Belöningsbaserad hästträning

Tiden går både fort och sakta. Det har nu gått sex veckor sedan olyckan. Om jag tittar hela vägen bakåt så har utvecklingen varit stor, men från dag till dag känns det som det går i snigeltakt. Men jag är verkligen inte mest sängliggande längre och den värsta smärtan har ju lagt sig. 

Jag har varit på ny skiktröntgen och uppföljande läkarbesök. Läkningen går enligt plan. Jag håller på att fasa ut det tunga artilleriet smärtstillande, men där fick jag bakslag förra veckan. Nu gör jag ett nytt försök denna vecka i stället. Den här upplevelsen lär mig mycket om smärta och hur vi påverkas av att ha ont, både fysiskt och mentalt!

Jag har precis börjat träffa en fysioterapeut och fått bra övningar att jobba med hemma. En hästtjej, vilken lyckträff! Skadan jag fick, en burstfraktur i ländryggen, är så vanlig bland hästfolk att ordet ryttare till och med finns med i diagnoskoden. Nu red jag ju inte, men landade ändå så olyckligt att kotkropparna klapprade ihop. Jag är väldigt nyfiken på hur andra hästmänniskor jobbat med sin rehabilitering efter burstfrakturer och hur de lyckats ta sig tillbaka till hästarna och träningen. Så om någon har några tips på det temat tar jag gärna emot! 

Väldigt mycket har hittills handlat om att ta sig från den ena dagen till den andra utan att få allt för mycket ont, men den senaste veckan har mycket blivit lättare och jag kan vara mer aktiv utan att få ont.

Hushållsarbete är fortfarande snudd på omöjligt! Matlagning innehåller så många lyft och vridmoment. Om jag ska lyfta något behöver jag hålla det nära kroppen, så katten går bra men inte en kastrull potatis! 

Att sysselsätta mig när jag mest måste ligga ned och dessutom saknat koncentrationsförmåga pga medicinerna har varit en utmaning. Jag har sett såå mycket skräp-tv! Eftersom jag sällan tittar i vanliga fall finns det mycket att välja på! Men jag hoppas att utfasningen av smärtpillren ska göra mig lite skarpare i skallen igen så jag kan göra lite mer intellektuellt stimulerande saker som att läsa en bok! 

Sitta orsakar snabbt smärta. Det är mitt största orosmoment inför att börja jobba 50% om några veckor. Mitt jobb består av väldigt mycket sitta i samtal, sitta i möten, sitta och testa. Gå omkring med kryckor eller ligga ned är ryggens bästa lägen, men jag vet inte om vare sig den liggande eller den vankande psykologen är någon hit för klienterna? 

Bilkörning är ju inte heller aktuellt så länge jag inte har fullgod rörlighet och smärtfrihet och kan hantera alla trafiksituationer. 

Det är frustrerande att inte kunna ta sig någonstans utan hjälp, men jag har folk runt mig som ställer upp utan att knota. 

Jag längtar väldigt mycket efter den dagliga kontakten med hästarna. Det hade varit fint att ha dem nära och kunna gå ut och prata med dem. Samtidigt är det en himla tur att de fortfarande är inackorderade i lösdrift  med fullservice. Hade jag haft dem hemma hade jag varit ännu mer beroende av att få hjälp varje dag och det hade blivit tungt för mina närmaste. 

Dunnit med min syster fotograferad av mitt syskonbarn. 

Jag har fått hjälp av min vuxna dotter och min syster att ta mig till stallet och få vara med hästarna flera gånger de senaste veckorna. Jag är så tacksam över det! Det betyder enormt mycket.  När jag är där glömmer jag lätt bort det som gör ont. Vilket kanske inte alltid är bra för kroppen men säkert helt bra för själen! 

