Vilken innehållsrik vecka det blev! Vi gör några nedslag här och var.

Först vill jag berätta hur varm jag blev i hjärtat av att se valackgruppen på Uddens Sjögård ta emot en ny kompis i lördags. Livet med hästar i inackordering innebär att jag och min dotter varit med om alla möjliga upplägg och utfall genom åren. Det är väl den delen av inackordering vi tycker sämst om, eftersom det alltid finns risker när hästar ska släppas ihop. Som någon som alltid månat om mina hästars tillgång till gruppsamvaro så kan jag emellanåt också bli lite less när  mina hästar får vara miljöterapi åt andra hästar vars människor inte kommer på att hästens sociala liv är viktigt förrän hästen ska gå i pension eller matte ska få barn. Det verkar finnas en utbredd tro att två år på unghästkollo skapar social kompetens som ska  räcka upp i vuxenlivet, trots att hästen fått gå i egen ruta de senaste tio åren. Men i lördags kom en socialt kompetent hästkille som är van att umgås och mötte Uddens trygga, snälla killar så odramatiskt att ingen ens kom sig för att hala upp kameran. Det var “Hej, ska vi hänga?” från första ögonkastet. Älskar’t! Heja alla hästmänniskor som, oavsett gren och inriktning, värnar om sin hästs möjlighet att få umgås med andra hela livet! 

Blötdjuret Unna

Sedan har jag haft mitt livs blötaste onlinelektion någonsin tror jag. Jag har visserligen en vattentät mobil men jag trodde absolut att den skulle ge upp denna gång. Unnas lektioner har verkligen varit väderdrabbade, först snöyra, nu ösregn. Hon var dock inte så störd av regnet, det var mer jag som höll på att bryta ihop av alla praktiska utmaningar. För nu ska jag berätta om en riktig nackdel med belöningsbaserad träning. Hästfoder + ösregn = GRÖT. Gröt i fickorna, gröt på händerna, gröt på mobilen, gröt i klickern. Jag använder ganska mycket uppblötta gräspellets som bas, men jag vill ju gärna styra över HUR uppblött konsistensen ska vara. De grötpanerade byxorna kunde stå upprätta i tvättstugan i väntan på sin tur i maskinen. Det har tagit mig två dagar att sanera allt efter den där lektionen. Hade jag jobbat med spö och sporrar hade  städjobbet tagit fem minuter max. 

Innebär det att jag längtar tillbaka till den utrustningen? Knappast! 

Att modern, etisk hästträning kräver mer av mig, både vad gäller planering och utrustning, är ingen rimlig anledning att återfalla i bruk av aversiver. 

I mitt tycke finns det få som är så bra på att förklara varför som vår kommande föreläsare på BHIS-dagarna 2024, Dr Susan G. Friedman. När hon tackade ja, gjorde jag en liten glädjedans i köket som skrämde katterna. Susan har betytt så mycket för införandet av human filosofi och vetenskapligt grundade tekniker i modern djurträning. Några har kanske lagt märke till att jag ofta återvänder till den här modellen. Den är Susans pedagogiska beskrivning av den humana filosofin att använda minst inkränktande, mest tilltalande åtgärd när vi behöver göra en beteendeförändring. Den är lika viktig och användbar, vare sig vi jobbar med djur eller människor. 

Inte förvånande eftersom Susan  kom in i djurträningsvärlden med 25 års erfarenhet av tillämpad beteendeanalys och specialpedagogik i arbete med barn med beteendesvårigheter. Numera är hon professor emeritus från Department of Psychology at Utah State University. Susans texter och artiklar är översatta till 17 olika språk och hon undervisar människor över hela världen, framför allt genom sina avancerade onlineutbildningar “How Behaviour Works: Living and Learning with Animals”. Hon är också en flitigt anlitad konsult och gästföreläsare på olika djurparker och djurorganisationer runt om i världen. Precis som Alexandra Kurland är hon en fast installation på Clicker Expo Faculty sedan många år. Susan är också en mycket uppskattad poddgäst i olika djurträningspoddar och hon finns bl.a. med som gäst i ett flertal mycket intressanta avsnitt av Alexandras podd Equiosity. Du hittar Susan och länkar till hennes olika material här. 

På BHIS-dagarna 2024 “Eftergift eller belöning” så träffar vi Susan under programpunkten “Why animals need trainers who adhere to the least intrusive principle” Susan kommer att föreläsa, med utgångspunkt i den senaste forskningen, om varför det är viktigt att vi som tränare använder principen om minst inkräktande, mest tilltalande metod när vi väljer hur vi ska påverka och förändra beteenden hos våra djur. Hon kommer att gå igenom forskning som jämför negativ och positiv förstärkning vid träning av flyktmotiverade beteenden och granska olika träningsupplägg. Dessutom kommer hon att guida vårt community till bättre sätt att vara oense när oenighet existerar kring metodval! 

Susan går upp i svinottan hemma i Utah för att föreläsa live för oss och jag är väldigt, väldigt glad för att skandinaviska hästmänniskor nu får möta Susan. 

I en drömvärld skulle en ju önska att den ilskna bisvärm som attackerade influensern Therese Lindgren under veckan också fick sig lite etik, forskning och inlärningspsykologi till livs. Jag ska ärligt erkänna att jag inte hört talas om Therese förrän min mobil började vibrera på ett märkligt sätt för någon vecka sedan. Det är möjligt att jag bott under en sten i det hänseendet. Men i alla fall så började den privata mobilen hoppa runt på skrivbordet på ett irriterande sätt på jobbet. Det visade sig att jag har avisering på när vi får nya följare på föreningens instagram. Det har på intet sätt varit störande tidigare då vi växer stadigt men inte dramatiskt. Men nu fick vi ett helt gäng nya följare på en timme och det visade sig bero på att en av våra medlemmar taggat föreningen i ett inlägg hos Therese. Therese efterlyser nämligen “någon ryttare som rider bettlöst, utan sporrar och spö och som använder belöningsbaserade metoder för inlärning och inte positiv bestraffning/negativ förstärkning och som vill ha hjälp att ta hand om någon pensionär”

Det kan hon  tydligen inte göra utan att få 1500 kommentarer och en uppsjö DMs. Inte med förslag om lämplig häst att hänga med! Nej, merparten vill tala om att sådana ryttare inte finns och att Therese är allmänt dum i huvudet som tror att det går att rida och umgås med hästar på det viset. Några är till och med så kreativa att de gör tiktokfilm om hur tokigt det skulle bli om de skulle rida som Therese föreslår.  För det går ju inte…. Eller?

Therese egen kloka  analys i ett senare inlägg är att de flesta som blivit upprörda och otrevliga är unga personer som inte har tillgång till information om att det finns alternativa sätt att träna häst. Arga påståenden om att Therese borde läsa på, det är inte bestraffning att använda ett spö, det är ett hjälpmedel, gör ändå Therese förvånad över att hästmänniskor har så obefintliga kunskaper i inlärningsteori. Men som hästmänniskor blir vi tidigt inskolade i ett helt annat språk vad gäller de metoder vi använder för att påverka hästens beteende. En vokabulär som vi får lära oss är sanningen om hur hästen ska hanteras -  med hjälper, inverkan, korrigering och ledarskap -  inte med negativ förstärkning och positiv straff. Den bistra sanningen är att om vi talar om för barnet vilken funktion spöet har så vill kanske barnet inte använda spöet. I stället säger vi till barnet att allt som eventuellt känns lite motigt och tveksamt i ett empatiskt barnhjärta måste ändå genomföras, annars blir hästen FARLIG och du är inte en DUKTIG hästtjej. Så kommer någon och påstår att allt du gjort och kanske fortfarande gör, som inte är så trevligt för hästen, kanske inte ens behövs! Det finns andra sätt! Då blir det för många enklare att försöka skjuta budbäraren än att lyssna på budskapet. Det var en anledning till att jag valde att skriva om just kognitiv dissonans i ett av mina första blogginlägg här. Föreningen BHIS tackar Therese för sin tålmodiga folkbildande insats som visar på det absurda i att hästar bemöts med en helt annan etisk måttstock än våra andra husdjur. Vi önskar också alla nya följare varmt välkomna till våra konton och hoppas att ni ska trivas i en miljö där vi inte gör skillnad på djur och djur! 

För vi finns, numera över hela landet, vi som rider bettlöst, spölöst och sporrfritt. Som umgås med hästar och tränar dem med moderna etiska metoder baserade på positiv förstärkning.  

Och skulle det vara någon som läser det här och som verkligen vill träna och umgås med hästar belöningsbaserat men saknar egen häst, så har jag en annons om medryttare ute just nu. Mörka, kladdiga november är väl den perfekta månaden för att se om någon är av det rätta virket….

Brukar du funderar på vad din häst tycker om er träning och samvaro? Har det betydelse för dig hur hästen upplever det? Det skulle jag tro, annars skulle du inte vara här och läsa.   Men även om vi alla bryr oss om hur hästen känner så kan vi ha väldigt olika tolkningar av vad hästens beteenden och uttryck säger oss om vad den upplever.  Vi kan också tänka ganska olika kring hur stor betydelse hästens egen upplevelse faktiskt ska få ha i våra val av metoder. 

En missuppfattning om belöningsbaserad hästträning som verkligen stör mig, är idén om att belöningsbaserat skulle innebära någon slags allmän låt-gå-mentalitet. Jag skulle verkligen önska att alla som fått för sig att “klickermänniskor” låter sina hästar löpa amok utan styrning och utan hänsyn till omgivning eller hästens eget väl och ve, hade varit med och lyssnat på vår medlemsföreläsning i veckan om "Säkerhet inom belöningsbaserad hästträning". Anne Dirksen, som driver företaget Relationsbaserad hästträning gick pedagogiskt igenom hur vi inom belöningsbaserad träning hanterar allt från akut oförutsedda situationer till systematisk förberedelse och träning inför utmanande situationer.  Extremt matnyttig föreläsning och även en gammal R+ räv som jag fick ny inspiration. T ex att jobba lite mer strukturerat med Unnas olust inför att bli fasthållen direkt i grimman, ett perfekt träningsprojekt inomhus nu under  ruggiga vardagskvällar när det blåser halv storm och regnar småspik i sidled. 

Unna har äntligen börjat tycka att stallet är en helt ok plats att vara på. Vi har ju verkligen slitit med hennes brist på avspändhet därinne, men nu kan hon vara i boxen allt längre stunder utan stress och hon kan stå på stallgången och ge oss en hov utan att gå ned i ofrivillig spagat med övriga ben. En del i utvecklingen har varit den cirkelträning jag beskrivit i ett tidigare inlägg. En annan del tror jag är att det sedan en tid står en väldigt snäll och rar hästkille på längre boxvila.  När Unna kom till mig som åring  fanns det ett par andra vuxna hästar på boxvila som väldigt uttryckligt bad Unna fara åt pepparn så fort vi skulle in på stallgången. Det satte djupa spår i en liten nykomling på främmande mark.  Men nuvarande konvalescent utstrålar bara vänlighet och välkomnande. Det har han inget för med Dunnit, men på Unna fungerar det lysande. Vi tackar och tar emot och passar på att träna i stallet så mycket vi hinner.  

För ja, jag tycker det är viktigt att mina hästar tycker om träningen. Om de inte tycker om något som är viktigt för att de ska fungera tryggt och säkert så är det mitt ansvar att hitta sätt att träna det på som gör även den träningen till en positiv upplevelse för hästen. Att träna belöningsbaserat och att ta hänsyn till hästens upplevelse av träningen är INTE samma sak som att hästen hela tiden styr och bestämmer över träningen. Unna behöver kunna stå på box en stund (för att torka och bli ompysslad), hon behöver kunna stå på stallgången när hon blir verkad (för att vi värnar om hovis arbetsmiljö) och hon behöver kunna hantera att någon håller fast hennes huvud en stund (för att vi värnar om veterinärens arbetsmiljö). Om Unna själv fick bestämma innehåll i all vår samvaro så skulle vi vara ute på evighetslånga strosningar för att leta intressant mat och titta på spännande hästkillar, vi skulle prova att stå på allt som liknar en hovtarget och vi skulle muldutta på alla vi möter. Min uppgift som klickermänniska är att skapa samvaro och träningssituationer där ramarna inte känns så begränsande att Unna blir alltför frustrerad och där de uppgifter jag vill att vi ska jobba med blir så tilltalande att de också till slut ingår i Unnas repertoar av favoriter.

 “Ramar och kramar” gäller definitivt inom belöningsbaserad träning. Men ramar behöver inte infogas med fysiskt och/eller mentalt obehag. Kramar är rätt kassa förstärkare om du frågar hästen, så där adderar vi helst lite annat också.  

