Under mars månad har det verkligen varit fullt upp med föreningslivet. Årsmötessäsongen kulminerade sista helgen i mars då både SWABA och BHIS hade sina årsmöten, tack och lov på var sin dag. SWABA - Svenska föreningen för beteendeanalys ligger mig varmt om hjärtat. Här har jag min teoretiska hemvist både professionellt och i mitt liv med djuren. SWABA har flera intresseområden som är relevanta för mig i jobbet, som Autism, Skola/utbildning och Positivt beteendestöd. Sedan är en av de mest aktiva undergrupperna SWABA-Djur som har en egen Facebookgrupp.  Den opretentiösa och välkomnande atmosfären hos SWABA har varit en förebild vid bildandet av BHIS. Konceptet med föreläsningar i samband med årsmötet har vi också snott rakt av!

SWABA bjöd på en heldag med flera olika föreläsare samt själva årsmötet. Planen var att äntligen vara med live nu när både pandemin och det värsta av ryggläkandet är överstökat. Men snöröjning och tågtrafik ville annat så det slutade med att jag vände hem igen och loggade in på Zoom i alla fall. Fick sällskap av katterna i stället för att få träffa trevliga kollegor. 

Jag uppskattar verkligen hur vi alltmer diskuterar etiska aspekter av träning/behandling och hur fokus ligger på ökad livskvalitet och funktionella värden för individen, inte på att korrigera och ändra för att upprätthålla normer och behandla symtom. En intervention ska ha ett funktionellt värde för den som får behandling eller träning, oavsett om det är en människa eller en häst vi jobbar med. 

Från Johan Pankhes presentation av NEUROACT-programmet som hjälper personer med npf med stresshantering och färdighetsträning.

Jag älskar att vi alltid utgår från LIMA oavsett vem vi ska jobba med, djur eller människa.

Här från Oscar Strömberg och Tobias Rasmussens presentation av boken  Barn med autism. (Inkl ett borttappat S i Insats) 

Oscar och Tobias pratade också om tränarfärdigheter, dvs vad den som ska bedriva träningen eller behandlingen måste vara skicklig på för att träningen ska bli effektiv. Igen, inte mycket som skiljer sig åt vare sig du vill lyckas med din hästträning eller lära in nya färdigheter hos ditt barn eller andra mänskliga elever. 

Tränarfärdigheter är för övrigt helt i fokus på vår första fysiska kurs i föreningens regi. 

Tvådagarskursen ”Hur får vi mer för morotsslanten med bibehållen glädje och harmoni i träningen"i juni med Eva Bertilsson  blev fullbokad på en timme när vi öppnade anmälan. Reservlista finns.

Det ska bli jättespännande att arrangera kurs på riktigt och få all logistik att gå ihop! Men mest är vi i styrelsen väldigt glada över uppslutningen.

Även vårt sommarläger för unga medlemmar på Stall Lyckoklövern i augusti är helt fullbokat och även där är det nu reservlista. Lyllos alla ungdomar som får slipa på sina tränarfärdigheter inte bara med ponnyer utan också med Lyckoklöverns andra djur! 

Riktigt den finessen kommer vi inte att kunna erbjuda våra vuxna kursdeltagare som får hålla tillgodo med teori, massor av gruppövningar och några praktiska demonstrationer med några av hästarna på Uddens Sjögård. 

BHIS eget årsmöte gick av stapeln i söndags och inleddes med en föreläsning om inlärningspsykologi för både häst och människa med Carolina Fransson. Pedagogiskt som alltid lotsades åhörarna genom olika vardagsscenarion med hästar och fick fundera på vilka beteenden som förstärktes och hur hos både häst och människa. Som t ex när hästen skrapar på stallgången och människan tittar ut från sadelkammaren och säger till hästen att sluta - vilka beteenden förstärks hos hästen och vilka beteenden förstärks hos människan, och på vilket sätt förstärks dessa beteenden? 

För den som är sugen på att fördjupa sina kunskaper om  inlärningspsykologi för hästmänniskor  så kommer det att ordnas en studiecirkel under våren i regi av OHR. 

Själva årsmötet var en odramatisk affär på 22 minuter med  Lena Göransson som mötesordförande. Styrelsen kommer att vara densamma under 2023. Efter mötet fanns utrymme att lämna ordet fritt till medlemmarna som fick komma med förslag och önskemål om föreningens framtida utveckling. För den som missade det eller har kommit på något mer så går det utmärkt att maila till info@bhis.se 

Nu kommande helg så ska styrelsen ha sin första fysiska arbetshelg och då är målsättningen att få diskutera hur vi vill att föreningen utvecklas i framtiden och hur vi bäst ska förvalta både vår goda ekonomi och vårt förtroendekapital från medlemmarna. Temat för helgen blir visioner och verkstad! 

Efter den helgen hoppas jag innerligt att vi får vår och lite rimligare väderförhållanden och underlag för träning! Jag är så pepp på att verkligen få träna mina hästar ordentligt och regelbundet igen nu när ryggen blir allt friskare. Det har varit lite si och så senaste veckorna eftersom jag så snabbt får ont av glidmomenten både i lera och i djupsnö. Mars har ju verkligen bjudit på allt! Annars mår ryggen så otroligt mycket bättre så blir det bara fast barmark att gå på så finns nog orken där igen.

Bara att ta sig till stallet har varit ett äventyr senaste veckan! Fick kryssa mellan fyra avåkningar på samma hundrametersträcka häromdagen och då vill en ju inte hamna i samma sällskap!

Men härliga Unna har gjort det bästa av situationen och kommer med egna  träningsförslag efter underlag. Ena dagen vattenplask och iskrossning, nästa dag pulsa i snövallar! 

Vi samlas kring vårt stora intresse hästar och ändå tycker vi ibland så spretigt och olika. Vissa frågor är riktiga vattendelare. Som när den s.k. barfotastudien presenterades för några veckor sedan och kommentarsfälten flödade över av ungefär lika delar “vi visste redan att barfota är det bästa “ och “det här gäller inte mina hästar, de måste ha skor”. Nu säger ju studien i sig varken det ena eller det andra, den beskriver hur hoven (och hästen) rör sig i olika situationer med och utan skor. Men det gör det ännu tydligare hur vi oftast  läser och tar till oss ny information med våra jag-behöver-bekräftelse-filter påslagna och antingen gottar oss eller går i försvar. Vilket gör det svårt för oss att ändra på våra invanda beteenden och föreställningar.

Om någon hade sagt till mig för tio år sedan, eller ens fem, att jag skulle ha tre barfotahästar i hushållet så hade jag sagt att det var allvarliga fel på deras kristallkula. Jag har haft en negativ bild av barfota och  haft dåliga exempel i min närhet. Jag har dessutom haft en häst som rehabiliterats från att bli utdömd till att återgå till full tävlingskondition, bl a tack vare specialskoning. Jag har värderat mina hovslagare och deras kunskap mycket högt. Det gör jag fortfarande. Det är på hovslagarnas initiativ som våra nuvarande hästar är barfota. Det har inte ens något med Peder att göra, vi började innan, och (svär i kyrkan nu) han är inte en automatisk  husgud i ett belöningsbaserat hushåll med westernbakgrund. 

Våra hästar kommer kanske inte alltid att vara barfota, men just nu bor de på ett ställe där underlagen och aktiviteterna passar för det och där det finns hög kompetens kring just barfotahästar. Det är inte billigare och enklare att ha barfotahästar. Vi betalar för verkning var 4-5 vecka och behöver då kunna vara lediga från jobbet dagtid en fm i månaden.  Vi behöver dyra, välinpassade boots för olika väglag, med och utan brodd. Vi behöver fila lite själva ibland. På pluskonton har vi att aldrig behöva oroa sig för tappskor. Men den absolut största vinsten med barfota är den minskade skaderisken hästarna emellan. Om barfotagång gör att fler hästägare,  inklusive tävlingsryttare,  vågar ha sina hästar tillsammans med varandra så är det en oerhört viktig hästvälfärdsfråga. 

När vi nu ändå pratar barfota så vill jag passa på att ta död på myten att barfota skulle vara något slags måste i ett  belöningsbaserat förhållningssätt. Så är det naturligtvis inte. Vi säkerställer att hästens fysiska och mentala behov är tillfredsställda , att den är frisk och att den inte har ont. Om den behöver ha skor för att må bra så ska den ha skor. Punkt. 

Så när det gäller sko vs barfota så har i alla fall  min åsikt nyanserats med ökad livslängd och erfarenhet och styrs förhoppningsvis inte längre av något bekräftelsefilter.

