Belöningsbaserad hästträning - Hur gick vi från ”ett steg-klick-morot” till 40 km på tävling?

Går det verkligen att tävla om en tränar sin häst belöningsbaserat? Det är en fråga som ofta dyker upp. Jag vet ju att det går alldeles utmärkt, eftersom jag själv gjort det inom western. Men medan jag ligger här i sjuksängen och gör mina fysövningar så låter vi BHIS-medlemmen Linnéa Larsson berätta hur hon gör i detta härliga blogginlägg som vi fått hennes tillstånd att publicera: 

...........................................................................................................................................................

Men hur ska du komma någon vart i träningen om du ska klicka och ge godis för varje steg hon tar?”

Jag vet inte hur många gånger jag fått den här frågan. Den är relevant också! Jag fattar att det är svårt att se vägen mellan de första trevande belöningsbaserade stegen, eller finlir av en detalj, till en större helhet. Jag inser också att jag haft ganska dåliga svar på just frågan ”hur?”. Ja, för hur förklarar man snart 15 års klickertränar-erfarenhet, X antal kurstimmar och tränarutbildningar, i ett par meningar? Inbillar mig att mina hundtränar-vänner greppar, litegrann, eller? Ni som är insatta i själva belöningsbaserade träningstekniken/klickerträningen, kanske kan föreställa er upplägget och utvecklingskurvan för en häst? Att det är fullt möjligt att komma från ett första klick till en tävlingsbana, eller?

Det GÅR att träna längre kedjor och till och med tävla, med en belöningsbaserat tränad häst. Personligen tycker jag, till och med, att det är det absolut enklaste sättet att träna häst på. Både för relationen och prestationen! Foto: Lars-Erik Larsson

Det slutar i alla fall oftast med att jag drar parallellen till hundträning: Ni vet, hundar kan ju gå ett helt lydnadsprogram utan belöning på tävlingsplanen. Det tar lika lång tid som (eller längre tid än) ett dressyrprogram eller en westernklass. Hundar kan hänga med på promenad i skogen i många timmar, med bibehållet driv och egen motor att vandra vidare. Har du en hyfsat vältränad hund så räcker det att ge enstaka belöningar vid utvalda tillfällen. Exempelvis när hunden är duktig och inte jagar rådjuret som dök upp, eller när den kommer lydigt på inkallning, osv. På samma sätt kan jag rida ut längre turer med min belöningsbaserat tränade häst, och varje steg kommer inte behöva en belöning, men vissa moment och delar av uteritten kommer jag vilja belöna. Precis som att den fridfulla promenaden med en lös och lydig hund, inte bara kommer av sig själv, så gör ju inte heller den harmoniska ridturen det. Jag måste så klart grundträna och förbereda min häst stegvis. Har jag inte grundtränat tillräckligt, men rider ut en längre och mer utmanande tur ändå – ja, då kommer det krävas mer engagemang och belöningar från mig. Precis som om det vore en hund!

Jag och border collien Squid, efter vinst i vår första rallylydnadstävling. Självklart gick vi hela programmet utan belöning, för vi hade stegvis tränat oss till den nivån helt enkelt. Inte konstigare än så när man jobbar med en häst heller! Foto: Jimmy Andersson

Egentligen är upplägget när jag tränar en häst väldigt likt upplägget jag har med en hund. Jag delar ner mina önskade slutmål i små delmål som sedan krymper ner till små, små steg som jag börjar med. Med en ny häst (eller hund, eller kanin, eller vilket djur som helst) som ska tränas belöningsbaserat, så börjar jag med att träna på ett gäng ”grundkunskaper”. Det är ett antal beteenden som sedan hamnar i en slags ”verktygslåda”, vilken jag kan öppna och välja fritt i när jag sedan vill börja träna in ett större delmål. Exempel på grundfärdigheter som jag tränar med min häst:

  • Ta belöning på ett fint och artigt sätt, vänta på belöning utan att tigga och utan att bli frustrerad
  • Rutiner för start och avslut på våra träningspass
  • Skillnad på om vi ”detaljtränar” (shejping) eller om vi ”vardagstränar” ex är på promenad eller borstar inför en ridtur
  • Grundposition: Kunna stå med alla fyra hovarna stilla i marken. (I nästa steg lägger jag på massor av olika störningar)
  • Följsamhet: Hästen rör sig bredvid/bakom/framför mig i olika positioner och olika tempon
  • Targets: Hästen nuddar med mulen, hoven/hovarna eller annan kroppsdel vid ett föremål eller exempelvis min handflata
  • Osv osv osv… (Det finns massor!)

