Belöningsbaserad hästträning

Medan BHIS ordförande Maria återhämtar sig efter sin ryggskada kommer här ett tillfälligt inhopp. Jag som skriver heter Lottie Eriksson, är sekreterare i föreningens styrelse och har varit med sedan starten. Numera är jag hästlös, men jag tränade belöningsbaserat i många år med min änglahäst Aslak.

Säkerhet är viktigt att tänka på för alla som håller på med hästar, och det är ett ämne som vi i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige återkommer till. Olyckor går aldrig helt att undvika, men det finns mycket man kan göra för att förebygga och minska riskerna. Även i sammanhang som inte har med belöningsbaserad träning att göra påpekas allt oftare att en hästvänlig hantering ökar säkerheten. I en artikel i Hippson nyligen om en tragisk olycka med ett föl säger t.ex. veterinär Anne Haglund att ”Det är som med all hästhantering. Man måste ge eftergifter och aldrig hålla en häst med våld, definitivt inte ett föl.”

Vid nästa medlemsevent i BHIS kommer hästetolog Renate Larssen och klickercoach Sandra Månsson att föreläsa på temat säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning. Hur ser vi på begreppet ”ledarskap” inom belöningsbaserad hästträning? Hur gör vi för att få en trygg och säker samvaro med våra hästar? Det blir en intressant kväll som jag ser mycket fram emot!

Säkerhet har också varit grundläggande i mitt eget utforskande av belöningsbaserad träning. Det började med ett problem: Aslak skenade på uteritter. Att sitta på en nordsvensk brukshäst som i panik rusar fram genom tät skog är en allt annat än behaglig upplevelse! Saken blev inte bättre av att jag hade mycket ridrädsla i bagaget sedan tidigare, efter en del otrevliga incidenter med andra hästar. Hösten 2005 började jag leta orsaker och sätt att lösa problemet. Det visade sig att Aslak hade vargtänder där bettet låg an och orsakade smärta. Dessutom passade inte den begagnade sadel jag nyss köpt lika bra som jag hade trott.

När de fysiska problemen var åtgärdade återstod de psykiska, för både mig och Aslak. Skenturerna skedde alltid på hemvägen, och jag insåg att han inte kände sig trygg när han var hemifrån ensam med mig, utan sina flockkamrater. Vid den här tiden fanns inte alls samma utbud av resurser inom området som idag, och det skulle dröja flera år innan jag hittade en svensk tränare med kunskap om belöningsbaserad träning. Men en liten skrift av Alexandra Kurland fanns översatt till svenska, och med hjälp av den och en amerikansk e-postlista (ett slags otymplig föregångare till dagens Facebook-grupper) provade jag mig fram. 

Det tog lång tid, inte minst på grund av mina många misstag, men så småningom kunde vi tryggt rida ut ensamma. Den belöningsbaserade träningen gjorde att jag blev bättre på att uppfatta Aslaks signaler och därmed kunde undvika att försätta honom i alltför svåra situationer. All positiv förstärkning byggde också upp ett stort förtroendekapital, som gjorde att han började lita på mig även när något oväntat hände. Kvittot på detta kom när han under en skogstur blev skrämd av en crossmotorcykel. Istället för att få panik, bli helt okontaktbar och falla i sken, fortsatte han lyssna på mig och vi kunde ta oss hem under ordnade former.

Eftersom både Aslak och jag bar på rädslor var min utgångspunkt i träningen hela tiden att bara göra sådant som kändes bra. Magkänslan fick styra takten. Jag lade ner all ridning under en period och började om från början, med att ställa upp och stå stilla vid uppsittningspallen. Det blev många repetitioner med klick och belöning innan jag ens började sitta upp. Även det momentet bröt jag ner i små steg och förstärkte (belönade) vart och ett upprepade gånger – kliva upp på pallen, vända mig mot hästen, lägga handen på sadelhornet, lyfta benet, sätta foten i stigbygeln, ställa mig upp i stigbygeln osv. Det kan låta motsägelsefullt, men ju mindre steg man tar, desto fortare går det att komma framåt!

 

Genom att se till att hästen hela tiden lyckas bygger man nämligen en stark grund där önskade beteenden har förstärkts många gånger, vilket innebär att enstaka missöden inte behöver rasera stora framsteg. Om man i ett senare skede stöter på problem kan man lätt backa tillbaka bara en liten bit för att komma till en punkt där det hela fungerar. Mina första ”ridturer” bestod i att stå stilla vid uppsittningspallen. Så småningom tog vi ett varv runt stallplan, och senare red vi typ 20 meter in på stigen från gården. Då hade jag i förväg placerat ut en target, ett föremål som gav oss ett tydligt mål att sikta på, och kunde lägga in ett antal förstärkningstillfällen där innan vi vände tillbaka. 

Aslak och jag tränade också många trick, något som vi båda tyckte var roligt. Det var dessutom ett bra sätt för mig att under avslappnade former utveckla mina tränarfärdigheter. Här är en gammal film som jag gjorde sedan hans artros blivit så kraftig att han inte längre mådde bra av att ridas. Vi fick många fler fina år tillsammans efter detta.

För mig är det tydligt att säkerheten i umgänget med hästar inte sitter i utrustning och metoder för att fysiskt kontrollera hästen. Det som behövs är snarare kunskap om hästens beteende, förmåga att läsa den och en strävan efter ömsesidig kommunikation och tillit. Belöningsbaserad träning blev min nyckel till allt detta.


Läst 1086 ggr Kommentarer Kommentera

Det här inlägget skulle ha skrivits för flera  veckor sedan och det skulle handla om belöningsbaserad ridning. Vi hade ju en jättefin föreläsning och livesänd träning på temat i början av juli med Hanna och Ari från Motivationsträning för häst.

Men så råkade jag ut för en rätt banal händelse med min unghäst där hon blev skrämd av något som hände i hagen som vi passerade och jag fick en olycklig knuff i ryggen. Efter ett 55-årigt i princip skadefritt liv som hästmänniska  så är  det plötsligt min tur att tära på sjukvårdens resurser. 

Jag kände direkt att det tog illa, men alla hästtjejer vet ju att en gör klart hästarna först innan en tar tag i de egna problemen. Nu fick jag visserligen hjälp med allt av min dotter och min stallkompis, men jag ringde ju inte 112 direkt. Det var nog dumt. För när de väl kom ut så påverkade det så klart bedömningen och de tyckte att jag kunde avvakta i hemmet med ipren och alvedon eftersom det nog bara var mjukdelsskador. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv, barnafödande inkluderat, men säger utbildad ambulanspersonal att det är ok så lyssnar jag. Jag kände mig till och med lite dum som upptagit deras tid. De hade ju mycket att göra. Men efter två dygns smärthelvete så blev det till slut akuten och där visade röntgen fraktur på kota i ländryggen. Fyra dygn på den superproffsiga ryggavdelningen på Akademiska sjukhuset  blev det. Shout out till de fantastiska sjuksköterskorna som tröstat när det gjorde som ondast och som kunnigt mixtrat och balanserat smärtlindringen med allt annat som också ska funka i kroppen för att en inte ska bli ett kolli. Shout out även till alla undersköterskorna  som omsorgsfullt sett till att alla basala behov tagits om hand på bästa sätt. 

Det kändes väldigt tryggt att få vara omhändertagen  på sjukhuset och nästan läskigt att  åka hem med korsett, kryckor och pillerburkar. Men det har ju gått bra även om dessa veckor mest varit en dimma av smärta och starka smärtstillande mediciner. Hjärnan är liksom kapad och dagarna flyter ihop. Allt är ett projekt - att gå på toa, att byta kläder, att ta en dusch, att göra några sjukgymnastiska övningar. 

Men det är bara att beta av en dag i taget. Sakta blir det bättre. Sakta kan jag minska på smärtpillren. Jag klarar fler och fler saker själv, som att plocka upp något jag tappat. 

Jag är lyckligt lottad. Jag bor i ett land som tillhandahåller högklassig sjukvård utan att ruinera mig. Jag har hästarna på lösdrift med full service så de lever ett gott hästliv även utan mig. Min dotter, min syster och systerdotter rycker in med pyssel, skötsel och aktivering så de inte blir helt förvildade.  Min man har möjlighet att jobba hemifrån så jag hela tiden har någon i min närhet som kan hjälpa mig. Men jag kan tillägga att om en är van vid att vara gift med en hästtjej som kan allt själv och som dessutom inte är hemma så mycket - ja då är det här nya livet som personlig assistent en stor omställning…

Jag har också världens bästa byrackor som i stort sett troget vilar vid min sida och som trots att deras aktiveringsbehov fått sättas på paus inte har vänt upp och ned på hela huset . Inte hela huset, bara delar…

Belöningsbaserad ridning får vi återkomma till när jag känner mig skarpare.

Föreningsarbetet pågår utan mig, det ser den kompetenta styrelsen till. Håll utkik i våra sociala medier om vad som är på gång. Det är bl a dags att söka till nästa ungdomsstipendium. Du hittar allt på hemsidan. Facebook och Instagram. 


Läst 4306 ggr Kommentarer Kommentera

Det finns så många intressanta poddar som jag vill lyssna på. Jag känner ständigt att jag ligger lite efter. Men den här första semesterveckan har det hunnit bli några stycken.  

Ett avsnitt av Hundtränarpodden som verkligen är värt  att lyssna på även för hästfolk är “När drömmar går i kras” där Maria Brandel samtalar med  Eva Bodfält om vad som händer med oss när hunden inte kan bli det vi önskat eller hoppats på. Det är enkelt att känna igen sig även med häst i det mesta de tar upp i detta känslosamma och utlämnande samtal.  

