Nu har det gått sex månader sedan jag skadade ryggen och eftersom det sägs att det tar ett helt år att bli fullt återställd från den här skadan så borde jag alltså vara halvvägs?

Jag har jobbat 50 % i en månad nu. Det har varit ganska tufft. Jag har ont när jag kommer hem och då har jag extra svårt att klara av råkalla utomhuspass med hästar och hundar. Dessutom blir jag extremt trött av smärtan och vill bara sova. Det är alla sittande möten som ställer till det på jobbet. På helgerna mår jag mycket bättre eftersom det går att varva fysiska aktiviteter och vila på ett helt annat sätt då. Att klara av jobbet och djuren är prio, så allt annat får fortsätta vara på paus. Återstår att se om det finns något socialt umgänge kvar när jag klarar av att sitta med på middagar och fikastunder igen? 

Min osteoporosutredning blev nyss klar och det är inget fel alls på mitt skelett. Det känns så klart som en stor lättnad både för mig och mina anhöriga att veta att jag inte kommer att gå sönder igen för minsta lilla stöt. Unghäst och benskörhet hade kanske inte varit världens bästa kombo…

Dunnit har jag ju grejat med själv länge nu, men nu kommer jag även att allt mer träna själv med Unna också. Jättekul, hon är så underbart positiv och cool med det mesta. En individ som verkligen vill ut på äventyr i världen. 

När en har en häst på 14 och en på snart 3 år så är det lätt att tro att det är den vuxna hästen som stöttar den yngre på utetur. Men hos oss har det verkligen blivit tvärtom. Unna går först och Dunnit tycker att det är så skönt. Dunnit blir trygg och avslappnad när Unna Utforskaren tar täten. 

Vi har kommit igång med träning för tränare igen, vilket känns så efterlängtat efter denna långa ofrivilliga paus. Tack vare att vi nu kör online så kan jag välja olika dagar för hästarna och på det sättet orka med båda två i vinterkylan utan att ryggen skriker. 

Fokus med Dunnit är bl a mer självständig rörelse framåt. Hon älskar att följa men tycker det är svårt att lämna och att röra sig självständigt. En belöningsbaserat tränad häst behöver kunna både och. 

Med Unna är det lite tvärtom. Hon har mycket självständig rörelse framåt men glömmer ibland att halt också är en himla fiffig gångart. Jag kommer ju att vilja ha henne mycket framför mig i tömkörning och körning så småningom, men först behöver vi etablera välförstärkta signaler för stopp och start, samt svängar så klart. Just nu jobbar vi i skyddad kontakt, omvänd rundkorall eller längs staketet på ridbanan, och lägger klick/förstärkning på signalen “Whoa!” Att gå framåt förstärks av signalen för stopp “Whoa!” Jag behöver inte klicka för själva gåendet, Unna har så mycket egen rörelseglädje att hon fixar att ha start-rörelse-stopp som en sekvens eller kedja med klick/belöning efter stopp. 

Apropå signaler så fick jag nyligen lära mig att i körning så använder de flesta samma muntliga signaler för att det ska vara lätt för hästarna att byta kusk. Men ett krux för mig, (och andra gamla westernryttare), är att “Whoa” i körning används för att sänka tempo medan “Ptroo” betyder stanna och gör inget annat förrän du får nästa signal. Dvs det som är “Whoa” inom western. 

Min hjärna kommer aldrig att fixa att byta innebörd på “Whoa” och “Ptroo” får jag inte ens ur munnen på ett trovärdigt sätt. Så förlåt, men det kommer att bli en häst med felkopplade körsignaler. Vilken tur att jag aldrig brukar sälja mina hästar! 

Men smackning för framåtrörelse ska vi väl klara av i alla fall. Det är ofta en förgiftad signal för crossoverhästar, eftersom den för dem har en nära association med framåtdrivande hjälper som skänkel och spö. Men inte för Unna, som inte har varit med om något sådant. Så då kan jag enkelt göra signalöverföring från vårt nuvarande “kom”. Signalöverföring gör vi när vi vill byta signal på ett beteende. Eller lägga till ytterligare en signal. Samma beteende kan ju har flera olika signaler, t ex en taktil och en verbal, som kan användas oberoende av varandra, utifrån vad som är smidigast i en situation. Vid signalöverföring ger en den nya signalen precis innan den redan inlärda. I mitt exempel blir det då att jag kommer att göra smackning först, sedan säga “kom” och sedan klicka och belöna när hon startar rörelsen. Efter ett antal upprepningar av proceduren så kommer hästen att förvänta sig den inlärda signalen när den får den nya signalen och “tjuvstarta”. Då kan jag börja klicka och belöna det, och vips så har vi en ny signal på plats. 