Första gången jag kom till stallet med mina kryckor så var hästarna väldigt avvaktande. De brukar ju alltid komma till grinden så fort de ser eller hör mig, men nu stannade de på 50 meters avstånd och tittade. Rörelsemönster är viktiga för hästar och de kan känna igen varandra och oss på långt håll genom hur vi rör oss. Nu fick jag gå längs med staketet och småprata tills de var säkra på att det här nya rörelsemönstret verkligen tillhörde mig. Unna var så klart lättast att övertyga medan Dunnit var skeptisk till kryckorna och tog längre tid på sig. Dunnit har alltid varit avvaktande till föremål folk håller i. Att vi till slut fick till handhållna targets med henne var en arbetsseger och tog över ett år från det jag köpte henne. Nu behövde hon lite extra tid att acceptera mina nya tillbehör. Jag har faktiskt lyckats göra några små övningar med henne på ridbanan utan kryckor också. Hon är helt ok med att jag använder henne som hjälpmedel om jag behöver stabilisera mig lite. Jag gillar ju att tantsäkra mina hästar så hon har redan en förstärkningshistorik på att jag håller och hänger på olika ställen på hennes kropp  för stöd. 

Unna håller huvudet bort från matbelöning. Svårt att fota med kryckor, så det blir inte så mycket dokumenterat.

Jag känner mig också helt trygg och bekväm runt Unna trots det som hände. Hon är en väldigt samarbetsvillig ung häst som verkligen vill göra saker tillsammans med människor. Självklart försöker vi maxa säkerhetstänket och på alla sätt undvika trigger stapling när jag ska vara med henne en stund. Jag är ju just nu extra känslig för minsta knuff. Vi, eller rättare sagt mest min dotter som tagit över hennes träning nu, lägger också extra fokus på att förstärka lagom avstånd och position i förhållande till människan. Typiskt bra unghästgrejer som vi jobbade med även innan, men som nu får extra fokus en tid.

Föreningsarbetet i BHIS tuffar på i trygga händer hos resten av styrelsen.

Nästa viktiga deadline är den 6 september som är sista ansökningsdag för höstens ungdomsstipendum. Stipendiet delas ut till en person som fyller högst 18 år under innevarande år och som vill få ekonomiskt stöd att träna för en belöningsbaserad tränare. Maxbeloppet är 2000kr och ungdomen som får stipendiet  har sedan 12 månader på sig att använda det. För att kunna söka stipendiet behöver ungdomen vara medlem i föreningen, och det går bra att bli det i samband med ansökan. Den tränare som ungdomen vill träna för behöver också vara medlem i föreningen samt inneha F-skattsedel. Tränare som uppfyller de kraven finns på Tränarlistan på hemsidan. Där finns också ansökningsformulärför den som vill söka stipendiet. 

Tipsa gärna unga personer i din närhet som skulle kunna vara intresserade! 

Ebba och Hottis på den tiden de var ungdomar. Blå rosett är första pris i quartersammanhang kan vara värt att tillägga !


Läst 7189 ggr Kommentarer Kommentera

Medan BHIS ordförande Maria återhämtar sig efter sin ryggskada kommer här ett tillfälligt inhopp. Jag som skriver heter Lottie Eriksson, är sekreterare i föreningens styrelse och har varit med sedan starten. Numera är jag hästlös, men jag tränade belöningsbaserat i många år med min änglahäst Aslak.

Säkerhet är viktigt att tänka på för alla som håller på med hästar, och det är ett ämne som vi i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige återkommer till. Olyckor går aldrig helt att undvika, men det finns mycket man kan göra för att förebygga och minska riskerna. Även i sammanhang som inte har med belöningsbaserad träning att göra påpekas allt oftare att en hästvänlig hantering ökar säkerheten. I en artikel i Hippson nyligen om en tragisk olycka med ett föl säger t.ex. veterinär Anne Haglund att ”Det är som med all hästhantering. Man måste ge eftergifter och aldrig hålla en häst med våld, definitivt inte ett föl.”

Vid nästa medlemsevent i BHIS kommer hästetolog Renate Larssen och klickercoach Sandra Månsson att föreläsa på temat säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning. Hur ser vi på begreppet ”ledarskap” inom belöningsbaserad hästträning? Hur gör vi för att få en trygg och säker samvaro med våra hästar? Det blir en intressant kväll som jag ser mycket fram emot!

