Hästarnas munhälsa är något jag verkligen tar på största allvar. Sedan många år har vi haft samma duktiga veterinär/hästodontolog som skött om dem och jag har lärt mig så mycket av henne. Hon har följt vår resa från mer traditionell hästträning till allt mer belöningsbaserad och oftast bettlös träning. Med dokumenterad förbättrad munhälsa som resultat. Men när hon nu måste sluta av egna hälsoskäl så har det varit en alldeles för lång väntan på att få tid hos någon annan med motsvarande kompetens. Igår var det äntligen dags.
En kan ju inte annat än älska dessa två godingar som förväntansfullt radar upp sig för att få vara med på dagens festligheter och deras mer bekymrade vita kompis som försöker hålla kvar dem i hörnet. Vi har helt klart lyckas göra hovvården attraktiv för Unna nu, för hon var så pepp på att hänga med upp till stallet och se vad det skulle vankas för trevligheter där, när det nu fanns folk och bil utanför. Så blev det en lugnande spruta och stök i munnen i stället. (Men på torsdag kommer vår hovis så då blir det fest igen!)
Vår väntan på ny hästodontolog har stressat mig, eftersom Dunnit har lite trassel i sin mun som behöver följas upp ofta. Jag kollade upp henne direkt efter köpet för tre år sedan. Då uppdagades det att hon hade en foderinpackning och lite perifer karies. Jag tycker att en alltid ska boka en munkontroll direkt för nyinköpt häst. Det går inte att se tandstatus ordentligt vid en vanlig veterinärbesiktning. I Dunnits fall hade hon varit på kontroll två år innan köpet helt utan anmärkningar och sedan av olika anledningar, som dräktighet och föl, inte kommit iväg på sin årliga koll, och under den perioden hann den här foderinpackningen uppstå. Sedan har vi genom tät uppföljning, var tredje månad första året hos mig, och sedan var sjätte, fått det att till stor del gå tillbaka och läka. Men idag visade det sig att den här fördröjningen som nu uppstått pga väntetid till ny hästodontolog inte varit bra för henne. Så nu behöver vi gå tillbaka till var tredje månad igen. Suck. Men på’t igen bara.
Med Unna var det inga konstigheter så där räcker det med att följa upp om ett år och se hur tandömsningen fortskrider. Vargtänderna tog vi redan förra året. Många som tränar bettlöst anser att en ska låta vargtänderna vara eftersom det då är ett onödigt ingrepp. Ett dilemma är att det oftare blir ett större och besvärligare ingrepp om en väntar tills hästen är äldre. Därför tycker jag att det är bättre för hästen att göra det tidigt, utifall den senare i livet hamnar i en situation där den behöver ha bett. För Unnas del ingår fortfarande i planen att göra körprov i framtiden och då måste hon ha ett bett i munnen under själva provet, oavsett hur vi tränar. Vilket givetvis innebär att vi kommer att träna en del med bett också, så att hon är förberedd på den sensoriska upplevelsen.
Mycket fin i bettområdet står det i Dunnits journal. Ja, hon har ju inte haft ett bett i munnen alls de senaste tre åren. Det har inte behövts. Jag bestämde direkt när jag fick Dunnit att om jag känner att jag vill stoppa in ett bett så ligger jag fel i kriterierna i träningen. Då ändrar vi på träningen, inte på utrustningen. Jag är inte generell motståndare till bett. Däremot är jag definitivt motståndare till bett i kombination med spända nosgrimmor. Om hästen ska ha bett i munnen ska den också kunna gapa ordentligt och visa hur den upplever kontakten i munnen på riktigt, ocensurerat. Westernträns har inte nosgrimmor alls. Men jag föredrar att träna bettlöst. Om hästen måste ha bett pga regelverk i någon aktivitet så vill jag lära in utan bett först, och sedan lägger vi till bettet för syns skull! Det är inte där i munnens känsliga slemhinnor som vår kommunikation ska ligga. Olika studier har visat att mellan 52-85% av alla hästar som rids med bett har betselrelaterade skador i munnen. Anledningen till att jag ens upptäckte bettlösa alternativ en gång i tiden var att hästen jag då red behövde vila från bett för att läka ett sår i munnen.