Observera att den här proceduren fungerar dåligt om den redan inlärda signalen är inlärd med tryck/eftergift. Då kan gamla signalens associationer till tryck och eventuell risk för upptrappning eller korrigering om en inte lyder, spilla över på den nya signalen, även fast du klickar och belönar. Då kan det vara bättre att frishejpa fram rörelsen från noll och sedan lägga på en ny signal, även fastän hästen “kan” rörelsen på det gamla sättet. 

På det temat lyckades jag klanta till det rejält för ett tag sedan när jag shejpade backa mot bakhovstarget med Dunnit. Vi fick upp ett väldigt flyt och jag tänkte att det var läge att lägga signal på det. Tyvärr fick jag hjärnsläpp och sa käckt  “backa”  så fort den tanken dök upp i mitt huvud. Dunnit kan sedan tidigare givetvis backa på signal, både från marken och uppsuttet. För tryck och för verbal signal “back up” och “backa” som låter typ lika. Jag brukar alltid belöna backning när jag bett om den, men tre års matande efter backa på gammal signal tar tydligen inte bort alla associationer till traditionell träning. Så lika snabbt som det där “backa” slank ur mig i det fram tills dess helt belöningsbaserade shejpingpasset, lika snabbt skuttade Dunnit bort från platsen med rekvisitan och tog sig själv en paus på behörigt avstånd. Även efter paus visade hon att hon inte ville gå till bakhovstargeten igen och hon buffade bestämt på mig i riktning mot annan rekvisita där vi kunde göra en helt annan övning. 

Ibland är träning med crossoverhästar lite som att bygga korthus. Klantar en så rasar hela bygget. Bara att börja om, och helst hitta en stabilare struktur vid nästa försök. Kanske silvertejp på mig, så det inte slinker ut något ogenomtänkt när jag får feeling? 

Men Dunnit har, precis som alla hästar, sin alldeles egna utvecklingskurva. Helt plötsligt funkade rörlig target på marken. Med snöre! Egentligen Unnas target till en helt annan övning, men Dunnit fick prova lite och tyckte det var helt ok att följa och dutta på morotsmjukisen. Hon som har visat ovilja till allt som rullar, kasar och rör sig runt fötterna och som dessutom tycker snören är rätt läskiga. Jag har ingen som helst plan med det här, det är bara roligt att se henne erövra sådant som hon tyckt varit svårt. Det är många gånger olika träningstips som involverar poolnoodles, bollar, följa targets i rörelse osv har blivit platt fall för oss eftersom det ger henne obehag av någon anledning. Men hon utvecklas, i sin egen lilla takt. 

För dig som själv vill utvecklas och utforska vad belöningsbaserad träning kan göra för dig och din häst så håller vi på att sätta ihop ett riktigt fint kalendarium i föreningen under vårterminen. Det kommer en djupdykning i hur hästar och människor egentligen lär sig, det kommer även en introduktionsföreläsning för dig som är ny på  belöningsbaserad träning och det kommer en inspirationskväll om hur du använder positiv förstärkning på dig själv för att bli en bättre partner till din häst. 

Samt en hel del annat, så håll utkik på hemsidan och i våra sociala medier!

Först ut för i år är en temakväll om att tävla som belöningsbaserad hästmänniska den 21 februari kl. 20. Varmt välkomna! 

Har det gått bra för alla? Var det lugnt hos er?

Så hälsar vi djurägare på varandra på Nyårsdagen i stället för att öppna med God fortsättning som vanligt folk.

Andra avslutar det gamla året i festyra och påbörjar det nya med bakfylla och pizza. Vi med djur planerar, kontrollerar och optimerar efter bästa förmåga hela vägen in i kaklet, inte bara för att alla ska må bra utan faktiskt också överleva. 

Sedan vaknar vi spiknyktra men utmattade och möts av de rubriker som påminner oss om varför vi gjort allt och hur det ändå inte alltid räcker. 