Sen utvecklar man upplägget mot dom mål man har. Tar hjälp av grundkunskaperna i verktygslådan och bygger vidare. Man jobbar på – sen testar man – man ser vad man behöver träna mer på – man tränar mer – och testar igen!

På det här viset har vi gått från ”ett steg – klick – godbit” till färdig westerntävling, eller till färdig distansritt – voilà!

Ett exempel från vår nuvarande träningsvardag!

Låt mig ta ett exempel från vår belöningsbaserade vardag och hur det kan se ut på den nivån vi är idag, jag och Pohzera. Jag har tränat henne belöningsbaserat sedan hon kom till mig. Då var hon 8 månader, nu är hon 8 år. Så här såg det ut när jag gjorde en av sommarens längre ”genomkörare” inför en kommande distanstävling. Vi red dryga 24 km i varierat tempo ihop med våra kompisar.

Nöjda efter dryga 24 km tillsammans. Lyckliga över att våra hästar kändes fräscha och var i god form! Foto: Jimmy Andersson

Förberedelser:

Vi börjar med att göra oss i ordning och lasta inför träningen. När jag packat alla våra grejer så åker jag med släp och packning till sommarhagen. Pohzera känner igen motorljudet från min bil och kommer i full galopp innan jag ens hinner stanna. Jag borstar och kratsar hovar i hagen. Hon står i grundposition, stilla medan jag kan pyssla i lugn och ro. När jag kratsar bakhovarna så belönar jag henne för att hon står still. Det är något som hon fortfarande kan tycka är lite svårt annars; att stå stilla rakt fram när jag kratsar bak, hon vill gärna vända sig runt och kolla vad jag gör. Så därför belönar jag det här lite extra.

Lastning:

När vi är klara så sätter jag på grimman och ska börja lasta. Jag har en transport med ”step-in” bak och fronturlastning med ramp. Jag öppnar upp allt helt, så Pohzera är fri att välja att gå in och ut som hon vill. Hon kliver på och jag belönar henne för detta. Väljer hon att stå kvar så belönar jag ännu mer men hon är fri att välja att gå ut också. Efter en stund ger jag henne kommando att gå ut, även om hon själv valt att stå kvar, och vi går ur transporten. Vi går så några vändor innan vi lastar ”på riktigt”. Jag vill se att hon tar ett eget val att vilja vara kvar. När jag känner att hon är trygg och gillar transporten för dagen, så låter jag henne kliva på igen. Men denna gång när hon stannat, så vinklar jag upp främre mellanväggen och lyfter upp frambommen för att stänga. Då vill jag se att hon står stadigt och kanske till och med förskjuter vikten lite bakåt, hon signalerar till mig att det känns okej. Börjar hon trampa så tar jag ner bommen och öppnar upp igen. På det här viset kan hon ”tala om för mig” om hon verkligen vill att jag stänger. Är hon lugn och stadig så stänger jag frambommen och hänger upp en krubba som hon får äta sina belöningar ur medan övriga bommar/ramp/dörrar stängs.

Det här är våran nuvarande ”dagsform”. Stegen vidare från detta slutar i att alla bommar/väggar är stängda och klara redan när vi går på första gången. Att vi inte ska behöva kliva in och ut och hålla på, utan att hon kan gå på en färdiglastad transport och vi kan åka direkt. Det kunde hon också – för några år sedan. Sen skaffade vi vår lilla ponny och mer och mer började dom åka tillsammans. Plötsligt en dag när jag skulle åka med Pohzera själv så insåg jag att det ville hon inte alls. Hon gick inte in om inte kompisen var med. All träning är färskvara och just nu har vi backat lite i kriterierna. Så nu är det viktigt för henne igen att ha sin valfrihet. Absolut – det får hon!

Sadla på plats hos kompisarna: 

När vi kommer fram så lastar vi ur, pratar ihop oss lite med kompisen vi ska rida med. Förbereder hinkar och annat till träningspasset.