I oktober hade vi en fantastiskt lärorik föreläsning om just hästarnas munhälsa med föreningen BHIS vice ordförande Sara Ellevik, som till vardags är just veterinär och hästodontolog på Norrlands Hästtandvård. En av anledningarna till en föreläsning på temat är den oro vi ibland stöter att belöningsbaserad hästträning skulle utgöra en risk för munhälsan hos hästarna. Här finns väl en fördom om att belöningsbaserad träning handlar om att ge hästarna massor av godis, och att det i sin tur ger dåliga tänder. Min egen personliga erfarenhet är ju precis tvärtom, att mina hästar fått bättre munhälsa efter att jag ställde om till belöningsbaserad träning och den hästhållning som följer med i konceptet. Men bäst att låta ett proffs reda ut hur det ligger till!
Sara gick grundligt och pedagogiskt igenom hur hästens mun och tänder fungerar. Hon gick igenom symtom på problem i munnen och vad som orsakar skador. Samt så klart vad som främjar god munhälsa! En föreläsning som verkligen engagerade våra medlemmar och som jag varmt rekommenderar till ALLA som håller på med hästar, oavsett inriktning. När en tänker på det är det ju helt galet att vi i princip dagligen gör inverkan på hästens mun utan att ha kunskaper om vad som faktiskt försiggår där. Ett hett tips på en bra föreningsaktivitet i vintermörkret för din förening också?
Inte helt otippat så främjas hästens munhälsa av en diet bestående av enbart grovfoder som utfodras på ett sådant sätt att det efterliknar naturligt födosök och ger långa ättider. Undvik tillskott och ge så lite kraftfoder som möjligt. Undvik kraftfoder som fastnar på tänderna. Blötlagt kraftfoder får lågt ph och ökar risken för karies. Dricksvatten med lågt ph är också en risk. Foder som innehåller majs och melass ökar också risken för karies. Hästen bör få grovfoder direkt efter att den ätit kraftfoder eftersom det hjälper till att städa i munnen.
Rider du med bett ska bettet ligga stilla och röra sig så lite som möjligt och främst verka på tungan och kinderna. Nosgrimman kan du gärna ta bort eller åtminstone lossa ordentligt så den inte ligger an mot vävnaden och trycker. Även bettlösa huvudlag kan orsaka tryckskador på vävnader om du rider med långvarigt tryck/kontakt eller har dem hårt spända runt nosryggen. Lätta signaler och eftergift som ger total avlastning minskar risken för skador i munnen.
Och hur var det nu med belöningsbaserad hästträning? Kan vi fortsätta mata våra hästar under våra träningspass? Ja, det kan vi! Det gäller bara att välja ätbara belöningar med omsorg. Vi bör undvika sådant som innehåller majs och produkter med tillsatt melass.
Pellets, bröd och hästgodis som klibbar på tänderna ska vi också undvika. Provtugga själv först. Det gäller också hårdhet på pellets! Om vi själva tycker att de är för hårda att tugga så är de för hårda för hästen också.
Sträva efter att använda stråfoder som belöning: lusernhack, hö eller höpellets - utan melass.
Grönsaker och frukt är också ok, men äldre hästar med lösa tänder bör ej få morot.
Det är bra att alltid avsluta passen med en högiva eftersom det fungerar som tandborstning för hästen.
Eftersom mina hästar har tillgång till mycket grovfoder är de inte alls så intresserade av bara lusernhack och höpellets. Jag använder huvudsaklig morot och lite äpple i små bitar när jag tränar med Dunnit eftersom det ger minst risk för hennes tänder. Många tycker att deras hästar blir för taggade av morot, att det har ett för högt belöningsvärde för deras hästar. Men för Dunnit är det vardagsbelöningen och inget hon stissar upp sig över. Så mitt tips till dem som skulle behöva använda morot, som ju faktiskt är snällt mot både tänder och figur, det är att våga använda ännu mer morot så det förlorar sitt nyhetsbehag!
