Belöningsbaserad hästträning - Hästminnen från ett annat krig

Det är säkert fler bloggare än jag som fastnar i skrivkramp just nu.  Allt det vanliga och vardagliga eller festliga som vi brukar beskriva känns futtigt och trivialt. Samtidigt inser vi hur oerhört värdefullt och skört det är. Allt som vi tagit för givet så länge. Som att kunna ge mat, vatten och omsorg till våra hästar och veta att de har det bra idag, i morgon och i all överskådlig framtid. Säkert har ni redan sett ukrainska filmklipp där hästägare är tvungna att släppa hästarna lösa på skogen för att de ska ha någon chans att klara sig när deras människor måste fly. Det är lätt att både känna empati och samtidigt stor oro inför vår egen framtid.

Jag kommer plötsligt att tänka på skrinet med gamla brev som som vi tog tillvara när vi städade ur min svärfars dödsbo. Där finns några brev från våren 1944 som svärfar Uno och hans mamma och syskon skrev till pappa Johannes som låg inkallad i det militära. Uno var 13 år och äldst av syskonen, så när pappa blev inkallad fick han axla en hel del av ansvaret för den lilla gården tillsammans med sin mamma. Ett återkommande tema i breven är hästen Stjärna som också blivit inkallad. För det var så det var under det som kallas ”beredskapsåren” i Sverige och som varade mellan den 3 september 1939 och den 30 juni 1945 medan andra världskriget pågick. Sverige var neutralt och deltog inte i strider men mobiliserade försvaret om vi skulle bli anfallna och indragna. Vanligtvis var männen inkallade tre månader i taget men samma person kunde kallas in flera gånger. Eftersom militärförbanden inte var motoriserade när andra världskriget startade så var hästar fortfarande helt nödvändiga för att dra kanoner och transportvagnar. De användes också för transport av skadade.

Även i jordbruket var arbetshästen fortfarande central och det innebar alltså en stor påfrestning för svenska jordbrukare när både männen och de bästa och starkaste arbetshästarna kallades in till militärtjänstgöring. Samtidig var livsmedelsförsörjning också viktig och därför delades gårdarna in i arbetsblock som skulle samarbeta om resurser som hästar, traktorer och arbetskraft. 

På den lilla gården Yttermyra i Gästrikland har familjen fått behålla en häst medan den andra hästen var inkallad. Mamma Karin håller igång gården tillsammans med sina fem söner och sin dotter medan maken Johannes är inkallad och posterad i fjällen. Min svärfar Uno är alltså äldst i syskonskaran med sina 13 år, följt av Lennart 12 år, Birger 10 år, Ingemar 7 år och tvillingarna Anders och Margita 4 år. 

I brev till pappa Johannes berättar de om bestyren på gården.

Så här skriver Uno den 19 mars 1944:

Lennart har kört ut dyngan så det går bra att vicka av men på vedbacken har vi inte varit någe. Vi ska försöka sätta ut ryssjan så fort det blir slut med isen. Nu börjar det bli barmark här så det är slaskit. Moster har hört av Edvin att hästarna kommer i påskveckan men ni kommer nog hem tidigare. Edvin har lovat att han skulle hämta ut Stjärna om inte du kommer hem och Lassas-Karin har lovat att Oskar kunde göra det också. Hoppas att du kommer hem fort. Hälsningar från Uno. 

Lennart skriver på baksidan av samma brev:

Kära snälla pappa. Jag är pigg och glad varje dag. Och det är väl tur. Jag kör dynga varje dag som jag inte har slöjd. Det blir två eller tre lass om dagen bara.

Jag ryktar hästen varje dag så han är så blank och fin så. 

Den 24 mars 1944 skriver Uno:

Idag har vi fått order på Stjärna att vi skulle hämta henne vid regementsstallarna kl 1 den 1 april. Om du inte kan ta imot henne så hämtar nog Edvin henne, annars om du inte hinner skriva så kan du ringa för jag ligger. Igår var mamma och jag till doktorn med bil då sa han att mamma var bra men jag skulle ligga en vecka till. Idag är det värsta snöoväder. Vi ska höra efter med Lassas-John om han vill med hästen fara till skolan efter småpojkarna. Hälsningar från Uno. 