Vad gör en när den individ en valt med omsorg för att passa till en speciell gren eller aktivitet inte gör det? När den trots goda förutsättningar på pappret, rätt genetik och rätt start i livet, ändå inte fungerar som vi förväntat oss? När vi känner oss uttömda på träningsidéer och frustrerade över att inte få utöva vår sport på den nivå vi hoppats på? 

Eller när vår häst uppfyller alla våra ideal men drabbas av en skada som förhindrar oss från att fortsätta med det vi älskar att göra tillsammans? 

Eller när vi rent av förlorar vår bästa vän i förtid pga skador eller sjukdom? 

Vad händer med vår identitet och självbild när vi plötsligt inte kan prestera det både vi själva och vår omgivning brukar förvänta sig av oss? Som sagt ett samtal med många klangbottnar även för hästmänniskor! Rekommenderas! 

Personligen har jag aldrig övervägt att sälja eller omplacera vare sig hundar eller hästar när de av någon anledning inte riktigt levt upp till förhoppningarna. Jag har istället försökt anpassa förväntningarna och försökt hitta aktiviteter som fungerar. Men visst blir det en törn för tränarsjälvförtroendet när en får välja att ge upp på något. Jag vill ju gärna tro att allt går att lösa med smart träning! Samtidigt så behövs en balans i träningen. Om nästan all träningstid måste  läggas på något som är extra svårt för hästen eller hunden så går det ut över träningsglädjen för både människa och djur. Även belöningsbaserad träning kan få aversiva inslag när vi människor plötsligt vill något väldigt mycket som hästen inte är helt med på. Vår egen sinnesstämning kommer att påverka hur trevligt hästen har det under träningen och det går inte att bara kompensera ett anspänt kroppsspråk med godare belöningar. Kombinationen av att vi vill något väldigt mycket samtidigt som hästen tycker att det är svårt leder lätt till att vi råkar gräva oss en grop. Då mer än någonsin behöver vi kloka vänner och en stöttande tränare! Men för att de ska kunna göra nytta för oss så behöver vi också våga prata om det vi misslyckats med!

På just  temat Misslyckanden pratar Louise Ljungberg och Hanna Fernström i sitt senaste poddavsnitt i Hästfilosofipodden

De efterlyser ett öppnare samtal om vad som är svårt och krångligt som motvikt till alla lyckade klipp som vi matas med på sociala medier. Klipp som bara visar några noggrant utvalda minuter av träningen. Jag kan bara hålla med!

Men som belöningsbaserad hästmänniska är du ständigt i minoritet i en tryck/eftergiftsbaserad hästvärld vilket gör  många rädda att mötas av kritik mot metoden i sig  i stället för att få igenkänning och pepp om en delar något som inte blivit bra. En kan också känna sig som en ständig marknadsförare av metoden och därför endast vilja visa det bästa.

Dessutom vill jag påstå att belöningsbaserad hästträning gör oss extremt självkritiska. Här finns inget utrymme att skylla på lata, respektlösa eller obstinata hästar. Ansvaret för träningen ligger helt hos människan som ska tillrättalägga träningssituationen och sätta kriterier som hästen kommer att lyckas med. Med det i bakhuvudet krävs ännu större mod och generositet  för våga att outa sina tillkortakommanden. Vi kan inte gömma oss bakom påstående som att  Pålle har tre rävar bakom varje öra och gör sitt yttersta för att ställa till det för oss. I stället är det vi som har planerat dåligt och försatt Pålle i en situation som blev alldeles för svår för honom. 

Jag kan här och nu erkänna att det här perfektionistiska tänkandet kring varje träningssituation stundtals känts övermäktigt med min unghäst. Som att jag liksom föreställt mig att med en häst som blir belöningsbaserat tränad från start och inte släpar på något crossoverbagage, så borde utvecklingen vara som en rät linje utan hack, om jag bara planerar rätt. Vilket jag då ständigt misslyckas med! I a f i mitt eget huvud eftersom jag uppfattar varje oväntad reaktion från hennes sida som en mindre katastrof som jag borde ha kunnat förebygga med bättre planering. Så på senare tid har jag verkligen försökt jobba med mig själv genom att  t ex tänka på hur det är att leda en traditionellt tränad tvååring från hage till stall. Om den traditionellt tränade tvååringen stannar till, vill vända eller gå åt ett annat håll så korrigerar en ju bara och tänker inte mer på det. Unghästar är lite mer impulsiva än vuxna hästar, det är inte konstigare än så. Så att jag behöver stoppa Unna i ledrepet ibland är inte en katastrof, det är egentligen inte märkvärdigare än när jag stoppar min ettåriga hund i kopplet när han vill jaga skator eller hälsa på någon okänd människa på trottoaren. Att det uppstår några enstaka inslag av negativ förstärkning (tryck//eftergift i form av ett stopp i repet) i ett träningspass som består av hundratals förstärkningstillfällen är inte katastrof, det är helt normalt. 

Igår hade jag min pinsammaste hästägardag på länge, så medan vi ändå är i farten med misslyckanden, så bjuder jag på den också. Våra tre hästar skulle vaccineras, men det fanns bara en ledig box i stallet. Så för att min veterinär inte skulle behöva vänta på att jag i tur och ordning hämtade och lämnade hästar så skulle vi vaccinera vid hagarna. Mina ston hade precis fått sin hage omdragen så vi skulle använda ett grindhål som de inte haft tillgång till sedan förra året. Här borde jag kanske jag ha tänkt till, eftersom det grindhålet är i nära anslutning till ridbanan. Klickerhästar älskar ridbanan lika mycket som barn älskar lekparken. De tjatar ständigt om att få gå dit, och de vill aldrig gå hem. Dessutom är det en frodig gräsmatta precis utanför och den har full utsikt över grabbhagen. Vad gillar pubertala nordsvenska ston? Jo, att äta och spana på killar SAMTIDIGT! Men så tänkte jag inte just då! Jag tänkte att vi har en fast turordning, där jag i princip alltid tar Dunnit först och Unna väntar duktigt på sin tur. Jag tänkte också att Unna  aldrig ens har försökt gå ut genom grindhålet utan att ha fått på sig grimma först. Så det var verkligen en överraskning för mig när Unna plötsligt manglade mig, Dunnit och den hjälpsamma veterinären i grindhålet och joggade iväg för att förse sig från både gräsbuffén och ögongodiset. 

Om vi ska vara positiva så var hon inte alls svår att hämta tillbaka. Trädde frivilligt på sig grimman och följde “kom” och “stanna” signaler som på vilken liten promenad som helst. 

Men när det sedan var hennes tur låg hon lite högt i stress ändå, och ville inte alls bli nuddad av veterinären. Så det blev stökigt innan sprutan var satt och där skapade vi oss tyvärr ett nytt träningsprojekt inför nästa spruta. Så här i efterhand är det det jag är mest missnöjd med. Jag har lite slarvigt surfat på Unnas allmänna oberördhet när det gäller sprutor och avmaskning och inte specifikt tränat på sådana moment. Det finns ju liksom gott om saker en unghäst behöver träna på ändå, så varför lägga tid på det som bara verkar funka… Det var så klart ett kortsiktigt tänk, för nu har vi mer uppförsbacke iom med den lite jobbiga upplevelsen igår. Men det är bara att kavla upp ärmarna !  Träningsinspiration finns ju: 

På filmerna ser ni Malin Kihl Sandberg på Clickervet, som tyvärr bor alldeles för långt ifrån mig! 

Så där, det var mina bidrag till ett öppnare klimat kring misslyckande - iaf för denna gång! 

För att avsluta med något som jag är betydligt nöjdare med så är det problemlösningen kring Unnas nya infall att bada fötterna i vattenkoppen. Jo minsann, hon är en vig liten fröken som ledigt kan svinga upp en lerig framhov och doppa den i vattenkoppen varma dagar. Det är dyra, fina, tempererade vattenkoppar med flottör så inget uppskattat tilltag. Sådant som händer när en själv inte är på plats är svårt att  bestraffa. Inte heller går det att lära in alternativa icke-kompatibla beteenden som håller över tid när ingen är på plats för att förstärka. Så då återstår att erbjuda utlopp för beteendet på annat sätt. Hittills verkar det fungera, det är rent och fint i vattenkoppen…



Föreningen BHIS tar aldrig semester! Nästa vecka  har vi ett mycket efterfrågat onlineevent den 4 juli då Motivationsträning för häst håller en specialbeställd livedemo/föreläsning om belöningsbaserad ridning. Det är många som undrar hur ridning utan tryck egentligen går till!  Hanna och Ari kommer att berätta och visa live från sin paddock. Förhoppningsvis så får ni som är nyfikna era frågetecken uträtade! Välkomna om ni har lust!

Bild: Motivationsträning för häst

Föreningen Belöningsbaserad hästträning hittar ni på hemsidan samt på Facebook och på Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning


Läst 10632 ggr Kommentarer Kommentera
JUN
08
2022

Crossover är ett begrepp inom belöningsbaserad träning för att beskriva en individ som tidigare tränats med icke-belöningsbaserade metoder och nu befinner sig i en omställningsprocess till belöningsbaserad träning. Ibland hör man begreppet användas om kombinerad träning, dvs att blanda både negativ och positiv förstärkning och kanske även straff/korrigering  i sitt träningsupplägg. Men konceptet crossover betyder att en är på väg bort från det ena och på väg mot det andra. Den processen har sina särskilda beståndsdelar både för häst och människa, som inte kommer att vara aktuella på samma sätt för den som är tillfreds med att fortsätta med blandad träning. 