När jag sadlar så har jag en medhjälpare som kan belöna flera steg i sadlingen. Det här är egentligen helt onödigt och en ”snuttefilt” som jag håller kvar i. Hon står stilla som ett ljus så det här kan vi absolut göra själva nu egentligen, ungefär som på samma sätt som vi borstar i hagen: Hon står i grundposition och jag fixar!

Ridpasset: 

Jag skuttar upp och sedan är vi iväg!

Pohzera älskar att upptäcka nya platser och rida ihop med andra hästar. Tänk er ungefär som en glad hund som får ut och utforska en ny skog. Hon är så himla nöjd. Vi kommer till en läskig bondgård och Pohzera tittar nyfiket på alla nya maskiner/fläktar och gud vet allt som hon aldrig sett förut i livet. Jag passar på att belöna hennes fina entusiasm att gå fram trots att det är nytt och läskigt. Bitvis stannar hon och tvekar lite. Men när kompishästen kliver före så hänger hon snällt på. Jag gör ingen grej av det. Andra får gärna rida förbi. Pohzera behöver inte vara den modigaste och gå fram först överallt!

Plötsligt stannar Pohzera och vill absolut inte följa med trots att kompisen går före. Jag inser att det är en liten sträcka med gjuten betong som bryter av grusvägen. Underlag är något Pohzera tycker är lite klurigt. Hon kan lätt bli lite osäker här och vi tränar därför enskilt på att vilja gå över underlag som skiftar. Jag ser ju direkt att det är svårt för henne. Släpper tyglarna helt och låter henne tänka själv. Belönar varje steg och initiativ framåt. Där är vi tillbaks till ”ett steg – klick – morot”. Det tar någon minut, sedan är vi förbi!

Snabb trav och härlig motor framåt, Pohzera fullkomligt älskar att få springa kilometer efter kilometer! Foto: Gabriella Larsson.

Vi rider genom landskapen i varierat tempo. Efter en längre galopp saktar Pohzera plötsligt in. Stannar och ber mig gå av (jag vet av erfarenhet att det är det hon vill när hon stannar just så). Jag går av, går en bit, för att sedan hoppa upp och rida igen. Jag vet inte alltid exakt varför hon stannar och ber mig gå av. Ibland gissar jag att det är något i miljön som hon inte är trygg att gå förbi själv utan vill ha mig som moraliskt stöd från marken. Jag har nog hittills oftast trott att det är detta hon menar. Men jag har insett nu på senaste tiden att hon faktiskt gör detta även när hon blir fysiskt trött. Hon stannade nämligen en gång till senare under vårt pass. Åter igen efter en snabb galopp där hon fick upp flåset ordentligt. Gjorde slutsatsen att galoppkondisen är lite kass. Så galoppintervaller står numera på vårt träningsschema

Vi red i alla fall på och efter 10 km stod vår hinknisse och väntade med mash-vatten till båda hästarna. Detta funkar ju delvis som en jättebra belöning längs vägen (hon älskar att få sin hinkbelöning), men det är också något vi ändå vill göra sen på distanstävling. De flesta ridpassen har jag vare sig utlagd hink eller hinknisse. Men idag behövde även hinknissen träna på momentet så vi passade på. Hinknissen lämnar även sköljflaskor som vi häller över halsen för att svalka. Detta har vi övat innan på och gett belöning för. Men snabbt blev det svalkande vattnet en belöning i sig – hon älskar när man häller dessa över henne!

Vi red på resterande 14 km. Som jag skrev ovan: Hon stannade en gång till och bad mig gå av i någon minut efter en galoppspurt, men sen var jag uppe och vi knallade på hela resterande vägen med glad motor framåt!

Snabbgroom och avslut: 

Ibland när vi kör lite längre eller snabbare pass, så övar vi på momentet ”snabbgroom” när vi kommer tillbaks. Det gjorde vi denna gång också. På distanstävling så har man 20 minuter på sig från sin ”in-tid” till att hästen måste komma ner i puls. Inom 20 minuter ska hästen presenteras för veterinär, visa godkänd puls och besiktning inkl upptravning.

Så, jag tar av sadeln i farten, ett moment vi båda övar på just nu. Hon får någon belöning för att hon går på medan jag spänner upp sadelgjord osv. Jag ställer upp Pohzera mellan två hinkar vatten och kyler och tvättar av henne. Kontrollerar puls med stetoskopet. Hon får kanske tre godbitar under ca 5 minuter för att jag vill visa att hon gör rätt som står stilla.