En spännande spaning hos Hästvälfärdsgruppen i veckan är att hästvälfärd tidigare mer fokuserade på avsaknad av obehagligheter, dvs god välfärd är att få slippa smärta, hunger, törst, rädsla osv. På senare tid har  forskningen intresserat sig för  en mer komplett syn på välfärd där också tillgång på positiva upplevelser anses nödvändigt för hästens välfärd. 

Vi lever i spännande tider när det gäller utvecklingen kring hur vi ser på djurens roll och välbefinnande i vårt samhälle. 

Därför ska det bli extra intressant att lyssna Renate Larssens kommande föreläsning “Vad tycker hästen om träningen och spelar det någon roll?” på BHIS-dagarna 2024 “Eftergift eller belöning”. Renate kommer då att föreläsa om operant betingning ur ett historiskt perspektiv och ge oss nya insikter om hur vi kan tillämpa inlärningsprinciperna med utgångspunkt i de senaste årens etologiska forskning.

Renate är utbildad etolog och specialist på hästens beteende. Hon doktorerar just nu vid University of Leicester, där hon forskar i djur-människa-relationer ur ett historiskt perspektiv. Hon jobbar även med beteendeutredning och rehabilitering av hästar, och har ett särskilt intresse för hästar med svår aggressions- och rädsloproblematik. Renate är en flitigt anlitad expert på hästars beteende i olika svenska och internationella hästmagasin. Här kan du läsa texter skrivna av Renate själv och även länkar till hennes publicerade studier.

Renate är just nu Månadens etolog hos Sveriges Akademiska Etologer och där kommer hon under november att göra inlägg där hon berättar hur vi med hjälp av etologi kan studera djur i det förflutna och förstå djurens historia på nya sätt. Inläggen kommer bl a.  att handla om dinosaurier och om vikingatida hästar på resa!

Kanske behöver vi inom det belöningsbaserade communityt oftare påminna oss om det historiska perspektivet för att bättre förstå den ilska och det motstånd som vi ibland stöter på? I hundratals år så har hästar och andra djur huvudsakligen tränats med negativ förstärkning och straff. Förändring är svårt och utmanande och människor tenderar att försvara status quo. Mary Hunter,som föreläste på BHIS-dagarna 2023, citerar i sin blogg den amerikanske historikern David Freeman Hawke som berättar om forna tiders bordskick och måltidsvanor.

Skedar var det bestick som ansågs nödvändigt vid matbordet. Knivar, om de fanns att tillgå, var spetsiga och användes för att spetsa mat från det gemensamma serveringsfatet. Gafflar dök inte upp förrän på 1700-talet. Det fanns då de som ansåg att gafflar var djävulens påfund och att Gud inte skulle ha gett oss fingrar om det var tänkt att vi skulle använda sådana instrument. 

Mary uppmanar oss att tänka på att även om belöningsbaserad träning blir allt vanligare så är människor generellt skeptiska till förändring. Människor har under väldigt lång tid skolats att tänka att det inte går att träna djur utan att använda korrigering och straff. Det kan kännas tungt och trist att möta den inställningen när en själv har helt andra erfarenheter och kunskaper. När en till och med har forskning att backa upp sina åsikter med. Men Mary uppmuntrar oss att bara le och tänka på att det för några hundra år sedan fanns folk som blev hånade för att de åt med gaffel. Tänk på din klicker som en gaffel, snart i var och ens hand. 

För samhällets syn på hästar, hästträning och hästhållning är i förändring. Om du vill vara en aktiv del av den förändringen så är mitt hetaste stalltips att du anlitar en tränare, går en introduktionskurs och tar lektioner så du och din häst får en trygg och säker start. En annan missuppfattning som också verkligen stör mig är nämligen idén om att belöningsbaserat eller klickerträning är något en kan lära sig själv genom gratis youtubeklipp och frågor i något forum. Om du bestämt dig för att börja med dressyr, WE, western eller något annat du inte provat förut så är det givet att du behöver en tränare och någon form av utbildning för att det ska bli bra resultat. Men det verkar finnas någon märklig tanke om att det ska gå att lära sig belöningsbaserat, som är ett helt nytt förhållningssätt där en ofta ska göra nästan tvärtemot vad en tidigare lärt sig, alldeles på egen hand och helst gratis. Men här skiljer sig inte belöningsbaserat från någonting annat nytt du ska lära dig. Som nybörjare behöver du tillgång till erfarna personer som kan guida, stötta och peppa så det blir tryggt, harmoniskt och roligt för alla inblandade. 

Att vara medlem i föreningen BHIS är inte hela lösningen. Vi är en samlingsplats och vi vill ge våra medlemmar en plattform där de kan hämta mer kunskap och träffa olika tränare och experter. Men vi ersätter inte behovet av att ha en egen tränare eller mentor på regelbunden basis. 

Följ gärna föreningen i våra sociala medier, kontakta en tränare från tränarlistan, bli medlem, anmäl dig till BHIS-dagarna! Alla  länkar finns på hemsidan! 

Kallblodshäng i hagen

Det har varit extremt mycket föreningsarbete och lite lite egen hästtid senaste veckan. Anledningen är att vi blivit klara med programmet för vår digitala konferens BHIS-dagarna 2024 och äntligen kan lansera det för våra medlemmar och alla andra intresserade. Det är mycket fix och jox med att göra allt grafiskt till sociala medier och hemsidan och vi är alla glada amatörer på området. Därför hade det ju varit skönt om vi bara hade fått ägna oss åt att lära känna Canva Pro och försöka få kläm på om annonsering träffar bäst målgrupp via reels eller traditionella inlägg på Instagram och Facebook. Men vi har också behövt reda i och värja oss mot diverse mer eller mindre genomskådliga scamförsök, som direkt tog fart när vi började annonsera. Usch, vad onödig tid och stress det har konsumerat och så sur jag blir på skurkar som vill lura oskyldiga människor och ideella föreningar! 

Men nu ska det här inte få överskugga att vi är extremt stolta över programmet och föreläsarna vi har anlitat! Temat för BHIS-dagarna 2024 är “Eftergift eller belöning?” 

Vi ska försöka att på olika sätt belysa den diskussion som finns kring negativ förstärkning och dess vara eller inte vara inom belöningsbaserad träning. 

Går det att träna häst helt utan att använda negativ förstärkning? Det behöver ni inte anmäla er på konferensen för att få svar på. Jag kan svara direkt - nej, även hos en hardcore R+ person som undertecknad så förekommer inslag av negativ förstärkning. Grejen för mig, och för de flesta andra som tränar belöningsbaserat, är att jag vill hålla de interaktionerna till ett absolut minimum. Men hur mycket är ok? Hur stort får ett minimum vara? 

För de allra flesta som börjar prova på att träna mer belöningsbaserat så förekommer inledningsvis och kanske under en lång tid framöver olika varianter av mixad träning. Dvs ens nya metod med belöningar blandas helt eller delvis med ens tidigare tryck och eftergiftsbaserade träning. Men hur gör en det på ett etiskt och förutsägbart sätt som gör träningen rolig och harmonisk för både häst och människa?  Finns det för- och nackdelar med att fortsätta blanda olika typer av förstärkning? Och hur vet vi om ett beteende upprätthålls av negativ eller positiv förstärkning? Är det eftergiften eller belöningen som är det viktigaste för hästen efter beteendet?

Allt detta och mycket mer hoppas vi få svar på av våra forskare och tränare som kommer att föreläsa och visa! Åh, vilka toppnamn vi har bokat! 

Först ut kommer att vara vår programpunkt “An evening with Alexandra Kurland” där vi får träffa en av de verkliga pionjärerna inom hästträning med positiv förstärkning. Det är nu 25 år sedan hon gav ut sin första bok Clicker Training for Your Horse. Det är 14-15 år sedan jag åkte till USA för att få höra och träffa henne live på Clicker Expo.  På den tiden fick en vara med i sk. mailinglistor för att få utbyta erfarenheter med andra som klickertränade hästar. Det var också Alexandras böcker och  murriga VHS-kassetter som utgjorde ens inspirationsmaterial. Tränare på hemmaplan fanns inte och digital undervisning var ännu inte uppfunnet! 

Jisses, vi suckar ibland över hur “folk” vill få tillgång till kunskap om belöningsbaserad träning helst utan kostnad när det idag finns en hel lista på svenska erfarna belöningsbaserade hästtränare som erbjuder träning både live och online. Men på våran tid (vi gamlingar alltså) så var det egen experimentverkstad som var det enda alternativet.  

Jag ska erkänna att jag då faktiskt hade lite svårt med delar av Alexandras material. Jag lärde mig klickerträning på hund, framför allt genom att gå en instruktörsutbildning hos Canis i Norge som jag sedan jobbade för i flera år. Det var också där jag träffade klickertränade hästar för första gången och bestämde mig för att nu börjar mitt liv med häst om, på helt nya premisser. Alexandras material var som sagt det enda undervisningsmaterial och litteratur som då fanns tillgänglig. För mig var det lite skavigt att den form av klickerträning för häst som Alexandra förespråkade hade mycket mer inslag av tryck och eftergift än vad jag kände var kompatibelt med vad jag ansåg vara genuin klickerträning baserad helt på positiv förstärkning. Jag fortsatte, precis som många andra,  att blanda och mixa i min hästträning men för mig var det en skillnad mellan att använda tryck/eftergift i sådant min häst redan kunde sedan tidigare träning och sedan addera en belöning för att göra det mer motiverande jämfört med att lära in nya saker med kombinerad negativ och positiv förstärkning. Men det tog som sagt några år att reda ut det där och det blev huvudsakligen Carolina Fransson uppgift när våra vägar korsades! 

Sedan den första boken 1998 har det blivit några till, och Alexandras senaste bok kom ut 2023 och heter  “Modern Horse Training - a constructional guide to becoming your horse’s best friend”. 

I vårt samtal under “An evening with Alexandra Kurland” ser jag fram emot att få höra hur Alexandras träningsfilosofi utvecklats genom åren, hur hon ser på negativ förstärkning idag jämfört med tidigare och hur hon tänker kring t ex inlärning av olika taktila ridsignaler för att undvika att de uppfattas som eskalerande tryck av hästen. Om det är någonting jag vet om Alexandra så är det att hon är en väldigt ödmjuk och generös person som drivs av sin passion att hjälpa hästar till mental och fysisk balans för långa,  hälsosamma liv. Det ska bli roligt att få diskutera med en av de verkliga pionjärerna och förebilderna inom det som idag är belöningsbaserad hästträning.  Jag älskar också Alexandras tanke om att låta alla sina gamla resurser finnas kvar online,  även när de inte representerar hur hon tränar idag, eftersom hon tänker att de kan vara till hjälp för någon som är på en helt annan plats i sin resa mot en mer etisk och modern träningsmetod. Här tänker jag att vi har något att lära om respekt och tolerans för att vi alla är på olika ställen i vår utveckling och vårt lärande. 

Jag ser verkligen fram emot vårt samtal och kommer att förbereda mig genom att läsa om både  den äldsta och den senaste boken från pärm till pärm samt lyssna ikapp på Alexandras fantastiska podd Equiosity. Där finns för övrigten annan av våra föreläsare som återkommande gäst - den briljanta Dr Susan G. Friedman, som jag får berätta mer om i ett kommande inlägg. Alltså, jag är så pepp på det här programmet att jag riskerar att bli så där olidligt positiv igen… 

Ungdomsstipendium

Vi går över till något rörande och fint istället. Ytterligare en av våra ungdomsstipendiater har skickat in sin stipendieberättelse. Så här berättar William, 11, om sin upplevelse på BHIS sommarläger. 

Först mamma Linnea:

Här kommer en liten hälsning från William, 11 år, som fick ungdomsstipendiet våren 2023. William har många djur hemma som tränas belöningsbaserat men hade haft lite svårt att komma igång och bli delaktig i träningen själv, fast han ville. Han valde att gå på ungdomslägret hos Stall Lyckoklövern under sommaren och det gav honom en otrolig "kick-start". Efter lägret har han kommit igång väldigt mycket med träningen på hemmaplan och har många egna idéer på hur och vad han vill träna, inte minst med kaninerna, som nu tränas belöningsbaserat allihopa på regelbunden basis! Väldigt skojigt!.

Sedan William:

Hej! Jag heter William och vill tacka för stipendiet!

Jag tyckte det var ett roligt läger. Jag fick många kompisar. Jag kände mig trygg. Jag lärde mig mycket. Jag lärde mig nästan alla namn på djuren. Jag lärde mig att klicka i rätt läge när djuret gjorde bra. Det fanns hästar, höns, en anka, getter och kaniner. Jag lärde andra saker som dom inte visste fast jag. Det var god mat på lägret. Det fanns alltid att göra något.