Till Unna använder vi mest melassfri lusernhack spetsat med lite müsli med lågt socker/stärkelse och ibland lite pellets, med bra innehåll och konsistens. Hottis är den enda av våra hästar som vänligt nog tuggar i sig alla sorters höpellets som jag köper på mig i hopp om att hitta en sort som faller mina tjejer i smaken.
Med detta hoppas jag att vi skingrat myten om att belöningsbaserad hästträning handlar om att stoppa i hästen mängder med godis som ger den dålig tandhälsa. Jag kan inte ens komma ihåg när jag senast köpte hästgodis.
Om du vill veta mer om belöningsbaserad hästträning så är du hjärtligt välkommen till föreningen BHIS!
Liknande webbartiklar
Läst 21761 ggr
Fler inlägg
Vi samlas kring vårt stora intresse hästar och ändå tycker vi ibland så spretigt och olika. Vissa frågor är riktiga vattendelare. Som när den s.k. barfotastudien presenterades för några veckor sedan och kommentarsfälten flödade över av ungefär lika delar “vi visste redan att barfota är det bästa “ och “det här gäller inte mina hästar, de måste ha skor”. Nu säger ju studien i sig varken det ena eller det andra, den beskriver hur hoven (och hästen) rör sig i olika situationer med och utan skor. Men det gör det ännu tydligare hur vi oftast läser och tar till oss ny information med våra jag-behöver-bekräftelse-filter påslagna och antingen gottar oss eller går i försvar. Vilket gör det svårt för oss att ändra på våra invanda beteenden och föreställningar.
Om någon hade sagt till mig för tio år sedan, eller ens fem, att jag skulle ha tre barfotahästar i hushållet så hade jag sagt att det var allvarliga fel på deras kristallkula. Jag har haft en negativ bild av barfota och haft dåliga exempel i min närhet. Jag har dessutom haft en häst som rehabiliterats från att bli utdömd till att återgå till full tävlingskondition, bl a tack vare specialskoning. Jag har värderat mina hovslagare och deras kunskap mycket högt. Det gör jag fortfarande. Det är på hovslagarnas initiativ som våra nuvarande hästar är barfota. Det har inte ens något med Peder att göra, vi började innan, och (svär i kyrkan nu) han är inte en automatisk husgud i ett belöningsbaserat hushåll med westernbakgrund.
Våra hästar kommer kanske inte alltid att vara barfota, men just nu bor de på ett ställe där underlagen och aktiviteterna passar för det och där det finns hög kompetens kring just barfotahästar. Det är inte billigare och enklare att ha barfotahästar. Vi betalar för verkning var 4-5 vecka och behöver då kunna vara lediga från jobbet dagtid en fm i månaden. Vi behöver dyra, välinpassade boots för olika väglag, med och utan brodd. Vi behöver fila lite själva ibland. På pluskonton har vi att aldrig behöva oroa sig för tappskor. Men den absolut största vinsten med barfota är den minskade skaderisken hästarna emellan. Om barfotagång gör att fler hästägare, inklusive tävlingsryttare, vågar ha sina hästar tillsammans med varandra så är det en oerhört viktig hästvälfärdsfråga.
När vi nu ändå pratar barfota så vill jag passa på att ta död på myten att barfota skulle vara något slags måste i ett belöningsbaserat förhållningssätt. Så är det naturligtvis inte. Vi säkerställer att hästens fysiska och mentala behov är tillfredsställda , att den är frisk och att den inte har ont. Om den behöver ha skor för att må bra så ska den ha skor. Punkt.
Så när det gäller sko vs barfota så har i alla fall min åsikt nyanserats med ökad livslängd och erfarenhet och styrs förhoppningsvis inte längre av något bekräftelsefilter.