Så här skriver mamma Karin den 26 mars 1944: 

Igår var det väldans vackert väder en enda dag och då passade vi på att köra hem hö. Birger var hemma på morgonen så vi körde hem två lass och la upp bakom, moster tog emot, å ett litet på stallskullen. När Stjärna kommer hem går det mer åt, annars var de bra mycket kvar men de var så grovt så hästen ser ut å inte vill så gärna tugga på de. Han är morsk, rätt var de är så springer han från Lennart å kommer till maskin eller stalldörren. På eftermiddagen körde han ut bra mycket ja hjälpte honom lite så nu har vi bra plats igen. Hästen sätter huvudet på axeln min mest var gång ja går opp dit å ä så snäll. Annars bjur dom ut sig karlarna omkring här (te kör hö förstår du väl) 

Den 2 april skriver Uno:

Jag mår bra och jag hoppas att du också mår bra. Vi ringde till dr Berg i torsdags och han sa att jag fick äta vad jag vill men jag fick inte börja skolan förn på tisdag ska jag ner och ta sänkan får se om jag är stark nog. Igår var Edvin efter Stjärna. Han for in på 7 tåget för han skulle hälsa på några släktingar, vi skrev fel i förra brevet för hon fick vi hämta kl. 10. På halvnian for Jönses Edvard i Lem och skulle försöka få någon häst. Åkerlövs var också där. I finkan hem fick två stycken vara med hästarna. Edvin och en till fick vara med hästarna. 6 hästar var det i vagnen. Det kostade 5,60 kr för Stjärna sa Edvin. När Stjärna kom hem var hon bra mycket smalare än när hon for. Nu ska jag ut och sätta mig i solen en stund. O visst ja, jag har stickat ett par vantar åt mig själv. Du kanske ser att jag har ett dåligt pennstift men nu lär jag sluta. Hälsningar från Uno. 

Unos konfirmationsfoto något år senare

Så Stjärna kom hem till slut och så småningom även pappa Johannes. Andra världskriget tog också slut ungefär ett år senare. Johannes och Karin fortsatte hålla häst på gården även efter traktorns allmänna intåg i jordbruket. Min man minns både en Bläsen och en Ulla-Bella från sin barndom. 

Min make som pytteliten hästentusiast

Svärfar med sonen 

Bilderna på hästar i militär tjänst har jag lånat från finska YLE så de kommer från Finland där hästarna deltog i faktiska strider under kriget. Här finns mer att läsa om de finska hästarnas strapatser.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget men för mig personligen har det varit lugnande och tröstande att läsa igenom de här breven igen idag. Det har hjälpt mig tänka på både människors och hästars förmåga att ta sig igenom svåra tider. Jag blir också berörd av hur oerhört viktig hästen en gång varit -  och hur stora uppoffringar den fått göra  - för människans utveckling och överlevnad - i både fredstid och krig. Något som våra omhuldade hobbykompisar får fortsätta vara lyckligt ovetande om. 



Sedan jag började blogga här så kommer det en del förfrågningar på mitt privata instagram men det är just ett privat konto. Följ i stället föreningen BHIS konto. Vi har en massa kul på gång som jag kan berätta mer om i nästa inlägg! 


Läst 21871 ggr



Fler inlägg

Sista veckorna på läsåret är ofta hektiska för alla som jobbar med ungdomar, även om en inte jobbar i skola. Tur att kvällarna är långa och ljusa så lite hästaktiviteter också hinns med! Tur också för mig att min vuxna dotter har häst på samma ställe så vi kan hjälpa varandra när någon av oss inte hinner med. 

Inom föreningen BHIS har vi också lite slutspurt inför sommaren. På torsdag 13 juni har vi ett stort live-event som är öppet för alla, utan krav på medlemskap. Det gör att vi inte riktigt vet hur stort det blir. Det är också premiär för oss att livestreama även på Facebook för att öka tillgängligheten. Eftersom ingen av oss i styrelsen i grunden är särskilt teknikintresserade så blir vi alltid lite pirriga inför nya utmaningar. Vi genrepar på måndag, så då kanske det dyker upp lite bloopers på Facebook. Sist vi testade hörde en vänlig medlem av sig och undrade om vi visste vad vi höll på med. Så på måndag är det bara test, men på torsdag kl. 19 kör vi live  med Renate Larssen och föreläsningen “När hästen blir farlig - lär dig förstå och hantera aggressiva hästar” Om du inte kan delta just då så finns livestreamen kvar på sidan som inspelning - om allt det tekniska går som det ska!