Nu här hemma tränar jag med mina djur och gör lite samma övning med dom som på lägret. Jag tränar med mina kaniner och det skulle jag inte göra om jag inte hade varit på lägret.

/William

BHIS styrelse kan inte nog tacka Stall Lyckoklövern som givit alla sina lägerdeltagare en så härlig och inspirerande upplevelse. Flera barn och deras föräldrar har verkligen berömt den inkluderande och trygga miljön och bara det är en sådan vinst och investering i våra ungdomar. Så vill vi att alla barn ska känna på alla ridläger! Att de sedan blivit inspirerade och fortsätter ha kul med sina hästar och andra djur på hemmaplan är bara bonus. 

Ungdomsmingel

På höstlovet ordnar vi ett digitalt mingel för våra ungdomar och vi hoppas att alla som kan från lägret passar på att titta in och säga hej till varandra! Alla andra intresserade personer under 18 år är också varmt  välkomna! Det blir quizz, träningssnack och möjlighet att ställa egna träningsfrågor till våra BHIS-tränare Elna, Patricia och Karolina som är med på träffen. Det går fint att ställa frågor om andra djur än hästar, sammantaget har vi vuxna som finns med på träffen tränat ganska många olika djur vid det här laget! Om du är under 18 men inte medlem i föreningen så får du gärna vara med på just den här träffen ändå, bara skriv till info@bhis.se och berätta vem du är så skickar vi länk till dig. 

Säkerhet

Ett annat viktigt event som äger rum nästa vecka är vår årligen återkommande föreläsning om säkerhet inom belöningsbaserad hästträning. En typ av kritik mot belöningsbaserad hästträning  som ibland dyker upp i kommentarsfälten är att matbelöningar gör hästar farliga. Sanningen är att all sorts dåligt utförd träning kan göra hästar stressade, osäkra och utagerande - oavsett metod. I den här föreläsningen kommer Anne Dirksen att reda ut fördomar och berätta hur du lägger upp din träning så att den blir trygg, säker och harmonisk för både häst och människa. 

Egen träning

De egna hästarna är inte bortglömda men har fått lite i underkant med egen träning senaste veckan. Vilket är lite tokigt eftersom jag samtidigt är inne i en efterlängtad coachningsperiod med Carolina. Nu kör vi varje torsdag under en period och då är det ju bra att hinna träna ordentligt mellan gångerna också. Det har ändå varit lite fina höstdagar men precis på Unnas lektion i torsdags blev det snöstorm och hästen blev lite av en giraff.  Hon brukar vara väldigt chill på ridbanan även när det är mörkt numera. Men iskall snö i sidled rätt in i öronen var tydligen överkurs, just där och då iaf. Hej höst… Lera, mörker och kladd. Sådan tur ändå att vi har coachingperiod nu och därmed lite extra inspiration att faktiskt brottas med elementen. 

Några arbetskamrater med förskolebarn pratade idag på lunchen om utmaningarna med att hämta hem leriga barn i bilen och jag tänkte tyst för mig själv att jag antagligen ser ut precis som deras barn varje gång jag åker hem från stallet. 

Ja ja, vi tar oss väl igenom det här även detta år! 

Följ gärna föreningen i våra sociala medier tills vi hörs nästa gång! @beloningsbaseradhasttraning

För många år sedan när jag var nyanställd på en relativt stor arbetsplats så lyckades jag utlösa inbrottslarmet när jag skulle lämna några remisser i utgående post på kansliet på väg hem. Larmet var verkligen öronbedövande, en sådan där hög drillande klocka som gjorde all tankeverksamhet omöjlig, trots fingrar instoppande i öronen. Några undersköterskor från vårdavdelningen kom så småningom springande och de visste vart man skulle ringa för att få stopp på eländet och avboka utryckningen från vaktbolaget. De var måttligt roade av att ha blivit störda och uppjagade i tron att det var inkränktare i farten. Jag skämdes över att ha ställt till det, ny på jobbet och allt. Men faktum var att ingen hade tänkt på att upplysa mig om att kansliet var larmat när den lilla handgjorda träskylten var vänd med texten ”Vi har gått för dagen!” utåt, och att larmet skulle gå även när man låste upp dörren med sin högst behöriga nyckel.  Efter denna traumatiska upplevelse såg jag noggrant till att bara gå in på kansliet när kanslipersonalen var på plats och dörren stod öppen. Om de t ex var på möte eller lunch och hade låst dörren, men inte larmat och vänt upp sin lilla skylt eftersom de skulle komma tillbaka, så gick jag inte in. Jag sparade min utgående post på rummet tills det var säkert att kanslisterna var på plats och själva ställt upp dörren. Jag vågade inte chansa på att det skulle kunna vara larmat och att de kanske bara hade glömt att vända upp skylten. Mitt undvikande beteende  - inte låsa upp dörren till kansliet – kvarstod under hela min anställning där.

Faktum är att jag idag, 20 år senare och på en helt annan arbetsplats, också har ett undvikande beteende gällande en dörr som ibland är larmad och som andra råkat utlösa.

Varför berättar jag det här? Vad i hela friden kan mina larmnojjor ha att göra med hästträning?

Jo, jag tycker att mina upplevelser med den där dörren ganska tydligt illustrerar några av problemen med straff.

Ett straff, eller som det också benämns i en del senare inlärningspsykologisk litteratur, en försvagning, är en konsekvens efter ett beteende som leder till att beteendet minskar eller upphör. Med inlärningspsykologisk terminologi är ett straff/försvagning som innebär att något tillförs som en konsekvens ett positivt straff. Positivt i bemärkelsen att något tillförs, adderas. Inte positivt i bemärkelsen önskvärd eller bra. Ett straff eller försvagning som innebär att konsekvensen efter ett beteende är att något försvinner kallas för negativ bestraffning/försvagning.

Exempel på positivt straff, dvs konsekvenser som tillförs och som gör att ett beteende på sikt minskar eller upphör – kan vara ett piskrapp, en knäpp på mulen, en verbal åthutning, en kick med skänkeln, eller i mitt fall ett högt och obehagligt ljud.

Exempel på negativt straff, dvs konsekvenser som innebär att något önskat och åtråvärt försvinner kan vara att hålla undan maten, gå ifrån hästen (om din närvaro är önskad av hästen), sluta klia hästen eller för en människa att få ett avdrag på veckopengen. 

OBS! På förekommen anledning, det är fortfarande straff/försvagning även om du själv väljer att kalla det för en korrigering eller en hjälp när du tillför ett obehag för att minska förekomsten av ett beteende. 

Straff KAN vara ett effektivt sätt att få ett beteende att minska eller upphöra. Mitt låsa-upp-låst kanslidörr-beteende upphörde ju omedelbart efter en enda administrering av obehagligt ljud.

Borde det inte bli betydligt mer effektiv träning om vi lär oss att dela ut vältajmade bestraffningar och bli av med oönskade beteenden i en enda repetition? Njae. Problemet är att straff i princip alltid också har biverkningar.

Ett straff måste för att påverka beteendet ha en viss intensitet av obehag, annars har det inte någon effekt på beteendet. Alltså är det obehagligt för mottagaren att uppleva en bestraffning. Det måste så klart ställas mot värdet för individen och omgivningen att ett oönskat beteende upphör. Hur mycket obehag kan man utsätta någon för i avsikt att få bukt med ett problem? Hur hårt kan man slå? Hur mycket kan man trycka med sporren eller rycka i kedjan? Var går din etiska gräns?

Men problemet med straff är inte bara intensitet i obehaget som delas ut. Förespråkare för straff vill gärna påstå att det är så enkelt som att väl avvägt och vältajmat obehag får ett beteende att upphöra – simsalabim.

Och det händer ibland, som med mig och den där dörren. Men väldigt ofta så glömmer man bort att beteenden inte existerar i vakuum. Beteendet har en funktion som förmodligen är viktig för individen. Om en väg stängs kommer individen att behöva leta efter andra sätt att få tillfredsställa behovet. Jag behövde fortfarande skicka post och jag hittade strategier för att kunna skicka post utan risk för obehag.

Många beteenden hos hästar och hundar fyller funktionen hitta och äta mat. Om vi delar ut straff för att hästen eller hunden sträcker sig efter eller tar mat som vi inte tänkt att den ska äta just nu, t ex höpåsar på stallgången, gräset på marken eller matrester på köksbänken, så är risken mycket stor att det hästen/hunden lär sig av straffet är att undvika att ta maten när människan är närvarande. Men den kommer att sträcka sig efter tillgänglig mat när den som delar ut straffet inte är närvarande. Det är t o m med så att beteenden som minskat genom bestraffning sedan kan öka i intensitet när den som delar ut straffet inte är närvarande.  Det finns ett evolutionärt värde i att passa på att förse sig med mat när mat är tillgänglig utan risk. Människor kan tolka detta som beräkning och ögontjäneri, men ur hästens eller hundens perspektiv handlar det inte om manipulation och ifrågasättande av något ledarskap, det handlar bara om att äta mat när mat finns utan risk för fara. Om det ibland blir farligt och obehagligt att äta när mat finns gäller det att bli duktig på att urskilja när faran är över och då passa på. Ren överlevnad, inget annat.

Vila och återhämtning är andra viktiga funktioner. Vi är väl många som någon gång suttit på ridskoleponnyn som ökar tempot när ridläraren närmar sig och sänker tempot när ridläraren är riktad åt ett annat håll. Vi säger att ponnyn maskar och är lat, medan ponnyn bara använder sina medfödda förmågor att hushålla med energi genom att urskilja när det är förhöjd risk för fara eller inte.

En annan påtaglig risk med att använda bestraffning är att den som blir straffad vill börja undvika den som delat ut straffet. Att använda sig av straff kommer att påverka relationen mellan den som delar ut straffet och den som får ett straff.  Så när du använder straff för att påverka beteende så måste du ta med i beräkningen att det samtidigt kommer att innebära en försämring av relationen.  Ett vanligt påstående för att försvara användning av bestraffning och hot om bestraffning är att prata om hur hästarna eller hundarna gör mot varandra. Och visst kan du se hur hästar både bits och kickar mot varandra i vissa interaktioner. Eller hur en hundtik tillrättavisar sin valp med en morrning. Men det som glöms bort i det sammanhanget är att djuren tillbringar tid med varandra 24/7 och studerar du deras tidsbudget är det en försvinnande liten del som används till aversiva interaktioner. (Om de inte hålls i begränsade och resursfattiga miljöer så klart. Att använda interaktioner mellan två hästar i en liten platt hage utan gräs och med fodring från Ikea-kassar 4 gånger per dygn som modell för hur hästar interagerar med varandra är som att titta på människor på sluten anstalt och säga att de är rollmodeller för mänskligt beteende.) När djur i en välfungerande flock ger varandra en åthutning för att komma åt en resurs eller säga till kompisen för att den kliade på fel ställe så har de ett ENORMT relationskonto att göra uttag från. Den enstaka otrevliga interaktionen kan vägas mot tusentals trivsamma, gynnande interaktioner under dygnet, veckorna, året. Har du den relationen till din häst? Hur stort uttag från relationskontot har du råd att göra om ni endast ses 1-2 timmar per dag? Det beror både på hur länge ni känt varandra och på hur trivsamt allt annat ni gör tillsammans faktiskt är för hästen.

En annan besvärande biverkning av straff är att det inte bara är utdelaren av straffet som blir förknippad med obehagliga upplevelser, även andra stimuli som finns närvarande i situationen kan  råka kopplas till den obehagliga upplevelsen.  Om vi t ex använder fysiskt obehag som skänkel, sporre, spö etc för att få en häst att gå förbi något som den upplever som skrämmande så kan hästen, trots att vi fick den att passera, koppla både platsen och andra stimuli till obehag som bör undvikas. Om hästen t ex reagerar med att stanna för att titta på en fladdrande presenning på grannens vedhög och sedan får uppleva fysiska obehag för att förmås gå förbi, så kan den nästa gång känna rädsla för vedhögen, hela garageuppfarten och nyplanterade astrar i kruka – bara för att det var stimuli som också fanns där när den blev straffad för att den stannade till och tittade på presenningen.

Det finns ett överlevnadsvärde i att snabbt identifiera och komma ihåg olika tecken i miljön på att det finns fara. Den förmågan träffar ibland helt fel och kopplar helt ofarliga, neutrala stimuli till fara. I mitt fall med den låsta, larmade dörren så var ju tanken att det stimuli jag skulle titta efter var skylten ”Vi har gått för dagen” men pga olyckliga omständigheter blev ju kopplingen för mig låst dörr = fara. Även om jag rent intellektuellt kunde resonera – ingen skylt, ingen fara – så hade jag som inte lust att chansa. Utifall.  Och jag är en människa. En häst tänker absolut inte chansa på den där krukan om det var där hans människa fullständigt tappade det och blev hårdhänt sist de passerade. Alltså vill han helst få gå åt ett annat håll fastän presenningen nu är borta.

