra på allt på en gång, att det skulle vara lättare för hästen att inledningsvis fortsätta tränas med tryck/eftergift hos en ny ägare. Men all träning/hantering  vi gör påverkar relationskontot och jag hade absolut ingen lust att bli associerad med tryck/eftergift. Dessutom tycker jag inte längre om att träna så, jag är därmed rätt ringrostig på tryck/eftergift och därmed säkert otydlig för hästen. 

Det skulle vara lätt att tänka att crossoverfasen borde gå snabbare om hästen tränas helt belöningsbaserat från start hos sin nya människa. Men iaf med Dunnit har det varit, och är fortfarande, en ganska långsam process. Det skulle ju kunna bero på att jag är en kass tränare, jag är bara en amatör med begränsade erfarenheter och få hästar att träna. Men jag tror också att individuella faktorer spelar stor roll, som hästens egna egenskaper och erfarenheter. Dunnit hade tio års erfarenhet av traditionell westernträning. Tidigt inriden i USA med allt vad det innebär och sedan ett liv som tävlingshäst i Sverige. Det är viktigt att poängtera att hon har haft duktiga, bra hästägare före mig och hon har varit älskad! Men hon har varit temperamentsfull och reaktiv och sådana hästar hamnar ändå ofta på kollisionskurs med omgivningen. 

En tidig svårighet som vi hade var att etablera verktyget ”multarget”. Hon var mycket ovillig att nosa på något som en människa höll i handen. Vanligtvis brukar det vara en superenkel första klickerövning att hålla fram ett neutralt föremål, som en petflaska eller en flugsmälla,  och klicka för första nosningen på det nya föremålet. Inte heller handen ville hon dutta på. Jisses vad verktygslös jag kände mig utan targets! Hon kunde tänka sig att nosa på föremål på marken eller uppe på staketet, men så fort jag höll i det så var det tydligen ”inte röra människans sak” som gällde. 

Men till slut lyckades jag iaf få min tomma knytnäve till en acceptabel target och hade därmed ett verktyg att be om förflyttningar med.  Det tog sedan ett år att få tillräckligt förtroende för att handhållna föremål också  är targets. 

Dunnit har också väldigt mycket av crossoverhästens svårighet att ta egna initiativ. Träning som bygger på tryck/eftergift tränar ju hästen att passivt vänta på ett tryck som den sedan ska agera för att undkomma. Egna påhitt korrigeras ofta. Dunnit kommer alltså inte med så mycket egna förslag. Att  bara vänta ut och ”klicka för allt” är inte en framgångsväg med henne. Hon brukar sucka och gå sin väg så fort en uppgift är oklar för henne. Så att helt frishejpa blir för svårt.  Det blir istället lättare med rekvisita som tillrättalägger miljön så att det blir enkelt att gissa rätt. Mest av allt älskar hon följa-övningar utan utrustning. Att vara naken och fri att gå sin väg men samtidigt få vägledning genom mina rörelser, targets och belöningsplacering har blivit hennes komfortzon. Bäst gillar hon att ha mig i ”gå-baklänges-position”, det som kallas groundwork-position av en del. Det liknar troligen ingen annan människoplacering hon varit med om i träning tidigare, så alltså är det där hon är säkrast på att det är belöningsbaserade spelregler som gäller. 

Fart är också en utmaning. Många crossoverhästar verkar associera högre gångarter med mycket press och det är därför svårt att bygga belöningsbaserade längre durationer av trav och galopp. Speciellt på ridbanan om hästen har många hundra varv av pådriven rörelse i ryggsäcken. Det är som att hon efter några steg i en spontan trav som hon själv tar initiativ till kan få för sig att det ändå finns tryck med i bilden och tappar sin motivation. Att jag försöker dra upp tempot med mina rörelser är big no-no. Så var det verkligen med Boogie också, men jag tänkte först att Dunnit kanske är annorlunda och provade därför att springa och skutta lite glatt vid några tillfällen. Men det gör vi inte om i närtid! Precis som med Boogie måste tempoökningen först komma från henne och byggas ut därifrån för att situationen inte ska upplevas som pressande. 