Vi travar upp och jag belönar henne med en godbit för snygg trav. Sen chillar vi lite och gör oss redo för hemfärd!

Hon och jag <3

Det här blev en väldigt lång och detaljerad beskrivning av ett av mina träningspass, men det jag vill komma fram till är en liten slutsats och sammanfattning; vad har vi egentligen gjort? Jo, vi har använt kanske tre morötter och ett äpple, högt räknat. Fördelat över några väl valda tillfällen under vårt ganska många timmars långa äventyr. Ja, just det – lite mash också. Belöningsbaserad träning betyder inte morot för varenda litet steg. Vi har en lång förstärkningshistorik tillsammans bakåt i tiden som gör att Pohzera vill göra massa saker och behöver inte ha belöning för exakt allt. Att få göra sakerna blir till slut förstärkande i sig. Och här är vi just nu, i skrivande stund, jag och Pohzera. Vi har kommit jättelångt i vissa bitar och annat tränar vi fortfarande på. Andra saker kommer vi på att vi behöver träna på, som galoppintervallerna. Vi jobbar på 100% frivillig basis både hon och jag. Det är så himla kul, för vi båda två älskar verkligen det här! 

Alltså tveka inte. Är Ni det minsta sugna? Prova belöningsbaserad hästträning Ni också!

/Inspirationskramar från Linnéa, Team R-plus

Följ oss gärna på instagram: @teamrplus

Håll koll på vår hemsida för fler inlägg!

 Legitimerad Veterinär FlexiVeterinären/Veterinärsamverkan Sverige AB  

.......................................................................................................................................

Varmt tack till Linnéa för att vi får dela dina erfarenheter!

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige hittar ni som vanligt på hemsidan, Facebook och Instagram. 

Nästa medlemsevent är Hästens tänder och munhälsa ur ett belöningsbaserat perspektiv med veterinär Sara Ellevik och äger rum den 11 oktober kl 20.

Vi vill också redan nu flagga för den digitala konferensen BHIS-dagarna som äger rum den 7-8 januari 2023 på temat "Den sociala hästen". 


Läst 20399 ggr



Fler inlägg

JAN
23
2023

Nu har det gått sex månader sedan jag skadade ryggen och eftersom det sägs att det tar ett helt år att bli fullt återställd från den här skadan så borde jag alltså vara halvvägs?

Jag har jobbat 50 % i en månad nu. Det har varit ganska tufft. Jag har ont när jag kommer hem och då har jag extra svårt att klara av råkalla utomhuspass med hästar och hundar. Dessutom blir jag extremt trött av smärtan och vill bara sova. Det är alla sittande möten som ställer till det på jobbet. På helgerna mår jag mycket bättre eftersom det går att varva fysiska aktiviteter och vila på ett helt annat sätt då. Att klara av jobbet och djuren är prio, så allt annat får fortsätta vara på paus. Återstår att se om det finns något socialt umgänge kvar när jag klarar av att sitta med på middagar och fikastunder igen? 

Min osteoporosutredning blev nyss klar och det är inget fel alls på mitt skelett. Det känns så klart som en stor lättnad både för mig och mina anhöriga att veta att jag inte kommer att gå sönder igen för minsta lilla stöt. Unghäst och benskörhet hade kanske inte varit världens bästa kombo…

Dunnit har jag ju grejat med själv länge nu, men nu kommer jag även att allt mer träna själv med Unna också. Jättekul, hon är så underbart positiv och cool med det mesta. En individ som verkligen vill ut på äventyr i världen. 

När en har en häst på 14 och en på snart 3 år så är det lätt att tro att det är den vuxna hästen som stöttar den yngre på utetur. Men hos oss har det verkligen blivit tvärtom. Unna går först och Dunnit tycker att det är så skönt. Dunnit blir trygg och avslappnad när Unna Utforskaren tar täten. 

Vi har kommit igång med träning för tränare igen, vilket känns så efterlängtat efter denna långa ofrivilliga paus. Tack vare att vi nu kör online så kan jag välja olika dagar för hästarna och på det sättet orka med båda två i vinterkylan utan att ryggen skriker. 