Men när jag var på avslutningen av konstutställningen “Hästen, roboten och det omätbara” i helgen fick jag nya anledningar att fundera över med vilka olika filter vi alla betraktar vår omvärld. Konstnären Tove Kjellmark hade bjudit in några personer som fick reflektera kring de olika konstverken. Marie Fahlin såg rörelse i allt, vilket inte var så svårt att förstå med tanke på att hon är koreograf och Toves utställning bl a utforskar hur en statisk skulptur ska kunna fånga rörelse. Men våra föreställningsvärldar krockade ganska rejält när den stora videoinstallationen Vanguard diskuterades. I filmen rör sig en ensam häst i den stora tomma utställningslokalen. Den tittar ut genom fönstren, den gnäggar, den vandrar fram och tillbaka iförd stora boots för att inte halka på betonggolvet och den tittar in i kameran med en tydlig bekymmersrynka. Marie och Tove diskuterar hur hästen “äger rummet” och hur den utforskar sin egen inre essens bortanför flocken. Jag tänker på att det i filmen syns tydliga spår av avföring droppad under rörelse på golvet. Så bajsar inte avslappnade hästar som “äger ett rum” tänker jag, och det blir tydligt att vi ser på hästens rörelser i rummet med helt olika filter. 

Linda Hinners som är kurator på Nationalmuseum och Sara Callahan som är konsthistoriker diskuterar lite mer konkret utifrån Toves olika skulpturer i brons, marmor och 3D-print. Att göra hästskulpturer är inte tekniskt enkelt, vare sig i nu eller dåtid, får vi lära oss. Jag fnissar senare när jag bläddrar i den tillhörande boken om projektet och ser att  Jonna Bornemark skrivit att de spröda 3D-printade skulpturerna väckt en lust hos henne att smaka på dem. Materialet ser onekligen ovant och märkligt ut också för mitt öga. Jag tog inte en tugga men jag var tvungen att smygkänna lite med fingrarna för att förstå det här för mig nya materialet.

Utställningen har flera videoinstallationer filmade med värmekamera. Min favorit är där en människa lägger sina händer på hästen och kameran fångar värmeavtrycket av handen efteråt. Det väcker hos mig en lust efter mer. Hur skulle det  se ut om en sådan där riktigt go’ klistund blev filmad? 

I stället avslutar vi vid videoinstallationen They shoot horses don’t they. Eller dödskammaren som Tove säger när vi ska förflytta oss dit och gå in bakom draperierna som skiljer av den installationen från resten av utställningen. Louise Chatteli har valt detta verk att prata utifrån när hon berättar om sin verksamhet Sjukhushästen som tar med hästar på besök till svårt sjuka barn. Hon berättar om sin yrkesverksamhet, vikten av att ta tillvara nuet och att våga prata om döden. Tove förklarar hur tanken med videoinstallationen var att få följa livets rörelse ut ur kroppen. En värmekamera följer en häst under avlivningsögonblicket och fram tills kroppen kallnat.

Det här är ett verk som berör mig på djupet på flera plan. Dels utifrån egna erfarenheter av att närvara vid ett flertal hästars sista stund. Dels utifrån just denna hästs öde, som Tove berättar givit verket ytterligare dimensioner som hon inte hade planerat för.

En kvinna i publiken frågar förfärat varför hästen inte kunde få leva vidare när den endast var sju år gammal och faktiskt hade läkt sin skada. Flera skruvar besvärat på sig när Tove beskriver den krassa verkligheten för travhästar i stora, kommersiella stall. Frågan kommer igen, varför ville ägaren inte ha kvar sin häst, den hade ju läkt bra? Svaret är att ägaren har hundratalet hästar och inte plats i verksamheten för dem som inte längre presterar. Då kommer frågan hur Tove fick tillstånd att filma avlivningen. Här blir det väldigt påtagligt hur olika filter vi alla har i den här frågan. För ägaren var det här inget att dölja eller skämmas för, utan ett  helt vanligt beslut i hens verksamhet.  Om hästen sedan kunde bidra till ett konstprojekt det sista den gjorde så var väl det en fin sak att bjuda på. Men för flera i publiken kommer det helt klart som chockerande nyheter att unga hästar avlivas trots att de rent fysiskt skulle kunna leva vidare utan smärta och svårigheter. 

Jag får lust att fråga hur många av dem som brukar spela på V75 eller köpa Harry Boy men bemästrar min inre aktivist. Det här är ju Toves arena och förhoppningsvis har hennes konstverk väckt olika tankar och reaktioner. Precis så som konst ska göra. 

Simbas öde berör ännu mer när jag tänker på hur mycket meningsfullt, härligt liv det kan finnas kvar efter en travarkarriär. Därför vill jag avsluta med våra vänners fina Casper Lock. Han  hade turen att få vara en framgångsrik brödvinnare i ett mindre travstall. När det var färdigtävlat på banan fick han en helt ny  karriär där han fått följa sin alldeles egna människa genom tonåren upp i vuxenlivet och fått utvecklas inom akademisk ridkonst och frihetsdressyr.  Casper är idag en pigg och fräsch kille på 21 år. (Bilderna på Casper har jag fått låna av hans ägare Magdalena Wahlström)

Ingen har missat den pågående diskussionen om hästvälfärd och tävling som pågår i både häst- och riksmedia. Som jag skrev i mitt förra inlägg så tycker jag att det är väldigt positivt att vi nu pratar om vad som faktiskt är välfärd ur en hästs perspektiv. Det duger inte längre att bara hävda att tävlingshästar behandlas som kungligheter.  Jisses, inte ens mänskliga kungligheter vill längre leva som sådana, och hoppar av på löpande band för friare liv.

Så hästsporten måste faktiskt kunna visa hur tävlingshästar får sina grundläggande hästbehov tillfredsställda och att de inte utsätts för oetiska träningsmetoder, smärtsam utrustning eller onödig stress  i jakten på framgång. 

En påtaglig missuppfattning när olika företrädare för sporten uttalar sig är att de tycks uppleva det som att  ridning och tävlande överhuvudtaget är ifrågasatt. Det är det så klart från extrema håll, men det är ett stort misstag att tro att alla som vill se bättre hästvälfärd menar att alla hästar ska släppas fria på stäppen och slippa fortsatt inblandning av människor i sitt liv. 

I stället är vi många som är intresserade av (stora) förändringar vad gäller utförande, utrustning, bedömning, vilka moment som ingår i olika grenar och kanske mest av allt hur hästarna tränas och lever sina liv både hemma och på tävlingsplatsen. Argument av typen: ”De vill att vi ska sluta rida på hästar, men då har hästen ingen plats i vårt samhälle längre, så därför fortsätter vi exakt som vi alltid har gjort, och det är ändå bara vi på elitnivå som vet något om hästar” imponerar inte!  

Jag tror att föreningen Belöningsbaserade hästträning i Sverige har medlemmar som inte tycker att tävling eller ens ridning är etiskt försvarbart. Sedan har vi också  medlemmar som aktivt tränar belöningsbaserat för att kunna tävla med sin häst. Den spännvidden finns inom vårt community. 

I tisdags hade vi föreläsningen ”Så går det till att tävla belöningsbaserat!” med Linnéa Larsson och Susanne Åkesson. De delade med sig av sina erfarenheter av att ha tävlat bl a i distansridning, olika westerngrenar, utställning och körprov med sina klickertränade hästar av olika raser. 

Något som är extra inspirerande är att Linnéa och Susanne haft möjlighet att tävla med sina unga hästar som aldrig varit annat än belöningsbaserat tränade från start. Jag har själv erfarenhet av att tävla på crossoverhäst (som med tiden blev allt mer ”klickersk”) men det innehåller lite andra utmaningar. 

Med unghäst får vi ju möjlighet att bygga den färdighetsrepertoar som behövs utan att samtidigt behöva motbetinga sådant som kopplats till tidigare obehag och stress. Vilket inte gör listan på saker som behöver tränas in mindre på något sätt. Det är mycket som en tävlingshäst behöver kunna för att genomföra en tävling på ett harmoniskt och lustfyllt sätt, och då menar vi inte bara de moment som ingår i den gren en ska tävla i. 

En fråga som ställdes från publiken var om belöningsbaserat tränade hästar behöver mer miljöträning än traditionellt tränade hästar för att kunna genomföra en tävling. På den frågan går det att svara både ja och nej. Eftersom vi inom belöningsbaserad träning lägger stor vikt vid att hästen hela tiden ska uppleva situationen som trygg och trevlig så vill vi alltid undvika trigger stapling. Vi vill också undvika situationer där vi blir tvungna att  använda tryck/eftergift för att reda ut en akut situation. Därför ser vi till att träna, förbereda och vid behov motbetinga olika saker, var och en för sig,  innan vi kombinerar dem. Så vi kanske lägger mer tid på miljöträning innan vi ens åker iväg till en första tävling. Men när vi har fått skapa många positiva associationer till de olika stimuli som kan inträffa på en tävling som t ex rörelse och ljud från läktaren, högtalare, andra hästar som kommer i full fart på framridningen osv,  så får vi en häst som börjar välkomna en lite stökig miljö eftersom det leder till fler belöningschanser. Det är ganska festligt (och tryggt) att sitta på en häst som reagerar med glädje och förväntan när hon upptäcker den första knastriga högtalaren på en alldeles ny tävlingsplats. Den belöningsbaserat tränade  hästen blir duktig på att generalisera och tänka positivt. Det är större chans att den reagerar med en skvallerreaktion och belöningsförväntan även när den stöter på något nytt och ovant i tävlingsmiljön, i stället för flykt eller undvikande som måste korrigeras. 