Ytterligare en risk med straff är att det inte bara är det beteende som straffet avser som kan påverkas. Ibland minskar även andra beteenden som du inte avsett att straffa. Om du t ex har en häst som gärna kommer när du ropar på den i hagen men som buffar eller t o m nafsar lite när den kommer fram. Du bestämmer dig för att åtgärda beteendet du ogillar med några vältajmade fysiska daskar på mulen eller du kanske inte ens nuddar hästen men viftar med grimskaftet mot hennes huvud för att påverka beteendet buffa/nafsa. Kanske ser du att beteendet buffa/nafsa minskar men också att beteendet komma till dig förändras. Hästen kanske kommer mer sällan, långsammare eller inte ända fram.  Det var ju inte din avsikt men du har råkat få en biverkan av straffet för buffa/nafsa.

Ett av de största problemen med straff är att straff inte leder till någon inlärning av vad hästen/hunden/människan ska göra i stället för det oönskade beteendet. Vilket bara ökar risken för att häst och människa hamnar i nya situationer där människan känner behov av att straffa fler oönskade beteenden eftersom hästen fortfarande inte gör ”rätt”. Att bli straffad för ett beteende innebär inte automatiskt att du vet vad du ska göra i stället, vare sig du är häst, hund eller människa.

För dig är det logiskt att hästen skulle uppleva minst obehag av att bara stå stilla vid uppsittningspallen medan du klättrar ombord. Det är ju det en häst ska göra vid uppsittningspallar - stå stilla – hur svårt kan det vara? Men i stället för att en enstaka vältajmad tillrättavisning leder till häst som omedelbart slutar trampa runt och faktiskt stå stilla så ser en ibland hästar och människor hamna i långa kedjor av beteenden runt pallen som korrigeras med olika tillrättavisningar och till slut en häst som tycker att både pall, människa och uppsuttet arbete är saker som helst borde undvikas helt och hållet om det går. Om fokus och tid i stället lagts på att metodiskt förstärka ”stå stilla med huvudet rakt fram vid pallen” hade situationen blivit trevligare för alla inblandade. Om du väljer att påverka önskade beteenden med positiv förstärkning så förvinner många oönskade beteenden av sig självt, utan bestraffning. Helt enkelt därför att det sker en faktiskt inlärning om vad som är önskat beteende i en given situation. Hästen kan inte stå stilla med huvud rakt fram och trampa runt samtidigt. Han kan inte buffas och bitas heller med huvud rakt fram. Väl förstärkta grundbeteenden löser problem innan de ens har uppstått. Och den enda biverkningen är att träning med positiv förstärkning leder till insättningar på relationskontot i stället för uttag.

Så trots alla dessa kända biverkningar, varför fortsätter vi använda straff för att påverka beteende?

Svaret ligger i vår egen förstärkningshistorik. Vi har från unga år lärt oss att vi ska bestraffa hästen när den gör oönskade saker. Vi applicerar också mänskliga moraliska värderingar på djurs beteenden och vår mänskliga kultur säger oss att dåliga beteenden som att stjäla, skada eller försöka undvika arbete ska ha straff. Men varken hästar eller hundar stjäl, maskar eller ägnar sig åt skadegörelse. I deras värld finns inte äganderätt eller arbetsmoral. Att ta tillfällen i akt, att undvika obehagligheter och att prova vilka beteenden som ger resultat är överlevnadsstrategier.

Vi är duktiga häst- eller hundmänniskor när vi reagerar och agerar. Vi känner oss handlingskraftiga. Vi får beröm och uppskattning för det. Vi får också förebråelser och kritik från omgivningen och kanske oss själva om vi inte använder straff för att på verka oönskade beteenden. (Om Hippson upplåter ett kommentarsfält till det här inlägget så lovar jag att där kommer att finnas kommentarer av typen Man Måste Faktiskt Få Säga Till och Hästar Blir Farliga Om Man Inte…. ) Så oavsett den faktiska effekten på det oönskade beteendet hos hästen så upplever vi att vårt eget beteende ”utdela ett straff” får förstärkning, både positiv (Duktig Hästmänniska) och negativ (undvika vara Dålig Hästmänniska)

Jag säger inte att du aldrig någonsin ska straffa ett beteende. Jag säger bara att innan du gör det bör du först fråga dig själv

• Vilken funktion fyller det oönskade beteendet och kan jag ändra på förutsättningarna så att hästen inte har behov av att utföra det oönskade beteendet?
• Vad är det jag faktiskt vill att hästen ska göra i stället för det oönskade beteendet?
• Kan jag i stället förstärka andra önskade beteenden som gör att det oönskade beteendet avtar eller försvinner?

Om du har svaret på ovanstående frågor så finns det ingen poäng alls med att använda straff för att påverka beteendet.

Men om du ändå vill använda straff behöver du också fundera på följande:

• Är det etiskt försvarbart för mig att dela ut ett tillräckligt obehagligt straff för att beteendet ska minska/upphöra?
• Kommer beteendet att upphöra eller bara döljas/hållas tillbaka när jag är i närheten?
• Har jag råd med det här uttaget från vårt relationskonto? Är jag beredd att ta risken att jag uppfattas som obehaglig att vara med och att min häst/hund helst vill undvika att vara nära mig om den kan välja?
• Är jag beredd att ta risken att hästen/hunden kopplar ihop obehaget av straffet med platsen och andra stimuli och i framtiden blir rädd eller osäker i den miljön?
• Är jag beredd att ta risken att även andra, önskade beteende kopplas till obehaget och också blir försvagade?
• Gör jag det här för att jag faktiskt tror att det kommer att förändra beteendet eller gör jag det för att känna mig duktig och/eller undvika kritik?

Alla metodval kommer med biverkningar. Genom att göra medvetna riskkalkyler slipper du vara ett offer för din egen förstärkningshistorik!

Som jag nämnde i förra inlägget så har jag även roligt på jobbet! Jag stöter ofta på uppfattningen att mitt jobb är svårt och tungt. Självklart blir jag berörd av att möta ungdomar som har det besvärligt. Men det finns en sådan kraft i att få jobba tillsammans med andra för att göra skillnad. Min arbetsplats går nu in en stor långsiktig satsning på att implementera PBS - Positivt beteendestöd, för att bli ännu bättre på att göra skillnad för våra ungdomar. 

I och med det pratar vi ännu mer inlärningspsykologi på jobbet, och det tycker jag ju är superkul! När jag och min kollega höll en introduktionsföreläsning introducerade vi LIMA - hierarkin för procedurer för beteendeförändring  - som jag hänvisat till här i bloggen flera gånger. Det är alltså en lika aktuell modell för arten människa som för arten häst (och alla andra arter vars beteende du önskar påverka! )

Något som verkligen tagit fäste nu hos mina arbetskamrater är vikten av arrangerade antecedenter. Dvs säga hur vi tillrättalägger en miljö eller situation så att det blir lätt att göra rätt. Eller som vi nu säger till vardags  - vi krattar manegen! Att först se till att grundläggande behov är tillgodosedda och sedan arrangera miljön så att det önskvärda beteendet blir enkelt att välja kan göra att det inte ens behövs några särskilda träningsplaner för beteendet vi vill ha (och oönskade beteenden upphör av sig självt när individen inte längre känner sig frustrerad och otrygg).

Exempel på hur man gör det på HVB:t kan t ex vara att se till att det alltid är nära till en papperskorg så att det blir lätt att slänga sitt skräp. Ett annat exempel är att göra sig av med en stor soffa och skaffa sköna fåtöljer i stället, så försvinner genast konflikter om personligt utrymme framför tv:n. Att kratta manegen för högre skolnärvaro kan vara att serva med lite frukost på rummet och kanske skjuts till skolan till någon som tycker det är tungt att komma iväg. 

Olika exempel på att tillrättalägga miljön för sin häst kan vara allt från att ta med en kompis in när hästen ska skos om den tycker det är oroligt att vara själv i stallet till hur en placerar ut rekvisita på ridbanan för att få chans att klicka en viss rörelse. Med Unna, som är obotligt nyfiken och social, kan tillrättaläggande av miljö i ett möte på vägen vara att hålla en target framför hennes mule så att hon kan dutta på den i stället för att dutta på den vi möter. Vi har en massa saker som vi vill att hästen INTE ska göra - Unna ska inte gå på stallägarens gräsmatta, hon ska inte boppa på okända personer, hon ska inte stoppa huvudet i någons kasse osv. Huvud rakt fram är ett bra beteende. I en frestande situation blir det ännu lättare att hålla huvud rakt fram om det finns en target som riktmärke. Det betyder inte att jag för all framtid kommer att hålla en target framför henne vid ett möte, det betyder bara att jag krattar manegen för en gedigen förstärkningshistorik för att hålla huvudet rakt fram vid möten. Både när det gäller häst och människa kan det vara vanligt att folk uttrycker oro för att tillrättaläggande av miljön och situationen ska skämma bort och göra det svårare på sikt. Men i själva verket kan det vara förutsättningen för att beteendet alls ska hända och få chans att förstärkas. En ungdom som fått frukost i magen och skjuts till skolan har större chans att få uppleva förstärkning av skolbeteenden än en som ligger hungrig kvar i sängen. En häst som känner sig lugn och trygg i stallet med en kompis har större chans att få positiv förstärkning för stå på tre ben med det fjärde i hovis hand än en som oroligt trampar omkring på stallgången. 

För att göra det lätt att göra rätt för sin häst redan på nivå ett och två i hierarkin för beteendeförändring så erbjuder föreningen BHIS en föreläsning om “Tillämpad etologi för hästtränare”med fenomenala Karolina Westerlund den 17 oktober. Karolina hjälper djur att trivas och må bra i människornas värld. Kom och lyssna för inspiration om hur du kan göra tillvaron berikande och begriplig för din häst, och på köpet få en häst som bättre hanterar oväntade och potentiellt läskiga händelser. 

Annat roligt på gång i föreningen just nu är att det är dags för höstens ungdomsstipendium. Två gånger per år delar föreningen ut ett stipendium till en medlem som ännu inte fyllt 18 år för att finansiera träning för en belöningsbaserad tränare. För att kunna träna belöningsbaserat har det i princip varit nödvändigt att ha tillgång till en egen häst. Men i våras hade vi möjlighet att dela ut stipendium till barn som ville åka på belöningsbaserat läger hos Stall Lyckoklövern. Så här berättar tioåriga Diana om sina upplevelser som stipendiat på sommarlägret:

Det var så himla kul på Lyckoklövern och jag har blivit mycket säkrare på klickerträning och blivit bättre. Vi började med att träna en häst. Det var jättekul att träna hantering och det gick jättebra.  Jag och en annan tränade tillsammans och vi hade jättebra samarbete. Vi fick även träna lite andra saker och fick testa en annan häst. Jag och kompisen jag samarbetade med träning att gå upp på lastpallar och lite andra små trix.  Det var jättekul. 

När jag kom till lägret var jag jättenervös men alla var så trevliga att det gick snabbt över.  Först blev jag förvånad över att getterna gick lösa men de var jättesnälla och gosiga. Jag har faktiskt aldrig klappat en get förut. 

Jag har blivit säkrare på att använda targets.  Jag hade faktiskt inte tränat så mycket med target innan men det var inte så svårt. Allt var roligt på Lyckoklövern tyckte jag. Jag ville dit för att lära mig mer om belöningsbaserad träning och det verkade jättekul. Det var kul att träna getterna också men det var lite svårare! Jag hade ju som sagt aldrig tränat en get förut. Jag tyckte det var lite läskigt i början att träna hönsen men de var jättesnälla!  De var nog näst svårast att träna!  Jag  hade inte tränat höns innan heller. De djur jag mest tränat hemma är nog häst och hund och lite kanin hos min kompis. Men kaninerna på lägret var svårast!  De var mer gossugna än träningssugna. Det var lite kul för kaninerna ville först sova,  sen gosa,  sen träna.  Sen höll de på så men det var okej, de var ju jättemysiga ändå. När ens föräldrar kom och skulle hämta en så ville man verkligen inte! Jag ville stanna på Lyckoklövern för alltid!  Lyckoklövern är bäst - ingen protest! 

Om du eller någon du känner också vill söka BHIS ungdomsstipendium så hittar du all info och ansökningsformulär på hemsidan. Sista ansökningsdag för hösten är den 8 oktober. 

Glädjande nog har det på sistone tillkommit fler verksamheter som erbjuder belöningsbaserad hästträning  för barn utan egen häst. I Kiruna har vi nu Hästskola i Norr och i Linköping drar Stall Kungskvarn igång en ungdomsgrupp för dig mellan 9-15 år. 