Säkerhet har också varit grundläggande i mitt eget utforskande av belöningsbaserad träning. Det började med ett problem: Aslak skenade på uteritter. Att sitta på en nordsvensk brukshäst som i panik rusar fram genom tät skog är en allt annat än behaglig upplevelse! Saken blev inte bättre av att jag hade mycket ridrädsla i bagaget sedan tidigare, efter en del otrevliga incidenter med andra hästar. Hösten 2005 började jag leta orsaker och sätt att lösa problemet. Det visade sig att Aslak hade vargtänder där bettet låg an och orsakade smärta. Dessutom passade inte den begagnade sadel jag nyss köpt lika bra som jag hade trott.

När de fysiska problemen var åtgärdade återstod de psykiska, för både mig och Aslak. Skenturerna skedde alltid på hemvägen, och jag insåg att han inte kände sig trygg när han var hemifrån ensam med mig, utan sina flockkamrater. Vid den här tiden fanns inte alls samma utbud av resurser inom området som idag, och det skulle dröja flera år innan jag hittade en svensk tränare med kunskap om belöningsbaserad träning. Men en liten skrift av Alexandra Kurland fanns översatt till svenska, och med hjälp av den och en amerikansk e-postlista (ett slags otymplig föregångare till dagens Facebook-grupper) provade jag mig fram. 

Det tog lång tid, inte minst på grund av mina många misstag, men så småningom kunde vi tryggt rida ut ensamma. Den belöningsbaserade träningen gjorde att jag blev bättre på att uppfatta Aslaks signaler och därmed kunde undvika att försätta honom i alltför svåra situationer. All positiv förstärkning byggde också upp ett stort förtroendekapital, som gjorde att han började lita på mig även när något oväntat hände. Kvittot på detta kom när han under en skogstur blev skrämd av en crossmotorcykel. Istället för att få panik, bli helt okontaktbar och falla i sken, fortsatte han lyssna på mig och vi kunde ta oss hem under ordnade former.

Eftersom både Aslak och jag bar på rädslor var min utgångspunkt i träningen hela tiden att bara göra sådant som kändes bra. Magkänslan fick styra takten. Jag lade ner all ridning under en period och började om från början, med att ställa upp och stå stilla vid uppsittningspallen. Det blev många repetitioner med klick och belöning innan jag ens började sitta upp. Även det momentet bröt jag ner i små steg och förstärkte (belönade) vart och ett upprepade gånger – kliva upp på pallen, vända mig mot hästen, lägga handen på sadelhornet, lyfta benet, sätta foten i stigbygeln, ställa mig upp i stigbygeln osv. Det kan låta motsägelsefullt, men ju mindre steg man tar, desto fortare går det att komma framåt!

 

Genom att se till att hästen hela tiden lyckas bygger man nämligen en stark grund där önskade beteenden har förstärkts många gånger, vilket innebär att enstaka missöden inte behöver rasera stora framsteg. Om man i ett senare skede stöter på problem kan man lätt backa tillbaka bara en liten bit för att komma till en punkt där det hela fungerar. Mina första ”ridturer” bestod i att stå stilla vid uppsittningspallen. Så småningom tog vi ett varv runt stallplan, och senare red vi typ 20 meter in på stigen från gården. Då hade jag i förväg placerat ut en target, ett föremål som gav oss ett tydligt mål att sikta på, och kunde lägga in ett antal förstärkningstillfällen där innan vi vände tillbaka. 

Aslak och jag tränade också många trick, något som vi båda tyckte var roligt. Det var dessutom ett bra sätt för mig att under avslappnade former utveckla mina tränarfärdigheter. Här är en gammal film som jag gjorde sedan hans artros blivit så kraftig att han inte längre mådde bra av att ridas. Vi fick många fler fina år tillsammans efter detta.