Det är också viktigt att ha tänkt igenom innan hur en ska hantera om det inte går som förväntat. Om min häst visar att den inte är bekväm eller om den t o m säger nej till något på tävlingsplatsen. Här ville Linnéa inspirera till att tänka lite mer som hundsportare där det är mer vanligt och accepterat att ”ta en disk” och avbryta för att leka med sin hund på planen för att skapa en positiv association till nästa gång. Inom de individuella westerngrenarna som jag tävlat i finns en tradition att låta ekipaget ha sin tid på banan även om de diskat i ett moment. Så där är det (eller var när jag tävlade i alla fall) accepterat att göra några moment till för att få avsluta bra. Men vad som passar sig att göra varierar så klart mellan olika tävlingsformer. Det som är viktigt att komma ihåg är att varken din hund eller din häst vet om att ni diskat er. Det enda som är viktigt för dem är hur det kändes att vara inne på banan. Det är det som de tar med sig till nästa gång, och det är därför vi hästfolk har en hel del att lära av hundsporten där. 

Det kan vara en personlig utmaning att känna sig som den konstiga på tävlingsplatsen, den som inte beter sig som alla andra. Det här är vi lite olika känsliga för som personer. Ett bra tips är att se till att ha med sig sin egen fanclub, ens nära och kära som kanske inte ens är hästintresserade men alltid på ens sida. Susanne berättade t ex om när hon fick argumentera med ringstewarden för att bli utsläppt från banan när hennes häst visade tecken på obehag. Då behövs det lite råg i ryggen för att orka vara trogen sin träningsfilosofi. 

En av de största utmaningarna som belöningsbaserad tävlande är att våra hästar inte kan få tillgång till sin förstärkning, sina belöningar, under själva tävlingsmomentet. Den traditionellt tränade hästen utsätts ju för tryck/eftergift under hela ritten. Om den tvekar kan du eskalera trycket och när den svarar kan du ge lite eftergift. Hela tiden. Du kan ju dessutom hålla den kvar på plats mellan skänkel och hand även om den visar tecken på att vilja gå någon annanstans. Den möjligheten finns ju inte på samma sätt för den belöningsbaserade ryttaren. Här måste hästen frivilligt välja att vara med och den måste svara på ryttarens signaler utan att få sin belöning där inne på banan. 

Igen är lösningen att träna som en hundtränare. Dvs:

- Jobba med att gradvis förlänga tiden hunden, oops jag menar hästen, kan fortsätta göra samma sak i stark övertygelse om att snart kommer min belöning. 

- Jobba med att sätta ihop flera beteenden/rörelser efter varandra i sekvenser eller kedjor som leder fram till en belöning

- Använda beteenden som har fått ett högt värde för hästen till att förstärka andra beteenden 

- Utveckla belöningsrutiner som går att använda i tävlingssammanhang, t ex avståndsbelöning utanför banan. 

Precis som Linnéa och Susanne sa så är det här material för minst en helkväll till. Så vilken himla tur att vi redan har Eva Bertilsson inbokad för att prata om just detta på nästa medlemskväll! Som dessutom är en introduktion till den fysiska sommarkurs vi ska ha med Eva på just det här temat. Det här är ju lika viktigt även för alla som inte tänkt tävla men vill komma vidare  från ett klick för varje grej till längre sekvenser utan att hästen blir frustrerad eller att en råkar smyga in tryck. Den 6 mars kl.19 är det dags för det samtalet. All info finns på hemsidan.

Linnéa och Susanne avslutade med att lyfta de etiska frågor en behöver tänka igenom när en vill tävla. De är ödmjuka inför att det kanske inte passar alla hästar att prova på tävling ens med ett belöningsbaserat upplägg.

Sedan efterlyste både de och vår publik fler hästvänligare tävlingsformer! 

Om du vill följa Linnéas och Susannes fortsatta hästäventyr  så finns de på insta som @teamr+ och @westernklick

Linnea har tidigare gästbloggat här i bloggen om sitt tävlande och det inlägget kan du läsa här! 

Hippsons gästbloggare Annika Strömberg skrev för några dagar sedan ett populärt inlägg under rubriken Att börja i fel ände  där hon beskrev den pågående debatten om hästars välfärd som onyanserad. Jag har funderat en del på det där de senaste dagarna. Själv tycker jag ju att vi äntligen pratar om hästvälfärd ur hästarnas eget perspektiv. Men kanske känns det onyanserat om det som lyfts fram som viktigt för hästens välfärd ligger väldigt långt från det som en har möjlighet att erbjuda sin häst idag? När det själsliga skavet blir för stort slår vi ifrån oss och går i försvar i stället för att lyssna och reflektera över vad vi skulle kunna förändra. Det är då debatten känns väldigt polariserad. 

Hottis med stor hagkompis under sin tid som boxhäst. Minst en kompis har alltid varit livsviktigt för hans välmående, och numera har han 5-6 stycken. 

Att börja i rätt ände när en väljer att hålla en art som husdjur måste rimligtvis vara att skaffa sig så mycket kunskap om artens behov som möjligt och sedan försöka efterlikna deras naturliga liv i största möjliga mån i fångenskap. Som någon så klokt skrev i kommentarsfältet på Facebook så krävs det inte många minuters googling för att få reda på att hästen är ett flocklevande, gräsätande djur i ett stäpplandskap. Den förhållandevis korta period i hästens historia som den varit domesticerad har inte förändrat behoven av varaktig social kontakt med artfränder samt rörelse och födosök under 14-16  timmar per dygn. Så det rimmar ganska illa med de 14-16 timmar instängd på 10-12 kvm, enskild hage och 4 IKEA-påsar grovfoder per dygn som är många hästars vardag idag. I stället borde kanske lösdrift vara standard eftersom det är betydligt svårare att tillgodose de grundläggande behoven i boxstall. Särskilt i kommersiellt drivna verksamheter där de anställda behöver ha rimliga arbetstider. Jag vet att det finns många med eget stall eller kollektivstall som ser till att hästarna är ute tillsammans med varandra under merparten av dygnet och därmed uppfyller hästens sociala behov. Många som försöker hitta utfodringsrutiner som stimulerar födosök och uttökar ättiden i stället för att slentrianmässigt hiva påsar över staketet. Eller planerar om sina hagar så att de stimulerar till mer vandrande och rörelse. Att utveckla sin hästhållning så att den allt mer uppfyller hästens artspecifika behov är att börja i rätt ände! 

Elfria staket ger möjlighet till umgänge även när hästarna av någon anledning inte kan gå i samma hage

Annika Strömberg skriver att hon kommit fram till att hennes hästar behöver mycket utetid i stor hage och mycket grovfoder för att må bra. Som många av oss har hon kommit fram till detta genom att hästarna blivit “olidliga” när de inte fått dessa grundläggande behov tillfredsställda. Många problematiska beteende hos våra hästar minskar eller går över av sig själva när vi ser till att hästens behov av flock, rörelse, födosök och ättid uppfylls. Börjar vi i rätt ände så behöver vi inte ens få se problembeteenden uppstå! 

Kunskapen finns redan, ganska lättillgänglig för alla. 

Därför syns den också allt oftare i olika kommentarsfält, vilket jag tycker är framsteg, inte ett problem. Nu är ju inte jag precis överallt på nätet,  men jag tycker sällan jag ser uttrycket djurplågare användas, annat än vid de uppmärksammade fall av våld mot hästar som dyker upp med jämna mellanrum. I diskussioner om hästhållning, skoning, bett osv så ser jag istället många som vill visa att det går att bryta mot gamla förlegade  traditioner och vill inspirera andra att också våga prova något annat än det gamla. Som i alla paradigmskiften kommer förändringar att kännas svårt och hotfullt för många. Det krävs stor mognad och ödmjukhet för att stå ut med känslan av att en plötsligt inte vet allt lika säkert som förut. Eller att en inte längre är en auktoritet för att utvecklingen lite sprungit förbi medan en rullade på i invanda hjulspår. Att på riktigt anamma det livslånga lärandet kräver förmågan till beginner's mind. Att inte låta sin stora kunskap och erfarenhet stå i vägen för ny information är en utmaning. 