Fokus med Dunnit är bl a mer självständig rörelse framåt. Hon älskar att följa men tycker det är svårt att lämna och att röra sig självständigt. En belöningsbaserat tränad häst behöver kunna både och. 

Med Unna är det lite tvärtom. Hon har mycket självständig rörelse framåt men glömmer ibland att halt också är en himla fiffig gångart. Jag kommer ju att vilja ha henne mycket framför mig i tömkörning och körning så småningom, men först behöver vi etablera välförstärkta signaler för stopp och start, samt svängar så klart. Just nu jobbar vi i skyddad kontakt, omvänd rundkorall eller längs staketet på ridbanan, och lägger klick/förstärkning på signalen “Whoa!” Att gå framåt förstärks av signalen för stopp “Whoa!” Jag behöver inte klicka för själva gåendet, Unna har så mycket egen rörelseglädje att hon fixar att ha start-rörelse-stopp som en sekvens eller kedja med klick/belöning efter stopp. 

Apropå signaler så fick jag nyligen lära mig att i körning så använder de flesta samma muntliga signaler för att det ska vara lätt för hästarna att byta kusk. Men ett krux för mig, (och andra gamla westernryttare), är att “Whoa” i körning används för att sänka tempo medan “Ptroo” betyder stanna och gör inget annat förrän du får nästa signal. Dvs det som är “Whoa” inom western. 

Min hjärna kommer aldrig att fixa att byta innebörd på “Whoa” och “Ptroo” får jag inte ens ur munnen på ett trovärdigt sätt. Så förlåt, men det kommer att bli en häst med felkopplade körsignaler. Vilken tur att jag aldrig brukar sälja mina hästar! 

Men smackning för framåtrörelse ska vi väl klara av i alla fall. Det är ofta en förgiftad signal för crossoverhästar, eftersom den för dem har en nära association med framåtdrivande hjälper som skänkel och spö. Men inte för Unna, som inte har varit med om något sådant. Så då kan jag enkelt göra signalöverföring från vårt nuvarande “kom”. Signalöverföring gör vi när vi vill byta signal på ett beteende. Eller lägga till ytterligare en signal. Samma beteende kan ju har flera olika signaler, t ex en taktil och en verbal, som kan användas oberoende av varandra, utifrån vad som är smidigast i en situation. Vid signalöverföring ger en den nya signalen precis innan den redan inlärda. I mitt exempel blir det då att jag kommer att göra smackning först, sedan säga “kom” och sedan klicka och belöna när hon startar rörelsen. Efter ett antal upprepningar av proceduren så kommer hästen att förvänta sig den inlärda signalen när den får den nya signalen och “tjuvstarta”. Då kan jag börja klicka och belöna det, och vips så har vi en ny signal på plats. 

Observera att den här proceduren fungerar dåligt om den redan inlärda signalen är inlärd med tryck/eftergift. Då kan gamla signalens associationer till tryck och eventuell risk för upptrappning eller korrigering om en inte lyder, spilla över på den nya signalen, även fast du klickar och belönar. Då kan det vara bättre att frishejpa fram rörelsen från noll och sedan lägga på en ny signal, även fastän hästen “kan” rörelsen på det gamla sättet. 

På det temat lyckades jag klanta till det rejält för ett tag sedan när jag shejpade backa mot bakhovstarget med Dunnit. Vi fick upp ett väldigt flyt och jag tänkte att det var läge att lägga signal på det. Tyvärr fick jag hjärnsläpp och sa käckt  “backa”  så fort den tanken dök upp i mitt huvud. Dunnit kan sedan tidigare givetvis backa på signal, både från marken och uppsuttet. För tryck och för verbal signal “back up” och “backa” som låter typ lika. Jag brukar alltid belöna backning när jag bett om den, men tre års matande efter backa på gammal signal tar tydligen inte bort alla associationer till traditionell träning. Så lika snabbt som det där “backa” slank ur mig i det fram tills dess helt belöningsbaserade shejpingpasset, lika snabbt skuttade Dunnit bort från platsen med rekvisitan och tog sig själv en paus på behörigt avstånd. Även efter paus visade hon att hon inte ville gå till bakhovstargeten igen och hon buffade bestämt på mig i riktning mot annan rekvisita där vi kunde göra en helt annan övning. 