När vi bildade föreningen för 4 år sedan hade ingen av oss en aning om hur mycket annat utöver hästträning vi skulle råka lära oss på vägen. IT, sociala medier, grafisk design, GDPR, ekonomi, merchandise… 

Något av det allra roligaste vi gör inom föreningen är att dela ut stipendium till ungdomar och att erbjuda ett sommarläger för våra unga medlemmar. Det finns nämligen en stadigt växande grupp unga människor därute som vill träna och umgås med hästar på andra sätt än vad som erbjuds på vanliga ridskolor. Om du inte har egen häst så kan det vara riktigt svårt att få följa sin etiska kompass och välja träningsmetod. Därför var det extra roligt att under vårterminen få dela ut vårt stipendium till Tilda, 11 år, som har tränat med lektionshäst hos Malin Schön. 

Så här berättar Tilda själv: 

Hej allihopa!

Jag tycker att träningen är superrolig och att hästarna gör sina egna tricks ibland. Det är så härligt när de tar egna initiativ och vill leka och träna med mig. Då känns det som att de också tycker det är kul.

Jag har jobbat med grunderna i klickerträning med hästarna.Tex att hästen kan stå stilla och titta rakt fram och följa olika targets (handtarget och olika föremål).

Så har vi ridit ut och där pratat och provat hur vi kan använda gräsbetande som belöning och hur vi tränar in det bra. Och nu senast jobbade vi med olika uppgifter på ridbanan. Bommar, hinder, pall för uppsittning, pall för crunches och bergsgeten och teori runt hur vi kan upprätthålla ett beteende längre perioder

Det är så kul att se hur hästarna lär mig och att vi har så kul ihop. Jag och Malin kanske hade tänkt en övning men så vill Exakt göra något annat, å då är det helt okej! Vilket känns mysigt.

Mvh Tilda

Så här kommenterar Malin:

Så otroligt roligt att se Tilda och mina hästar tillsammans! Tilda är så intresserad, nyfiken och ödmjuk med dem! 

Det låter som att Tilda har mycket goda förutsättningar för att utvecklas som hästmänniska! 

Tilda på Exakt

Ny chans att söka ungdomsstipendium till hösten, så håll utkik!

I augusti erbjuder vi ett subventionerat läger för 12 unga medlemmar mellan 9-18 år och det är fullbokat. Precis som förra året äger det rum på Stall Lyckoklöverni Falkenberg. Min gissning är att precis som förra året så vill deltagarna inte åka hem när det är dags för hämtning. Nytt för i år är att ponnysarna, getterna, hönsen och kaninerna som guidar barnen genom klickerträningens alla finesser har utökats med en livs levande mula - Otis.

Alla som behöver lite mer feelgood i sitt flöde ska se till att ha Stall Lyckoklövern i sina sociala medier! 

Glädjande är att jag hör talas om allt fler verksamheter för barn som riktar in sig på att mer vara hästskolor eller hästfritids snarare än att vara ridskolor. Barn är empatiska varelser som vill lära sig att umgås med och ta hand om hästar och det ska vi förvalta! Därmed inte sagt att barn inte ska få rida, men både hästar och barn vinner på att kunna göra flera saker tillsammans i verksamheten! 

En annan helt fenomenal grej som ploppade upp i flödet medan jag skriver är SLU’s nya, stora satsning på ett heltäckande utbildnings- och informationsmaterial om utbildning, träning och tävling med häst  - med hästens välfärd i centrum! Över sju timmars material, gratis och tillgängligt för alla! Heja SLU och alla som jobbat med att ta fram det! Var som Tilda - nyfiken, intresserad och ödmjuk - och ta del av det! Jag ska, så fort jag klickat på sänd här.

Unna och jag jobbar på under Angelicas vägledning, bl a  med att försöka sätta lite signaler på saker och ting. Ibland tycker både Unna och jag att det blir väldigt mycket snören att hålla redan på. Vi föredrar nog naket bägge två. Men nu behöver vi bli bra på det här för att komma vidare, så vi stretar på. Om man vill få en liten inblick i hur taktila signaler fungerar inom belöningsbaserat, dvs hur vi använder tygel och skänkel utan att lära in med negativ förstärkning, så finns det massor av bra filmklipp i Angelicas sociala medier. 

För dig som är nyfiken på hur det är att träna belöningsbaserat från dag ett i hästens liv så har vi en föreläsning om det  i sommar! Den 4 juli föreläser Sandra Månsson om “Fölskolan - belöningsbaserad träning från grunden”.