En annan utmaning kan faktiskt vara att tillåta sig själv utvecklas i små steg i stället för tvära kast. Om någon känner att nya rön om hästvälfärd innebär att de genast måste dra av skorna, kasta bort betten och släppa ut hästen på lösdrift i ett enda  svep, så har jag full förståelse för att de slår ifrån sig och håller för öronen. Alternativt högljutt förkunnar Det Passar Inte Just Min Häst!

Det blir alldeles för mycket på en gång. Tänk att du i stället kan låta det få vara en gradvis process utan tydligt slutmål. Alternativen är inte GÖR ALLT eller GÖR INGET. Att göra NÅGOT kan betyda mycket för just din hästs välfärd. 

Vilka små förändringar kan du göra under veckan för att ge just din häst något av följande:

• lite mer social kontakt med artfränder
• lite längre utevistelse
• lite mer lågintensiv rörelse utspritt över dygnet
• lite längre ättid och/eller fler mattillfällen
• lite fler möjligheter att söka efter mat

Behöver du inspiration? Gå med i nystartade facebookgruppen Berikning för häst

Att välja att göra något litet nytt i stället för att göra som en alltid har gjort kan vara att börja i rätt ände! 

Unna checkar in efter att ha hälsat på nytillkommen häst som blivit medlem nummer fyra i stogruppen på Udden.  Förhoppningsvis blir det härligt för Unna att få en ung kallblodskompis som komplement till jänkartanterna! 

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige blir tre år i år. Den bildades alltså i början av pandemin och hittills så har all aktivitet varit online. Det har passat bra för en rikstäckande förening med medlemmarna utspridda från norr till söder. Men i takt med att restriktioner har försvunnit och många känner sig svältfödda på mänsklig kontakt efter år av inställda aktiviteter och hemarbete så kommer nu önskemålen om evenemang där folk får träffas ”på riktigt”!

Så 2023 kommer vi att anordna våra första fysiska medlemsevent!

Och oj, vad det känns ringrostigt att filura på logistik och lista ut allt som måste ingå i kostnadskalkylen för att beräkna pris på en kurs. Det känns avlägset att det under perioder av mitt liv varit något som jag gjort på löpande band. 

Var vi än väljer att hålla till så kommer det alltid att kännas för långt bort för några i vårt stora och avlånga rike. Men det är också mycket svårt att vara arrangör för något som ska äga rum långt från där en själv bor och har lokalkännedom. Fysiska arrangemang kräver lokala eldsjälar och deras nätverk för att över huvud taget bli av! Så vårt första fysiska arrangemang blir en kurs på min och föreningens kassör Camillas hemmaplan. 

Vi har bokat fenomenala Eva Bertilsson som kommer att guida oss igenom temat ”Hur får vi mer för morotsslanten med bibehållen glädje och harmoni i träningen?” 

Det blir två dagars härligt nördande om durationer, kedjor och stimuluskontroll den 10 och 11 juni. En försmak på temat kommer redan den 6 mars då vi har ett onlinesamtal med Eva som är öppet för alla medlemmar. 

Bild: Eva Bertilsson

Eva utgör ena halvan av Carpe Momentum och den andra halvan, Emelie Johnson Vegh, träffar vi också i juni. Emelie ska hjälpa oss bli bättre på att applicera positiv förstärkning på våra egna hästtränarbeteenden genom online-föreläsningen ”Ditt bästa hästtränar-jag” 

Bild: Emelie Johnson Vegh

För mig personligen känns det så roligt att både Emelie och Eva finns med i föreningens verksamhet. De utgör ett sådant viktigt  kunskapsnav när det gäller träning med belöningsbaserade metoder för både djur och människor. Första gången jag mötte Eva och Emelie var när jag gick Canis klickerinstruktörsutbildning i Norge 2004-2005. De höll då i agilitydelen och jag som helt saknade eget intresse för agility såg väl inte fram emot den delen med någon större entusiasm. Men de genomtänkta grundfärdigheter som Eva och Emelie presenterade var något helt annat än den träning jag förknippade med dåtidens agility. Flera av övningarna, som ”skapa ljud” och ”skapa rörelse” blev snabbt viktiga beståndsdelar i både min hundträning och min hästträning.

Eva och Emelie är båda gamla hästtjejer i grunden som nu med stor entusiasm bidrar till att få sprida kunskap om belöningsbaserad träning till allt fler hästmänniskor. Vi är så glada för det!

En av föreningens hjärtefrågor är att hjälpa intresserade barn och ungdomar att  få tillgång till belöningsbaserad hästträning. Det gör vi bl a genom att dela ut ett stipendium varje termin och det är nu dags att söka till vårens utdelning! Läs mer om det på hemsidan! 

Bild: Stall Lyckoklövern

I höstas hade vi ett digitalt mingel för våra unga medlemmar. Ett starkt önskemål som framfördes då var att få träffas på riktigt. Så i sommar så blir det även ett fysiskt event för unga medlemmar i form av ett sommarläger hos Stall Lyckoklövern i Falkenberg. Lyckoklövern är något så unikt som en helt belöningsbaserad hästskola som jag berättat om tidigare här i bloggen. Där kommer våra unga medlemmar att få utveckla sina klickertränarfärdigheter med ponnier, getter, höns och kaniner under tre dagar. Jag har redan hört flera vuxna medlemmar sucka avundsjukt över detta! 

Det ska bli spännande att se vilken uppslutning de första fysiska eventen nu får och jag hoppas att alla som önskat "riktiga träffar" nu  ger styrelsen positiv förstärkning genom att delta! Så får vi se om de ger mersmak eller om det är det digitala formatet som passar föreningen bäst.

Vi är för övrigt riktigt stolta över det ordinarie onlineprogrammet under våren. Det kan vara en utmaning att få med något för alla, från nybörjare till dem som hållit på i många  år med belöningsbaserad träning. Jag hoppas att vi lyckats! 

Läs gärna mer på vår hemsida!

Redan nästa vecka kan alla som undrar om det verkligen går att tävla belöningsbaserat få stilla sin nyfikenhet. Det ska bli intressant att få lyssna när Susanne och Linnéa berättar om sina erfarenheter från bl a western och distansritt. 

På det privata planet har det varit en tuff period när jag gått upp i tid på jobbet med betydligt mer smärta som resultat. Att halka runt i lera eller på is i mörker gör det inte bättre och denna bedrövliga sorts vinter bjuder vissa dagar på alltihop samtidigt! Tacksam för mina snälla, bussiga hästar och min fantastiska dotter som alltid ställer upp. 

På lördag kommer det nya hästar till både sto- och valackgruppen. Det ska bli spännande att se hur det påverkar flockdynamiken framförallt hos stona. Grabbarna är så vana och har en stabil kärntrupp. Stona har ju bara varit mina två plus kompisen Julie i över ett år, så för dem blir det kanske en större omställning med ny flockmedlem. Jag tror det blir roligt för Unna att det kommer ett relativt ungt sto och att de blir fyra i stället för tre. Men det är ju alltid lite pirrigt med ihopsläpp! 

Avslutar med några bilder från ett soligt pass med min fina Unna! Det har ju varit sådana dagar också!

Nu har det gått sex månader sedan jag skadade ryggen och eftersom det sägs att det tar ett helt år att bli fullt återställd från den här skadan så borde jag alltså vara halvvägs?

Jag har jobbat 50 % i en månad nu. Det har varit ganska tufft. Jag har ont när jag kommer hem och då har jag extra svårt att klara av råkalla utomhuspass med hästar och hundar. Dessutom blir jag extremt trött av smärtan och vill bara sova. Det är alla sittande möten som ställer till det på jobbet. På helgerna mår jag mycket bättre eftersom det går att varva fysiska aktiviteter och vila på ett helt annat sätt då. Att klara av jobbet och djuren är prio, så allt annat får fortsätta vara på paus. Återstår att se om det finns något socialt umgänge kvar när jag klarar av att sitta med på middagar och fikastunder igen? 

Min osteoporosutredning blev nyss klar och det är inget fel alls på mitt skelett. Det känns så klart som en stor lättnad både för mig och mina anhöriga att veta att jag inte kommer att gå sönder igen för minsta lilla stöt. Unghäst och benskörhet hade kanske inte varit världens bästa kombo…

Dunnit har jag ju grejat med själv länge nu, men nu kommer jag även att allt mer träna själv med Unna också. Jättekul, hon är så underbart positiv och cool med det mesta. En individ som verkligen vill ut på äventyr i världen. 