När jag tog emot min senaste crossoverhäst för snart tre år sedan så visste jag redan att jag bara vill träna belöningsbaserat. Så Dunnits och min crossoverprocess tillsammans har sett lite annorlunda ut mot min första crossoverhäst Boogie, där vi mer fick lära oss tillsammans. 

När jag köpte Boogie visste jag också att jag ville träna henne belöningsbaserat på samma sätt som med hundarna, men det var då fortfarande relativt nytt och okänt att  träna häst på det viset. Det fanns just inga belöningsbaserade hästtränare att tillgå i Sverige. Kunskap fick en beställa på murriga VHS-kasetter från USA! Så vi mixade, blandade och provade oss fram under några år tills vi hittade vår tränare Carolina. Sedan visade Boogie en dag att nu räcker det med blandning. Och sedan var det så. Boogie var väldigt tydlig med när hon någon gång uppfattade något som minsta lilla (oavsiktliga) tryck och det var bara att rätta sig därefter. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att låta hästen bestämma spelreglerna. Egentligen hade det varit möjligt att köra över henne genom att ”tvinga igenom”, men vid det laget hade jag verkligen varken lust eller behov av att göra det. Vi hade hunnit etablera helt andra verktyg för kommunikation och samarbete, och det fanns verkligen ingenting som nu var omöjligt att få henne att göra med enbart positiv förstärkning. När Boogie fick somna in pga av en elak bencysta endast 16 år gammal så var hon efter  våra 11 år tillsammans en ganska renodlad klickerhäst med väldigt få crossoverrester kvar. 

Jag tänker att en viktig del i crossoverprocessen är just att vara lyhörd för när ens häst  upptäcker att det finns olika spelregler för olika aktiviteter och visar att den föredrar de aktiviteter där den är säker på att det bara är positiv förstärkning som gäller. Ibland sägs det ”om det inte är trasigt så behöver det inte lagas”, och då menas att det går att ta alla beteenden som hästen redan kan från sin tidigare träning och bara lägga till belöning. Jag håller delvis med, belöna på bara! Men  - det är här jag menar att en också behöver vara lyhörd! Säger hästen plötsligt nej tack till något den ”kan” - t ex att ta på sig grimman trots att du belönat det varje dag sedan du fick den, ja då behöver du lära in ”ta på grimman” igen, fast nu belöningsbaserat. (Samt fundera på om det som händer efter att du fått på grimman också är tillräckligt belöningsbaserat.) 

För crossovermänniskan är det en väldigt påfrestande fas när crossoverhästen börjar säga nej till olika saker. Det är inte så förstärkande för människohalvan i ekipaget, som verkligen försökt göra sitt bästa för hästen genom ställa om sin träning och hantering till en ny metod i hopp om att få en bättre relation till sin häst - och så säger hästen att den inte vill vara med! Ofta är det också sådant som vi tycker är väldigt viktigt att hästar ska göra som hästen säger nej till. T ex att lämna stallplan eller att låta oss sitta upp. Det kan kännas som att allting går bakåt i stället för framåt. I den här fasen är det viktigt att ha stöd från omgivningen och helst också från en tränare. För egentligen går det framåt! Du och hästen håller ju på att etablera helt nya spelregler och helt nya verktyg för kommunikation som ni inte ens har haft förut. Problemet är att du själv fortfarande jämför er med er gamla måttstock! 

Dunnit är en häst som sannolikt försökt säga nej till saker tidigare i livet men då fått möta motstånd. Det är ju vanligt att hästar uttrycker ovilja att göra vissa saker, men i den icke-belöningsbaserade världen kallas det för att testa, att krångla, att fjanta sig eller att ha olater och det bemöts därefter.  Så i början när hon uttryckte ett ”vill inte” hos mig så fick hon direkt efteråt ett oproportionerligt känsloutbrott innan jag ens hann reagera på något sätt. Som t ex första gången hon inte vill gå framåt när jag skulle rida av gårdsplanen. Jag satt bara helt lugnt och väntade och då fick hon spel. Samma sak första gången hon valde att själv gå ut ur lastbilen vid lastträning, då blev hon liksom skräckslagen och bara for omkring. När hon lugnat sig gick hon på igen, av igen och så på igen, som för att utforska sina möjligheter. Numera brukar hon bara vända sig lite mot lämmen och  kika ut och sedan inta rätt position, som för att bara checka av  att hon fortfarande  har ett fritt val innan hon bestämmer sig för att stå kvar. 

Jag har också lärt mig att bättre stötta Dunnit i hennes nej-sägande. Om hon visar ett tydligt ”nej” till något så är jag inte längre passiv. Jag belönar i stället nejet och föreslår sedan raskt en annan aktivitet som hon kan säga ja till. Sedan kan det ofta gå fint att fråga igen om det hon först sa nej till. 

När jag köpte Dunnit så bemötte jag henne belöningsbaserat från dag ett. Ibland hör jag att det rekommenderas att inte ändra på allt på en gång, att det skulle vara lättare för hästen att inledningsvis fortsätta tränas med tryck/eftergift hos en ny ägare. Men all träning/hantering  vi gör påverkar relationskontot och jag hade absolut ingen lust att bli associerad med tryck/eftergift. Dessutom tycker jag inte längre om att träna så, jag är därmed rätt ringrostig på tryck/eftergift och därmed säkert otydlig för hästen. 

Det skulle vara lätt att tänka att crossoverfasen borde gå snabbare om hästen tränas helt belöningsbaserat från start hos sin nya människa. Men iaf med Dunnit har det varit, och är fortfarande, en ganska långsam process. Det skulle ju kunna bero på att jag är en kass tränare, jag är bara en amatör med begränsade erfarenheter och få hästar att träna. Men jag tror också att individuella faktorer spelar stor roll, som hästens egna egenskaper och erfarenheter. Dunnit hade tio års erfarenhet av traditionell westernträning. Tidigt inriden i USA med allt vad det innebär och sedan ett liv som tävlingshäst i Sverige. Det är viktigt att poängtera att hon har haft duktiga, bra hästägare före mig och hon har varit älskad! Men hon har varit temperamentsfull och reaktiv och sådana hästar hamnar ändå ofta på kollisionskurs med omgivningen. 

En tidig svårighet som vi hade var att etablera verktyget ”multarget”. Hon var mycket ovillig att nosa på något som en människa höll i handen. Vanligtvis brukar det vara en superenkel första klickerövning att hålla fram ett neutralt föremål, som en petflaska eller en flugsmälla,  och klicka för första nosningen på det nya föremålet. Inte heller handen ville hon dutta på. Jisses vad verktygslös jag kände mig utan targets! Hon kunde tänka sig att nosa på föremål på marken eller uppe på staketet, men så fort jag höll i det så var det tydligen ”inte röra människans sak” som gällde. 

Men till slut lyckades jag iaf få min tomma knytnäve till en acceptabel target och hade därmed ett verktyg att be om förflyttningar med.  Det tog sedan ett år att få tillräckligt förtroende för att handhållna föremål också  är targets. 

Dunnit har också väldigt mycket av crossoverhästens svårighet att ta egna initiativ. Träning som bygger på tryck/eftergift tränar ju hästen att passivt vänta på ett tryck som den sedan ska agera för att undkomma. Egna påhitt korrigeras ofta. Dunnit kommer alltså inte med så mycket egna förslag. Att  bara vänta ut och ”klicka för allt” är inte en framgångsväg med henne. Hon brukar sucka och gå sin väg så fort en uppgift är oklar för henne. Så att helt frishejpa blir för svårt.  Det blir istället lättare med rekvisita som tillrättalägger miljön så att det blir enkelt att gissa rätt. Mest av allt älskar hon följa-övningar utan utrustning. Att vara naken och fri att gå sin väg men samtidigt få vägledning genom mina rörelser, targets och belöningsplacering har blivit hennes komfortzon. Bäst gillar hon att ha mig i ”gå-baklänges-position”, det som kallas groundwork-position av en del. Det liknar troligen ingen annan människoplacering hon varit med om i träning tidigare, så alltså är det där hon är säkrast på att det är belöningsbaserade spelregler som gäller. 

Fart är också en utmaning. Många crossoverhästar verkar associera högre gångarter med mycket press och det är därför svårt att bygga belöningsbaserade längre durationer av trav och galopp. Speciellt på ridbanan om hästen har många hundra varv av pådriven rörelse i ryggsäcken. Det är som att hon efter några steg i en spontan trav som hon själv tar initiativ till kan få för sig att det ändå finns tryck med i bilden och tappar sin motivation. Att jag försöker dra upp tempot med mina rörelser är big no-no. Så var det verkligen med Boogie också, men jag tänkte först att Dunnit kanske är annorlunda och provade därför att springa och skutta lite glatt vid några tillfällen. Men det gör vi inte om i närtid! Precis som med Boogie måste tempoökningen först komma från henne och byggas ut därifrån för att situationen inte ska upplevas som pressande. 

Ridning är för många crossoverhästar det mest utmanande att få till belöningsbaserat. Det är så vanligt att hästarna, när de väl upptäcker att de får ha en åsikt och att den respekteras, väljer att säga nej till ridning. Vi människor har svårt att tackla det. Vi är skolade i en tradition där ridning är det absolut viktigaste en gör med sin häst, kanske själva syftet med att ha häst över huvud taget. Det blir jobbigt för oss att inse att hästen kanske inte alls har uppskattat ridningen på samma sätt som vi trott. När den får välja så vill den inte! Om du tittar runt i stall i din närhet så ser du egentligen många hästar som försöker säga nej till ridning genom att visa ovilja, stress och t o m aggressivitet vid sadling eller uppsittning. Men deras försök till nej ignoreras,  bortförklaras och körs över. 