Men när jag var på avslutningen av konstutställningen “Hästen, roboten och det omätbara” i helgen fick jag nya anledningar att fundera över med vilka olika filter vi alla betraktar vår omvärld. Konstnären Tove Kjellmark hade bjudit in några personer som fick reflektera kring de olika konstverken. Marie Fahlin såg rörelse i allt, vilket inte var så svårt att förstå med tanke på att hon är koreograf och Toves utställning bl a utforskar hur en statisk skulptur ska kunna fånga rörelse. Men våra föreställningsvärldar krockade ganska rejält när den stora videoinstallationen Vanguard diskuterades. I filmen rör sig en ensam häst i den stora tomma utställningslokalen. Den tittar ut genom fönstren, den gnäggar, den vandrar fram och tillbaka iförd stora boots för att inte halka på betonggolvet och den tittar in i kameran med en tydlig bekymmersrynka. Marie och Tove diskuterar hur hästen “äger rummet” och hur den utforskar sin egen inre essens bortanför flocken. Jag tänker på att det i filmen syns tydliga spår av avföring droppad under rörelse på golvet. Så bajsar inte avslappnade hästar som “äger ett rum” tänker jag, och det blir tydligt att vi ser på hästens rörelser i rummet med helt olika filter.
Linda Hinners som är kurator på Nationalmuseum och Sara Callahan som är konsthistoriker diskuterar lite mer konkret utifrån Toves olika skulpturer i brons, marmor och 3D-print. Att göra hästskulpturer är inte tekniskt enkelt, vare sig i nu eller dåtid, får vi lära oss. Jag fnissar senare när jag bläddrar i den tillhörande boken om projektet och ser att Jonna Bornemark skrivit att de spröda 3D-printade skulpturerna väckt en lust hos henne att smaka på dem. Materialet ser onekligen ovant och märkligt ut också för mitt öga. Jag tog inte en tugga men jag var tvungen att smygkänna lite med fingrarna för att förstå det här för mig nya materialet.
Utställningen har flera videoinstallationer filmade med värmekamera. Min favorit är där en människa lägger sina händer på hästen och kameran fångar värmeavtrycket av handen efteråt. Det väcker hos mig en lust efter mer. Hur skulle det se ut om en sådan där riktigt go’ klistund blev filmad?
I stället avslutar vi vid videoinstallationen They shoot horses don’t they. Eller dödskammaren som Tove säger när vi ska förflytta oss dit och gå in bakom draperierna som skiljer av den installationen från resten av utställningen. Louise Chatteli har valt detta verk att prata utifrån när hon berättar om sin verksamhet Sjukhushästen som tar med hästar på besök till svårt sjuka barn. Hon berättar om sin yrkesverksamhet, vikten av att ta tillvara nuet och att våga prata om döden. Tove förklarar hur tanken med videoinstallationen var att få följa livets rörelse ut ur kroppen. En värmekamera följer en häst under avlivningsögonblicket och fram tills kroppen kallnat.
Det här är ett verk som berör mig på djupet på flera plan. Dels utifrån egna erfarenheter av att närvara vid ett flertal hästars sista stund. Dels utifrån just denna hästs öde, som Tove berättar givit verket ytterligare dimensioner som hon inte hade planerat för.
En kvinna i publiken frågar förfärat varför hästen inte kunde få leva vidare när den endast var sju år gammal och faktiskt hade läkt sin skada. Flera skruvar besvärat på sig när Tove beskriver den krassa verkligheten för travhästar i stora, kommersiella stall. Frågan kommer igen, varför ville ägaren inte ha kvar sin häst, den hade ju läkt bra? Svaret är att ägaren har hundratalet hästar och inte plats i verksamheten för dem som inte längre presterar. Då kommer frågan hur Tove fick tillstånd att filma avlivningen. Här blir det väldigt påtagligt hur olika filter vi alla har i den här frågan. För ägaren var det här inget att dölja eller skämmas för, utan ett helt vanligt beslut i hens verksamhet. Om hästen sedan kunde bidra till ett konstprojekt det sista den gjorde så var väl det en fin sak att bjuda på. Men för flera i publiken kommer det helt klart som chockerande nyheter att unga hästar avlivas trots att de rent fysiskt skulle kunna leva vidare utan smärta och svårigheter.