När en har en häst på 14 och en på snart 3 år så är det lätt att tro att det är den vuxna hästen som stöttar den yngre på utetur. Men hos oss har det verkligen blivit tvärtom. Unna går först och Dunnit tycker att det är så skönt. Dunnit blir trygg och avslappnad när Unna Utforskaren tar täten. 

Vi har kommit igång med träning för tränare igen, vilket känns så efterlängtat efter denna långa ofrivilliga paus. Tack vare att vi nu kör online så kan jag välja olika dagar för hästarna och på det sättet orka med båda två i vinterkylan utan att ryggen skriker. 

Fokus med Dunnit är bl a mer självständig rörelse framåt. Hon älskar att följa men tycker det är svårt att lämna och att röra sig självständigt. En belöningsbaserat tränad häst behöver kunna både och. 

Med Unna är det lite tvärtom. Hon har mycket självständig rörelse framåt men glömmer ibland att halt också är en himla fiffig gångart. Jag kommer ju att vilja ha henne mycket framför mig i tömkörning och körning så småningom, men först behöver vi etablera välförstärkta signaler för stopp och start, samt svängar så klart. Just nu jobbar vi i skyddad kontakt, omvänd rundkorall eller längs staketet på ridbanan, och lägger klick/förstärkning på signalen “Whoa!” Att gå framåt förstärks av signalen för stopp “Whoa!” Jag behöver inte klicka för själva gåendet, Unna har så mycket egen rörelseglädje att hon fixar att ha start-rörelse-stopp som en sekvens eller kedja med klick/belöning efter stopp. 

Apropå signaler så fick jag nyligen lära mig att i körning så använder de flesta samma muntliga signaler för att det ska vara lätt för hästarna att byta kusk. Men ett krux för mig, (och andra gamla westernryttare), är att “Whoa” i körning används för att sänka tempo medan “Ptroo” betyder stanna och gör inget annat förrän du får nästa signal. Dvs det som är “Whoa” inom western. 

Min hjärna kommer aldrig att fixa att byta innebörd på “Whoa” och “Ptroo” får jag inte ens ur munnen på ett trovärdigt sätt. Så förlåt, men det kommer att bli en häst med felkopplade körsignaler. Vilken tur att jag aldrig brukar sälja mina hästar! 

Men smackning för framåtrörelse ska vi väl klara av i alla fall. Det är ofta en förgiftad signal för crossoverhästar, eftersom den för dem har en nära association med framåtdrivande hjälper som skänkel och spö. Men inte för Unna, som inte har varit med om något sådant. Så då kan jag enkelt göra signalöverföring från vårt nuvarande “kom”. Signalöverföring gör vi när vi vill byta signal på ett beteende. Eller lägga till ytterligare en signal. Samma beteende kan ju har flera olika signaler, t ex en taktil och en verbal, som kan användas oberoende av varandra, utifrån vad som är smidigast i en situation. Vid signalöverföring ger en den nya signalen precis innan den redan inlärda. I mitt exempel blir det då att jag kommer att göra smackning först, sedan säga “kom” och sedan klicka och belöna när hon startar rörelsen. Efter ett antal upprepningar av proceduren så kommer hästen att förvänta sig den inlärda signalen när den får den nya signalen och “tjuvstarta”. Då kan jag börja klicka och belöna det, och vips så har vi en ny signal på plats. 

Observera att den här proceduren fungerar dåligt om den redan inlärda signalen är inlärd med tryck/eftergift. Då kan gamla signalens associationer till tryck och eventuell risk för upptrappning eller korrigering om en inte lyder, spilla över på den nya signalen, även fast du klickar och belönar. Då kan det vara bättre att frishejpa fram rörelsen från noll och sedan lägga på en ny signal, även fastän hästen “kan” rörelsen på det gamla sättet. 

På det temat lyckades jag klanta till det rejält för ett tag sedan när jag shejpade backa mot bakhovstarget med Dunnit. Vi fick upp ett väldigt flyt och jag tänkte att det var läge att lägga signal på det. Tyvärr fick jag hjärnsläpp och sa käckt  “backa”  så fort den tanken dök upp i mitt huvud. Dunnit kan sedan tidigare givetvis backa på signal, både från marken och uppsuttet. För tryck och för verbal signal “back up” och “backa” som låter typ lika. Jag brukar alltid belöna backning när jag bett om den, men tre års matande efter backa på gammal signal tar tydligen inte bort alla associationer till traditionell träning. Så lika snabbt som det där “backa” slank ur mig i det fram tills dess helt belöningsbaserade shejpingpasset, lika snabbt skuttade Dunnit bort från platsen med rekvisitan och tog sig själv en paus på behörigt avstånd. Även efter paus visade hon att hon inte ville gå till bakhovstargeten igen och hon buffade bestämt på mig i riktning mot annan rekvisita där vi kunde göra en helt annan övning. 

Ibland är träning med crossoverhästar lite som att bygga korthus. Klantar en så rasar hela bygget. Bara att börja om, och helst hitta en stabilare struktur vid nästa försök. Kanske silvertejp på mig, så det inte slinker ut något ogenomtänkt när jag får feeling? 

Men Dunnit har, precis som alla hästar, sin alldeles egna utvecklingskurva. Helt plötsligt funkade rörlig target på marken. Med snöre! Egentligen Unnas target till en helt annan övning, men Dunnit fick prova lite och tyckte det var helt ok att följa och dutta på morotsmjukisen. Hon som har visat ovilja till allt som rullar, kasar och rör sig runt fötterna och som dessutom tycker snören är rätt läskiga. Jag har ingen som helst plan med det här, det är bara roligt att se henne erövra sådant som hon tyckt varit svårt. Det är många gånger olika träningstips som involverar poolnoodles, bollar, följa targets i rörelse osv har blivit platt fall för oss eftersom det ger henne obehag av någon anledning. Men hon utvecklas, i sin egen lilla takt. 

För dig som själv vill utvecklas och utforska vad belöningsbaserad träning kan göra för dig och din häst så håller vi på att sätta ihop ett riktigt fint kalendarium i föreningen under vårterminen. Det kommer en djupdykning i hur hästar och människor egentligen lär sig, det kommer även en introduktionsföreläsning för dig som är ny på  belöningsbaserad träning och det kommer en inspirationskväll om hur du använder positiv förstärkning på dig själv för att bli en bättre partner till din häst. 

Samt en hel del annat, så håll utkik på hemsidan och i våra sociala medier!

Först ut för i år är en temakväll om att tävla som belöningsbaserad hästmänniska den 21 februari kl. 20. Varmt välkomna! 

Har det gått bra för alla? Var det lugnt hos er?

Så hälsar vi djurägare på varandra på Nyårsdagen i stället för att öppna med God fortsättning som vanligt folk.

Andra avslutar det gamla året i festyra och påbörjar det nya med bakfylla och pizza. Vi med djur planerar, kontrollerar och optimerar efter bästa förmåga hela vägen in i kaklet, inte bara för att alla ska må bra utan faktiskt också överleva. 

Sedan vaknar vi spiknyktra men utmattade och möts av de rubriker som påminner oss om varför vi gjort allt och hur det ändå inte alltid räcker. 

Alla mina fyrfota klarade sig bra. Den skottberörda hunden fick ju lugnande/ångestdämpande i flera dagar och sedan maxdos på aftonen. Vi åt en mycket god, trevlig och tidig nyårsmiddag hos våra vänner som bor på en gård. Ingen av oss pallar att fira nyår ihop med folk som inte har djur och som därför inte begriper vad det innebär. Våra hundar var med under bordet, en drogad och en med tuggben. Kl 23 skildes vi åt, de för att vakta sina hästar och får i stallet och vi för att ta hundarna till Arlanda där det är fyrverkeriförbud. Vi hängde på en parkering bland andra hundägare och där väntade vi också in besked från vår stallägare om att det gått bra för alla hästar på Udden. Våra lösdriftshästar är ute i sina flockar eftersom det är lugnande för hästar att få följa sina normala rutiner och få hålla ihop i sin grupp. Vi har reflexer på alla och våra stallägare lyser upp hela gården med maskiner och strålkastare för att dämpa ljuseffekter av fyrverkerier. I år var stogruppen lugn, inte ens Dunnit tyckte det fanns anledning att springa denna gång. Killarna var lite oroligare, men kanske mest för att de fått en ny gruppmedlem precis dagarna innan.

Först när Jennies meddelande kom att allt hade gått bra för hästarna så var det läge att köra hem. Lättade och trötta stupade vi i säng. På morgonen lyfte jag som vanligt mobilen för att höra hur det gått för alla vänner och bekanta. 

Min vän Linnéa Larsson formulerade det så himla bra och jag återger hennes text här med hennes tillstånd: 

Gott Nytt År, 

vi överlevde hela vägen in i 2023...