Ridning är för många crossoverhästar det mest utmanande att få till belöningsbaserat. Det är så vanligt att hästarna, när de väl upptäcker att de får ha en åsikt och att den respekteras, väljer att säga nej till ridning. Vi människor har svårt att tackla det. Vi är skolade i en tradition där ridning är det absolut viktigaste en gör med sin häst, kanske själva syftet med att ha häst över huvud taget. Det blir jobbigt för oss att inse att hästen kanske inte alls har uppskattat ridningen på samma sätt som vi trott. När den får välja så vill den inte! Om du tittar runt i stall i din närhet så ser du egentligen många hästar som försöker säga nej till ridning genom att visa ovilja, stress och t o m aggressivitet vid sadling eller uppsittning. Men deras försök till nej ignoreras,  bortförklaras och körs över. 

Dunnit sa ganska snabbt nej till ridning när hon insåg att hon fick välja. Det gjorde inte mig så mycket. Jag har ju erfarenhet av att det kan vara så inledningsvis men också av hur det vänder och hur en kan få en häst att älska ridningen till den grad att det i stället blir svårt att få sitta av. Eller hur hästen själv försöker lyfta på en genom att sidepassa in mot en och liksom knäa i sina försök att få en att hamna i sadeln. 

Men som det mesta med Dunnit tar det lite tid att övertyga henne om att ridningen också är belöningsbaserad nu. Dessutom tror jag vi har en extra utmaning i hennes förkärlek för att få följa, och när människan är ovanpå (och inte driver) så måste ju hon stå för mer  initiativ att röra sig framåt. Vi klurar vidare på detta, i samarbete med en ung person som sitter fjäderlätt på henne. 

(För den som är nyfiken på hur belöningsbaserad ridning egentligen går till så har vår förening ett spännande event den 4 juli  med livesänd föreläsning och träning direkt från paddocken!)

Jag har väl numera accepterat att Dunnits crossoverprocess är långsam trots att vi inte växlar fram och tillbaka mellan metoder. Vi har inga särskilda mål som har bäst-före-datum. Det övergripande målet är att hon ska må bra, trivas  och få sund, hälsosam gymnastik. Bitvis känns det ändå lite frustrerande att inte kunna hjälpa henne ännu snabbare med hennes rädslor och oroligheter, men vi gör så gott vi kan tillsammans. 

När processen är långsam är det ännu viktigare med dokumentation så att det går att se sina framsteg. Vi deltar denna termin i  en onlinekurs med fysträning för häst hos Motivationsträning för häst. Förutom nyttiga fysövningar så har det varit bra med lite nya ögon på Dunnit och hennes möjligheter. Det är lätt för mig att fastna i att något är för svårt för Dunnit och därmed ge upp på en specifik övning. Men här har vi ändå peppats att kämpa på. Dunnit tycker t ex att det läskigt med rörligare underlag. Genom att inte ge upp för tidigt utan fortsätta ta fram den läskiga madrassen och köra lite grann varje vecka -  utan målsättning att få på alla hovar - så lossnade det till slut. 

Här kommer tre klipp från madrassträningen under våren. Med sina mått mätt är hon supermodig i sista filmen och föreslår t o m själv lite bakåtgung. 

För en månad sedan:



För två veckor sedan:

Denna vecka:

För Unna, 2 år, som bara tränats belöningsbaserat förutom lite grundhantering hos uppfödaren som föl, så får jag ha en helt annan måttstock. Men det är en annan historia... 





Läst 17708 ggr



Fler inlägg

Går det verkligen att tävla om en tränar sin häst belöningsbaserat? Det är en fråga som ofta dyker upp. Jag vet ju att det går alldeles utmärkt, eftersom jag själv gjort det inom western. Men medan jag ligger här i sjuksängen och gör mina fysövningar så låter vi BHIS-medlemmen Linnéa Larsson berätta hur hon gör i detta härliga blogginlägg som vi fått hennes tillstånd att publicera: 

...........................................................................................................................................................

Men hur ska du komma någon vart i träningen om du ska klicka och ge godis för varje steg hon tar?”

Jag vet inte hur många gånger jag fått den här frågan. Den är relevant också! Jag fattar att det är svårt att se vägen mellan de första trevande belöningsbaserade stegen, eller finlir av en detalj, till en större helhet. Jag inser också att jag haft ganska dåliga svar på just frågan ”hur?”. Ja, för hur förklarar man snart 15 års klickertränar-erfarenhet, X antal kurstimmar och tränarutbildningar, i ett par meningar? Inbillar mig att mina hundtränar-vänner greppar, litegrann, eller? Ni som är insatta i själva belöningsbaserade träningstekniken/klickerträningen, kanske kan föreställa er upplägget och utvecklingskurvan för en häst? Att det är fullt möjligt att komma från ett första klick till en tävlingsbana, eller?