Jag får lust att fråga hur många av dem som brukar spela på V75 eller köpa Harry Boy men bemästrar min inre aktivist. Det här är ju Toves arena och förhoppningsvis har hennes konstverk väckt olika tankar och reaktioner. Precis så som konst ska göra.
Simbas öde berör ännu mer när jag tänker på hur mycket meningsfullt, härligt liv det kan finnas kvar efter en travarkarriär. Därför vill jag avsluta med våra vänners fina Casper Lock. Han hade turen att få vara en framgångsrik brödvinnare i ett mindre travstall. När det var färdigtävlat på banan fick han en helt ny karriär där han fått följa sin alldeles egna människa genom tonåren upp i vuxenlivet och fått utvecklas inom akademisk ridkonst och frihetsdressyr. Casper är idag en pigg och fräsch kille på 21 år. (Bilderna på Casper har jag fått låna av hans ägare Magdalena Wahlström)
Läst 3432 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Ingen har missat den pågående diskussionen om hästvälfärd och tävling som pågår i både häst- och riksmedia. Som jag skrev i mitt förra inlägg så tycker jag att det är väldigt positivt att vi nu pratar om vad som faktiskt är välfärd ur en hästs perspektiv. Det duger inte längre att bara hävda att tävlingshästar behandlas som kungligheter. Jisses, inte ens mänskliga kungligheter vill längre leva som sådana, och hoppar av på löpande band för friare liv.
Så hästsporten måste faktiskt kunna visa hur tävlingshästar får sina grundläggande hästbehov tillfredsställda och att de inte utsätts för oetiska träningsmetoder, smärtsam utrustning eller onödig stress i jakten på framgång.
En påtaglig missuppfattning när olika företrädare för sporten uttalar sig är att de tycks uppleva det som att ridning och tävlande överhuvudtaget är ifrågasatt. Det är det så klart från extrema håll, men det är ett stort misstag att tro att alla som vill se bättre hästvälfärd menar att alla hästar ska släppas fria på stäppen och slippa fortsatt inblandning av människor i sitt liv.
I stället är vi många som är intresserade av (stora) förändringar vad gäller utförande, utrustning, bedömning, vilka moment som ingår i olika grenar och kanske mest av allt hur hästarna tränas och lever sina liv både hemma och på tävlingsplatsen. Argument av typen: ”De vill att vi ska sluta rida på hästar, men då har hästen ingen plats i vårt samhälle längre, så därför fortsätter vi exakt som vi alltid har gjort, och det är ändå bara vi på elitnivå som vet något om hästar” imponerar inte!
Jag tror att föreningen Belöningsbaserade hästträning i Sverige har medlemmar som inte tycker att tävling eller ens ridning är etiskt försvarbart. Sedan har vi också medlemmar som aktivt tränar belöningsbaserat för att kunna tävla med sin häst. Den spännvidden finns inom vårt community.
I tisdags hade vi föreläsningen ”Så går det till att tävla belöningsbaserat!” med Linnéa Larsson och Susanne Åkesson. De delade med sig av sina erfarenheter av att ha tävlat bl a i distansridning, olika westerngrenar, utställning och körprov med sina klickertränade hästar av olika raser.
Något som är extra inspirerande är att Linnéa och Susanne haft möjlighet att tävla med sina unga hästar som aldrig varit annat än belöningsbaserat tränade från start. Jag har själv erfarenhet av att tävla på crossoverhäst (som med tiden blev allt mer ”klickersk”) men det innehåller lite andra utmaningar.
Med unghäst får vi ju möjlighet att bygga den färdighetsrepertoar som behövs utan att samtidigt behöva motbetinga sådant som kopplats till tidigare obehag och stress. Vilket inte gör listan på saker som behöver tränas in mindre på något sätt. Det är mycket som en tävlingshäst behöver kunna för att genomföra en tävling på ett harmoniskt och lustfyllt sätt, och då menar vi inte bara de moment som ingår i den gren en ska tävla i.