Så här dagen efter nyårsafton vaknade jag utmattad men lättad över att mina närmaste hade klarat natten utan trauman och tragedier. 🙏 En lättnad som snabbt byts mot en stark ångest. Så snart man öppnat mobilen, möts man av bilder på bortsprungna och saknade djur. Historier om andra djur som traumatiserats, dött eller avlivats i fullkomlig skräck under natten. På grund av något som någon annan kallar för "nöje". 

Personligen är jag helt slutkörd idag. Hos oss har vi haft en lång upptrappning med förberedelser som når sin kulmen under nyårsnatten. Då äger vi inte ens något djur som är det minsta skottberörd. Men det är ett ständigt och stort arbete att se till att det förblir så. I alla fall så länge människor ska envisas med att fortsätta med sina "nöjen"...

Hela december består av förberedelser för nyårsnatten. Anpassat träningsupplägg för samtliga djur, för att "toppa den mentala formen" inför nyårsnatten. Planera: Vart ska vi vara, vad blir bäst för respektive djur och vem stöttar vem? Var vi ska "fira" är en icke-fråga. Fira kan vi göra i januari. Fira att allt gick bra. Om det gick bra... 

Flera av dom djur som fick sätta livet till inatt HADE fått alla dessa förberedelser de också. Men det räckte inte för dom. Triggar paniken igång så gör den ju det. Och det kan hända VILKET djur som helst, vilket nyår som helst 😭.

Jag blir som sagt helt utmattad... Kan inte ens tänka mig hur trötta de människor som har tagit hand om ett skottberört djur inatt, måste vara... Styrka till er! ❤️

När andra förbereder för skålen strax innan tolvslaget 🍾 och lämnar sina nyårslöften till varandra📜, så drar vi i stället fram årets största festmåltid och serverar djuren🥕🍎🥩. I hopp om att fokus ska ligga i det ätbara tills allt är över. När klockan sen slår tolv kan vi inte annat än att hoppas att allt går väl, för när alla har räknat ner till 00.00, då bryter kriget ut.

Vi överlevde, det gick väl, för oss.

Men tankarna går idag till alla dom som förlorat sin vän inatt. Det går inte med ord beskriva hur fruktansvärt det är. Beklagar så innerligt 💕

Vi måste förändra. Så här KAN vi inte fortsätta! 😥😭

Hur förändrar vi den här världen? Hjälp mig!

Mvh Linnea, leg veterinär

@teamrplus

.........................................................................................................................

Själv tror jag ju starkt på organisering och föreningsliv som förändringskraft. Det räcker inte med att klaga i olika forum på nätet. Därför är jag väldigt glad över att det som från början var en Facebookgrupp nu har blivit en officiell förening, Riksföreningen Stoppa fyrverkerier för privatpersoner

En förening kan samarbeta med  andra  organisationer,  bedriva opinionsbildning och påverka beslutsfattare. Självklart blev jag medlem direkt. Jag hoppas att alla hästmänniskor som är less på att tillbringa årets sista dagar med att oroa sig för skador, stress och panik hos sina fyrfota vänner också blir medlemmar!  Det kostar endast 100kr att vara med och visa att vi är många som önskar oss nyårsfirande som är trygga -  för tama och vilda djur, men också för barn, demenssjuka personer, ljudkänsliga personer, krigstraumatiserade personer och inte minst för våra poliser och övrig blåljuspersonal.

Inte oväntat väckte mitt förra inlägg en del reaktioner i kommentarsfältet. Det är känsligt att sätta ord på varför en inte vill träna sina hästar enligt rådande normer. Det uppfattas ofta som kritik mot dem som tränar på de vanligaste sätten. Kritik vill en nästan reflexmässigt försvara sig emot. Läs gärna inlägget om kognitiv dissonans om du känner dig irriterad. 

Indirekt är det kritik i någon form, när någon väljer att lämna en metod för att göra på ett annat sätt som en tycker är effektivare, trevligare, roligare eller bara helt enkelt passar en bättre. Men den kritiken är ju inte personligt riktad mot någon annan, den är ju snarare riktad mot strukturer, normer och rådande föreställningar. Jag tänker väldigt sällan att hästmänniskor vill sina hästar illa eller att folk inte älskar sina hästar. Jag utgår från att alla gör sitt bästa med den kunskap de har just nu. Men kunskapen om inlärningspsykologi är besvärande låg även bland erfarna, kunniga hästmänniskor. När Hippson hade tema om positiv förstärkning i nr 1/22 så var det t ex ingen av de tillfrågande ”ryttarprofilerna” som faktiskt visste vad som är positiv förstärkning för en häst. 

Jag skulle önska att Minna Tallbergs bok Motiverad häst - inlärning, beteende och kommunikation var obligatorisk kurslitteratur på alla hästrelaterade utbildningar och ridskolor. Utan grundläggande kunskap om inlärningspsykologi blir det svårt att göra medvetna metodval. Och spoiler - även de som säger sig inte använda någon särskild metod när de tränar sina hästar, använder något sätt att påverka hästens beteenden. Att påstå att en inte använder sig av förstärkning är lite som att påstå att en inte använder sig av gravitation. 

Alla träningsval kommer med för- och nackdelar. Oavsett hur du väljer att träna så kommer din häst att känna något inför, under och efter träningen. Känslorna den upplever kommer att kopplas till utrustning, omgivning och till dig som person. Dina val kostar något eller tillför något till relationen du har med din häst. Du väljer och du kan inte både ha kakan och äta den, hur gärna du än vill. 

Om du vill bidra till forskning om hur hästägare fattar beslut om hur de vill träna sina hästar så kan du delta i den här studien vid Bristol University. Det tar ca 15 minuter av din tid.

En spännande person som ville något annat än det traditionella är Maasa Nishimuta, som i sitt sökande efter andra sätt att hantera och träna hästar lämnade hemlandet Japan och for till USA där hon praktiserade hos Peggy Hogan och studerade vid University of Northern Texas. I sin mastersuppsats studerande hon hur smekningar och kli kunde användas för att förstärka önskvärda beteende hos hästar och åsnor. Om detta kommer hon och hennes partner Sean Will från organisationen CAAWT att föreläsa på BHIS-dagarna 7-8 januari under rubriken ”Creating bond with equines: Introduction to the Constructional Approach and programming social reinforcers.” Vi tror att det blir en givande föreläsning både för dem som vill använda sig av flera olika typer av positiv förstärkning och för dem som vill använda mer positiv förstärkning i sin träning men inte ännu är bekväma med att använda matbelöningar. 

Den som vill höra mer om hästtjejen Maasas egen resa kan redan nu lyssna på Animal Training Academy’s podcast

Om du vill delta på onlinekonferensen så är anmälan öppen till den 3 jan.

På det personliga planet har det varit lite motgångar med mer ryggsmärta den senaste veckan. Jag misstänker att den huvudsakliga anledningen är den klassiska kvinnofällan ”Jul” och tror att allt blir bättre med det överstökat och klart. Det var härligt att fira och umgås med vår familj och alla djur, så det får väl vara värt lite extra ont. 

Bästa julklappen kom redan första advent då våra två kattungar flyttade hem till oss.

På julafton åker vi alltid först till hästarna och myser med dem. I år blev det gos och pyssel och sedan ett matsök med rotsaker och frukt.

Väder och väglag har minst sagt svängt under julveckan och det har pga underlaget varit svårt att få till någon vettig träning. Förutom med underbara Unna som aldrig ser några problem och anmäler sig frivilligt till allt. Det blir nog trailhäst av henne också till slut! Nordsvenskar ska ju kunna precis allt har jag hört 😉

Nu preppar vi inför Nyårsafton. I morgon ska hästarna på lösdriften utrustas med reflexer så att våra stallägare kan se ordentligt var alla är. Under 12-slaget så står de ute och vaktar hästarna med all belysning på från maskiner och ridbana. Jag skulle gärna vara med hästarna under tolvslaget, men en av våra hundar är väldigt rädd och hundarna behöver diverse åtgärder från både mig och min man för att det ska funka för den rädda och för att det inte ska överföras till vår andra hund. 

Fira, festa och koppla av får djurägare göra på andra dagar än Nyårsafton. Den rädda hunden är inte nykter, hon har redan fått lugnande i flera dagar pga okynnessmällandet som pågått dagligen här sedan julafton. 

Fyrverkeriförsäljningen har slagit alla rekord i år och jag hoppas innerligt att det inte innebär rubriker om skadade hästar och bortsprungna hundar på årets första dag. 

Jag önskar er alla en lugn och skadefri afton med hänsynsfulla grannar så ses vi på andra sidan sedan!

Om varför jag vill undvika negativ förstärkning. 