Dunnit sa ganska snabbt nej till ridning när hon insåg att hon fick välja. Det gjorde inte mig så mycket. Jag har ju erfarenhet av att det kan vara så inledningsvis men också av hur det vänder och hur en kan få en häst att älska ridningen till den grad att det i stället blir svårt att få sitta av. Eller hur hästen själv försöker lyfta på en genom att sidepassa in mot en och liksom knäa i sina försök att få en att hamna i sadeln. 

Men som det mesta med Dunnit tar det lite tid att övertyga henne om att ridningen också är belöningsbaserad nu. Dessutom tror jag vi har en extra utmaning i hennes förkärlek för att få följa, och när människan är ovanpå (och inte driver) så måste ju hon stå för mer  initiativ att röra sig framåt. Vi klurar vidare på detta, i samarbete med en ung person som sitter fjäderlätt på henne. 

(För den som är nyfiken på hur belöningsbaserad ridning egentligen går till så har vår förening ett spännande event den 4 juli  med livesänd föreläsning och träning direkt från paddocken!)

Jag har väl numera accepterat att Dunnits crossoverprocess är långsam trots att vi inte växlar fram och tillbaka mellan metoder. Vi har inga särskilda mål som har bäst-före-datum. Det övergripande målet är att hon ska må bra, trivas  och få sund, hälsosam gymnastik. Bitvis känns det ändå lite frustrerande att inte kunna hjälpa henne ännu snabbare med hennes rädslor och oroligheter, men vi gör så gott vi kan tillsammans. 

När processen är långsam är det ännu viktigare med dokumentation så att det går att se sina framsteg. Vi deltar denna termin i  en onlinekurs med fysträning för häst hos Motivationsträning för häst. Förutom nyttiga fysövningar så har det varit bra med lite nya ögon på Dunnit och hennes möjligheter. Det är lätt för mig att fastna i att något är för svårt för Dunnit och därmed ge upp på en specifik övning. Men här har vi ändå peppats att kämpa på. Dunnit tycker t ex att det läskigt med rörligare underlag. Genom att inte ge upp för tidigt utan fortsätta ta fram den läskiga madrassen och köra lite grann varje vecka -  utan målsättning att få på alla hovar - så lossnade det till slut. 

Här kommer tre klipp från madrassträningen under våren. Med sina mått mätt är hon supermodig i sista filmen och föreslår t o m själv lite bakåtgung. 

För en månad sedan:



För två veckor sedan:

Denna vecka:

För Unna, 2 år, som bara tränats belöningsbaserat förutom lite grundhantering hos uppfödaren som föl, så får jag ha en helt annan måttstock. Men det är en annan historia... 





Läst 15114 ggr Kommentarer Kommentera

Det har inte bara varit världsläget som orsakat skrivkramp. Det har också varit en hektisk tid i föreningslivet eftersom mars månad är högsäsong för årsmöten. Så även i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige som hade sitt andra ordinarie årsmöte sedan starten 2020. Jag fick förtroendet att leda föreningen i ytterligare två år, och det gör jag tillsammans med en helt fantastisk styrelse. Jag har varit aktiv i föreningslivet större delen av mitt liv och det har faktiskt aldrig varit så här roligt, enkelt och konstruktivt! 

Föreningen har nu en stabil ekonomi vilket gör att vi inte längre är helt beroende av att olika tränare generöst ger av sin tid och kunskap gratis på våra medlemsevent. Vi kommer att erbjuda ett arvode för några föreläsningar per år, där föreningen beställer ett tema från föreläsaren. Men vi kommer också att fortsätta ha events där olika tränare som vill får presentera sig, prata om något som ligger dem varmt om hjärtat och marknadsföra sin verksamhet, och då utgår inte ersättning från föreningen. 

Den 19 april kl. 20 har vi just ett sådant medlemsevent där två tränare - Hanna Fernström och Louise Ljungberg presenterar sig och sin verksamhet, samt svarar på träningsfrågor från våra medlemmar. Det har redan  kommit in frågor som t ex:

Hur kan jag lastträna utan egen transport?

Hur ska jag hantera min nafsiga häst utan bestraffning?

Hur gör jag för att inte få dragkamp om gräset och hur använder jag gräs som belöning? 

Om du också vill fråga om något kan du skriva till forening.bhis@gmail.com 

Att hjälpa intresserade av belöningsbaserad hästträning att komma i kontakt med tränare är en hjärtefråga för föreningen. Det är så viktigt att få vägledning i starten för att lägga grunden till en trygg och harmonisk träning. Sedan är det som med all annan typ av hästträning - du blir aldrig fullärd och det finns alltid en nytta med att få ögon utifrån och nya perspektiv på träningen. Därför kan det också vara bra att ibland träna för någon annan än sin vanliga tränare!  

Rätt ofta stöter jag på uppfattningen att kunskap om belöningsbaserad träning är något som borde finnas tillgängligt gratis. I stället för att gå en introduktionskurs och beställa en bok vill många få ”allt” berättat för sig, steg för steg, t ex i en facebookgrupp. Det kan då uppstå besvikelse och frustration när det ges förslag på bra material och kurser men som kostar pengar. Men kunskap måste få kosta pengar! För att ett kunskapsområde ska utvecklas så behövs människor som kan ägna sig åt det på heltid och därför måste kunna försörja sig på det de gör. Det är alltså viktigt för hela det belöningsbaserad communityt att stötta dem som jobbar professionellt inom området. 

Ibland leker jag med tanken att gå in någon grupp om t ex körning och skriva ”Hej! Jag har en tvååring som jag ska köra in själv fastän jag är nybörjare på körning, kan ni bomba mig med tips,  tack på förhand!” 

Jag misstänker att det kanske inte landar så väl och att grundtipset kommer att vara: Kontakta en tränare! 

Det är en självklarhet inom de flesta andra hästrelaterade områden och det bör också vara en självklarhet inom vårt område.

För att göra det enklare att hitta belöningsbaserade hästtränare så finns nu en tränarlista på BHIS hemsida. Ett dilemma är att det hittills inte funnits någon certifiering eller särskild utbildningsgång för att bli belöningsbaserad hästtränare. 

Det första instruktörsprogrammet för belöningsbaserade tränare i Sverige startade i höstas hos OHR+. Många av de som redan varit verksamma som tränare i flera år har valt att gå programmet, vilket visar hur efterlängtat det är! På längre sikt kanske vi får se en branchstandard för certifiering av belöningsbaserade tränare och instruktörer, men än så länge är det väldigt mycket upp till kunden att själv undersöka vilken utbildning och  bakgrund den tilltänkta tränaren har. 

Personligen älskar jag att träna för tränare och gå kurser! Jag har tränat för Carolina Fransson i princip sedan jag började med belöningsbaserad hästträning. Numera är hon en väldigt upptagen och fullbokad företagare, så jag och mina hästar är glada för varje timme vi lyckas få! 

Så här lycklig blir Dunnit när Carolina kommer:

Fokus tillsammans med Carolina är fortfarande Dunnits ”omridning” tillsammans med min unga släkting. Carolina är en specialist på belöningsbaserad ridning. Det går sakta framåt, med betoning på sakta. En häst med tio års vanlig westernträning och ett ganska reaktivt temperament har mycket i bagaget. De första åren hos mig sa Dunnit nej till uppsuttet arbete, diskret men ändå påtagligt. Det är en vanlig reaktion hos crossoverhästar när de får möjlighet att välja. Nu säger hon ja. Väldigt mycket ja, så vi har fått börja sadla på ridbanan för att annars travar hon i väg dit så fort sadeln landar på ryggen. (Jodå, vi ska träna stå stilla efter sadling också. Men på ridbanan står hon helt stilla efter sadeln landat så vi får väl börja precis utanför ridbanan och öka avståndet gradvis.) 

Som komplement till det så går jag en tioveckorskurs hos Motivationsträning för häst som heter Fysträning för häst. Hanna är equiterapeut och belöningsbaserad hästtränare med en passion för hållbara hästar. Tillsammans har hon och Ari utvecklat väldigt pedagogiska och lättillgängliga onlineutbildningar. Här tillämpas definitivt positiv förstärkning även på den mänskliga halvan av ekipaget! 

Kursen består av en kombination av självstudier med skrivet och filmat material, privatlektion online, gruppträning online (!), livesända föreläsningar och konstant feedback och support i en Facebookgrupp.  Just gruppträning online kommer att bli en ny, spännande erfarenhet för mig! 

Vi gick en liten uppvärmning  -  ”Step Up Challenge”  - innan kursen och den har resulterat i en häst som nu letar stenar att stå på! Vilket är bra både som fysträning men också som alternativ till att leta faror i skogen! Win - win! 

En annan hjärtefråga för föreningen är säkerhet! I år har vi bjudit in etolog Renate Larssen och clickercoach Sandra Månsson som den 12 maj kl. 20 föreläser om ”Säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning”. Hur ser vi på begreppet ledarskap inom belöningsbaserad hästträning? Hur får vi en säker samvaro med våra stora och entusiastiska hästar? En spännande, viktig och kanske lite utmanande kväll som vi hoppas att många vill ta del av! Sandra jobbar också med ledarskapsfrågor på humansidan, vilket säkert innebär fler intressanta perspektiv.

Föreningen har många fler programpunkter planerade. Följ oss på Facebook och Instagram så missar du inget! 