Det GÅR att träna längre kedjor och till och med tävla, med en belöningsbaserat tränad häst. Personligen tycker jag, till och med, att det är det absolut enklaste sättet att träna häst på. Både för relationen och prestationen! Foto: Lars-Erik Larsson

Det slutar i alla fall oftast med att jag drar parallellen till hundträning: Ni vet, hundar kan ju gå ett helt lydnadsprogram utan belöning på tävlingsplanen. Det tar lika lång tid som (eller längre tid än) ett dressyrprogram eller en westernklass. Hundar kan hänga med på promenad i skogen i många timmar, med bibehållet driv och egen motor att vandra vidare. Har du en hyfsat vältränad hund så räcker det att ge enstaka belöningar vid utvalda tillfällen. Exempelvis när hunden är duktig och inte jagar rådjuret som dök upp, eller när den kommer lydigt på inkallning, osv. På samma sätt kan jag rida ut längre turer med min belöningsbaserat tränade häst, och varje steg kommer inte behöva en belöning, men vissa moment och delar av uteritten kommer jag vilja belöna. Precis som att den fridfulla promenaden med en lös och lydig hund, inte bara kommer av sig själv, så gör ju inte heller den harmoniska ridturen det. Jag måste så klart grundträna och förbereda min häst stegvis. Har jag inte grundtränat tillräckligt, men rider ut en längre och mer utmanande tur ändå – ja, då kommer det krävas mer engagemang och belöningar från mig. Precis som om det vore en hund!

Jag och border collien Squid, efter vinst i vår första rallylydnadstävling. Självklart gick vi hela programmet utan belöning, för vi hade stegvis tränat oss till den nivån helt enkelt. Inte konstigare än så när man jobbar med en häst heller! Foto: Jimmy Andersson

Egentligen är upplägget när jag tränar en häst väldigt likt upplägget jag har med en hund. Jag delar ner mina önskade slutmål i små delmål som sedan krymper ner till små, små steg som jag börjar med. Med en ny häst (eller hund, eller kanin, eller vilket djur som helst) som ska tränas belöningsbaserat, så börjar jag med att träna på ett gäng ”grundkunskaper”. Det är ett antal beteenden som sedan hamnar i en slags ”verktygslåda”, vilken jag kan öppna och välja fritt i när jag sedan vill börja träna in ett större delmål. Exempel på grundfärdigheter som jag tränar med min häst:

  • Ta belöning på ett fint och artigt sätt, vänta på belöning utan att tigga och utan att bli frustrerad
  • Rutiner för start och avslut på våra träningspass
  • Skillnad på om vi ”detaljtränar” (shejping) eller om vi ”vardagstränar” ex är på promenad eller borstar inför en ridtur
  • Grundposition: Kunna stå med alla fyra hovarna stilla i marken. (I nästa steg lägger jag på massor av olika störningar)
  • Följsamhet: Hästen rör sig bredvid/bakom/framför mig i olika positioner och olika tempon
  • Targets: Hästen nuddar med mulen, hoven/hovarna eller annan kroppsdel vid ett föremål eller exempelvis min handflata
  • Osv osv osv… (Det finns massor!)

Sen utvecklar man upplägget mot dom mål man har. Tar hjälp av grundkunskaperna i verktygslådan och bygger vidare. Man jobbar på – sen testar man – man ser vad man behöver träna mer på – man tränar mer – och testar igen!

På det här viset har vi gått från ”ett steg – klick – godbit” till färdig westerntävling, eller till färdig distansritt – voilà!

Ett exempel från vår nuvarande träningsvardag!

Låt mig ta ett exempel från vår belöningsbaserade vardag och hur det kan se ut på den nivån vi är idag, jag och Pohzera. Jag har tränat henne belöningsbaserat sedan hon kom till mig. Då var hon 8 månader, nu är hon 8 år. Så här såg det ut när jag gjorde en av sommarens längre ”genomkörare” inför en kommande distanstävling. Vi red dryga 24 km i varierat tempo ihop med våra kompisar.