Alla mina fyrfota klarade sig bra. Den skottberörda hunden fick ju lugnande/ångestdämpande i flera dagar och sedan maxdos på aftonen. Vi åt en mycket god, trevlig och tidig nyårsmiddag hos våra vänner som bor på en gård. Ingen av oss pallar att fira nyår ihop med folk som inte har djur och som därför inte begriper vad det innebär. Våra hundar var med under bordet, en drogad och en med tuggben. Kl 23 skildes vi åt, de för att vakta sina hästar och får i stallet och vi för att ta hundarna till Arlanda där det är fyrverkeriförbud. Vi hängde på en parkering bland andra hundägare och där väntade vi också in besked från vår stallägare om att det gått bra för alla hästar på Udden. Våra lösdriftshästar är ute i sina flockar eftersom det är lugnande för hästar att få följa sina normala rutiner och få hålla ihop i sin grupp. Vi har reflexer på alla och våra stallägare lyser upp hela gården med maskiner och strålkastare för att dämpa ljuseffekter av fyrverkerier. I år var stogruppen lugn, inte ens Dunnit tyckte det fanns anledning att springa denna gång. Killarna var lite oroligare, men kanske mest för att de fått en ny gruppmedlem precis dagarna innan.

Först när Jennies meddelande kom att allt hade gått bra för hästarna så var det läge att köra hem. Lättade och trötta stupade vi i säng. På morgonen lyfte jag som vanligt mobilen för att höra hur det gått för alla vänner och bekanta. 

Min vän Linnéa Larsson formulerade det så himla bra och jag återger hennes text här med hennes tillstånd: 

Gott Nytt År, 

vi överlevde hela vägen in i 2023...

Så här dagen efter nyårsafton vaknade jag utmattad men lättad över att mina närmaste hade klarat natten utan trauman och tragedier. 🙏 En lättnad som snabbt byts mot en stark ångest. Så snart man öppnat mobilen, möts man av bilder på bortsprungna och saknade djur. Historier om andra djur som traumatiserats, dött eller avlivats i fullkomlig skräck under natten. På grund av något som någon annan kallar för "nöje". 

Personligen är jag helt slutkörd idag. Hos oss har vi haft en lång upptrappning med förberedelser som når sin kulmen under nyårsnatten. Då äger vi inte ens något djur som är det minsta skottberörd. Men det är ett ständigt och stort arbete att se till att det förblir så. I alla fall så länge människor ska envisas med att fortsätta med sina "nöjen"...

Hela december består av förberedelser för nyårsnatten. Anpassat träningsupplägg för samtliga djur, för att "toppa den mentala formen" inför nyårsnatten. Planera: Vart ska vi vara, vad blir bäst för respektive djur och vem stöttar vem? Var vi ska "fira" är en icke-fråga. Fira kan vi göra i januari. Fira att allt gick bra. Om det gick bra... 

Flera av dom djur som fick sätta livet till inatt HADE fått alla dessa förberedelser de också. Men det räckte inte för dom. Triggar paniken igång så gör den ju det. Och det kan hända VILKET djur som helst, vilket nyår som helst 😭.

Jag blir som sagt helt utmattad... Kan inte ens tänka mig hur trötta de människor som har tagit hand om ett skottberört djur inatt, måste vara... Styrka till er! ❤️

När andra förbereder för skålen strax innan tolvslaget 🍾 och lämnar sina nyårslöften till varandra📜, så drar vi i stället fram årets största festmåltid och serverar djuren🥕🍎🥩. I hopp om att fokus ska ligga i det ätbara tills allt är över. När klockan sen slår tolv kan vi inte annat än att hoppas att allt går väl, för när alla har räknat ner till 00.00, då bryter kriget ut.

Vi överlevde, det gick väl, för oss.

Men tankarna går idag till alla dom som förlorat sin vän inatt. Det går inte med ord beskriva hur fruktansvärt det är. Beklagar så innerligt 💕

Vi måste förändra. Så här KAN vi inte fortsätta! 😥😭

Hur förändrar vi den här världen? Hjälp mig!

Mvh Linnea, leg veterinär

@teamrplus

.........................................................................................................................

Själv tror jag ju starkt på organisering och föreningsliv som förändringskraft. Det räcker inte med att klaga i olika forum på nätet. Därför är jag väldigt glad över att det som från början var en Facebookgrupp nu har blivit en officiell förening, Riksföreningen Stoppa fyrverkerier för privatpersoner

En förening kan samarbeta med  andra  organisationer,  bedriva opinionsbildning och påverka beslutsfattare. Självklart blev jag medlem direkt. Jag hoppas att alla hästmänniskor som är less på att tillbringa årets sista dagar med att oroa sig för skador, stress och panik hos sina fyrfota vänner också blir medlemmar!  Det kostar endast 100kr att vara med och visa att vi är många som önskar oss nyårsfirande som är trygga -  för tama och vilda djur, men också för barn, demenssjuka personer, ljudkänsliga personer, krigstraumatiserade personer och inte minst för våra poliser och övrig blåljuspersonal.