Läst 15980 ggr Kommentarer Kommentera

Härom veckan hettade det till i Hippsons kommentarsfält kring en hästföretagare som berättade om sina stallrutiner. Personangrepp och otrevliga privata meddelande är verkligen inte ok och leder aldrig samtalet framåt. Jag stöttar självklart inte den typen av reaktioner. Men jag är glad för alla som sakligt ifrågasatte hästhållningen så som den beskrevs. Jag hoppas att vi är på väg mot en framtid där det blir självklart att tillgodose hästarnas grundläggande behov även i tävlingsstall. 

Tävlingshästar är inte en egen framavlad art som har andra behov än övriga hästar. Jag har stött på personer som hävdar att vi hos den moderna sporthästen avlat bort flockbehovet och att det därför inte är nödvändigt för dem att ha närhet till andra hästar. Som bevis för detta berättar de om hästar som har svårigheter att samsas med andra i grupp med skador som följd. Den bistra sanningen är att dessa hästar har samma behov av ett stabilt flockliv som alla deras förfäder haft. Den korta tid som hästen varit domesticerad av människan är som en evolutionär fjärt i rymden sett till hästdjurens tiotals miljoner års långa historia. Så fort går det inte att avla bort behov. Däremot går det snabbt att skapa svårigheter för den enskilda hästen att fungera i flock genom en hästhållning som inte tar hänsyn till hästars grundläggande behov och som begränsar hästars möjligheter att utveckla sina sociala färdigheter. 

I hästens grundläggande behov ingår att äta ofta, röra sig över stora ytor och att ha fysisk kontakt med andra hästar. Läs gärna detta utmärkta inlägg från Renate Larssen, ordförande i Sveriges Akademiska Etologer,  om vad forskningen egentligen säger om vad som är god hästhållning.

En god hästhållning är grunden i det belöningsbaserade förhållningssättet. Det är varken etiskt eller effektivt att försöka ”klicka bort” beteenden som är problematiska för oss men som beror på att hästen inte får sina hästbehov tillfredsställda under alla de timmar av dygnet som inte är träning och samvaro med oss människor. Det är rimligtvis inte heller etiskt att bestraffa och korrigera sådana beteenden av samma anledning, men den diskussionen får föras någon annanstans än här. 

Det är inte ovanligt att någons första kontakt med belöningsbaserad träning beror på att det finns ett beteendeproblem som hästägaren  inte har lyckats lösa med vanliga metoder. Det är oftast när det traditionella inte har fungerat som någon är motiverad att pröva något annat.

Om du vänder dig till en belöningsbaserad hästtränare för att få hjälp så kommer hen med största sannolikhet utgå från LIMA Hierarchy of Procedures for Humane and Effective Practice. Det kan beskrivas som en etisk modell för djurtränare för att säkerställa att valet av metoder för att lösa ett problem eller förändra ett beteende är så positiva som möjligt för djuret,  inkräktar så lite som möjligt på djurets naturliga beteenden samtidigt som de är effektiva och leder till önskad förändring. 

Det innebär att steg 1 alltid är att först titta på hästens hälsa och livsmiljö. Är hästen helt frisk? Har den ont någonstans? Har den tillgång till en livsmiljö där den får sina behov tillfredsställda - dvs långa ättider och födosök utspritt över dygnet, rörelsefrihet större delen av dygnet och flocksamvaro större delen av dygnet. (Eller med Jenny Yngvessons kärnfulla sammanfattning GRUPP, GRÄS och GALOPP! )

En stor mängd beteendeproblem försvinner av sig självt utan särskild träning när vi kan åstadkomma förbättringar i hästens livsmiljö. Vår valack är ett skolboksexempel på en häst som kan gå från att beskrivas som stallets bad boy när han ofrivilligt hamnat utan hagkompisar,  till att vara stallets mest lätthanterade häst när han har en kompis. Han nöjer sig faktiskt med en kompis och verkar kunna komma överens med nästan vem som helst. Men stallsystem som bara tillät hästarna att gå max två och två i hagarna innebar ständiga avbrott i relationerna när hästar flyttade eller såldes och perioder utan kompis uppstod i väntan på nästa.  Därför har vi honom numera på lösdrift.  Som inackorderad verkar det vara det säkraste sättet att få tillgång till hästhållning i grupp.  I en grupp hästar,  mellan 4-8 stycken,  blir det inte lika dramatiska förändringar om en flyttar ut och en flyttar in, förutsatt att det inte är ständig omsättning så klart.  Sedan finns det en mängd andra fördelar med lösdrift också, men för hans del har det verkligen varit det sociala sammanhanget  som är den viktigaste pusselbiten för hans välmående. 

Det kan kanske kännas långsökt att fundera på hästens hela livssituation när de problem en vill lösa handlar om sånt som lastning, korrekta galoppfattningar eller att hantera spruträdsla. 

Men förutsättningarna för att lyckas med träningen är så mycket större om du inte försöker träna med en i grunden frustrerad och stressad häst.

För att lyckas med ätbara belöningar behöver du en häst som inte upplever resursbrist och stress kring mat. En häst kan ha en perfekt balanserad foderstat och ändå ha en upplevelse av matbrist pga av hur vi utfodrar dem. Det är både oetiskt och riskfyllt att träna med för hungrig häst. Jag säger FÖR hungrig, eftersom hästar verkar vara lite hungriga konstant, även på fri tillgång. Om du kan se till att hästen upplever tillgång på mat i små portioner utspritt över dygnet så kommer du att ha större chans att lyckas med lugn och avspändhet runt  matbelöningar jämfört med om din häst serveras större portioner 3-4 gånger per dygn. 

Det är också mycket lättare att träna harmoniskt med en häst som inte har ett understimulerat rörelsebehov pga att den vistas på små ytor eller i box under stora delar av dygnet. En häst som har en trygg tillvaro i en stabil flock har lättare att lämna sina kompisar för en stunds träning med sin människa utan att känna känna oro. 

Inte heller kommer den att se människan som sin enda chans till social kontakt och taktil stimulans och därför försöka bröta runt med sin människa i brist på hästkompisar. Det här gäller oavsett vilken träningsmetod du väljer, men blir extra viktigt när du vill undvika bestraffningar och korrigeringar i så stor utsträckning som möjligt. 

Jag vet att det kan kännas överväldigande och provocerande att fundera på om ens hästs livssituation idag uppfyller hästars egentliga behov. Du kanske har din häst på en mycket välskött anläggning med fina faciliteter eller i ett mysigt kollektivstall med god gemenskap bland människorna. Du trivs och har det du behöver som hästmänniska. Men vad kostar det din häst  i fysisk hälsa och psykiskt välmående att få sin mat 3-4 gånger per dag ur en påse, gå avskild från de andra eller i bästa fall med en icke självvald kompis,  samt stå inne i boxen i stallet från kl 15 till kl 08 de flesta dagar på året? 

I stället för att bara värja oss för att det blir för smärtsamt att tänka på,  så är det mer givande för våra hästar om vi erkänner att de har dessa behov och därför kan bete sig problematiskt på olika sätt när vi inte ger dem möjlighet att leva så som de är gjorda för att leva. Det är inte hästen som ÄR jobbig, den HAR det jobbigt pga vår nuvarande hästhållning. I stället för att blunda och hålla för öronen när alla olika forskningsresultat presenteras som entydigt pekar på hästens behov av mer lågintensiv rörelse, mer frisk luft, mer utspridd ättid, mer kontakt med andra hästar,  så kan vi titta på vad vi kan börja göra för små förändringar som gör livet lite mer hästvänligt. Kan vi sprida ut vissa mål i små portioner att leta efter? Kan vi lägga till ett nät med halm i boxen att plocka med? Låta bli att servera kraftfoder i krubba och i stället använda maten till godissök och träning? Går det att placera om och sprida ut resurser som vatten, slicksten och foderplatser i hagen för att skapa mer promenerande i stället för hängande vid grinden? Om det inte går att öppna hagar och låta hästar gå tillsammans - kan det gå att byta eltråd mot andra staket så att det åtminstone går att ha lite fysisk samvaro över staketet?

Små förändringar kan innebära stora förbättringar i en enskild hästs upplevelse av sin tillvaro. Förbättringar som också ger större chans till effektiv inlärning och trevlig samvaro den där timmen som du tränar din häst. (Fast det är egentligen bonus, det viktigaste är ju hur din häst har det alla de där andra timmarna per dygn.) Så i stället för att fastna i tankar om att just din häst inte kan gå på lösdrift eller med sällskap, titta på vilka små steg mot en mer hästanpassad hästhållning du faktisk kan ta, redan idag. Något är bättre än ingenting alls…

Unna går på lösdrift i grupp men ett fodersök efter mineralpellets är en trevlig och berikande aktivitet även för henne. 

På föreningsfronten kraftsamlar vi inför årsmötet den 27 mars då vi kommer att inleda med en efterfrågad föreläsning om lastträning med Anne Dirksen från Relationsbaserad hästträning. Online så klart, precis som alla våra aktiviteter hittills. 

pressbild Anne Dirksen

Vi hoppas också på att få in många ansökningar till ungdomsstipendiet som delas ut varje halvår till en ungdom som fyller max 18 år under 2022 (vi har faktiskt ingen nedre gräns) och som vill träna för en belöningsbaserad tränare. Regler och ansökningsformulär finns på hemsidan och sista ansökningsdag är den 6 mars. 

På det privata planet hoppas jag på en fin träningssöndag med mina hästar, medryttare och tränare i morgon. Isfritt är väl för mycket begärt antar jag… 












Läst 25696 ggr Kommentarer Kommentera

Det är alltid lika roligt när den här frågan kommer! Men när jag får den idag svarar jag inte på samma sätt som jag gjorde för tio eller ens fem år sedan. Vi lär oss nya saker  och våra metoder utvecklas hela tiden. Precis så som det ska vara!