Nöjda efter dryga 24 km tillsammans. Lyckliga över att våra hästar kändes fräscha och var i god form! Foto: Jimmy Andersson

Förberedelser:

Vi börjar med att göra oss i ordning och lasta inför träningen. När jag packat alla våra grejer så åker jag med släp och packning till sommarhagen. Pohzera känner igen motorljudet från min bil och kommer i full galopp innan jag ens hinner stanna. Jag borstar och kratsar hovar i hagen. Hon står i grundposition, stilla medan jag kan pyssla i lugn och ro. När jag kratsar bakhovarna så belönar jag henne för att hon står still. Det är något som hon fortfarande kan tycka är lite svårt annars; att stå stilla rakt fram när jag kratsar bak, hon vill gärna vända sig runt och kolla vad jag gör. Så därför belönar jag det här lite extra.

Lastning:

När vi är klara så sätter jag på grimman och ska börja lasta. Jag har en transport med ”step-in” bak och fronturlastning med ramp. Jag öppnar upp allt helt, så Pohzera är fri att välja att gå in och ut som hon vill. Hon kliver på och jag belönar henne för detta. Väljer hon att stå kvar så belönar jag ännu mer men hon är fri att välja att gå ut också. Efter en stund ger jag henne kommando att gå ut, även om hon själv valt att stå kvar, och vi går ur transporten. Vi går så några vändor innan vi lastar ”på riktigt”. Jag vill se att hon tar ett eget val att vilja vara kvar. När jag känner att hon är trygg och gillar transporten för dagen, så låter jag henne kliva på igen. Men denna gång när hon stannat, så vinklar jag upp främre mellanväggen och lyfter upp frambommen för att stänga. Då vill jag se att hon står stadigt och kanske till och med förskjuter vikten lite bakåt, hon signalerar till mig att det känns okej. Börjar hon trampa så tar jag ner bommen och öppnar upp igen. På det här viset kan hon ”tala om för mig” om hon verkligen vill att jag stänger. Är hon lugn och stadig så stänger jag frambommen och hänger upp en krubba som hon får äta sina belöningar ur medan övriga bommar/ramp/dörrar stängs.

Det här är våran nuvarande ”dagsform”. Stegen vidare från detta slutar i att alla bommar/väggar är stängda och klara redan när vi går på första gången. Att vi inte ska behöva kliva in och ut och hålla på, utan att hon kan gå på en färdiglastad transport och vi kan åka direkt. Det kunde hon också – för några år sedan. Sen skaffade vi vår lilla ponny och mer och mer började dom åka tillsammans. Plötsligt en dag när jag skulle åka med Pohzera själv så insåg jag att det ville hon inte alls. Hon gick inte in om inte kompisen var med. All träning är färskvara och just nu har vi backat lite i kriterierna. Så nu är det viktigt för henne igen att ha sin valfrihet. Absolut – det får hon!

Sadla på plats hos kompisarna: 

När vi kommer fram så lastar vi ur, pratar ihop oss lite med kompisen vi ska rida med. Förbereder hinkar och annat till träningspasset.

När jag sadlar så har jag en medhjälpare som kan belöna flera steg i sadlingen. Det här är egentligen helt onödigt och en ”snuttefilt” som jag håller kvar i. Hon står stilla som ett ljus så det här kan vi absolut göra själva nu egentligen, ungefär som på samma sätt som vi borstar i hagen: Hon står i grundposition och jag fixar!

Ridpasset: 

Jag skuttar upp och sedan är vi iväg!

Pohzera älskar att upptäcka nya platser och rida ihop med andra hästar. Tänk er ungefär som en glad hund som får ut och utforska en ny skog. Hon är så himla nöjd. Vi kommer till en läskig bondgård och Pohzera tittar nyfiket på alla nya maskiner/fläktar och gud vet allt som hon aldrig sett förut i livet. Jag passar på att belöna hennes fina entusiasm att gå fram trots att det är nytt och läskigt. Bitvis stannar hon och tvekar lite. Men när kompishästen kliver före så hänger hon snällt på. Jag gör ingen grej av det. Andra får gärna rida förbi. Pohzera behöver inte vara den modigaste och gå fram först överallt!