Om du själv har föl i år så har du väl inte missat Facebookgruppen Fölskolan?

När jag letade bildmaterial om föl till våra sociala medier så hittade jag det här gamla minnet från en ridtur med Boogie 2018. Vi stod då på Seglinge gård som föder upp PRE och kunde glädjas åt gulliga föl utan eget ansvar varje sommar! Just denna sommar fanns en liten katt bland hermelinerna, och en mamma som inte tycker att en ska beblanda sig hur som helst!

Junikvällar och hästar - livet när det är som bäst!


Läst 1912 ggr Kommentarer Kommentera

Det blir lätt besvärligt och ibland till och med farligt för oss människor när hästar visar stora känslouttryck. Hästar kan inte med ord berätta vad som pågår på insidan och deras enda uttrycksmedel går via kroppen. Det är långt ifrån alla människor heller som kan sätta ord på sina känsloupplevelser, men som art har vi, i alla fall i teorin, större möjligheter till det med vårt språk. Hästar måste visa med sin kropp när de behöver uttrycka sig.

Problemet är att vi människor inte uppskattar när hästen visar sina känslor, allra helst om det som uttrycks visar på missnöje med det vi gör med hästen. Det är vanligt att vi inte  ens lägger märke till de första små tecknen på missnöje, frustration, rädsla eller smärta. Antingen ignorerar vi små förändringar i kroppshållning och ansiktsuttryck hos hästen eller så ser vi dem inte ens. När hästen sedan tydligare visar sitt obehag genom att grimasera, kasta med huvudet, vifta på svansen, nafsa, kicka, stampa eller försöka ta sig ifrån situationen, så det är väldigt vanligt med olika typer av bestraffningar (kalla det åthutning, korrigering, eskalerande tryck, ökad hjälpgivning eller vad du vill, men allt sådant vi gör i syfte att försöka minska förekomsten av ett beteende). Vi vill ju så klart inte att hästen ska uppleva att det lönar sig att visa det som vi tolkar som aggressiva handlingar gentemot oss. Ingen vill ha en farlig häst!

Om du har en häst som i dagsläget har stora känslouttryck och kanske rentav visar på aggressiva beteenden i olika sammanhang - då ska du inte missa BHIS nästa onlineföreläsning. När hästen blir farlig – lär dig förstå och hantera aggressiva hästar med etolog Renate Larssen. Den här föreläsningen är gratis för precis alla som vill lyssna. Det krävs inget medlemskap i BHIS , du behöver inte  registrera dig någonstans och du kommer inte att få ett endaste mejlutskick efteråt. Du behöver bara gå till BHIS  Facebooksida där den livestreamas den 13 juni kl.19.00.  Eller se den i efterhand, det kommer upp en länk på hemsidan när inspelningen är klar. Vi vill att så många som möjligt ska få tillgång till den här föreläsningen, oavsett inriktning och träningsmetoder. Vi tror att det kan bidra till bättre hästvälfärd samt säkrare och roligare samvaro för både häst och människa. 

En häst som får lära sig att känsloyttringar riskerar att bestraffas med obehagliga konsekvenser undviker att uttrycka sig. Problemet löst, kan en ju då tänka. Men det är långt ifrån sanningen. Du riskerar en helt avstängd häst som lever i inlärd hjälplöshet. Det kan vara praktiskt för människor som kanske egentligen trivs bäst med att ha en luden cykel att göra vad de vill med. Med en bakgrund i western avskyr jag uttryck som “dead broke” som alltså används som positivt omdöme om hästar som inte kommer att uttrycka en egen åsikt om något och bara vara superlydiga. En sådan häst har ett psykiskt lidande eftersom ingen individ, oavsett art, mår bra när den inte på något sätt kan påverka sin livssituation och göra egna val.  Den avstängda hästen  riskerar också fysiskt lidande eftersom den inte kommer att signalera i tid när något gör ont. 

Du riskerar också att skapa en tryckkokare där hästen håller ihop och maskerar sitt lidande fram till den punkt där det inte längre går och det kommer ett väldigt stort uttryck för smärta, stress, rädsla eller vad det nu är. Hästen som går från noll till hundra i känslouttryck betraktas som svår, opålitlig och oärlig, men försöker egentligen bara göra det vi lärt ut, dvs vara tyst, tills det blir omöjligt och den behöver ta i från tårna för att försöka få stopp på det som den upplever är alldeles för svårt. 