En fråga som ställdes från publiken var om belöningsbaserat tränade hästar behöver mer miljöträning än traditionellt tränade hästar för att kunna genomföra en tävling. På den frågan går det att svara både ja och nej. Eftersom vi inom belöningsbaserad träning lägger stor vikt vid att hästen hela tiden ska uppleva situationen som trygg och trevlig så vill vi alltid undvika trigger stapling. Vi vill också undvika situationer där vi blir tvungna att använda tryck/eftergift för att reda ut en akut situation. Därför ser vi till att träna, förbereda och vid behov motbetinga olika saker, var och en för sig, innan vi kombinerar dem. Så vi kanske lägger mer tid på miljöträning innan vi ens åker iväg till en första tävling. Men när vi har fått skapa många positiva associationer till de olika stimuli som kan inträffa på en tävling som t ex rörelse och ljud från läktaren, högtalare, andra hästar som kommer i full fart på framridningen osv, så får vi en häst som börjar välkomna en lite stökig miljö eftersom det leder till fler belöningschanser. Det är ganska festligt (och tryggt) att sitta på en häst som reagerar med glädje och förväntan när hon upptäcker den första knastriga högtalaren på en alldeles ny tävlingsplats. Den belöningsbaserat tränade hästen blir duktig på att generalisera och tänka positivt. Det är större chans att den reagerar med en skvallerreaktion och belöningsförväntan även när den stöter på något nytt och ovant i tävlingsmiljön, i stället för flykt eller undvikande som måste korrigeras.
Det är också viktigt att ha tänkt igenom innan hur en ska hantera om det inte går som förväntat. Om min häst visar att den inte är bekväm eller om den t o m säger nej till något på tävlingsplatsen. Här ville Linnéa inspirera till att tänka lite mer som hundsportare där det är mer vanligt och accepterat att ”ta en disk” och avbryta för att leka med sin hund på planen för att skapa en positiv association till nästa gång. Inom de individuella westerngrenarna som jag tävlat i finns en tradition att låta ekipaget ha sin tid på banan även om de diskat i ett moment. Så där är det (eller var när jag tävlade i alla fall) accepterat att göra några moment till för att få avsluta bra. Men vad som passar sig att göra varierar så klart mellan olika tävlingsformer. Det som är viktigt att komma ihåg är att varken din hund eller din häst vet om att ni diskat er. Det enda som är viktigt för dem är hur det kändes att vara inne på banan. Det är det som de tar med sig till nästa gång, och det är därför vi hästfolk har en hel del att lära av hundsporten där.
Det kan vara en personlig utmaning att känna sig som den konstiga på tävlingsplatsen, den som inte beter sig som alla andra. Det här är vi lite olika känsliga för som personer. Ett bra tips är att se till att ha med sig sin egen fanclub, ens nära och kära som kanske inte ens är hästintresserade men alltid på ens sida. Susanne berättade t ex om när hon fick argumentera med ringstewarden för att bli utsläppt från banan när hennes häst visade tecken på obehag. Då behövs det lite råg i ryggen för att orka vara trogen sin träningsfilosofi.
En av de största utmaningarna som belöningsbaserad tävlande är att våra hästar inte kan få tillgång till sin förstärkning, sina belöningar, under själva tävlingsmomentet. Den traditionellt tränade hästen utsätts ju för tryck/eftergift under hela ritten. Om den tvekar kan du eskalera trycket och när den svarar kan du ge lite eftergift. Hela tiden. Du kan ju dessutom hålla den kvar på plats mellan skänkel och hand även om den visar tecken på att vilja gå någon annanstans. Den möjligheten finns ju inte på samma sätt för den belöningsbaserade ryttaren. Här måste hästen frivilligt välja att vara med och den måste svara på ryttarens signaler utan att få sin belöning där inne på banan.
Igen är lösningen att träna som en hundtränare. Dvs:
- Jobba med att gradvis förlänga tiden hunden, oops jag menar hästen, kan fortsätta göra samma sak i stark övertygelse om att snart kommer min belöning.