Det händer nästan varje gång Hippson länkar till ett av mina blogginlägg att någon vänlig person i kommentarsfältet informerar om att det går utmärkt att träna häst utan att använda ätbara belöningar. Eller ja, de säger ju alltid godis, men för dem som läst några blogginlägg borde det vara uppenbart vid det här laget att vi använder hästens foder när vi tränar. Alltså sådant som alla hästägare ger sina hästar på något sätt under dygnet. 

Och ja, jag vet att det går finemang att lära hästar allt möjligt med negativ förstärkning, eller det som vi i dagligt tal kallar tryck och eftergift. Jag har själv gjort det i massor av år innan jag började med belöningsbaserad hästträning. Så är det för de allra flesta som valt belöningsbaserad träning. Så det handlar inte om att jag inte vet hur det går till. Det handlar om ett medvetet val att använda en annan metod. 

Så varför vill jag då undvika att använda mig av negativ förstärkning som verktyg för att påverka hästens beteende? 

Det korta svaret är att det handlar om hur hästen upplever träningen och samvaron!

Jag vill att mina hästar ska känna genuin glädje och förväntan när vi ska göra något tillsammans. Jag vill att de ska känna frånvaro av oro och rädsla. Jag vill att mina hästar ska se det som ett berikande tillskott till deras hästvardag när jag dyker upp, och jag vill att de ska känna så utan att jag behöver begränsa deras tillvaro på andra sätt för att åstadkomma motivation att göra saker med mig. 

När vi pratar om inlärningspsykologi och de olika ”Konsekvensrutorna” blir det lätt tekniskt. Ett vanligt tankefel är att framställa negativ och positiv förstärkning som två likvärdiga verktyg i en verktygslåda. ”Tänk inte på negativ som något negativt, det handlar bara om plus och minus, vi tar bort något eller lägger till något”  - är ofta det pedagogiska budskapet. 

Men för hästen (hunden, barnet, medarbetaren) innebär valet av förstärkningsmetod en känslomässig skillnad. För att negativ förstärkning av ett beteende ska uppstå så måste det finnas ”något” att ta bort från situationen som gör att individen vill upprepa beteendet nästa gång den upplever detta ”något” för att få det att försvinna igen. 

För att kunna ge eftergift så måste det först finnas ett tryck att lätta på. För att en paus ska fungera som förstärkare så måste det finnas ett arbete en vill slippa att göra. Det behöver inte vara något som gör ont men det måste vara något som är tillräckligt irriterande eller störande för att individen ska vilja agera för att bli av med det. Så även om vi använder oss av väldigt mild negativ förstärkning så färgas inlärningen av känslor som handlar om att vilja undvika och att vilja slippa. Ofta kan hästen börja förekomma ”hjälpgivningen” för att få undvika att negativ förstärkning ska appliceras öht. Det kan göra att det är svårt som betraktare att förstå hur beteenden är inlärda från början då det ögat ser är en häst som svarar snabbt och villigt på signaler. Men villighet att få utföra en rörelse eller ett beteende bottnar då i att vilja undvika det som händer om hästen inte utför rörelsen eller beteendet. Den känslan har en helt annan valör än känslan av att göra något för att det leder till något en vill få uppleva. Att göra något för att slippa uppleva något leder till att en helst vill slippa hamna i situationen där detta något kan inträffa över huvud taget. Att göra något för att få uppleva något trevligt leder till att en hoppas på att möjligheten snart ska dyka upp igen. 

Det är inte bara känslan för beteendet vi tränar på som färgas av vilken förstärkningsmetod vi använder, även miljön vi är i, utrustningen vi använder och vår egen närvaro kommer att kopplas till dessa känslor.

Ett vanligt argument för användande av negativ förstärkning och för den delen även straff är att det är så hästar lär sig hela tiden ”i naturen” och att det är så de gör mot varandra. Och ja, hästar lär sig att de kan komma bort från bromsarna genom att gå till ligghallen. Men hur känner hästen inför bromsarna? Vill vi att hästarna  ska känna detsamma inför oss? Vill vi att de ska känna att passet på ridbanan helst ska ta slut så att de kan få gå därifrån? 

Och ja, hästar flyttar på varandra genom att hota om och verkställa hot om otrevliga upplevelser. Dock i väldigt liten utsträckning när de inte upplever brist på resurser och utrymme. Större delen av tiden i en flock tillbringas i harmonisk samvaro med varandra. Större delen av tiden ägnas åt att ge varandra trevliga upplevelser som närhet, samvaro, kli, lek, och inte minst - att äta tillsammans. När en otrevlig interaktionen uppstår så är den oftast en droppe i havet jämfört med resten av dygnets givande interaktioner och samvaro. Men när vi dyker upp i stallet under en begränsad tid av dygnet och vår samvaro med hästen huvudsakligen består av tryck och eftergift och kanske till och med en och annan åthutning, då har vi inte alls samma kapital av fredlig, ömsesidigt tillfredsställande samvaro att falla tillbaka på som hästarna i flocken har med varandra.  Vi människor kan uppleva att vi har investerat massor i relationen till vår häst. Ur hästens perspektiv gör alla timmar av mockande, höpåsepackande, sadelputsande eller för den delen betalning av  räkningar inte ett dugg för relationen. Relationen består av det vi GÖR tillsammans. Den består av ALLT vi gör tillsammans. Vi kan inte träna relation i särskilda pass.

När vi applicerar tryck så kommer trycket att bli kopplat till oss. Skänkeln, bettet, spöet, repet, rösten osv hänger ihop med oss. Utan oss, inget tryck och inga straff. Hästens känsla inför vår närvaro påverkas av hur vi tränar. Många tänker att deras hästar blir glada för beröm och en klapp på halsen, men den sorgliga sanningen är att den tryck/eftergiftstränade hästen känner lättnad. När människan låter glad och klappar signalerar det paus från någon typ av tryck en stund. 

När jag började träna häst belöningsbaserat var det för att jag ville att hästarna skulle ha samma känsla inför träning (och tävling) som mina hundar. Att de frivilligt vill vara med och att de blir förväntansfulla och glada av att få träna. Att deras motivation bygger på att uppnå sådant de vill vara med om i stället för att de hoppas på paus och vila. 

Så idag undviker jag att använda negativ förstärkning så mycket jag bara kan. Jag försöker tumma så lite som möjligt på relationskapitalet genom att ha så få interaktioner baserade på tryck som möjligt. Jag använder inte tryck för att lära in ett nytt beteende. Jag skapar inte rörelse hos hästen genom tryck för att sedan klicka och belöna, eftersom jag heller inte vill blanda negativ och positiv förstärkning. När en blandar så riskerar negativ förstärkning att överskugga positiv förstärkning, dvs motivet blir igen att slippa något snarare än att uppnå något, och med det kommer andra känslor hos hästen. Det finns tränare som upplever att det går fint att kombinera negativ och positiv förstärkning. En risk är att en antingen måste använda ett väldigt högt värde på belöningen, så högt att det är något hästen inte har tillgång till på annat sätt än genom träningen, och därför står ut med diverse obehag för att uppnå det åtråvärda. Eller så har egentligen belöningen ingen större effekt på beteendet, det är negativ förstärkning som upprätthåller beteendet. I båda fallen ger träningen andra, för mig icke önskvärda,  känslor hos hästen än träning med enbart positiv förstärkning. Ytterligare en risk är att känslan inför en specifik belöning kan förändras om den ges i en situation där det också sker sådant som hästen tycker är obehagligt. Så om du t ex får hästen att göra något med tryck/tvång och sedan belönar med något den inte får så ofta i andra sammanhang, t ex en slickburk,  så kan du få kopplingen slickburk = jobbig situation, vilket gör att hästen känner oro nästa gång slickburken kommer fram. (Been there, done that, learnt the lesson).

En stark drivkraft för mig att jobba med förening BHIS är att hästar och människor ska få uppleva det jag upplever varje dag med mina hästar - ett samspel med samtycke och ömsesidig glädje! 

Vi har fått till en i mitt tycke drömmig uppställning på onlinekonferensen BHIS-dagarna i januari under temat ”Den sociala hästen”. Tillsammans med internationella  och svenska forskare och hästtränare ska vi utforska olika aspekter av relationen häst-människa i två hela dagar. Dessutom blir det livesänd träning och såklart lite socialt Zoom-mingel! Allt om konferensen och våra föreläsare finns på hemsidan! Även om du idag inte tränar belöningsbaserat men är nyfiken på att utforska, utveckla och utmana dig själv i relation till din häst så tror jag du kommer att ha utbyte av föreläsningarna!

Föreläsningarna kommer att spelas in och  finnas tillgängliga för deltagare i 30 dagar efteråt, i fall en inte har möjlighet att se allt live. Själv kommer jag att sitta klistrad vid datorn så just den helgen får nog mina hästar ofrivillig träningsvila! 