Jag vill att mina hästar ska prata med mig om hur allt känns - men med små bokstäver! Det är mycket tryggare och säkrare för mig att mina hästar kan visa på obehag på en tidig nivå så vi kan göra något åt bekymret innan hästen upplever att den behöver trappa upp sitt uttryck för att den ska bli hörd. Tricket är precis det samma som när vi vill lära barn att prata med små bokstäver i stället för att skrika - vi måste lyssna när de gör det! Ju oftare du förstärker att du uppfattat en mild signal på obehag genom att agera på den, desto mer uttrycksfull med milda signaler kommer din häst att bli. Att agera på en mild signal behöver inte betyda att du ska avbryta precis allt ni håller på med varje gång. Det betyder oftast att du kanske ändrar på något litet i upplägget och provar igen för att se om det gör skillnad. Så här års kan det vara så enkelt som att lägga en stund på att klia på bromsbettet eller bjuda på en slurk vatten, sedan går det fint att köra på igen utan andra förändringar. 

Ibland kan det behövas större justeringar. Byte av utrustning. Byte av träningsupplägg. Ibland tar det tid att träffa rätt, men din häst kommer att både bli mer kommunikativ och mer lågmäld bara av ATT du försöker lyssna, jämfört med om du ignorerar och kör över. Helt enkelt för att det är så dialog fungerar. Vi förstår inte varandra fullt ut hela tiden, men det är förstärkande för båda parter att vi fortsätter lyssna och agera på varandras kommunikation. 


För att avsluta med ett praktiskt exempel på vad jag menar med att förstärka de små bokstäverna: För någon vecka sedan fick mina stons grupp  tillgång till en hagdel de inte brukar ha så ofta. De har gått där förut flera gånger så den är inte ny för dem. Första dagen fick de bara utforska, men dag två verkade Unna väldigt pepp på träning så hon fick hänga med till ridbanan. En bit in i hennes pass försvann alla hennes hagkompisar i ligghallen i den nya hagdelen. Unna blev då lite långsam i sina responser på signaler och hennes huvud hölls i en lite högre position. Vi tog en paus och hon åt maten på pausstationen lite långsamt. När hon var klar  kom hon varken till mig eller gick till sin startposition som hon brukar. Hon gick till ridbanans grind. Träningsnarkomanen och “snälla-bara-en gång-till-och-en-gång-till-och-en-gång-till” Unna ställde sig vid grinden. Hon stod där så lugnt och fint, och då ville jag verkligen förstärka att hon uttryckte ett lågmält “jag-vill-inte” . Vi gick tillbaka till hagen och hon stannade med mig för avskedsgåva och kli ända tills jag klev ut ur hagen igen. Då sa hon “meep” och satte av i galopp bort till ligghallen för att se vad som hänt med hennes flock. 

Jag tänker att en del som läser ett sådant här exempel kommer att tänka att vi förstärker något oönskat om vi låter hästen “bestämma” när den ska återvända till sin flock. Men för mig är risken att  hamna i trigger stapling och eskalerade tonlägen från oss båda ett sämre alternativ som kommer att förgifta vår träning med dåliga upplevelser. Och med facit i hand har det gått utmärkt att träna hela pass sedan dess, även när flocken gått utom synhåll eller  försvunnit i ligghallen. Det var bara första dygnen som det tydligen var för pirrigt när flocken försvann. Vi måste inte göra exakt allt vi tänkt precis när vi planerat att göra det. Ibland är det mer värt att avbryta och göra något annat och samtidigt få tillfälle att lära sin häst att små bokstäver räcker för att bli hörd. 


Läst 7810 ggr Kommentarer Kommentera

Frågeställningar kring bett engagerar. De flesta som aktiverade sig i kommentarsfältet tillhörande förra blogginlägget  läste troligen inte själva inlägget så noga utan gick på autopilot in i en bett kontra bettlöst diskussion. Lite förutsägbart kanske?  Mest bekymmersamt är att namnkunniga ridsportsprofiler öppet uttalar vetenskapsförakt i kommentarsfälten. Det gör det återigen tydligt att det nödvändiga förändringsarbetet inom ridsporten inte kommer att drivas inifrån. 