Jag är väldigt glad för den här utvecklingen som gör det möjligt för ännu fler unga personer att få träna hästar belöningsbaserat. Tack Karolina, Patricia, Elna och Sandra som krattar manegen för framtiden!

”Hej och välkomna till den odrägligt positiva bloggen, där vi inte bara tränar häst med positiv förstärkning utan också har en påfrestande peppig syn på livet!”

Dunnit tränar framåt

Lite så känns det när jag ska försöka samla mig i ett blogginlägg just nu.

Jag är nog lite oförskämt uppåt nu för tiden? Min psykologkollega (konstant sömndepriverad småbarnspappa) antydde det i fredags.

Att vara i princip smärtfri utan piller och att både orka jobba heltid och orka med hästarna känns så befriande. Jag har t o m haft kvällar när jag tagit ett litet extra  pass med dotterns häst också när jag är klar med mina egna två. Bara för att han är så gullig när han kommer och frågar om han också kan få träna! 

Vilket tufft år det har varit! Nu känner jag tydligt att jag är ute på andra sidan och tänker tillåta mig själv att vara lite hög på den känslan ett tag. Jag tycker faktiskt att livet är helt underbart, jag har roligt på jobbet, jag har roligt i stallet, jag har det gott hemma! Jag har börjat våga boka in sociala saker som weekend med vänner och biljetter till olika events - för nu vet jag att jag kommer att orka och klara det utan smärta. 

En påminnelse om hur ont jag faktiskt haft kom oväntat när jag skulle på en uppföljande röntgenundersökning härom veckan. När jag kom till röntgenavdelningens väntrum på Akademiska märkte jag plötsligt att jag hade puls och stresspåslag i hela kroppen. Sist jag var i det väntrummet kunde jag inte sitta alls i de här möblerna och fick vanka av och an för att det gjorde för ont att stå stilla. Väntrumsmiljön hade alltså en omedelbar koppling till smärta/obehag för mig trots att jag inte alls hade ont denna dag. Hade jag agerat på mina känslor hade jag vänt i dörren och gått ut igen. Nu kunde jag som människa resonera med mig själv, förstå vad som hände i min kropp  och komma fram till att mitt stresspåslag inte var relevant här idag.  Jag kunde förstå att det  inte skulle göra ont i dag och att det var smartast att stanna kvar och få undersökningen gjord. Jag kunde t o m tänka att det var intressant att få en sådan tydlig illustration av klassisk betingning att jag tog en bild på väntrummet att använda i föreläsningar…

Den förmågan har inte våra hästar när de har  fått obehagliga associationer till olika saker i miljön. Hästen kan inte förstå att dagens klinikbesök bara är en uppföljning som inte kommer att göra ont, och vi kan inte förklara det för dem heller. Så vi behöver åtminstone respektera deras stresspåslag utan att tycka att de är drama queens som fjantar. 

På veterinärtemat har Unna tyvärr kommit ut som vaccinationsskeptiker. Hon behövde två olika sprutor sist och sa bestämt nej till att bli stucken igen efter den första. Veterinären var mån om att göra sitt jobb och “lyckas” men jag valde att avbryta för att inte bygga upp ännu mer aversion. Jag kommer aldrig att tycka att en veterinär inte har gjort sitt jobb väl om hen inte lyckas spruta min häst. I stället är det ju jag som av olika anledningar inte  har lyckats förbereda hästen tillräckligt väl för uppgiften att få två sprutor efter varandra. Sticket i halsen är inte tillräckligt väl motbetingat. Okänd person vid halsen blev snabbt signal för nu gör det strax ont. 

Mitt jobb, inte veterinärens, att se till att det går bättre nästa gång!

Turligt nog fick jag fin träningsinspiration i den ganska nya podden Modern hästträning! Där finns två avsnitt som gästas av Eva Bertilsson,  drottningen  av frivillig hantering! Getterna på Stall Lyckoklövern ska avmaskas och poddgänget ska hjälpa till. Relevant för hästträning? Ja! 

Så med inspiration därifrån så gjorde jag ett omtag med Unnas “vara i stallet” träning. Hon har alltid varit superspänd när hon ska vara inne i stallet. Dels är det för flera hästar ett lite utmanande stall rent visuellt. Vi människor tycker sjöutsikten är underbar. Ovana  hästar tycker att de kliver in i en annan okänd dimension och vill genast tillbaka till det trygga välkända. Första tiden Unna som nyanländ åring kom in i stallet fanns där också två hästar på boxvila som bad henne sticka och brinna så fort hon skulle vara i stallet en stund. Oerhört stressande för en liten tjej som precis lämnat sin flock. Så vi fick ingen bra start där helt enkelt. Lägg sedan till att spänd häst lättare halkar till på stallgången på sina stela ben. Spänd häst som hoppar till för något ljud  puttar omkull något som skramlar . Osv. Det blir onda cirklar och självuppfyllande profetior. Därinne kan dåliga saker hända - japp, det gjorde det. 

Jag har så klart försökt göra stallet till en härlig plats med god mat och mys - med klen framgång.

Men nu har jag helt struntat i att försöka få Unna att ”bara vara” i stallet och lagt allt fokus på att passera igenom det. Vi har helt enkelt gjort cirkelträning av det genom att använda välförstärkta beteenden som hov- och multargets. 

En av våra targets!

Vi har vår trygga pausstation på en stol precis utanför och sedan går vi till olika targets och matbyttor utplacerade  utanför och i stallet, in genom spolplatsen, vidare genom stallgången och ut genom vanliga porten tillbaka till paus.

Unna förväntas inte stanna länge på varje station, ett eller ett par klick bara, sedan går vi vidare. Redan efter de två första varven på slingan blev hon mer avslappnad och började röra sig på ett helt annat sätt.  Vi har kört ”stallslingan” några kvällar i veckan och det har verkligen givit resultat. 

Olika hovtargets som råkade finnas på plats! Stenarna går också att använda till hovtargets för barfota häst! 

Unna började själv välja att ha kroppen kvar inne i stallet när hon kom till pausstolen. Vi började lägga till gå in i en box till slingan.

Så när veterinären kom tillbaka några veckor senare utspelade sig följande scenario.

Unna gick sin slinga och fick belöning på sina olika stationer, in i en box, in kom veterinär och stack sprutan, godis för det. Även veterinären fick ge lite godis. Så gick vi ut igen. Nu skulle jag lite raskt byta häst eftersom även Dunnit skulle ha en spruta. 

Men Unna ville köra slingan flera gånger och blev lite frustrerad när vi bytte riktning mot hagen. Hon ruskade på huvudet och ville vända. Då möter vi vår hovformsspecialist Ellen på väg upp till stallet. Unna fick sin pedikyr dagen innan så det är inte dags igen idag. Men det förstår ju inte Unna som tycker att hovvård med Ellen är PAARTEEY!  Så nu drabbas Unna av total FOMO och vill ingenting annat än att gå tillbaka till stallet. Jag får använda all min targetlist och maxade belöningar för att överhuvudtaget få med mig Unna i ziczac tillbaka till hagen. Uppe på stallbacken står en veterinär och undrar  varför människan använder spöet framför hästen när hästen inte vill gå fram. Det kändes just då lite skönt att kunna erbjuda Dunnit som sista patient för dagen, eftersom hon tar sina sprutor utan krumbukter. 

Men egentligen bjuder jag mer än gärna på sådana här spektakel när orsaken är att hästen själv vill tillbaka och vara delaktig. För mig är det att ligga helt rätt i träningen av att vara med om något obehagligt. Vi kommer att jobba vidare på samma spår! 

Om någon undrar så gjorde jag bedömningen att jag inte skulle  hinna träna in ett helt frivilligt ta spruta beteende med startknapp, och därför valde jag det här upplägget med ett visst överraskningsmoment invävt i ett välförstärkt scenario. 

Lyssna på poddavsnitten 3, Bonus och 4 hos Modern Hästträning för fler diskussioner om hur en kan tänka kring träningen av obehagliga moment. 

En annan intressant tråd som lyftes där handlade om att kunna glädjas åt att andra delar med sig av smarta träningsupplägg i stället för att känna prestationsångest och frustration över att en inte kommit på det själv.  Jag undrar om det där en typisk belöningsbaserad grej? Att en ska kunna snyta fram egna kriterieplaner och shejpa fram allt på egen hand? På den tiden jag var en vanlig tryck-eftergiftsryttare hade jag ju inte för mig att jag skulle kunna lista ut hur jag skulle göra byten eller en perfekt sidepass alldeles på egen hand. Jag trodde inte heller att det var på youtube eller i något diskussionsforum på nätet jag skulle hitta lösningarna. Jag frågade så klart min tränare! 

Under min tid inom hundsporten lärde jag mig också värdet av mina träningskamraters input och ögon. Du behöver inte vara mer erfaren än den du stöttar  för att kunna bidra med perspektiv. Någon som står bredvid kommer alltid att observera andra saker än den som själv är mitt uppe i interaktionen med hästen eller hunden. Utnyttja det och förebrå inte dig själv när någon annan kommer på en  smart lösning på din träningsutmaning! 

Unna - alltid redo!

På föreningsfronten är det bråda tider. Vi planerar BHIS-dagarna 2024 och de kommer att bli riktigt intressanta!

Det är också dags för höstens ungdomsstipendium! Om du eller någon du känner är under 18 år och är intresserad av att få ett ekonomiskt bidrag för att kunna lära sig mer om belöningsbaserad hästträning så är det ett hett tips att kika in på hemsidan och göra en ansökan. Regler och anmälningsformulär finns här 

Dessutom har vi ju som vanligt medlemsföreläsningar varje månad! 

Följ gärna föreningen i våra sociala medier 

Facebook

@beloningsbaseradhasttraning på Instagram

Här sitter jag och känner mig varm i hjärtat och positiv inför framtiden, och då ska jag väl dela med mig lite? 

Förutom  torka, foderbrist, höjda stallhyror och nu för blött väder för höstskördarna så tycker jag det är mycket som rör sig i rätt riktning. 

Nordisrumpa i kvällssol

De kraftfulla reaktionerna efter Falsterbo där till slut närmare 18 000 personer skrev på Hanna Fernströms namninsamling mot hårt åtdragna nosgrimmor ser jag som ett tecken på att vi inte längre kuvat finner oss i att proffsen alltid vet bäst. Det är gräsrötterna i sporten som köper biljetter till tävlingar, shoppar hos sponsorer och vill träna för proffsen. Om vi inte längre vill se ihopsnörpta hästmunnar, huvud bakom lod, stressignaler  och pain face, vare sig live eller i glossiga annonser, så måste till slut proffsen (och deras sponsorer) fundera på varför vi inte längre gillar det vi ser. Det är en långsam påverkansprocess, men om inte styrande organisationer inom hästsporten fångar upp den i tid och aktivt gör mer än pytsa ur sig floskler om hästvälfärd, så kan snöbollen öka takten mot förlorad social licens för tävling med häst. Det vore olyckligt!

Jag tror nämligen att det går att tävla hästvänligt, precis som det går att tävla hundvänligt. Jag tror starkt på att jag kommer att få hinna vara med om ett liknande paradigmskifte inom hästvärlden som jag upplevde i hundvärlden i min ungdom. Idag är belöningsbaserad träning standard inom hundsporten. Självklart finns det avvikelser och märkliga skuggverksamheter, men gyllene standard är träning baserad på positiv förstärkning med mat- och lekbelöningar. En viktig del i att bli en framgångsrik hundförare är att vara duktig på just belöningsutveckling för den enskilda hundindividen du jobbar med. 

När jag började träna hund fanns det bara bruks och lydnad att tävla i och agilityn gjorde precis sin första entré - då som ungdomssport. Sedan dess har även vuxna fått tillträde till agilityn och en mängd nya roliga grenar som t ex freestyle, rallylydnad och nosework har tillkommit. Grenar som faktiskt kräver belöningsbaserad träning för att du öht ska kunna lära in momenten och bli framgångsrik med dina hundar. 

Jag tror även hästsport behöver återuppfinna sig själv i framtiden för att kunna hänga med i den ökade medvetenheten om hästens känsloliv och grundläggande behov, samt som respons på den etiska debatten i stort kring djurhållning och djurkonsumtion. Precis som det blir allt viktigare för oss hur grisen och kossan lever och mår innan den blir vår middag så kommer vi att vilja veta att hästarna som levererar sport, hobby och underhållning har fullvärdiga hästliv och inte utsätts för stress och smärta för att vi ska ha kul. 