Ibland är träning med crossoverhästar lite som att bygga korthus. Klantar en så rasar hela bygget. Bara att börja om, och helst hitta en stabilare struktur vid nästa försök. Kanske silvertejp på mig, så det inte slinker ut något ogenomtänkt när jag får feeling? 

Men Dunnit har, precis som alla hästar, sin alldeles egna utvecklingskurva. Helt plötsligt funkade rörlig target på marken. Med snöre! Egentligen Unnas target till en helt annan övning, men Dunnit fick prova lite och tyckte det var helt ok att följa och dutta på morotsmjukisen. Hon som har visat ovilja till allt som rullar, kasar och rör sig runt fötterna och som dessutom tycker snören är rätt läskiga. Jag har ingen som helst plan med det här, det är bara roligt att se henne erövra sådant som hon tyckt varit svårt. Det är många gånger olika träningstips som involverar poolnoodles, bollar, följa targets i rörelse osv har blivit platt fall för oss eftersom det ger henne obehag av någon anledning. Men hon utvecklas, i sin egen lilla takt. 

För dig som själv vill utvecklas och utforska vad belöningsbaserad träning kan göra för dig och din häst så håller vi på att sätta ihop ett riktigt fint kalendarium i föreningen under vårterminen. Det kommer en djupdykning i hur hästar och människor egentligen lär sig, det kommer även en introduktionsföreläsning för dig som är ny på  belöningsbaserad träning och det kommer en inspirationskväll om hur du använder positiv förstärkning på dig själv för att bli en bättre partner till din häst. 

Samt en hel del annat, så håll utkik på hemsidan och i våra sociala medier!

Först ut för i år är en temakväll om att tävla som belöningsbaserad hästmänniska den 21 februari kl. 20. Varmt välkomna! 






Läst 2356 ggr Kommentarer Kommentera

Har det gått bra för alla? Var det lugnt hos er?

Så hälsar vi djurägare på varandra på Nyårsdagen i stället för att öppna med God fortsättning som vanligt folk.

Andra avslutar det gamla året i festyra och påbörjar det nya med bakfylla och pizza. Vi med djur planerar, kontrollerar och optimerar efter bästa förmåga hela vägen in i kaklet, inte bara för att alla ska må bra utan faktiskt också överleva. 

Sedan vaknar vi spiknyktra men utmattade och möts av de rubriker som påminner oss om varför vi gjort allt och hur det ändå inte alltid räcker. 

Alla mina fyrfota klarade sig bra. Den skottberörda hunden fick ju lugnande/ångestdämpande i flera dagar och sedan maxdos på aftonen. Vi åt en mycket god, trevlig och tidig nyårsmiddag hos våra vänner som bor på en gård. Ingen av oss pallar att fira nyår ihop med folk som inte har djur och som därför inte begriper vad det innebär. Våra hundar var med under bordet, en drogad och en med tuggben. Kl 23 skildes vi åt, de för att vakta sina hästar och får i stallet och vi för att ta hundarna till Arlanda där det är fyrverkeriförbud. Vi hängde på en parkering bland andra hundägare och där väntade vi också in besked från vår stallägare om att det gått bra för alla hästar på Udden. Våra lösdriftshästar är ute i sina flockar eftersom det är lugnande för hästar att få följa sina normala rutiner och få hålla ihop i sin grupp. Vi har reflexer på alla och våra stallägare lyser upp hela gården med maskiner och strålkastare för att dämpa ljuseffekter av fyrverkerier. I år var stogruppen lugn, inte ens Dunnit tyckte det fanns anledning att springa denna gång. Killarna var lite oroligare, men kanske mest för att de fått en ny gruppmedlem precis dagarna innan.

Först när Jennies meddelande kom att allt hade gått bra för hästarna så var det läge att köra hem. Lättade och trötta stupade vi i säng. På morgonen lyfte jag som vanligt mobilen för att höra hur det gått för alla vänner och bekanta. 

Min vän Linnéa Larsson formulerade det så himla bra och jag återger hennes text här med hennes tillstånd: 

Gott Nytt År, 

vi överlevde hela vägen in i 2023...

Så här dagen efter nyårsafton vaknade jag utmattad men lättad över att mina närmaste hade klarat natten utan trauman och tragedier. 🙏 En lättnad som snabbt byts mot en stark ångest. Så snart man öppnat mobilen, möts man av bilder på bortsprungna och saknade djur. Historier om andra djur som traumatiserats, dött eller avlivats i fullkomlig skräck under natten. På grund av något som någon annan kallar för "nöje". 