Personligen är jag inte så svartvit i just bettfrågan som en del kanske tror. Tanken med blogginlägget var att uttrycka min entusiasm för intressant och objektiv forskning, min förståelse för att det är svårt att ge upp gamla verktyg innan man vet vilka nya som finns, och inte minst att dela med mig av min egen glädje över nya träningsverktyg! 

Bett eller inte är inte den stora grejen för mig. Givet att:

  • hästen kan andas obehindrat
  • hästen kan svälja sin egen saliv
  • hästen får hålla huvud och hals i en bekväm och sund position
  • hästen inte har någon kroppsdel som förlorar blodtillförsel under någon del av passet
  • hästen inte har utrustning som orsakar smärta eller hotar hästen med potentiell smärta
  • samt att ryttaren inte tillfogar eller hotar att tillfoga hästen smärta eller obehag

så har jag inte så mycket synpunkter på folks val av huvudlag.

För mig är det inlärningsprincipen som är grejen, alltså hur signaler lärts in och upprätthålls. Ur mitt perspektiv är det alltid mer etiskt att lära in och upprätthålla beteenden genom positiv förstärkning. Det är de verktygen jag vill utveckla.  Jag är passionerat intresserad av att lära mig ännu mer om hur jag kan kommunicera med hästens alla olika kroppsdelar utan att lägga till och ta bort tryck. Så för mig personligen, i min egen hästträning, så blir det ganska ointressant om det är bättre eller sämre med tryck över nosryggen än i munnen, jag har ju inte för avsikt att lägga tryck någonstans! För de små lätta, belöningsbaserat inlärda, taktila signaler jag använder kanske det inte har så stor betydelse var de utförs? Eller så kommer Elkes forskning att ge fingervisningar om det och då kommer jag att lyssna och anpassa min träning därefter! 

Om jag t ex lyssnar på Marie Eisersiö berätta om sin forskning om tygeltryck i senaste avsnittet av EquiEthics podd så får jag ju tankar om att grimma verkar vara mer bekvämt för hästen än träns, även om hennes studie utförts med tryck/eftergift. Använder du tyglar? Lyssna på podden! 

Det är i alla fall mest praktiskt med bettlöst vid matbelöningar. Oftast tränar jag i vanlig grimma eftersom det ger störst munfrihet. Ibland använder jag sidepull eller kapson, alltid mjukaste sort. De har ju ofta lite bättre fästen för tyglar än grimma, om jag måste ha sådana på. Vilket jag har när jag delar ridbana med någon eller om jag specifikt vill träna på tygelsignaler. Jag använde ofta  halsring (mjukt rep) med min bortgångna häst men inte så mycket ännu med någon av mina nuvarande. 

Unghästen Unna har fått sina vargtänder borttagna så att hon ska kunna ha bett utan risk för obehag. Jag vill inte stänga dörren för tävlingar och prov i framtiden även om jag just nu inte är så sugen. Medan jag fortfarande tävlade aktivt så tränade jag med bett någon gång i veckan för att det skulle kännas vant för både häst och ryttare.  Med tränade så menar jag att bettet var där i munnen men att jag använde samma signalsystem som utan bett, dvs huvudsakligen säte och röst och minimalt med handsignaler. Western är ju fiffigt på det viset. Även om de traditionella inlärningsmetoderna inte alls är belöningsbaserade så tillåter tävlingsreglerna ridning som är kompatibel med belöningsbaserade metoder, om hästen kan tänka sig att ha  ett bett i munnen under själva tävlingsmomentet.  Det kan ofta hästar om de får vara med och välja bett  och inte har någon rädsla för att det kan orsaka smärta. 

Så egentligen är min syn på bett lika pragmatisk som på barfotagång. Just nu har vi varken skor eller bett. Nästa vecka eller nästa år kanske vi har andra behov och då blir det kanske skor eller bett eller både och? Det centrala för mig är att det är hästarnas behov som styr och att så mycket som möjligt av all inlärning och allt upprätthållande av inlärda beteenden sker med positiv förstärkning. 

Nu ska jag sätta mig och titta igenom min feedbackfilm från Angelica och göra en plan för min kompisträning med A i morgon. Så medan “alla andra” ska fredagsmysa inomhus ska vi trotsa den iskalla sjöbrisen på Udden och nörda kroppstargets med hästarna. Jag tror långkalsonger får inkluderas i fredagsoutfiten? 

Trevlig helg!





Läst 17686 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Cajsa Ekström Arman

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.