Känner du att det blir tumult i ditt huvud när du läser sånt här? Ingen fara, du är i gott sällskap. Förändring är svårt och ibland smärtsamt. Vi sitter alla fast i gamla traditioner och sedvänjor som det är en utmaning att frigöra sig ifrån. När det begav sig på min lokala brukshundklubb i början av 90-talet så stod erfarna instruktörer och skrek så saliven flög att de hade minsann aldrig i hela sitt liv gett sin hund en endaste godis. Sedan fick de stryk på klubbmästerskapen av yngre, nytänkande hundförare, agilitysektionen bara växte och krävde större planer och medlemsantalet steg. På klubbmötena dök nya problemställningar upp. Det visade sig nämligen att kursdeltagare på lydnadskurser  ville byta till yngre instruktörer eftersom det såg roligare ut på vissa planer än andra… 

Hundsporten hade inte överlevt utan denna förändringsprocess. De gamla grenarna inom bruks och lydnad lever kvar, sida vid sida med alla nyheter, men med betydligt trevligare upplevelser och utförande än när träningen byggde på aversiver.

Ridsporten behöver börja med att se till att befintliga regler och alla fina värdegrundsord inte bara är pappersprodukter utan efterlevs i praktiken, på varje tävling. Jag tror fler än jag baxnade när vi fick läsa i responsen från SvRF på kritiken mot Falsterbo att endast 5 % av ekipagen behöver kontrolleras på tävling. Snacka om att göra det värt risken att chansa och dra åt, om det är det som ryttaren tror krävs för att hästen ska prestera! 

För att inte framstå som riktiga bakåtsträvare hade det också varit rimligt att bevilja dispens för hästen vars huvudform gör nosgrimman extra obekväm.

Valfrihet kring utrustning kan vara ett bra sätt att öppna för förändring. De som krampaktigt vill hålla sig kvar vid det gamla kan få göra det ett tag till och de som hittat sätt att rida utan viss obligatorisk utrustning kan få tävla sin häst utan. Risken att publiken kan råka tycka att det ena ser trevligare ut än det andra får vi bara ta! 

Bettlösa alternativ är på stadig frammarsch. Jag är inte naiv och tror att det är hela lösningen. Bettlöst är ingen garanti för att hästen slipper smärta och obehag.  Läs gärna Renate Larssens utmärkta blogg på temat att också det bettlösa huvudlaget bara är så hårt som handen som håller i det.

Framtiden ligger i att vi inte bara ändrar på utrustningen och hur vi använder den, men också på hur vi ser på begreppet “kontakt” . Kontakt med hästen, två kroppar i synkroniserad rörelse, är helt och hållet möjligt utan tryck i munnen eller på huvudets andra känsliga delar. Det kanske kräver andra utbildningsvägar, men allt vi vet om hästar idag visar att vi behöver sluta trampa på i medeltida spår.

En som verkligen valt att finna helt nya vägar till dressyr som är till för hästens skull är Angelica Hesselius på Rewardbased Art of Riding. I år är det Angelicas tur att hålla  föreningens årligen återkommande föreläsning om belöningsbaserad ridning. Som ny inom belöningsbaserad träning kan det kännas svårt och obegripligt hur en ska få med sig metoden upp i sadeln. Många av oss har åratal av traditionell ridning i kroppen innan vi kommer i kontakt med belöningsbaserad träning. Många av oss har också hästar som är inridna traditionellt. Så när vi sätter oss på hästen har båda delarna av ekipaget så mycket historik som kan krångla till det. Därför är det inte ovanligt att uppleva ridningen som den största utmaningen i övergången till belöningsbaserad hästträning. Nu ser vi fram emot att få ta del av Angelicas system i föreläsningen Belöningsbaserad ridning - från marken till uppsuttet på onsdag 16 augusti kl. 20. Online som det mesta i vår förening! 

Några som inte hunnit samla på sig lika mycket traditionellt bagage innan de kommit i kontakt med belöningsbaserad hästträning är föreningens unga medlemmar. Tio av dem reste från landets alla ändar för att mötas på vårt  allra första ungdomsläger förra veckan. Stall Lyckoklövern, som jag skrivit om tidigare,  höll i arrangemanget. 

Så här sammanfattar tränaren Karolina Einarsdotter dagarna: 

Nu har vi haft det allra första ungdomslägret i BHIS och Lyckoklöverns regi. Och det har varit så lyckat! Vi drog vinstlotten både med de duktiga medhjälparna Hanna, Angelica och Anna och med ungdomarna själva - så fina barn med stor vetenskaplig nyfikenhet, empati och kärlek till djur, likaväl som öppenhet och vänskap till varandra.   

Arkivbild från Stall Lyckoklövern

Kika in på deras Facebook eller Instagram för att ta del av helt underbara filmer med harmonisk klickerträning av inte bara hästar, utan också getter, höns och ankor. Förutom djurträning så har ungdomarna sovit på loftet, badat, lekt lekar,  spelar träningsspelet PORTL och övat på att ge varandra positiv feedback. Jag har tappat räkningen på kommentarer från vuxna som önskar att detta funnits när de själva var barn, och önskemål om att vi ska ordna ett precis likadant läger för vuxna också!

Jag är så lycklig över att vi kunde få arrangera detta i år! Jag är också glad över att flera liknande verksamheter, där barn får lära sig om hästar och hästträning på modern, vetenskaplig och etisk grund, verkar vara på gång runt om i landet. Framtidens ridskola är Hästskolan, eller kanske faktiskt Djurskolan? 

På det privata planet är det också ljusa tider mitt  i ösregnet! Jag har passerat årsdagen efter min ryggskada och kan konstatera att jag är i stort sett återställd. Det är en del träning kvar för att fortsätta bli starkare och smidigare. Men jag tänker också att så är det nog alltid i min ålder, med eller utan ryggfraktur! 

Unna har verkligen mognat och har varit helt underbar hela sommaren! Eller vi har mognat tillsammans, ska jag nog säga. Även om olyckan inte på något sätt var hennes fel så har det tagit tid för mig att bli helt avspänd med henne igen. Det är en ganska naturlig reaktion på att hela tillvaron förändras på några sekunder. För att återfå känslan av trygghet har jag hela tiden hållit oss till det som känns tryggt och bekvämt, och vidgat komfortzonen i vår (min) egen takt. Nu känns det bara toppen! Extra glad är jag för att Unna har börjat be om kli genom att lite mjukt och försiktigt massera med mulen på min rygg. Dels är det roligt att hon som tidigare inte ville bli kliad, nu både tycker om det och har förstått hur hon kan fråga efter det. Men det är också en varm känsla av förtroende att jag vågar ha henne bakom min känsliga rygg och få den där frågan utan att känna mig det minsta obekväm. 

Dunnit har haft en liten formsvacka mitt under sommaren där hon varit ganska opepp på träning och högljutt suckat åt mina upplägg. Hon har bara velat bli kliad eller få gå på betespromenad. Men nu med lite svalare väder är hon på banan igen! 

Det har varit härligt att vara ledig och ha gott om tid med djuren. Något som jag verkligen njutit av är att bara drälla runt med mina katter och hundar på tomten utan tidspress. Att kunna vara helhjärtat med i deras nu. 

Mitt gäng irländare och britter.

Nästa vecka är det jobbdags igen, men det gör inget, eftersom jag verkligen tycker om mitt jobb! 

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverigekan du följa på Facebook och Instagram

Oj oj oj, vad tiden rann i väg denna försommar! Alla som jobbar i verksamheter kopplade till barn och ungdom vet hur hektiskt det ofta blir mot slutet av våren. Det har gått bra för mig och ryggen att jobba heltid, men den ork som finns kvar efter arbetsdagen har fått gå till djuren, inte till bloggande! Det finns ju inte bara hästar i hushållet utan också två unga hundar och två spralliga ungkatter som ska ha sitt. Under de senaste åren har flera ålderstigna fyrbenta vänner fått tacka för sig, så därför har vi nu istället ett väldigt ungdomligt djurhushåll med allt vad det innebär.

Unna var måttligt imponerad av knäckebrödstårtan...

Fina Unna har fyllt tre år under maj månad. Tre år är på många sätt en förpliktigande ålder på en häst. Det finns så många vedertagna måsten och borden kring vad de förväntas kunna och ska göra i den åldern. Lite olika i olika raser och inriktningar så klart. Jag jobbar mentalt med att lägga det åt sidan och fokusera på var vi är just nu och vart vi vill, oavsett ålder på pappret. Vi har tappat mycket träningstid pga. min skada men jag är säker på att det inte har någon betydelse för våra långsiktiga mål – en glad och arbetsvillig fyrbent vän i vått och torrt under många år framöver. Jag är ganska van att gå min egen väg och strunta i omgivningens tyckande, ändå känner jag att det ibland smyger sig in lite negativa prestationstankar kring det här. Det finns så starka normer i många delar av hästcommunityt som en konstant måste försvara sig emot.

Unna själv är dock glatt obekymrad och alltid redo att ställa upp på så mycket träning som matte hinner och orkar. Saker som vi jobbar med just nu är självständig rörelse framåt med mig vid sidan eller bakom, kasttarget och dirigering höger/vänster. Vi pillar på med mer och mer utrustning och vi är på jakt efter en passande loksele, men det är ju precis lika knepigt att hitta som bra westernsadlar! Det går fint att hänga lite av varje ovanpå Unna men hon är lite petigare med hur det känns i ansiktet! Hon behövde flera pass för att vänja sig vid huvudlag i läder med lite mera spännen och grejer som blänker. Jag har skaffat en variant där jag kan lägga till bett så småningom och ändå ha tömmar i sidepullfäste inledningsvis. OM vi ska visa och göra prov en dag så är tyvärr bett obligatoriskt, så det måste ju inkluderas i träningen. Inget av den utrustning vi har till våra quartrar passar Unna, så det blir en del shopping…

Kursen med Eva Bertilsson

Under juni månad hade vi ännu ett historiskt event i föreningen – nämligen vår första fysiska kurs.  Den ägde rum på min hemmaplan, det var iaf mina hästar samt föreningens kassör Camillas häst som fick utgöra det levande undervisningsmaterialet. Instruktör var Eva Bertilsson och temat var “Hur får vi mer för morotslanten med bibehållen glädje och harmoni i träningen?” 

Jag kan utan att överdriva säga att som arrangör erbjöd helgen några oväntade utmaningar! Evas försenade tåg på fredag kväll var väl den minsta utmaningen. När hon väl dök upp så blev jag tydligen så till mig att jag låste in bilnyckeln i bakluckan när vi baxade in hennes resväska bland all utrustning som skulle fraktas till bygdegården. En något motvillig riddare i (tyvärr inte på) mustang fick inkallas med reservnyckel. När vi äntligen kom iväg till nästa hållpunkt, nyckeluthämtning till bygdegården, så kom den något större utmaningen  - dubbelbokning. I “vår” kurslokal pågick studentfest för fulla muggar. Vi blev föreslagna att senarelägga vår bokning, men det är ju inte görbart med bokad instruktör och betalande deltagare som kommer med nattågen från både nordligaste och sydligaste delarna av landet! Några stackars eldsjälar från hembygdsföreningen fick således ägna småtimmarna på lördag morgon för att röja upp så lokalen blev användbar till vår morgonstart. Jag fick sms kl 04.59 att allt var klart. Visst är det härligt med föreningsliv? 

Det fenomenala funktionärsteamet från BHIS lyckades sedan omvandla bygdegården till  kurslokal med fika och lunchservering i god tid innan våra 12 deltagare anlände. Kursen byggde på en blandning av teoretiska pass med ganska mycket grupparbetande och torrsimmande  i kurslokalen och sedan praktiska experiment med hästarna ute på Uddens Sjögård. En kurs med Eva Bertilsson är alltid en dynamisk historia som är svår att kategorisera på förhand men temat var  denna gång durationer och kedjor. 

Utmaningar för belöningsbaserade ekipage kan vara att komma vidare från klick-belöning för varje enskilt litet beteende och få till längre perioder av något innan nästa förstärkning. I träning med tryck-eftergift är hästen motiverad att fortsätta göra något, t ex trava på framåt, för att undvika att bli påmanad med skänkel, smackning eller lyft longerpisk att fortsätta framåt om den saktar ned. Det är själva  undvikandet av skänkel, smackning, höjt spö etc som förstärker beteendet fortsätta trava. I belöningsbaserad träning är det i stället åtnjutandet av belöningen som förstärker beteendet trava och då vill hästen att det helst ska hända så snart som möjligt. Det krävs därför klurighet och planering för att kunna öka på stunden som hästen ska fortsätta utföra beteendet innan belöning, utan att hästen upplever det som att det blir svårare och krångligare att komma till belöning. Genom att systematiskt träna på durationer, dvs sträcka tid som hästen gör samma sak, och genom att kedja ihop flera olika  beteenden efter varandra som leder fram till en belöning kan vi på sikt få mer och mer deltagande från hästen, fortfarande frivilligt från hästens sida och med bibehållen entusiasm. Det är viktigt att undvika frustration och de utsläckningsreaktioner som orsakar variationer i beteendet. Ett viktigt budskap från Eva var att alltid prioritera kvalitet över duration. Om vi är för ivriga att sträcka tiden mellan förstärkningsstillfällena så är risken stor att vi råkar förstärka något som inte är av den kvalitet vi egentligen önskar. 