Sedan kan svaren på hur du börjar också variera beroende på vem du frågar. Alla vi som tränar belöningsbaserat gör inte på samma sätt och vi kan lägga tonvikt på lite olika aspekter av träningen, eller som vi ibland kallar det - prata med lite olika belöningsbaserade dialekter. Så måste det också få vara! En tanke med föreningen BHIS är att olika varianter ska rymmas under samma paraply och berika varandra.

Men om du frågar just mig hur du ska börja så svarar jag så här idag.

Börja med att sätta dig in i teorin bakom det belöningsbaserade förhållningssättet. Det är inte bråttom att börja träna. Ge dig själv tid att förstå hur det fungerar innan du blandar in hästen. I slutändan kan du spara tid och krångel längre fram genom att göra en välplanerad start. Läs en bok och gå en kurs, tips och länkar hittar du mot slutet av detta inlägg. 

Ha heller inte bråttom att träna in något särskilt. Lägg i stället tid på att skapa ett lugn kring ätbara belöningar och att hitta bra pausbeteenden. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg så är inte pausen en belöning när du tränar med positiv förstärkning, tvärtom kommer din häst att vilja undvika att få paus eftersom den hellre vill träna med dig. Du kommer att behöva pausstrategier för att kunna avsluta träningen på ett bra sätt.  Det låter kanske lite tråkigt att börja i den här ändan. Du är kanske väldigt sugen på att lära in nya roliga tricks eller kanske lösa något specifikt problem med hjälp av belöningsbaserad träning. Men genom att minimera risken för frustration i starten så ökar chanserna för att belöningsbaserad träning blir en trevlig upplevelse för både häst och människa. Som vi alla vet är hästar stora djur och om de blir frustrerade, arga eller väldigt entusiastiska så kan det innebära farligheter för oss. Dessutom har både häst och människa bättre inlärningsförmåga när vi är lugna och trygga i en situation, så vi vinner allihopa på att starta lugnt och tryggt. 

Hästar är oerhört lätta att motivera med mat men de blir också fort frustrerade om maten blir oförutsägbar eller upplevs svår att få tillgång till. Hästar är fysiskt och beteendemässigt skapta för att söka mat och äta under större delen av dygnet (16-20 timmar per dygn i frihet) De tar korta pauser i ätandet, sällan mer än två timmar och aldrig mer än fyra timmar. Många hästägare har svårt att ge hästen möjlighet att få sitt grovfoder jämnt fördelat över dygnet och att låta hästen söka och hitta mat under dygnets alla timmar. I stället ges hästarna större mängder vid några få tillfällen under dygnet. Det gör att många hästar är stressade kring sin mat och upplever en brist på resurser - trots att de är välskötta och i perfekt hull med en balanserad foderstat.  Om du har en häst som har begränsade möjligheter att äta på ett naturligt sätt så blir det extra viktigt att tänka på att inte träna med hungrig häst. Låt hästen äta en portion grovfoder innan du börjar och introducera sedan matbelöningarna med en extra hög grovfoder tillgängligt under träningspasset. Personligen tycker jag om att introducera belöningsbaserad träning för en ny häst på bete, men nu är vi ju mitt i vintern och det är långt tills gräset kommer. 

Välj ätbara förstärkare som är tillräckligt intressanta för att hästen ska ta emot dem, men inte så läckra att hästen helt väljer bort grovfodret och bara vill ha mer av dig. För många hästar går det bra att använda det vanliga grovfodret. Annars kan du prova t ex lusernhack. För mina nuvarande hästar som har fri tillgång på grovfoder funkar inte grovfoder eller bara lusern som förstärkare, så jag har fått välja sådant som är lite mer attraktivt. T ex blanda lusernhack med lite lågenergimüsli eller fiberpellets. 

Mitt första fokus är att hitta en bra belöningsrutin där jag kan ta belöningen ur fickan och ge till hästens mun i en smidig rörelse. Jag vill att det är min hand som kommer till hästen, inte hästen som möter min hand. I en del introduktionsbeskrivningar kommer du att se förslag på att vänta ut hästen tills den håller huvudet och hals rakt fram innan du belönar. Det här med att vänta på rätt beteende att förstärka kan dock vara en perfekt grogrund för att bygga in frustration hos en häst som är ny på belöningsbaserat, så numera väljer vi att istället jobba med hög förstärkningsfrekvens, dvs att många gånger i tät följd belöna med utsträckt arm där vi vill att hästens huvud ska vara. Genom att vara snabb med min belöningsplacering upptäcker hästen att det är smartare att ha kvar huvudet rakt fram så kommer maten direkt in i munnen. Att jobba med bytta och belöna med mera mat i byttan när hästen äter med huvudet i byttan är ett annat sätt att få förstärka huvud bort från godisfickorna utan att skapa den frustration som metoden  “vänta ut rätt beteende” riskerar att orsaka. Att vilja undvika frustration handlar inte bara om att inlärningen ska vara trevlig och rolig för hästen, även om det så klart är det viktigaste. Att undvika frustration innebär också att det blir säkrare för människan under träningen och dessutom så minskar du mängden extra beteenden som du kan råka förstärka av misstag.

Här Anna Hjelmroths pedagogiska filmklipp om hur vi behöver balansera upplägget för att undvika att baka in frustration i träningen.

Först när jag tycker att jag har hittat ätbara belöningar som är lagom attraktiva och hästen och jag har fått flyt i handmatning och byttmatning så tycker jag att det är dags att lägga till en belöningsmarkör.  Jag väljer först en muntlig. Den är lätt att byta ut om jag upptäcker att jag fått med något trassel i belöningshanteringen. Välj ett ord eller ljud som du inte använder i ditt vanlig umgänge med hästen. Som ni kanske här på filmen med Unna har jag “Bra!” som markör, och det är inget jag rekommenderar annat än till gamla klickerrävar som har i ryggmärgen att alltid dela ut en belöning efter markören, även om en råkat säga fel! 

Så välj något annat, t ex   klick, japp, yes eller något som känns lätt för dig att säga men inte ingår i ditt vanliga prat med hästen.  Säg ordet precis innan du påbörjar din belöningsrörelse. Tänk på att alla rörelser du gör mot din godisficka också kommer att vara markörer för hästen, dvs de signalerar också att belöning är på väg. Så för att din valda markör ska få en tydlig betydelse för hästen så måste du vara petnoga med att den kommer först innan du börjar din rörelse.   Klickern sparar jag tills jag känner mig helt säker på att våra belöningsrutiner är solida.

Som första beteenden att lära in när belöningsrutinen fungerar så gillar jag targets. En target är ett föremål som hästen vidrör med en kroppsdel för att få klick och belöning. Multarget och hovtarget är de vanligaste. Targets är inte bara enkla, roliga första övningar. De är också viktiga verktyg senare i träningen när vi vill förklara för hästen vad vi vill att den ska göra utan att använda tryck. De första beteenden en häst lär sig belöningsbaserat har en tendens att bli favoritbeteenden som hästen gärna vill plocka fram så fort den blir osäker, uttråkad  eller tycker att det går för lång tid mellan belöningar. Därför blir det ibland stökigt med hästar som fått lära sig ett trick med godis som t ex stegra, spansk skritt eller att pussas,  men som inte har möjlighet att få ätbara förstärkare för andra beteenden som t ex stå lugnt och vänta. Eftersom ett targetbeteende kräver att det finns en target framme att muldutta eller ställa sig på så minskar det risken för att det blir något hästen gör när vi inte tänkt oss. Vi kan göra det tydligt för hästen när det är belöningsbaserat träningsläge och inte, genom att plocka fram och ställa undan våra targets. När en är ny på belöningsbaserad träning och ännu inte vet om det här ska få genomsyra hela ens hästtillvaro så är det viktigt kunna signalera till hästen när ett belöningsbaserat pass börjar och när det slutar, t ex genom att plocka bort targets och ta av sig sin belöningsväska. 

Själv använder jag inte några start och stoppsignaler för att visa när det är träningspass. Jag har ett belöningsbaserat förhållningssätt i allt jag gör med hästarna och för mina hästar finns det alltid chans till belöning. Däremot så är vissa beteenden kopplade till vissa situationer, platser eller föremål. Jag håller t ex inte på och frishejpar olika rörelser på stallgången, där är det bara stå stilla beteenden som förstärks. Hästar kopplar snabbt ihop platser med vad som gett utdelning där, så bli inte irriterad på din häst när den försöker göra det ni gjorde igår på en viss plats på ridbanan fastän du tänkt något annat idag! 

När du vill läsa mer om belöningsbaserad hästträning så finns det numera tre olika böcker utgivna på svenska. 

Rida med klicker av Susanne Åkesson kom ut 2017 och är en lättläst inspirationsbok om belöningsbaserad hästträning som utgår från Susannes personliga resa med sin första klickerhäst Joey. 

Relation före prestation av Anna Stavholm kom ut 2019 och förklarar pedagogiskt hur du kan komma igång med klickerträning och innehåller många olika förslag på belöningsbaserade övningar och tricks. 