Plötsligt stannar Pohzera och vill absolut inte följa med trots att kompisen går före. Jag inser att det är en liten sträcka med gjuten betong som bryter av grusvägen. Underlag är något Pohzera tycker är lite klurigt. Hon kan lätt bli lite osäker här och vi tränar därför enskilt på att vilja gå över underlag som skiftar. Jag ser ju direkt att det är svårt för henne. Släpper tyglarna helt och låter henne tänka själv. Belönar varje steg och initiativ framåt. Där är vi tillbaks till ”ett steg – klick – morot”. Det tar någon minut, sedan är vi förbi!

Snabb trav och härlig motor framåt, Pohzera fullkomligt älskar att få springa kilometer efter kilometer! Foto: Gabriella Larsson.

Vi rider genom landskapen i varierat tempo. Efter en längre galopp saktar Pohzera plötsligt in. Stannar och ber mig gå av (jag vet av erfarenhet att det är det hon vill när hon stannar just så). Jag går av, går en bit, för att sedan hoppa upp och rida igen. Jag vet inte alltid exakt varför hon stannar och ber mig gå av. Ibland gissar jag att det är något i miljön som hon inte är trygg att gå förbi själv utan vill ha mig som moraliskt stöd från marken. Jag har nog hittills oftast trott att det är detta hon menar. Men jag har insett nu på senaste tiden att hon faktiskt gör detta även när hon blir fysiskt trött. Hon stannade nämligen en gång till senare under vårt pass. Åter igen efter en snabb galopp där hon fick upp flåset ordentligt. Gjorde slutsatsen att galoppkondisen är lite kass. Så galoppintervaller står numera på vårt träningsschema

Vi red i alla fall på och efter 10 km stod vår hinknisse och väntade med mash-vatten till båda hästarna. Detta funkar ju delvis som en jättebra belöning längs vägen (hon älskar att få sin hinkbelöning), men det är också något vi ändå vill göra sen på distanstävling. De flesta ridpassen har jag vare sig utlagd hink eller hinknisse. Men idag behövde även hinknissen träna på momentet så vi passade på. Hinknissen lämnar även sköljflaskor som vi häller över halsen för att svalka. Detta har vi övat innan på och gett belöning för. Men snabbt blev det svalkande vattnet en belöning i sig – hon älskar när man häller dessa över henne!

Vi red på resterande 14 km. Som jag skrev ovan: Hon stannade en gång till och bad mig gå av i någon minut efter en galoppspurt, men sen var jag uppe och vi knallade på hela resterande vägen med glad motor framåt!

Snabbgroom och avslut: 

Ibland när vi kör lite längre eller snabbare pass, så övar vi på momentet ”snabbgroom” när vi kommer tillbaks. Det gjorde vi denna gång också. På distanstävling så har man 20 minuter på sig från sin ”in-tid” till att hästen måste komma ner i puls. Inom 20 minuter ska hästen presenteras för veterinär, visa godkänd puls och besiktning inkl upptravning.

Så, jag tar av sadeln i farten, ett moment vi båda övar på just nu. Hon får någon belöning för att hon går på medan jag spänner upp sadelgjord osv. Jag ställer upp Pohzera mellan två hinkar vatten och kyler och tvättar av henne. Kontrollerar puls med stetoskopet. Hon får kanske tre godbitar under ca 5 minuter för att jag vill visa att hon gör rätt som står stilla.

Vi travar upp och jag belönar henne med en godbit för snygg trav. Sen chillar vi lite och gör oss redo för hemfärd!

Hon och jag <3

Det här blev en väldigt lång och detaljerad beskrivning av ett av mina träningspass, men det jag vill komma fram till är en liten slutsats och sammanfattning; vad har vi egentligen gjort? Jo, vi har använt kanske tre morötter och ett äpple, högt räknat. Fördelat över några väl valda tillfällen under vårt ganska många timmars långa äventyr. Ja, just det – lite mash också. Belöningsbaserad träning betyder inte morot för varenda litet steg. Vi har en lång förstärkningshistorik tillsammans bakåt i tiden som gör att Pohzera vill göra massa saker och behöver inte ha belöning för exakt allt. Att få göra sakerna blir till slut förstärkande i sig. Och här är vi just nu, i skrivande stund, jag och Pohzera. Vi har kommit jättelångt i vissa bitar och annat tränar vi fortfarande på. Andra saker kommer vi på att vi behöver träna på, som galoppintervallerna. Vi jobbar på 100% frivillig basis både hon och jag. Det är så himla kul, för vi båda två älskar verkligen det här! 

Alltså tveka inte. Är Ni det minsta sugna? Prova belöningsbaserad hästträning Ni också!