- Jobba med att sätta ihop flera beteenden/rörelser efter varandra i sekvenser eller kedjor som leder fram till en belöning
- Använda beteenden som har fått ett högt värde för hästen till att förstärka andra beteenden
- Utveckla belöningsrutiner som går att använda i tävlingssammanhang, t ex avståndsbelöning utanför banan.
Precis som Linnéa och Susanne sa så är det här material för minst en helkväll till. Så vilken himla tur att vi redan har Eva Bertilsson inbokad för att prata om just detta på nästa medlemskväll! Som dessutom är en introduktion till den fysiska sommarkurs vi ska ha med Eva på just det här temat. Det här är ju lika viktigt även för alla som inte tänkt tävla men vill komma vidare från ett klick för varje grej till längre sekvenser utan att hästen blir frustrerad eller att en råkar smyga in tryck. Den 6 mars kl.19 är det dags för det samtalet. All info finns på hemsidan.
Linnéa och Susanne avslutade med att lyfta de etiska frågor en behöver tänka igenom när en vill tävla. De är ödmjuka inför att det kanske inte passar alla hästar att prova på tävling ens med ett belöningsbaserat upplägg.
Sedan efterlyste både de och vår publik fler hästvänligare tävlingsformer!
Om du vill följa Linnéas och Susannes fortsatta hästäventyr så finns de på insta som @teamr+ och @westernklick
Linnea har tidigare gästbloggat här i bloggen om sitt tävlande och det inlägget kan du läsa här!
Läst 7778 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hippsons gästbloggare Annika Strömberg skrev för några dagar sedan ett populärt inlägg under rubriken Att börja i fel ände där hon beskrev den pågående debatten om hästars välfärd som onyanserad. Jag har funderat en del på det där de senaste dagarna. Själv tycker jag ju att vi äntligen pratar om hästvälfärd ur hästarnas eget perspektiv. Men kanske känns det onyanserat om det som lyfts fram som viktigt för hästens välfärd ligger väldigt långt från det som en har möjlighet att erbjuda sin häst idag? När det själsliga skavet blir för stort slår vi ifrån oss och går i försvar i stället för att lyssna och reflektera över vad vi skulle kunna förändra. Det är då debatten känns väldigt polariserad.
Hottis med stor hagkompis under sin tid som boxhäst. Minst en kompis har alltid varit livsviktigt för hans välmående, och numera har han 5-6 stycken.
Att börja i rätt ände när en väljer att hålla en art som husdjur måste rimligtvis vara att skaffa sig så mycket kunskap om artens behov som möjligt och sedan försöka efterlikna deras naturliga liv i största möjliga mån i fångenskap. Som någon så klokt skrev i kommentarsfältet på Facebook så krävs det inte många minuters googling för att få reda på att hästen är ett flocklevande, gräsätande djur i ett stäpplandskap. Den förhållandevis korta period i hästens historia som den varit domesticerad har inte förändrat behoven av varaktig social kontakt med artfränder samt rörelse och födosök under 14-16 timmar per dygn. Så det rimmar ganska illa med de 14-16 timmar instängd på 10-12 kvm, enskild hage och 4 IKEA-påsar grovfoder per dygn som är många hästars vardag idag. I stället borde kanske lösdrift vara standard eftersom det är betydligt svårare att tillgodose de grundläggande behoven i boxstall. Särskilt i kommersiellt drivna verksamheter där de anställda behöver ha rimliga arbetstider. Jag vet att det finns många med eget stall eller kollektivstall som ser till att hästarna är ute tillsammans med varandra under merparten av dygnet och därmed uppfyller hästens sociala behov. Många som försöker hitta utfodringsrutiner som stimulerar födosök och uttökar ättiden i stället för att slentrianmässigt hiva påsar över staketet. Eller planerar om sina hagar så att de stimulerar till mer vandrande och rörelse. Att utveckla sin hästhållning så att den allt mer uppfyller hästens artspecifika behov är att börja i rätt ände!