Personligen är jag helt slutkörd idag. Hos oss har vi haft en lång upptrappning med förberedelser som når sin kulmen under nyårsnatten. Då äger vi inte ens något djur som är det minsta skottberörd. Men det är ett ständigt och stort arbete att se till att det förblir så. I alla fall så länge människor ska envisas med att fortsätta med sina "nöjen"...

Hela december består av förberedelser för nyårsnatten. Anpassat träningsupplägg för samtliga djur, för att "toppa den mentala formen" inför nyårsnatten. Planera: Vart ska vi vara, vad blir bäst för respektive djur och vem stöttar vem? Var vi ska "fira" är en icke-fråga. Fira kan vi göra i januari. Fira att allt gick bra. Om det gick bra... 

Flera av dom djur som fick sätta livet till inatt HADE fått alla dessa förberedelser de också. Men det räckte inte för dom. Triggar paniken igång så gör den ju det. Och det kan hända VILKET djur som helst, vilket nyår som helst 😭.

Jag blir som sagt helt utmattad... Kan inte ens tänka mig hur trötta de människor som har tagit hand om ett skottberört djur inatt, måste vara... Styrka till er! ❤️

När andra förbereder för skålen strax innan tolvslaget 🍾 och lämnar sina nyårslöften till varandra📜, så drar vi i stället fram årets största festmåltid och serverar djuren🥕🍎🥩. I hopp om att fokus ska ligga i det ätbara tills allt är över. När klockan sen slår tolv kan vi inte annat än att hoppas att allt går väl, för när alla har räknat ner till 00.00, då bryter kriget ut.

Vi överlevde, det gick väl, för oss.

Men tankarna går idag till alla dom som förlorat sin vän inatt. Det går inte med ord beskriva hur fruktansvärt det är. Beklagar så innerligt 💕

Vi måste förändra. Så här KAN vi inte fortsätta! 😥😭

Hur förändrar vi den här världen? Hjälp mig!

Mvh Linnea, leg veterinär

@teamrplus

.........................................................................................................................

Själv tror jag ju starkt på organisering och föreningsliv som förändringskraft. Det räcker inte med att klaga i olika forum på nätet. Därför är jag väldigt glad över att det som från början var en Facebookgrupp nu har blivit en officiell förening, Riksföreningen Stoppa fyrverkerier för privatpersoner

En förening kan samarbeta med  andra  organisationer,  bedriva opinionsbildning och påverka beslutsfattare. Självklart blev jag medlem direkt. Jag hoppas att alla hästmänniskor som är less på att tillbringa årets sista dagar med att oroa sig för skador, stress och panik hos sina fyrfota vänner också blir medlemmar!  Det kostar endast 100kr att vara med och visa att vi är många som önskar oss nyårsfirande som är trygga -  för tama och vilda djur, men också för barn, demenssjuka personer, ljudkänsliga personer, krigstraumatiserade personer och inte minst för våra poliser och övrig blåljuspersonal.






 


Läst 10422 ggr Kommentarer Kommentera

Inte oväntat väckte mitt förra inlägg en del reaktioner i kommentarsfältet. Det är känsligt att sätta ord på varför en inte vill träna sina hästar enligt rådande normer. Det uppfattas ofta som kritik mot dem som tränar på de vanligaste sätten. Kritik vill en nästan reflexmässigt försvara sig emot. Läs gärna inlägget om kognitiv dissonans om du känner dig irriterad. 

Indirekt är det kritik i någon form, när någon väljer att lämna en metod för att göra på ett annat sätt som en tycker är effektivare, trevligare, roligare eller bara helt enkelt passar en bättre. Men den kritiken är ju inte personligt riktad mot någon annan, den är ju snarare riktad mot strukturer, normer och rådande föreställningar. Jag tänker väldigt sällan att hästmänniskor vill sina hästar illa eller att folk inte älskar sina hästar. Jag utgår från att alla gör sitt bästa med den kunskap de har just nu. Men kunskapen om inlärningspsykologi är besvärande låg även bland erfarna, kunniga hästmänniskor. När Hippson hade tema om positiv förstärkning i nr 1/22 så var det t ex ingen av de tillfrågande ”ryttarprofilerna” som faktiskt visste vad som är positiv förstärkning för en häst. 