Om en råkar få en beteendeanalytiker och en filosof i samma rum kan det bli  intressanta diskussioner om tidsaxlar! Det är otroligt roligt och utvecklande att ha fantastiska Jonna Bornemark som entusiastisk medlem i vår förening! 

Mellan teoripassen åkte vi ut till hästarna på Uddens Sjögård och testade praktiskt på våra villiga försökskaniner Hottis, Unna, Dunnit och Alex. Den här typen av kurs bygger nästan på att de hästar som deltar är hemma i en trygg invand miljö, och inte hamnar i trigger stapling om något experimentellt upplägg inte utfaller som tänkt. Även på hemmaplan tycker Dunnit att det är svårt om förväntad förstärkning uteblir och hon var också den som hade svårast när det laborerades med olika förstärkningsfrekvenser. Unna däremot verkar aldrig få nog och blev istället  allmänt frustrerad av påtvingade gräspauser under gruppdiskussionerna.  Hålla på att äta gräs när det verkar finnas en hel gårdsplan full av träningssugna människor - är ni inte kloka?! 

Hottis inledde med att helst vilja äta gräs och bidrog till en nyttig utforskning kring vad som händer om hästen upplever att tillgången till en önskad förstärkare försvinner. Det var spännande att se utvecklingen under de två dagarna när han  - genom att till stor del få göra egna val men också få en tydlighet i när det inte gick att göra ett eget val - hade allt lättare att släppa gräset och delta i övningar. Det sämsta vi kan göra i en situation där hästen vill något annat än vi tänkt oss är att försöka locka/lura med hästen. Då riskerar vi att skapa en frustrerad känsla kring hela situationen och kan bränna ut den  förstärkare vi försöker använda för att få hästen att avstå från den förstärkare den hellre vill ha. Det går bara att jobba med fria val när fria val faktiskt är en möjlighet. I belöningsbaserad träning försöker vi skapa så många träningssituationer som möjligt där hästen har valmöjligheter. När vi hamnar i en situation där valfriheten inte finns är det bästa att ha en tydlig signal och kort procedur som visar att valfrihet just nu inte är möjligt. 

När det gäller just att sluta beta på signal har mina hästar en inlärd procedur som innebär att jag säger namnet sedan räknar 1 - 2 - 3 - UPP! Signal UPP! är inlärd med shaping och belöning separat men har sedan satts in i en procedur som och så innehåller tryck och hot om tryck. Dvs negativ förstärkning. Om hästen inte svarat på UPP! så tillför jag eskalerande tryck i grimman tills huvudet lyfts. Namn plus räkning är för att ge hästen en chans att uppfatta att vi går in i den proceduren och att valfriheten just nu är över. Det blir mindre risk för dragkamp när hästen är förberedd. Grejen med tryck är ju att hästen vill slippa den upplevelsen och då är det schysst att ge goda möjligheter att få undvika det. Så belönar vi med ätbara förstärkare för responsen att lyfta huvudet, men som i all mixad träning så är det troligtvis negativ förstärkning som övertrumfar upplevelsen av positiv förstärkning, dvs det blir viktigare att få undvika obehaget. 

Det här är ett av få moment där jag använder mig av mixad träning, dvs kombinerar med negativ förstärkning. Jag tycker att det är väldigt spännande att Unna, som är den som har minst upplevelse av träning med negativ förstärkning totalt i livet, mer verkar se 1-2-3-UPP som grönt ljus för nästa roliga grej snarare än suck, nu var det slut på gräsätande. Jag hinner sällan säga mer än hennes namn innan hon släpper gräset. Hon släpper också gräset spontant stup i ett för att få se om vi inte kan göra något annat. Hon är också svår att belöna med gräset. 

För att återgå till Hottis insatser på kursen så fick han huvudsakligen jobba med sina crunches. Det är ju en övning som intresserar många belöningsbaserade tränare eftersom den anses vara väldigt bra för att bygga styrka och hållbarhet. Men här är det verkligen viktigt att fokusera på kvalitet snarare än kvantitet för att aktivera rätt muskler.  

Unna jobbade med olika följabeteenden, bl a att gå förbi lockande saker. Hon jobbade också med en uppstart till dirigering vänster - höger. 

Som funktionär hann jag inte följa med i alla diskussioner så jag är inte rätt person att sammanfatta hela kursen, men utifrån de kursutvärderingar som kommit in så var deltagarna väldigt nöjda! 

Här är några kommentarer från deltagare:

Så mycket inspiration kring att experimentera med leverans av matbelöningar och andra förstärkare! Super med många praktiska exempel som inte blev för specifika för en situation utan ledde till generella resonemang.

Svårt att sammanfatta så här, men känslan av att det finns mycket kunskap att hämta, mycket stöd hos likasinnade och att det är ett träningssätt som är helt ok att lära sig medan man provar sig fram. Varje relation och situation är unik och det går alltid att skaffa fler verktyg i lådan.

Framförallt inspiration och känslan av att vi nu är många som vet att dessa metoder fungerar och som kan praktisera dem

Jag tycker om träningsmetoden som börjar med öppet undersökandet, därefter analys av vad vi har och hur vi vill gå vidare och därefter detaljpill. Den verkade också funka bra på 4 väldigt olika hästar så jag hoppas kunna köra den själv med.

Mycket av Evas coachning från hästträningen tex att alltid tänka kvalitet som prio 1 och olika sätt att lägga upp träningen. Att kolla vid varje pass vad det är man har idag.

Kursen pågick i två dagar och vi hade även middag och mingel i bygdegården lördag kväll så det blev långa dagar för funktionärsteamet som var först och sist på plats varje dag. 

De mindre glamorösa arbetsuppgifterna i styrelsearbetet i en förening...

Tömning av av försummad solvarm blöjhink höll på att (tillfälligt) ta kål på föreningsandan hos vår kassör. Värt att notera att vi inte hade några blöjbarn bland deltagarna..

Om en inte själv regelbundet arrangerar saker i föreningslivet tror jag att det är lätt att underskatta hur mycket tid som går åt från frivilliga krafter för att en kurs, ett läger eller en tävling överhuvudtaget ska bli av. Utan frivilliga funktionärer som generöst ger av sin tid för att andra ska få möjlighet att träna och tävla så blir det ingen hästsport i någon gren eller inriktning. Lite här och var dyker det upp påståenden om att det är allt svårare att rekrytera funktionärer och volontärer för olika föreningar, Det ska bli spännande att se om vi har tillräckliga krafter i vår förening för att klara av att ta klivet från enbart digital till regelbunden fysisk verksamhet i framtiden. Jag kan väl säga att funktionärsteamet Anna/Maria/Camilla/Danne var något mindre pepp än deltagarna själva på att arrangera  någonting “längre/ större /mera av allt” nästa år - iaf direkt efter att vi städat bygdegården! 

Kommer vi igen efter lite vila och semester ?

Om en knapp månad är det dags för nästa fysiska arrangemang i regi av föreningen. Då är det Stall Lyckoklövern som tar hand om 10 BHIS-ungdomar som ska få träna ponnyer, getter och kanske höns och kaniner under en lägerhelg. Nya volontärkrafter ska rådda det arrangemanget och jag hoppas få njuta på avstånd av bilder och filmklipp på glada barn och djur! Lägret är alldeles fullbokat med lång reservlista! 

Här kan ni läsa mer om Stall Lyckoklövern!

Jag ska jobba några dagar till innan det är dags för semester! Jag ska bl a förbereda en internutbildning till hösten om inlärningsteori och funktionell beteendeanalys för vår personal. Under veckan ska jag också iväg ett par dagar för att få påfyllning och inspiration till hundträningen hos Anna Larsson. Som vanligt räknar jag med att hundträning, hästträning, människoträning  - allt hänger ihop. Allt bygger på samma vetenskap och samma etiska värderingar, åtminstone i de sammanhang som jag väljer!  

Sedan jag skrev senast känns det som att mycket hänt, både privat och på föreningsfronten.

För några veckor sedan, ungefär 9 månader efter att jag fick min ryggskada, så gick jag upp till heltid på jobbet. Det har gått över förväntan. Upptrappningen från 50% till 75% var mycket tuffare. Så det märks att kroppen är starkare och även om jag fortfarande kan ha sämre dagar så är det längre emellan. Senast det hände var orsaken ett riktigt dåligt lyft ur tvättmaskinen när den hade vägrat centrifugera och tvätten vägde bly. Men det var en bra läxa om att inte chansa när jag har flera viktiga saker senare under dagen, en lärdom som jag använde mig av i helgen. 

Nu är det två månader kvar till förhoppningsvis sista röntgen och klartecken om att allt har läkt som det ska. Tantkroppen får nog oavsett resultat fortsätta jobba med både rörlighet och styrketräning resten av livet. Use it or lose it gäller ens flesta funktioner efter femtio! 

En annan personlig milstolpe är att jag nu känner mig bekväm med att göra saker med Unna även om ingen annan finns i närheten. Det här har varit en rent mental spärr. Unna har inte satt en hov fel och hon är väldigt samarbetsvillig och följsam. Det är nog egentligen större risk att Dunnit skulle kunna ställa till det när hon blir överbelastad av saker i miljön. Men henne tränar jag själv även när det är helt folktomt på gården utan att ens fundera. Rädslor är inte rationella. Jag har valt att inte pressa mig själv eller försöka övertyga mig själv med logik. Jag har i stället lyssnat på min magkänsla. Vi har stannat på den nivå där jag varit trygg.  Nu säger magkänslan att det går bra även när vi är helt själva. 

Ytterligare en stor grej är att jag åkte på kurs i helgen, körde bil 40 mil i sträck och deltog två heldagar. Ungefär så som mitt liv brukade se ut, före pandemi och ryggskada. Jag hade förberett en extra dag för att ta mig hem i fall jag skulle få för ont men det behövdes inte alls! Men förmodligen ändå lite smart att ha en återhämtningsdag innan jag sätter mig på jobbmöten igen.

Jag åkte till Nordsvenska Upplevelser i Trollhättan för att delta på en grundkurs i brukskörning. Ja, jag vet att det finns körkunnigt folk även i hemmadistriktet. Men för mig är det värt att åka 40 mil enkel resa för att ta mig till ett belöningsbaserat sammanhang. Jenny Olofsson är unik i sin kombination av mångårig erfarenhet av körning och diplomerad instruktör i belöningsbaserad hästträning. Grundkursen var inte specifikt belöningsbaserad utan handlade om utrustning, säkerhet, teknik och olika vagntyper. Att få öva med välutbildade hästar är fantastiskt, och för mig tryggare, roligare och mer etiskt när hästarna inte måste påverkas med tillsägelser och styras upp med pisken. Hos Jenny är det både Nej- och piskförbud. För den som nu vill påpeka att körpisk är obligatoriskt på tävling så har såklart Jenny med sig en sån när så krävs. Men det är inte den som skapar vare sig framåtbjudning eller säkerhet.

Dag 1 fick vi lära oss massor om utrustning, att sela på och sela av, att spänna för och spänna ifrån. Jag valde bort att lyfta av och på lokselarna  för att inte råka göra ett sådant där snett lyft som skulle sabotera resten av helgen för mig. När det blir aktuellt hemma får det bli pallträning först. Vi fick också öva lite på att tömköra. Jag hade så svårt att ställa om mig från långtygling. Jag ormade runt och försökte påverka med min kroppshållning  tills SM-veteranen Lilla My stannade och sa att denna människa är obegripligt sprattlig, vad vill hon? 

Dag 2 fick vi prova att köra två olika vagnstyper, maratonvagn och flakvagn, ute på vägarna på förmiddagen. Ganska pirrigt att navigera bland brevlådor, bilmöten, cyklister och sällskapssjuka farbröder. (Det är något med nordsvenskar som lockar ut äldre herrar ur sommarstugorna, har jag själv märkt med Unna.) Men Jenny och Agne guidade oss alla lugnt i tur och ordning. Som Jenny förutspått var det lättare för mig att inte joxa med hela kroppen när jag satt på en kuskbock.