Elfria staket ger möjlighet till umgänge även när hästarna av någon anledning inte kan gå i samma hage
Annika Strömberg skriver att hon kommit fram till att hennes hästar behöver mycket utetid i stor hage och mycket grovfoder för att må bra. Som många av oss har hon kommit fram till detta genom att hästarna blivit “olidliga” när de inte fått dessa grundläggande behov tillfredsställda. Många problematiska beteende hos våra hästar minskar eller går över av sig själva när vi ser till att hästens behov av flock, rörelse, födosök och ättid uppfylls. Börjar vi i rätt ände så behöver vi inte ens få se problembeteenden uppstå!
Kunskapen finns redan, ganska lättillgänglig för alla.
Därför syns den också allt oftare i olika kommentarsfält, vilket jag tycker är framsteg, inte ett problem. Nu är ju inte jag precis överallt på nätet, men jag tycker sällan jag ser uttrycket djurplågare användas, annat än vid de uppmärksammade fall av våld mot hästar som dyker upp med jämna mellanrum. I diskussioner om hästhållning, skoning, bett osv så ser jag istället många som vill visa att det går att bryta mot gamla förlegade traditioner och vill inspirera andra att också våga prova något annat än det gamla. Som i alla paradigmskiften kommer förändringar att kännas svårt och hotfullt för många. Det krävs stor mognad och ödmjukhet för att stå ut med känslan av att en plötsligt inte vet allt lika säkert som förut. Eller att en inte längre är en auktoritet för att utvecklingen lite sprungit förbi medan en rullade på i invanda hjulspår. Att på riktigt anamma det livslånga lärandet kräver förmågan till beginner's mind. Att inte låta sin stora kunskap och erfarenhet stå i vägen för ny information är en utmaning.
En annan utmaning kan faktiskt vara att tillåta sig själv utvecklas i små steg i stället för tvära kast. Om någon känner att nya rön om hästvälfärd innebär att de genast måste dra av skorna, kasta bort betten och släppa ut hästen på lösdrift i ett enda svep, så har jag full förståelse för att de slår ifrån sig och håller för öronen. Alternativt högljutt förkunnar Det Passar Inte Just Min Häst!
Det blir alldeles för mycket på en gång. Tänk att du i stället kan låta det få vara en gradvis process utan tydligt slutmål. Alternativen är inte GÖR ALLT eller GÖR INGET. Att göra NÅGOT kan betyda mycket för just din hästs välfärd.
Vilka små förändringar kan du göra under veckan för att ge just din häst något av följande:
- lite mer social kontakt med artfränder
- lite längre utevistelse
- lite mer lågintensiv rörelse utspritt över dygnet
- lite längre ättid och/eller fler mattillfällen
- lite fler möjligheter att söka efter mat
Behöver du inspiration? Gå med i nystartade facebookgruppen Berikning för häst
Att välja att göra något litet nytt i stället för att göra som en alltid har gjort kan vara att börja i rätt ände!
Unna checkar in efter att ha hälsat på nytillkommen häst som blivit medlem nummer fyra i stogruppen på Udden. Förhoppningsvis blir det härligt för Unna att få en ung kallblodskompis som komplement till jänkartanterna!
Läst 10865 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »
Här hittar du alla våra husbloggare
Marias senaste
- Genom olika filter
- Tävla belöningsbaserat!
- Att börja i rätt ände!
- Nu blir vi fysiska!
- Halvvägs?
- Hur gick det för er då?
- Mellandagsfunderingar
- Jag vill helst inte!
- Den viktiga munhälsan!
- Hej då till kryckor och korsett!
- Hur gick vi från ”ett steg-klick-morot” till 40 km på tävling?
- Lägesrapport från sjuksängen
- Lotties tankar om säkerhet
- När det VERKLIGEN INTE blir som tänkt
- När det inte blir som tänkt!
- Crossover
- Belöningsbaserad hästskola - så funkar det!
- Fångar du eller kallar du?
- Fråga en tränare!
- Hästminnen från ett annat krig