/Inspirationskramar från Linnéa, Team R-plus

Följ oss gärna på instagram: @teamrplus

Håll koll på vår hemsida för fler inlägg!

 Legitimerad Veterinär FlexiVeterinären/Veterinärsamverkan Sverige AB  

.......................................................................................................................................

Varmt tack till Linnéa för att vi får dela dina erfarenheter!

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige hittar ni som vanligt på hemsidan, Facebook och Instagram. 

Nästa medlemsevent är Hästens tänder och munhälsa ur ett belöningsbaserat perspektiv med veterinär Sara Ellevik och äger rum den 11 oktober kl 20.

Vi vill också redan nu flagga för den digitala konferensen BHIS-dagarna som äger rum den 7-8 januari 2023 på temat "Den sociala hästen". 


Läst 5121 ggr Kommentarer Kommentera

Tiden går både fort och sakta. Det har nu gått sex veckor sedan olyckan. Om jag tittar hela vägen bakåt så har utvecklingen varit stor, men från dag till dag känns det som det går i snigeltakt. Men jag är verkligen inte mest sängliggande längre och den värsta smärtan har ju lagt sig. 

Jag har varit på ny skiktröntgen och uppföljande läkarbesök. Läkningen går enligt plan. Jag håller på att fasa ut det tunga artilleriet smärtstillande, men där fick jag bakslag förra veckan. Nu gör jag ett nytt försök denna vecka i stället. Den här upplevelsen lär mig mycket om smärta och hur vi påverkas av att ha ont, både fysiskt och mentalt!

Jag har precis börjat träffa en fysioterapeut och fått bra övningar att jobba med hemma. En hästtjej, vilken lyckträff! Skadan jag fick, en burstfraktur i ländryggen, är så vanlig bland hästfolk att ordet ryttare till och med finns med i diagnoskoden. Nu red jag ju inte, men landade ändå så olyckligt att kotkropparna klapprade ihop. Jag är väldigt nyfiken på hur andra hästmänniskor jobbat med sin rehabilitering efter burstfrakturer och hur de lyckats ta sig tillbaka till hästarna och träningen. Så om någon har några tips på det temat tar jag gärna emot! 

Väldigt mycket har hittills handlat om att ta sig från den ena dagen till den andra utan att få allt för mycket ont, men den senaste veckan har mycket blivit lättare och jag kan vara mer aktiv utan att få ont.

Hushållsarbete är fortfarande snudd på omöjligt! Matlagning innehåller så många lyft och vridmoment. Om jag ska lyfta något behöver jag hålla det nära kroppen, så katten går bra men inte en kastrull potatis! 

Att sysselsätta mig när jag mest måste ligga ned och dessutom saknat koncentrationsförmåga pga medicinerna har varit en utmaning. Jag har sett såå mycket skräp-tv! Eftersom jag sällan tittar i vanliga fall finns det mycket att välja på! Men jag hoppas att utfasningen av smärtpillren ska göra mig lite skarpare i skallen igen så jag kan göra lite mer intellektuellt stimulerande saker som att läsa en bok! 

Sitta orsakar snabbt smärta. Det är mitt största orosmoment inför att börja jobba 50% om några veckor. Mitt jobb består av väldigt mycket sitta i samtal, sitta i möten, sitta och testa. Gå omkring med kryckor eller ligga ned är ryggens bästa lägen, men jag vet inte om vare sig den liggande eller den vankande psykologen är någon hit för klienterna? 

Bilkörning är ju inte heller aktuellt så länge jag inte har fullgod rörlighet och smärtfrihet och kan hantera alla trafiksituationer. 

Det är frustrerande att inte kunna ta sig någonstans utan hjälp, men jag har folk runt mig som ställer upp utan att knota. 

Jag längtar väldigt mycket efter den dagliga kontakten med hästarna. Det hade varit fint att ha dem nära och kunna gå ut och prata med dem. Samtidigt är det en himla tur att de fortfarande är inackorderade i lösdrift  med fullservice. Hade jag haft dem hemma hade jag varit ännu mer beroende av att få hjälp varje dag och det hade blivit tungt för mina närmaste. 

Dunnit med min syster fotograferad av mitt syskonbarn. 