På eftermiddagen stod skogskörning på schemat med olika verktyg och vagnar. Jag fick t ex köra den 8-hjuliga vagnen ÖVER lasten på den andra hästens kälke när Agne ville visa denna vagns fantastiska terrängegenskaper. Jag vill nog påstå att både vagnarna och hästarna har helt otroliga egenskaper!  Hemma har vi t ex mest skrattat åt Unnas fenomenalt obrydda förmåga att placera fötterna i allt möjligt olämpligt. Men när en får se hur hästarna ska förhålla sig till draglinor, skaklar, stockar och kedjor utan en ögonbrynsrynka så blir det väldigt tydligt att inte vara rädd om benen är en bra egenskap. Att lugnt stå och vänta på att bli uttrasslad igen är också en viktig färdighet. 

Full av träningsinspiration rattade jag hemåt igen. Och shopping inspiration, jisses vilken prylsport! Men till att börja med behöver jag tydligen  “bara” en loksele, en kälke, en rockard, och en saxmojäng, vad nu den hette... 

Jag håller  tummarna för att jag ska lyckas övertala Jenny att distansundervisa mig och Unna framöver, trots att hon normalt inte jobbar digitalt. 

Allt detta skulle vi såklart ha behövt börja med redan förra året för att hålla tidsplanen för nordsvenskar med deadline för KBI nästa sommar när hon är fyra år. Men nu är det som det är och jag tänker inte forcera något för att “bli klar i tid.“ Tanken är att få en trygg arbetskompis på lite olika uppdrag på vår gård när den blir klar. Skynda och ta genvägar är ett dåligt recept i all hästträning, och hästar med diverse inkörningstrauman finns det alldeles för många av. 

Jag är hur som helst väldigt glad över att se ljust på framtiden och känna att ryggskadan allt mindre begränsar mina möjligheter att göra allt jag vill göra.

På föreningsfronten har vi också avverkat ännu en milstolpe när föreningen för första gången medverkat i ett fysiskt evenemang. Jag och föreningsmedlemmen Hanne Aune representerade föreningen BHIS på Hästens Dag i Knivsta. I Knivsta finns en aktiv förening som försöker samla alla hästintresserade i kommunen  och gemensamt påverka beslutsfattare för ett hästvänligare samhälle. Det handlar bland annat om ridvägar i  kommunen. 

BHIS ordnade en tipsrunda och stod redo att svara på frågor om belöningsbaserad träning. Det var många som ville göra tipsrundan med framför allt frågor om hästars behov och fungerande  med fakta från HästSverige. Vi blev inledningsvis lite nedstämda över hur lite av den kunskap som finns samlad där verkar ha nått fram till alla dessa hästälskande personer i alla åldrar som samlats för att stötta sina ridskolor, delta i aktiviteter och sätta hästlivet på kartan i Knivsta kommun. Vi hade ju hoppats att många skulle ha alla rätt och tänkt att gissa-frågan om antal morötter i korgen skulle vara utslagsgivande. Värdig vinnare med 9 rätt och bra nära på morötterna blev i alla fall Marie Wollter som driver en hästfritidsverksamhet i Knivsta samt podden Livet med häst. Gissningsvis har hon ägnat mer tid än genomsnittet i Knivsta till att lära sig om hästens artspecifika behov. Vi hoppas bokpriset bjuder på ännu lite inspiration i gemenskapen med hästar! 

Det här var ett bra evenemang att begå blygsam debut på och vi gick därifrån med många idéer om vad vi skulle vilja göra i lite större sammanhang. Tiden känns mogen för att möta folk utanför de slutna internetrummen. Vi får se var vi dyker upp härnäst!

Du hittar oss påwww.bhis.se

Kanske finns det fler än jag som planerat härliga turer med hästarna under påskledigheten nu när vårvädret äntligen tittade fram och ledig tid fanns. För att  (som varje år) bli ungefär lika överraskad som hästarna av all den aktivitet som plötsligt försiggår i omgivningarna. Det krattas, grävs och sågas. Det högtrycktvättas. Det grillas och umgås på altaner.  Sommarstugor ska väckas upp från vinterdvalan och vartenda barnbarn från  storstaden har släppts lös i skogen för att få rasa av sig. Ur hästperspektiv har miljön förändrats radikalt sedan förra turen och det är rörelse och ljud där det under hela vintern varit tyst och lugnt. 

Innan en börjar kalla sin häst för fånig och larvig när den plötsligt inte vill gå förbi samma soptunna som stått där hela vintern så kan det vara värt att fördjupa sig i fenomenet triggerstapling. (Jag har skrivit om det tidigare här)

Triggerstapling (eller trigger stacking för den som vill söka information  på engelska) är det som sker när någon utsätts för flera potentiellt stressande eller skrämmande händelser i följd, utan möjlighet att hinna lugna sig mellan varje upplevelse. Då stiger stressnivån för varje nytt stimuli tills dess att individen känner sig överväldigad och reagerar på olika sätt för att ta sig bort från stressen. Av omgivningen kan det tolkas som en överreaktion, men för individen själv är upplevelsen stark och skrämmande. Den där soptunnan kanske  i vanliga fall är pyttelite obehaglig för att den är stor och mörk med skuggor runt om. Men den brukar gå fint att gå förbi. Obehaget hos hästen kanske är så diskret att du som människa inte ens lagt märke till det förut. Men när hästen nu samlat på sig flera stressande upplevelser redan innan ni kom fram till soptunnan, som grannens högtryckstvätt, de skrikande barnen på den nya studsmattan och den stickiga röken från någons grill  - då ligger hästen så högt i stress att den nu kopplar all samlad rädsla till soptunnan. Soptunnan känns nu ohanterbart farlig och hästen vill fly.  

När hästen är på väg in i triggerstapling kan det egentligen vara vilken banal sak som är helst som får det att rinna över. Sånt som hästen i vanliga fall inte har obehagskänslor inför men som just nu blir sista droppen. Om vi inte har lärt oss känna igen de första tecknen på stress hos vår häst så kan hästens beteende kännas oväntat och obegripligt. 

När jag och Dunnit var nya för varandra så missade jag ofta de tidiga signalerna och upplevde att hon bara plötsligt gjorde 180-gradersvändningar. Jag tror också att hon i början visade ett mindre register av tidiga signaler eftersom traditionellt tränade hästar fått lära sig att fortsätta fram för att undvika obehag (eskalerande tryck) från ryttaren. Numera har vi en bättre kommunikation kring när det börjar kännas för jobbigt för henne. 

Först har vi bekymmersrynkan över ögonen. Den ser man väldigt ofta hos henne, hon är verkligen inte en häst som tar lätt på det här med att lämna flocken och gården. Får hon gå bakom Unna ser jag den inte alls, så då känner hon sig tydligen mycket mer avspänd på tur. 

Nästa nivå är att hon stannar. Ibland behöver hon bara stanna för att analysera något som händer mellan henne och horisonten. Att låta henne stanna och titta en stund är då också ett sätt att låta henne processa och sänka stressnivån innan vi tar oss an nästa upplevelse. Om hon sänker huvudet och börjar söka på marken som om hon letar mat så är det ett tecken på att hon börjar känna att det är för mycket och vill vända. Under gräsperiod kan den här vara svår att skilja från att bara vara sugen på gräs. Men om jag tittar lite extra så ser jag att, hon även om det finns riktigt gräs att beta, vänder huvudet gradvis åt hemåthållet, inte framåt i färdriktningen. 

Då vet jag att jag behöver hjälpa henne komma ned i stress innan vi kan komma vidare. Om jag ignorerar det tecknet och lockar henne att fortsätta så kommer en större reaktion att komma alldeles snart. Även om en inte jobbar med eskalerande tryck så går det ju nämligen att råka locka en häst att passera sin komfortzon genom att använda extra åtråvärda belöningar, superhög förstärkningsfrekvens osv. Ibland kan det vara en rimlig lösning för att komma runt något som inte går att lösa på annat sätt. Men ofta kan det sabotera ens mer långsiktiga träning, så här gäller det att vara försiktig. 

Så oftast är den bästa lösningen för oss att antingen låta Dunnit beta lite åt sitt valda håll en stund om det finns gräs, alternativt strössla ut lite att äta på marken eftersom det är lugnande. Sedan låta henne göra lite enkla välförstärkta övningar som handtarget och följa i gå baklänges position. Sedan checka av om det är ok att fortsätta framåt, vilket det oftast är om inte nya potentiellt läskiga stimuli hunnit dyka upp under tiden. 

Men vissa dagar väljer jag att bara göra väldigt trygga saker på ridbanan (som är hennes happy place) eller ingenting alls med henne när jag märker att hon ligger högt i stress av saker som påverkat henne redan innan jag kommit till stallet. Hur snabbt hästen hamnar i överväldigande triggerstapling beror ju på vilket känsloläge den befinner sig i när en börjar. Ens häst kan vara påverkad av sådant som förändringar i flocken, pälsfällning, mygg och broms, händelser i miljön runt hagen som byggarbeten eller trädfällning. Blåsigt väder gör ofta att hästar är mer stressade än vanligt och etolog Renate Larssen har skrivit ett väldigt bra inlägg om varför som du kan läsa här. 

Smärta påverkar också stressnivån och gör hästen mer reaktiv. Många till synes obegripliga och kraftiga reaktioner kan handla om oidentifierad och obehandlad smärta. Dvs hästen reagerar på saker i miljön som den skulle kunna hantera i vanliga fall, men som ovanpå smärttillståndet blir droppen som får det att rinna över. 

Jag kan lätt relatera till det här efter min ryggskada. I vanliga fall är en lätt puff i trängsel i svängdörren på ICA inget jag ens tänker på. Men när jag är rädd för att en knyck i ryggraden ska ge ilningar av smärta känner jag mig plötsligt folkilsk i trängsel, redan innan någon nuddat mig. Jag har också varit betydligt mer lättretligt och lättare fått ilskeutbrott när jag haft ständig värk. Jag har liksom inte orkat med någon mer motgång ovanpå smärtan. Nu när det ligger bakom mig så är jag en snällare och gladare människa igen. Men jag har också en ännu starkare önskan om att alla som har en grinig, sur häst som visar missnöje vid skötsel, sadling eller träning skulle gå till botten med vad som felas deras häst och åtgärda det. För det handlar inte om karaktärsdrag att vara sur, ilsk och reaktiv. Det är signaler om att något behöver förändras så att hästen kan må bättre. 

Värt att nämna är också att även glädjefylld stress kan leda till triggerstapling. Om hästarna precis dragit världens vårbus i hagen kan det vara väl investerad tid att låta alla lugna ned sig lite innan en plockar in unghästen för hantering och träning.

Min underbara unghäst Unna som alltid vill lite till och undrar varför jag måste åka hem!

Inom belöningsbaserad träning ser vi också hur ätbara belöningar som hästen värderar väldigt högt kan göra att den blir övertaggad i träningen. Det här kan vara en utmaning när en är ny på att träna belöningsbaserat. 500 kilo glad och entusiastisk häst är en helt annan utmaning än 20 kilo glad och entusiastisk hund i träningen.  På torsdag 20 april har vi därför i föreningen BHIS  en onlineföreläsning som riktar sig till alla som är nya på belöningsbaserat eller som är nyfikna men ännu inte testat. Våra föreläsare Sandra Månsson och Elna Lundgren kommer att lotsa er till en trygg och säker start! 

För dem som befinner sig i Knivsta med omnejd så finns möjlighet att träffa föreningen på lördag den 22 april vid Hästens Dag på CIK. Jag och en av föreningens andra Knivstabor Hanne Aune kommer att stå beredda att svara på frågor om  belöningsbaserad träning och berätta om föreningen samt ordna en liten tipspromenad med fina priser. Det här är föreningens allra första livemedverkan någonstans eftersom vi bildades under pandemin. Förhoppningsvis blir det fler i lite större sammanhang framöver, men det känns tryggt att få öva i liten skala först. 

Föreningens allra första fysiska event ägde faktiskt rum för två veckor sedan då styrelsen träffades på plats för första gången för att ha en arbetshelg. Under 24 intensiva timmar på Sigtuna Folkhögskola lärde vi känna varandra lite bättre än vad som är möjligt via Zoom, diskuterade våra visioner för föreningens framtid och planerade för hur vi skulle uppnå dem! Så värdefullt att alla hade möjlighet att avsätta den här tiden tillsammans och en stor eloge till våra långväga styrelsemedlemmar från norr och söder som fick lägga så mycket tid på resandet. Vi har mycket som vi vill göra för att utveckla föreningen men vi behöver också vara realistiska med vad vi kan hinna och orka med som ideellt arbetande. Föreningsliv är roligt och ska fortsätta vara roligt, inte belastande! 

Intensivt visionärsarbete pågår!

Följ gärna föreningen BHIS på våra sociala medier för att se vad som händer framöver! Länkar finns på hemsidan.