I slutet av 2021 kom finländska tränaren Minna Tallbergs bok Motiverad häst - inlärning, beteende och kommunikation ut på svenska.  Den beskriver pedagogiskt och utförligt hästens beteenden, behov och inlärning. Minna går igenom hur du kan introducera ätbara belöningar i din träning och på det sättet få en mer motiverad häst. Minna använder i större utsträckning än Susanne och Anna en kombination av positiv och negativ förstärkning. Jag delar inte hennes syn på varför detta skulle vara nödvändigt eller ens effektivt,  men jag tycker ändå att hon skrivit en väldigt bra bok som jag önskar alla hästmänniskor läste. Om du ännu inte är helt säker på att du vill släppa taget om dina nuvarande metoder men längtar efter en djupare förståelse för din häst och skulle vilja testa vad ätbara belöningar kan göra för er träning och kommunikation - då är detta definitivt en bra introduktion till belöningsbaserad hästträning! Efter att första tryckningen snabbt sålde slut finns den nu att beställa igen. 

Hos Relationsbaserad Hästträning finns omfattande interaktiva e-böcker som förutom text även innehåller videoklipp, poddavsnitt och webinarium. Anne Dirksen som driver företaget rekommenderar att du börjar med “Hästens känslor och signaler” som första steg. Det finns gratis utdrag på hemsidan för dig som vill kika närmare på detta alternativ.  

Böcker är ett bra sätt att få grepp om teorin bakom träningsmetoden, men oftast behövs även stöd och individuellt anpassade råd från en tränare när en ska omsätta teori till praktik. Som jag berättat i ett tidigare inlägg så har många belöningsbaserade tränare legat i framkant när det gäller att erbjuda digitala kurser och träningsstöd. Här följer en lista på några olika introduktionsmöjligheter som finns tillgängliga just nu. 

OHR+ erbjuder en introduktionskurs online med start den 7 februari

Hos ETOLOG.SE finns än så länge första delen av en planerad serie om tre om Klickerträning för häst

Hos Anna Stavholm finns en online introduktionskurs som du kan välja med eller utan individuell coachning 

För dig som inte har egen häst eller som vill vänta med att prova på sin egen så finns det några ställen som erbjuder klickertränade lektionshästar. 

På Stall Kungskvarn i Linköping erbjuds förutom lektioner och coachning online även möjligheten  att komma till Kungskvarn för läromästarlektioner där du får träna med en erfaren klickerhäst. 

Även Stall Lyckoklövern i Falkenberg erbjuder möjligheten att komma dit på plats och lära sig klickerträning tillsammans med gårdens erfarna klickerdjur, som förutom hästar även inkluderar getter och höns. 

Att klickerträna flera djurarter är väldigt utvecklande för ens tränarfärdigheter.  Många av oss som har hållit på ett tag gick t ex en hel serie med Chicken Camps  för den legendariska djurtränaren Bob Bailey. På dessa kurser samlades hundtränare, tränare från djurparker och någon enstaka hästtränare för att med den för alla neutrala hönan som lärare bli bättre på teori och praktik. Galet roligt och lärorikt! 

I brist på hönskurser rekommenderar jag varmt att gå en klickerkurs med hund som en del i din förberedelse för att börja träna hästen.  

Att börja med hunden har varit mångas väg till att även vilja träna sin häst belöningsbaserat. I föreningen har vi just detta som tema för vår nästa medlemsföreläsning online den 1 feb kl. 20.    “Belöningsbaserad häst- och hundträning, skillnader och likheter över artgränserna”. Hundtränaren  och beteendeanalytikern Eva Bertilsson och den belöningsbaserade AR-entusiasten Angelica Hesselius har samarbetat i olika projekt under de senaste åren och är fyllda av upplevelser och erfarenheter som de vill dela med oss. 

Vi är ju bara i början av året så flera tränare kommer att fylla på sina kurskalendrar! Ett bra stället att hålla reda på vad som erbjuds är den fristående gruppen Klickerträning av hästar - Belöningsbaserad hästträning på Facebook där det kontinuerligt tipsas om kurser och föreläsningar. Det är också ett bra ställe att utbyta erfarenheter med andra, allt ifrån nybörjare till mer rutinerade hästklickare!  

Det blir mitt sista kom-igång-tips för idag! 







Läst 26094 ggr Kommentarer Kommentera

Då kan du ha drabbats av den okända folksjukdomen kognitiv dissonans! 

Så skulle det i alla fall kunna uttryckas på kvällstidningsspråk. Kognitiv dissonans är ett socialpsykologiskt begrepp som beskriver det obehag vi upplever när våra känslor, värderingar, idéer och beteenden inte stämmer överens med varandra. Det ger upphov till en psykologisk stress som är obehaglig för oss och som vi gör allt möjligt intressant för att komma undan. 

Ett typiskt scenario för kognitiv dissonans är när vi presenteras med nya fakta eller nya idéer som inte stämmer överens med det vi tidigare känt till. 

Om det handlar om något där vi lagt ned mycket tid, känslor och/eller  pengar så blir det ofta svårt att förhålla sig till ny kunskap som går emot det vi tidigare trott. Jag minns t ex min mammas förnärmade fnysningar när jag kom hem från BB med min förstfödda och inte ville att hon skulle ha talkpuder på bebisrumpan, det skulle vara bröstmjölk och luftning hade barnmorskorna lärt mig! Nu är det 20 år sedan jag senast hade blöjbarn så det är säkert nya rön igen. Är kanske talkpudret tillbaka? Jag hoppas så klart  att jag inte kommer att huffa och puffa som min mor om det blir aktuellt med barnbarn någon gång, men säker kan en inte vara när det gäller kognitiv dissonans. 

Vi är många som har ägnat en stor del av vårt liv till att bli riktigt bra på att träna häst med negativ förstärkning innan vi kom i kontakt med belöningsbaserade metoder. Som hästmänniskor bygger vi vår självbild på att vara duktiga och inkännande människor som alltid ser till vår hästs bästa. Då kan påståenden som att träning med tryck/eftergift (dvs  negativ förstärkning) alltid innebär ett inbyggt hot om upptrappning av obehag/smärta vara väldigt provocerande. Bara tanken på att det går att träna häst på ett helt annat sätt än det jag ägnat massor av tid och energi åt att bli bra på kan kännas störande. Påstås det dessutom att hästarna föredrar andra sätt än mitt sätt att träna om de får välja, när JAG alltid varit en sådan som bryr sig om hur mina hästar mår och har det, ja då kan det bli jobbigt med motstridiga tankar i huvudet. Det vanliga är då att vi värjer vi oss mot den kognitiva dissonansen som uppstår genom någon av dessa fyra strategier. 

 

  1. Ändra en av tankarna. T ex kan jag bestämma mig för att tro att det inte finns tillräckligt med belägg för att hästar föredrar att bli tränade med positiv förstärkning. 
  2. Ändra på mitt beteende. T ex bestämma mig för att träna belöningsbaserat i fortsättningen. 
  3. Lägg till en eller flera nya tankar. Jag kan t ex lägga till en ny tanke: Att träna med tryck/eftergift är kanske inte så roligt för hästen men jag kompenserar genom att ha så fin relation till mina hästar och de älskar det vi gör, så det gäller inte just mina hästar.
  4. Bagatellisering/förnekelse. Minska betydelsen av inkonsekvensen mellan de båda tankarna. Jag kan säga till mig själv och andra att det kommer nymodigheter hela tiden men jag gör som jag alltid har gjort och mina hästar har alltid mått bra så varför ändra på något. 

Om jag väljer strategi nummer 2 så kommer det också att innebära att jag åtminstone i början har svårt att tolerera att andra väljer någon av de andra strategierna. När vi måste välja har vi nämligen alltid ett behov av att rättfärdiga det val vi gjort. Speciellt om det är ett val som innebär stora beteendeförändringar hos oss själva. Tänk bara på hur det kan låta när du ska äta lunch med en vän eller kollega som precis börjat med något nytt kostprogram. För att förstärka känslan av att ha gjort rätt val vill vi gärna övertyga fler i vår omgivning om att göra samma val. Nyfrälsta predikanter och bakåtsträvande förnekare samspelar dåligt och det kan verkligen vara omöjligt att mötas på mitten. En fin grogrund för hetsiga debatter där ingen ändrar åsikt och som bara resulterar i ställningskrig. 

Min personliga väg in i belöningsbaserad träning kom först via hundarna. En skulle ju kunna tro att någon som studerar på psykologprogrammet och har tillgång till all möjlig forskning kring beteendeförändring och inlärningspsykologi ganska snabbt och enkelt skulle anpassa sina metoder till det som har mest forskningsstöd.  Men så enkla och rationella är inte vi människor! Dels påverkas vi som sagt av den investering vi gjort i att göra på ett visst sätt under längre tid. Vi vill också värja oss mot de skuld- och skamkänslor som uppstår när vi konfronteras med insikten om att vi tidigare gjort sådant som varit smärtsamt, obehagligt eller ohälsosamt för våra djur. Slutligen har vi svårare att ändra oss om vi befinner oss i miljöer där det finns ett socialt tryck att alla ska göra på ett visst sätt. Så jag ägnade mig åt strategi 1, 3 och 4 och fortsatte träna hund med en kombination av belöningar och korrigeringar ännu ett bra tag. Tills dess att jag fick barn. Då gick det inte längre att värja sig mot skavet i själen kring korrigeringarna. Ville jag verkligen att barn skulle se och därmed lära sig det här? Kliet i hjärnan ökade - finns det andra sätt? Hur gör en då? Så jag gav mig iväg på min första klickerkurs och sedan var det kört. Jag gick all in på strategi 2, letade upp alla utbildningar jag kunde hitta, utvecklade fullt frälsarkomplex och sa upp mig från psykologjobbet för att under några år jobba på heltid med att utbilda andra hundmänniskor i klickerträning!