Jag har fått hjälp av min vuxna dotter och min syster att ta mig till stallet och få vara med hästarna flera gånger de senaste veckorna. Jag är så tacksam över det! Det betyder enormt mycket.  När jag är där glömmer jag lätt bort det som gör ont. Vilket kanske inte alltid är bra för kroppen men säkert helt bra för själen! 

Första gången jag kom till stallet med mina kryckor så var hästarna väldigt avvaktande. De brukar ju alltid komma till grinden så fort de ser eller hör mig, men nu stannade de på 50 meters avstånd och tittade. Rörelsemönster är viktiga för hästar och de kan känna igen varandra och oss på långt håll genom hur vi rör oss. Nu fick jag gå längs med staketet och småprata tills de var säkra på att det här nya rörelsemönstret verkligen tillhörde mig. Unna var så klart lättast att övertyga medan Dunnit var skeptisk till kryckorna och tog längre tid på sig. Dunnit har alltid varit avvaktande till föremål folk håller i. Att vi till slut fick till handhållna targets med henne var en arbetsseger och tog över ett år från det jag köpte henne. Nu behövde hon lite extra tid att acceptera mina nya tillbehör. Jag har faktiskt lyckats göra några små övningar med henne på ridbanan utan kryckor också. Hon är helt ok med att jag använder henne som hjälpmedel om jag behöver stabilisera mig lite. Jag gillar ju att tantsäkra mina hästar så hon har redan en förstärkningshistorik på att jag håller och hänger på olika ställen på hennes kropp  för stöd. 

Unna håller huvudet bort från matbelöning. Svårt att fota med kryckor, så det blir inte så mycket dokumenterat.

Jag känner mig också helt trygg och bekväm runt Unna trots det som hände. Hon är en väldigt samarbetsvillig ung häst som verkligen vill göra saker tillsammans med människor. Självklart försöker vi maxa säkerhetstänket och på alla sätt undvika trigger stapling när jag ska vara med henne en stund. Jag är ju just nu extra känslig för minsta knuff. Vi, eller rättare sagt mest min dotter som tagit över hennes träning nu, lägger också extra fokus på att förstärka lagom avstånd och position i förhållande till människan. Typiskt bra unghästgrejer som vi jobbade med även innan, men som nu får extra fokus en tid.

Föreningsarbetet i BHIS tuffar på i trygga händer hos resten av styrelsen.

Nästa viktiga deadline är den 6 september som är sista ansökningsdag för höstens ungdomsstipendum. Stipendiet delas ut till en person som fyller högst 18 år under innevarande år och som vill få ekonomiskt stöd att träna för en belöningsbaserad tränare. Maxbeloppet är 2000kr och ungdomen som får stipendiet  har sedan 12 månader på sig att använda det. För att kunna söka stipendiet behöver ungdomen vara medlem i föreningen, och det går bra att bli det i samband med ansökan. Den tränare som ungdomen vill träna för behöver också vara medlem i föreningen samt inneha F-skattsedel. Tränare som uppfyller de kraven finns på Tränarlistan på hemsidan. Där finns också ansökningsformulärför den som vill söka stipendiet. 

Tipsa gärna unga personer i din närhet som skulle kunna vara intresserade! 

Ebba och Hottis på den tiden de var ungdomar. Blå rosett är första pris i quartersammanhang kan vara värt att tillägga !


Läst 6996 ggr Kommentarer Kommentera

Medan BHIS ordförande Maria återhämtar sig efter sin ryggskada kommer här ett tillfälligt inhopp. Jag som skriver heter Lottie Eriksson, är sekreterare i föreningens styrelse och har varit med sedan starten. Numera är jag hästlös, men jag tränade belöningsbaserat i många år med min änglahäst Aslak.

Säkerhet är viktigt att tänka på för alla som håller på med hästar, och det är ett ämne som vi i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige återkommer till. Olyckor går aldrig helt att undvika, men det finns mycket man kan göra för att förebygga och minska riskerna. Även i sammanhang som inte har med belöningsbaserad träning att göra påpekas allt oftare att en hästvänlig hantering ökar säkerheten. I en artikel i Hippson nyligen om en tragisk olycka med ett föl säger t.ex. veterinär Anne Haglund att ”Det är som med all hästhantering. Man måste ge eftergifter och aldrig hålla en häst med våld, definitivt inte ett föl.”