För mig är det tydligt att säkerheten i umgänget med hästar inte sitter i utrustning och metoder för att fysiskt kontrollera hästen. Det som behövs är snarare kunskap om hästens beteende, förmåga att läsa den och en strävan efter ömsesidig kommunikation och tillit. Belöningsbaserad träning blev min nyckel till allt detta.


Läst 11076 ggr Kommentarer Kommentera

Det här inlägget skulle ha skrivits för flera  veckor sedan och det skulle handla om belöningsbaserad ridning. Vi hade ju en jättefin föreläsning och livesänd träning på temat i början av juli med Hanna och Ari från Motivationsträning för häst.

Men så råkade jag ut för en rätt banal händelse med min unghäst där hon blev skrämd av något som hände i hagen som vi passerade och jag fick en olycklig knuff i ryggen. Efter ett 55-årigt i princip skadefritt liv som hästmänniska  så är  det plötsligt min tur att tära på sjukvårdens resurser. 

Jag kände direkt att det tog illa, men alla hästtjejer vet ju att en gör klart hästarna först innan en tar tag i de egna problemen. Nu fick jag visserligen hjälp med allt av min dotter och min stallkompis, men jag ringde ju inte 112 direkt. Det var nog dumt. För när de väl kom ut så påverkade det så klart bedömningen och de tyckte att jag kunde avvakta i hemmet med ipren och alvedon eftersom det nog bara var mjukdelsskador. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv, barnafödande inkluderat, men säger utbildad ambulanspersonal att det är ok så lyssnar jag. Jag kände mig till och med lite dum som upptagit deras tid. De hade ju mycket att göra. Men efter två dygns smärthelvete så blev det till slut akuten och där visade röntgen fraktur på kota i ländryggen. Fyra dygn på den superproffsiga ryggavdelningen på Akademiska sjukhuset  blev det. Shout out till de fantastiska sjuksköterskorna som tröstat när det gjorde som ondast och som kunnigt mixtrat och balanserat smärtlindringen med allt annat som också ska funka i kroppen för att en inte ska bli ett kolli. Shout out även till alla undersköterskorna  som omsorgsfullt sett till att alla basala behov tagits om hand på bästa sätt. 

Det kändes väldigt tryggt att få vara omhändertagen  på sjukhuset och nästan läskigt att  åka hem med korsett, kryckor och pillerburkar. Men det har ju gått bra även om dessa veckor mest varit en dimma av smärta och starka smärtstillande mediciner. Hjärnan är liksom kapad och dagarna flyter ihop. Allt är ett projekt - att gå på toa, att byta kläder, att ta en dusch, att göra några sjukgymnastiska övningar. 

Men det är bara att beta av en dag i taget. Sakta blir det bättre. Sakta kan jag minska på smärtpillren. Jag klarar fler och fler saker själv, som att plocka upp något jag tappat. 

Jag är lyckligt lottad. Jag bor i ett land som tillhandahåller högklassig sjukvård utan att ruinera mig. Jag har hästarna på lösdrift med full service så de lever ett gott hästliv även utan mig. Min dotter, min syster och systerdotter rycker in med pyssel, skötsel och aktivering så de inte blir helt förvildade.  Min man har möjlighet att jobba hemifrån så jag hela tiden har någon i min närhet som kan hjälpa mig. Men jag kan tillägga att om en är van vid att vara gift med en hästtjej som kan allt själv och som dessutom inte är hemma så mycket - ja då är det här nya livet som personlig assistent en stor omställning…

Jag har också världens bästa byrackor som i stort sett troget vilar vid min sida och som trots att deras aktiveringsbehov fått sättas på paus inte har vänt upp och ned på hela huset . Inte hela huset, bara delar…

Belöningsbaserad ridning får vi återkomma till när jag känner mig skarpare.

Föreningsarbetet pågår utan mig, det ser den kompetenta styrelsen till. Håll utkik i våra sociala medier om vad som är på gång. Det är bl a dags att söka till nästa ungdomsstipendium. Du hittar allt på hemsidan. Facebook och Instagram. 


Läst 12985 ggr Kommentarer Kommentera

Här hittar du alla våra husbloggare


Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.