Jag skulle önska att Minna Tallbergs bok Motiverad häst - inlärning, beteende och kommunikation var obligatorisk kurslitteratur på alla hästrelaterade utbildningar och ridskolor. Utan grundläggande kunskap om inlärningspsykologi blir det svårt att göra medvetna metodval. Och spoiler - även de som säger sig inte använda någon särskild metod när de tränar sina hästar, använder något sätt att påverka hästens beteenden. Att påstå att en inte använder sig av förstärkning är lite som att påstå att en inte använder sig av gravitation. 

Alla träningsval kommer med för- och nackdelar. Oavsett hur du väljer att träna så kommer din häst att känna något inför, under och efter träningen. Känslorna den upplever kommer att kopplas till utrustning, omgivning och till dig som person. Dina val kostar något eller tillför något till relationen du har med din häst. Du väljer och du kan inte både ha kakan och äta den, hur gärna du än vill. 

Om du vill bidra till forskning om hur hästägare fattar beslut om hur de vill träna sina hästar så kan du delta i den här studien vid Bristol University. Det tar ca 15 minuter av din tid.

En spännande person som ville något annat än det traditionella är Maasa Nishimuta, som i sitt sökande efter andra sätt att hantera och träna hästar lämnade hemlandet Japan och for till USA där hon praktiserade hos Peggy Hogan och studerade vid University of Northern Texas. I sin mastersuppsats studerande hon hur smekningar och kli kunde användas för att förstärka önskvärda beteende hos hästar och åsnor. Om detta kommer hon och hennes partner Sean Will från organisationen CAAWT att föreläsa på BHIS-dagarna 7-8 januari under rubriken ”Creating bond with equines: Introduction to the Constructional Approach and programming social reinforcers.” Vi tror att det blir en givande föreläsning både för dem som vill använda sig av flera olika typer av positiv förstärkning och för dem som vill använda mer positiv förstärkning i sin träning men inte ännu är bekväma med att använda matbelöningar. 

Den som vill höra mer om hästtjejen Maasas egen resa kan redan nu lyssna på Animal Training Academy’s podcast

Om du vill delta på onlinekonferensen så är anmälan öppen till den 3 jan.

På det personliga planet har det varit lite motgångar med mer ryggsmärta den senaste veckan. Jag misstänker att den huvudsakliga anledningen är den klassiska kvinnofällan ”Jul” och tror att allt blir bättre med det överstökat och klart. Det var härligt att fira och umgås med vår familj och alla djur, så det får väl vara värt lite extra ont. 

Bästa julklappen kom redan första advent då våra två kattungar flyttade hem till oss.

På julafton åker vi alltid först till hästarna och myser med dem. I år blev det gos och pyssel och sedan ett matsök med rotsaker och frukt.

Väder och väglag har minst sagt svängt under julveckan och det har pga underlaget varit svårt att få till någon vettig träning. Förutom med underbara Unna som aldrig ser några problem och anmäler sig frivilligt till allt. Det blir nog trailhäst av henne också till slut! Nordsvenskar ska ju kunna precis allt har jag hört 😉

Nu preppar vi inför Nyårsafton. I morgon ska hästarna på lösdriften utrustas med reflexer så att våra stallägare kan se ordentligt var alla är. Under 12-slaget så står de ute och vaktar hästarna med all belysning på från maskiner och ridbana. Jag skulle gärna vara med hästarna under tolvslaget, men en av våra hundar är väldigt rädd och hundarna behöver diverse åtgärder från både mig och min man för att det ska funka för den rädda och för att det inte ska överföras till vår andra hund. 

Fira, festa och koppla av får djurägare göra på andra dagar än Nyårsafton. Den rädda hunden är inte nykter, hon har redan fått lugnande i flera dagar pga okynnessmällandet som pågått dagligen här sedan julafton. 

Fyrverkeriförsäljningen har slagit alla rekord i år och jag hoppas innerligt att det inte innebär rubriker om skadade hästar och bortsprungna hundar på årets första dag. 

Jag önskar er alla en lugn och skadefri afton med hänsynsfulla grannar så ses vi på andra sidan sedan!


Läst 13457 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.