Hästarnas munhälsa är något jag verkligen tar på största allvar. Sedan många år har vi haft samma duktiga veterinär/hästodontolog som skött om dem och jag har lärt mig så mycket av henne. Hon har följt vår resa från mer traditionell hästträning till allt mer belöningsbaserad och oftast bettlös träning. Med dokumenterad förbättrad munhälsa som resultat. Men när hon nu måste sluta av egna hälsoskäl så har det varit en alldeles för lång väntan på att få tid hos någon annan med motsvarande kompetens. Igår var det äntligen dags. 

En kan ju inte annat än älska dessa två godingar som förväntansfullt radar upp sig för att få vara med på dagens festligheter och deras mer bekymrade vita kompis som försöker hålla kvar dem i hörnet. Vi har helt klart lyckas göra hovvården attraktiv för Unna nu, för hon var så pepp på att hänga med upp till stallet och se vad det skulle vankas för trevligheter där, när det nu fanns folk och bil utanför. Så blev det en lugnande spruta och stök i munnen i stället. (Men på torsdag kommer vår hovis så då blir det fest igen!)

Vår väntan på ny hästodontolog har stressat mig, eftersom Dunnit har lite trassel i sin mun som behöver följas upp ofta. Jag kollade upp henne direkt efter köpet för tre år sedan. Då uppdagades det att hon hade en foderinpackning och lite perifer karies. Jag tycker att en alltid ska boka en munkontroll direkt för nyinköpt häst. Det går inte att se tandstatus ordentligt vid en vanlig veterinärbesiktning. I Dunnits fall hade hon varit på kontroll två år innan köpet helt utan anmärkningar och sedan av olika anledningar, som dräktighet och föl,  inte kommit iväg på sin årliga koll, och under den perioden hann den här foderinpackningen uppstå. Sedan har vi genom tät uppföljning, var tredje månad första året hos mig, och sedan var sjätte, fått det att till stor del gå tillbaka och läka. Men idag visade det sig att den här fördröjningen som nu uppstått pga väntetid till ny hästodontolog inte varit bra för henne. Så nu behöver vi gå tillbaka till var tredje månad igen. Suck. Men på’t igen bara. 

Med Unna var det inga konstigheter så där räcker det med att följa upp om ett år och se hur tandömsningen fortskrider. Vargtänderna tog vi redan förra året. Många som tränar bettlöst anser att en ska låta vargtänderna vara eftersom det då är ett onödigt ingrepp. Ett dilemma är att det oftare blir ett större och besvärligare ingrepp om en väntar tills hästen är äldre. Därför tycker jag att det är bättre för hästen att göra det tidigt, utifall den senare i livet hamnar i en situation där den behöver ha bett. För Unnas del ingår fortfarande i planen att göra körprov i framtiden och då måste hon ha ett bett i munnen under själva provet, oavsett hur vi tränar. Vilket givetvis innebär att vi kommer att träna en del med bett också, så att hon är förberedd på den sensoriska upplevelsen.

Mycket fin i bettområdet står det i Dunnits journal. Ja, hon har ju inte haft ett bett i munnen alls de senaste tre åren. Det har inte behövts. Jag bestämde direkt när jag fick Dunnit att om jag känner att jag vill stoppa in ett bett så ligger jag fel i kriterierna i träningen. Då ändrar vi på träningen, inte på utrustningen. Jag är inte generell motståndare till bett. Däremot är jag definitivt motståndare till bett i kombination med spända nosgrimmor. Om hästen ska ha bett i munnen ska den också kunna gapa ordentligt och visa hur den upplever kontakten i munnen på riktigt, ocensurerat. Westernträns har inte nosgrimmor alls. Men jag föredrar att träna bettlöst. Om hästen måste ha bett pga regelverk i någon aktivitet så vill jag lära in utan bett först, och sedan lägger vi till bettet för syns skull! Det är inte där i munnens känsliga slemhinnor som vår kommunikation ska ligga. Olika studier har visat att mellan 52-85% av alla hästar som rids med bett har betselrelaterade skador i munnen. Anledningen till att jag ens upptäckte bettlösa alternativ en gång i tiden var att hästen jag då red behövde vila från bett för att läka ett sår i munnen.  

I oktober hade vi en fantastiskt lärorik föreläsning om just hästarnas munhälsa med föreningen BHIS vice ordförande Sara Ellevik, som till vardags är just veterinär och hästodontolog på Norrlands Hästtandvård. En av anledningarna till en föreläsning på temat är den oro vi ibland stöter att belöningsbaserad hästträning skulle utgöra en risk för munhälsan hos hästarna. Här finns väl en fördom om att belöningsbaserad träning handlar om att ge hästarna massor av godis, och att det i sin tur ger dåliga tänder. Min egen personliga erfarenhet är ju precis tvärtom, att mina hästar fått bättre munhälsa efter att jag ställde om till belöningsbaserad träning och den hästhållning som följer med i konceptet. Men bäst att låta ett proffs reda ut hur det ligger till! 

Sara gick grundligt och pedagogiskt igenom hur hästens mun och tänder fungerar. Hon gick igenom symtom på problem i munnen och vad som orsakar skador. Samt så klart vad som främjar god munhälsa! En föreläsning som verkligen engagerade våra medlemmar och som jag varmt rekommenderar till ALLA som håller på med hästar, oavsett inriktning. När en tänker på det är det ju helt galet att vi i princip dagligen gör inverkan på hästens mun utan att ha kunskaper om vad som faktiskt försiggår där. Ett hett tips på en bra föreningsaktivitet i vintermörkret för din förening också? 

Inte helt otippat så främjas hästens munhälsa av en diet bestående av enbart grovfoder som utfodras på ett sådant sätt att det efterliknar naturligt födosök och ger långa ättider. Undvik tillskott och ge så lite kraftfoder som möjligt. Undvik kraftfoder som fastnar på tänderna. Blötlagt kraftfoder får lågt ph och ökar risken för karies. Dricksvatten med lågt ph är också en risk. Foder som innehåller majs och melass ökar också risken för karies. Hästen bör få grovfoder direkt efter att den ätit kraftfoder eftersom det hjälper till att städa i munnen. 

Rider du med bett ska bettet ligga stilla och röra sig så lite som möjligt och främst verka på tungan och kinderna. Nosgrimman kan du gärna ta bort eller åtminstone lossa ordentligt så den inte ligger an mot vävnaden och trycker. Även bettlösa huvudlag kan orsaka tryckskador på vävnader om du rider med långvarigt tryck/kontakt eller har dem hårt spända runt nosryggen. Lätta signaler och eftergift som ger total avlastning minskar risken för skador i munnen. 

Och hur var det nu med belöningsbaserad hästträning? Kan vi fortsätta mata våra hästar under våra träningspass? Ja, det kan vi! Det gäller bara att välja ätbara belöningar med omsorg. Vi bör undvika sådant som innehåller majs och produkter med tillsatt melass. 

Pellets, bröd och hästgodis som klibbar på tänderna ska vi också undvika. Provtugga själv först. Det gäller också hårdhet på pellets! Om vi själva tycker att de är för hårda att tugga så är de för hårda för hästen också. 

Sträva efter att använda stråfoder som belöning: lusernhack, hö eller höpellets - utan melass. 

Grönsaker och frukt är också ok, men äldre hästar med lösa tänder bör ej få morot. 

Det är bra att alltid avsluta passen med en högiva eftersom det fungerar som tandborstning för hästen. 

Eftersom mina hästar har tillgång till mycket grovfoder är de inte alls så intresserade av bara lusernhack och höpellets. Jag använder huvudsaklig morot och lite äpple i små bitar när jag tränar med Dunnit eftersom det ger minst risk för hennes tänder. Många tycker att deras hästar blir för taggade av morot, att det har ett för högt belöningsvärde för deras hästar. Men för Dunnit är det vardagsbelöningen och inget hon stissar upp sig över.  Så mitt tips till dem som skulle behöva använda morot, som ju faktiskt är snällt mot både tänder och figur, det är att våga använda ännu mer morot så det förlorar sitt nyhetsbehag! 

Till Unna använder vi mest melassfri lusernhack spetsat med lite müsli med lågt socker/stärkelse och ibland lite pellets, med bra innehåll och konsistens. Hottis är den enda av våra hästar som vänligt nog tuggar i sig alla sorters höpellets som jag köper på mig i hopp om att hitta en sort som faller mina tjejer i smaken. 

Med detta hoppas jag att vi skingrat myten om att belöningsbaserad hästträning handlar om att stoppa i hästen mängder med godis som ger den dålig tandhälsa. Jag kan inte ens komma ihåg när jag senast köpte hästgodis. 

Om du vill veta mer om belöningsbaserad hästträning så är du hjärtligt välkommen till föreningen BHIS!