Vid nästa medlemsevent i BHIS kommer hästetolog Renate Larssen och klickercoach Sandra Månsson att föreläsa på temat säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning. Hur ser vi på begreppet ”ledarskap” inom belöningsbaserad hästträning? Hur gör vi för att få en trygg och säker samvaro med våra hästar? Det blir en intressant kväll som jag ser mycket fram emot!

Säkerhet har också varit grundläggande i mitt eget utforskande av belöningsbaserad träning. Det började med ett problem: Aslak skenade på uteritter. Att sitta på en nordsvensk brukshäst som i panik rusar fram genom tät skog är en allt annat än behaglig upplevelse! Saken blev inte bättre av att jag hade mycket ridrädsla i bagaget sedan tidigare, efter en del otrevliga incidenter med andra hästar. Hösten 2005 började jag leta orsaker och sätt att lösa problemet. Det visade sig att Aslak hade vargtänder där bettet låg an och orsakade smärta. Dessutom passade inte den begagnade sadel jag nyss köpt lika bra som jag hade trott.

När de fysiska problemen var åtgärdade återstod de psykiska, för både mig och Aslak. Skenturerna skedde alltid på hemvägen, och jag insåg att han inte kände sig trygg när han var hemifrån ensam med mig, utan sina flockkamrater. Vid den här tiden fanns inte alls samma utbud av resurser inom området som idag, och det skulle dröja flera år innan jag hittade en svensk tränare med kunskap om belöningsbaserad träning. Men en liten skrift av Alexandra Kurland fanns översatt till svenska, och med hjälp av den och en amerikansk e-postlista (ett slags otymplig föregångare till dagens Facebook-grupper) provade jag mig fram. 

Det tog lång tid, inte minst på grund av mina många misstag, men så småningom kunde vi tryggt rida ut ensamma. Den belöningsbaserade träningen gjorde att jag blev bättre på att uppfatta Aslaks signaler och därmed kunde undvika att försätta honom i alltför svåra situationer. All positiv förstärkning byggde också upp ett stort förtroendekapital, som gjorde att han började lita på mig även när något oväntat hände. Kvittot på detta kom när han under en skogstur blev skrämd av en crossmotorcykel. Istället för att få panik, bli helt okontaktbar och falla i sken, fortsatte han lyssna på mig och vi kunde ta oss hem under ordnade former.

Eftersom både Aslak och jag bar på rädslor var min utgångspunkt i träningen hela tiden att bara göra sådant som kändes bra. Magkänslan fick styra takten. Jag lade ner all ridning under en period och började om från början, med att ställa upp och stå stilla vid uppsittningspallen. Det blev många repetitioner med klick och belöning innan jag ens började sitta upp. Även det momentet bröt jag ner i små steg och förstärkte (belönade) vart och ett upprepade gånger – kliva upp på pallen, vända mig mot hästen, lägga handen på sadelhornet, lyfta benet, sätta foten i stigbygeln, ställa mig upp i stigbygeln osv. Det kan låta motsägelsefullt, men ju mindre steg man tar, desto fortare går det att komma framåt!

 

Genom att se till att hästen hela tiden lyckas bygger man nämligen en stark grund där önskade beteenden har förstärkts många gånger, vilket innebär att enstaka missöden inte behöver rasera stora framsteg. Om man i ett senare skede stöter på problem kan man lätt backa tillbaka bara en liten bit för att komma till en punkt där det hela fungerar. Mina första ”ridturer” bestod i att stå stilla vid uppsittningspallen. Så småningom tog vi ett varv runt stallplan, och senare red vi typ 20 meter in på stigen från gården. Då hade jag i förväg placerat ut en target, ett föremål som gav oss ett tydligt mål att sikta på, och kunde lägga in ett antal förstärkningstillfällen där innan vi vände tillbaka. 

Aslak och jag tränade också många trick, något som vi båda tyckte var roligt. Det var dessutom ett bra sätt för mig att under avslappnade former utveckla mina tränarfärdigheter. Här är en gammal film som jag gjorde sedan hans artros blivit så kraftig att han inte längre mådde bra av att ridas. Vi fick många fler fina år tillsammans efter detta.

För mig är det tydligt att säkerheten i umgänget med hästar inte sitter i utrustning och metoder för att fysiskt kontrollera hästen. Det som behövs är snarare kunskap om hästens beteende, förmåga att läsa den och en strävan efter ömsesidig kommunikation och tillit. Belöningsbaserad träning blev min nyckel till allt detta.


Läst 10951 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.