Trots att synvändan nu redan var gjord så tog det ändå längre tid att fullt ut bli belöningsbaserad även med hästarna. Vi hästmänniskor har en livslång träning i att hantera skavet i själen med allehanda omskrivningar, bagatelliseringar och förnekelser. Vi pratar om hjälpgivning och inverkan i stället för negativ förstärkning och straff. Vi beskriver hästar som lata, fjantiga eller att de har olater i stället för att överväga om träningen och hästhållningen passar hästens behov. I vissa kretsar får en inte säga spö eller pisk, det heter stick, pekpinne eller är en förlängd arm. Vi är ofta tvärsäkra på att hästen inte är rädd eller har ont utan bara krånglar fastän vi i studier  har visat oss vara dåliga på att avläsa stress och smärta hos hästar, även när vi har lång erfarenhet.

Antagligen för att vi från unga år tränas i att bortse från hästens signaler. Om hästar kunde skrika eller gny som hundar när vi gjorde dem illa kanske hästträning sett annorlunda ut? Då hade det kanske inte hjälp att ridspöet är glittrigt när vi vill lära ett litet barn att använda det? 

Att få genomslag för nya idéer och forskningsresultat är extra utmanande i en konservativ, traditionell miljö med starkt grupptryck, och därför tar det sådan tid. Som kollektiv betraktat rör vi oss väldigt långsamt mot bevisat hälsosamma saker som mer utevistelse i större hagar, mer grupphållning, lösare nosgrimmor, mer bettlöst, senare avvänjning av föl, osv. Här berättar t ex  Jenny Yngvesson från SLU om hur svårt det kan vara att få oss att ändra på vår hästhållning. 

Men att känna till fenomenet kognitiv dissonans och vara lite utforskande kring vad som händer i psyket  när information, påståenden eller nya forskningsrön  upplevs som störande och provocerande kan hjälpa oss förstå både oss själva och varandra lite bättre. Kanske hjälpa oss ha mer tålamod med varandra när vi tycker olika.

Vilka strategier använder du just nu för att hantera det som skaver? 


Följ gärna föreningen BHIS på sociala medier även om du bara är lite nyfiken! Vi heter Belöningsbaserad Hästträning både på Facebook och Instagram


Läst 22384 ggr Kommentarer Kommentera

Som utövare av häst- eller hundsport hör det till att på något sätt bli involverad i föreningslivet. Att vara engagerad i styrelser och funktionärsuppdrag har varit en ganska stor del av mitt fritidsliv som vuxen. Jag tycker verkligen om det sättet att umgås, att jobba tillsammans med andra för att uppnå konkreta mål. Bära bommar och koner fram och tillbaka en hel tävlingsdag i ett iskallt ridhus, värma sig tillsammans med kaffe i plastmuggar och känna gemensam tillfredsställelse över en genomförd klubbaktivitet. 

När det äntligen var dags att bilda en förening för belöningsbaserad hästträning så hade vi en del funderingar kring hur vi praktiskt skulle få till ett föreningsliv som var tillgängligt för alla oavsett var vi bodde. Intresseföreningar har ju oftast den utmaningen att de intresserade finns utspridda mellan Ystad och Haparanda. En vanlig lösning är att skapa lokalavdelningar men då gäller det att hitta tillräckligt många eldsjälar som funktionärer på olika platser i landet. 

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige fick lite oväntad hjälp i vägvalen genom att vi bildades mitt under pandemins första våg 2020. Vi hade tänkt oss ett fysiskt föreningsbildande möte i hyrd lokal centralt i Sverige men insåg snart att vi behövde bli digitala omedelbums om det skulle bli någon förening överhuvudtaget. 

Vi som sitter i styrelsen är ett gäng amatörer som inte själva har hästträning som yrke. Det är en medveten strategi för att undvika blandning av egna ekonomiska intressen och den ideella föreningens utveckling. Men det innebar också att styrelsens erfarenhet av digitala möten och plattformar inledningsvis var varierad och något begränsad. Vissa hade redan vanan inne från hemarbete, andra hade arbeten där närvaro under en pandemi fortfarande behövde vara fysisk. Tillsammans fick vi kavla upp ärmarna och lista ut hur vi skulle bedriva digital föreningsverksamhet! 

Vi har fått prova oss fram till vilken plattform som passar oss och våra medlemmar. Vi har även fått lägga en hel del tid på att lära oss ge it-support då många medlemmar också var ovana vid digitala evenemang och gick vilse i cyberrymden. Ibland tänker jag att vi har Sveriges mest serviceinriktade förening som outtröttligt spårar felskrivna anmälningar och lyckas lotsa in nya medlemmar i en aktivitet även när de kommit på att de vill vara med en kvart efter att aktiviteten startat! Det här är verkligen den roligaste och trevligaste styrelse jag någonsin varit med i. Vi har hittills inte haft något fysiskt styrelsemöte och vissa av oss har aldrig träffats IRL. Tydligen går det att skapa en god känsla av samhörighet ändå. (Något som ju barn och ungdomar försökt förklara i decennier när vuxenvärlden inte tycker att onlinevänner är riktiga vänner!)

Under de närmaste veckorna står vi inför vår största digitala utmaning hittills  - att organisera vår första upplaga av konferensen BHIS-dagarna den 8-9 januari 2022. Vi beslutade i somras att det var för osäkert att satsa på en fysisk konferens. Trots att vi verkligen längtade efter att få erbjuda våra medlemmar möjlighet att få träffas “på riktigt”. Som belöningsbaserad hästmänniska är många vana att vara i minoritet eller helt ensamma i sin närmiljö. Då är det en extra härlig känsla när en får chansen att för en stund få  vara en i mängden bland likasinnade. Jag minns väldigt starkt känslan av att få sätta sig vid Alexandra Kurlands middagsbord på ClickerExpo i USA för många år sedan. Det var första gången jag fick prata med så många människor samtidigt som ville träna häst på samma sätt som jag gjorde. Att bara få samtala om HUR i stället för VARFÖR. Men så länge som detta virus ska härja med oss så får föreningen BHIS göra sitt bästa för att skapa en gemensamhetskänsla online i stället. Men hur gör vi för att skapa mötespunkter och tillfällen för småprat och gemenskap  när ett hundratal personer sitter vid varsin skärm i två dagar? 

Om nu styrelsen och en del medlemmar fått skruva upp sin digitala kompetens så hade de som jobbar som belöningsbaserad hästtränare redan ett visst försprång. Långt innan pandemi var ett vardagsord så hade de kommit igång med att utveckla metoder för att undervisa åtminstone delvis  på distans. Deras kunskapstörstande kunder har ju varit glest utspridda över hela världen egentligen. Jag gick  t ex kurser för amerikanska Peggy Hogan (som ska föreläsa på BHIS-dagarna) med Facebook som plattform redan för ett tiotal år sedan. Idag finns en stadigt växande skara svenska tränare som erbjuder onlinekurser och lektioner på distans. 

Personligen har jag sedan många år lyxen med ”tränare som kommer regelbundet till gården” eftersom jag bor på rätt ställe. Men under det senaste året har jag också passat på att delta i flera onlinekurser för andra tränare. Både den varianten där en filmar sina läxor och får feedback och också livesänd lektion med instruktören i örat. Jag tycker att båda varianterna fungerar bra och har sina egna fördelar. Jag gillar verkligen Angelica Hesselius metod där hon pratar över och ritar på ens film, det blir väldigt pedagogiskt för mig och hjälper mig se vad tränaren ser i hästens hållning, ställning och rörelser. 

Något som jag fortfarande missar varje gång jag går en onlinekurs är att samtidigt minska ned på allt annat som pågår i livet. Jobb t ex. Går jag en fysisk kurs så tar jag ledigt, lastar hästen, åker iväg och sätter resten av livet på paus. Nu tror jag visst att jag ska hinna både gå kurs och göra allt annat samtidigt eftersom jag ändå är hemma. Det fungerar så klart ganska dåligt och här har jag verkligen ett personligt utvecklingsområde för 2022! För fler onlinekurser och Zoom-lektioner blir det med all säkerhet! Jag kommer att vilja fortsätta plocka från det stora internationella smörgåsbordet av tränare och kurser även när det blir lättare att träffas fysiskt igen. Nu när jag hittat rätt stativ till mobilen, laddat ner alla appar och kan klippa träningsfilm i sömnen! 

Sedan gäller det så klart att ha vädrets makter på sin sida också! Här ett litet klipp från i mars när Dunnit och jag skulle filma olika targets till en kurs och det råkade bli snöstorm. Hästar gillar inte när det blåser snö in i öronen och Dunnit visar vad hon tycker om det men har inga planer på att ge upp heller. Hon har blivit uthållig, min lilla crossoverhäst*. 

*Crossoverhäst är ett uttryck som används för att beskriva en häst som tränats med andra metoder tidigare och nu tränas med positiv förstärkning. Omställningsprocessen kan vara olika lång för olika individer och det är ofta viktig information att känna till att en häst har upplevt andra metoder tidigare för att förstå en del reaktioner i träningen. I Dunnits fall har det t ex handlat om att hon varit mycket skeptisk till att vidröra föremål som en människa håller i så handhållna targets har tagit tid att utveckla med henne. Dunnit var under sitt första år hos mig också väldigt utforskande kring sin nyvunna rätt att säga nej tack och att delta frivilligt i träning. 

Jag vill avsluta idag med ett mycket hett boktips till alla som vill  lära sig mer om hästars inlärning och motivation. Minna Tallbergs bok har äntligen översatts till svenska och den är så bra! Den har sålt slut på många ställen redan men tryckeriet jobbar för fullt så snart fylls lagren på igen. Beställ den i julklapp till dig själv, då gör det ju inget att den kommer lite försent !


Läst 19894 ggr Kommentarer Kommentera

Här hittar du alla våra husbloggare


Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.