Belöningsbaserad hästträning - Jag vill helst inte!

Om varför jag vill undvika negativ förstärkning. 

Det händer nästan varje gång Hippson länkar till ett av mina blogginlägg att någon vänlig person i kommentarsfältet informerar om att det går utmärkt att träna häst utan att använda ätbara belöningar. Eller ja, de säger ju alltid godis, men för dem som läst några blogginlägg borde det vara uppenbart vid det här laget att vi använder hästens foder när vi tränar. Alltså sådant som alla hästägare ger sina hästar på något sätt under dygnet. 

Och ja, jag vet att det går finemang att lära hästar allt möjligt med negativ förstärkning, eller det som vi i dagligt tal kallar tryck och eftergift. Jag har själv gjort det i massor av år innan jag började med belöningsbaserad hästträning. Så är det för de allra flesta som valt belöningsbaserad träning. Så det handlar inte om att jag inte vet hur det går till. Det handlar om ett medvetet val att använda en annan metod. 

Så varför vill jag då undvika att använda mig av negativ förstärkning som verktyg för att påverka hästens beteende? 

Det korta svaret är att det handlar om hur hästen upplever träningen och samvaron!

Jag vill att mina hästar ska känna genuin glädje och förväntan när vi ska göra något tillsammans. Jag vill att de ska känna frånvaro av oro och rädsla. Jag vill att mina hästar ska se det som ett berikande tillskott till deras hästvardag när jag dyker upp, och jag vill att de ska känna så utan att jag behöver begränsa deras tillvaro på andra sätt för att åstadkomma motivation att göra saker med mig. 

När vi pratar om inlärningspsykologi och de olika ”Konsekvensrutorna” blir det lätt tekniskt. Ett vanligt tankefel är att framställa negativ och positiv förstärkning som två likvärdiga verktyg i en verktygslåda. ”Tänk inte på negativ som något negativt, det handlar bara om plus och minus, vi tar bort något eller lägger till något”  - är ofta det pedagogiska budskapet. 

Men för hästen (hunden, barnet, medarbetaren) innebär valet av förstärkningsmetod en känslomässig skillnad. För att negativ förstärkning av ett beteende ska uppstå så måste det finnas ”något” att ta bort från situationen som gör att individen vill upprepa beteendet nästa gång den upplever detta ”något” för att få det att försvinna igen. 

För att kunna ge eftergift så måste det först finnas ett tryck att lätta på. För att en paus ska fungera som förstärkare så måste det finnas ett arbete en vill slippa att göra. Det behöver inte vara något som gör ont men det måste vara något som är tillräckligt irriterande eller störande för att individen ska vilja agera för att bli av med det. Så även om vi använder oss av väldigt mild negativ förstärkning så färgas inlärningen av känslor som handlar om att vilja undvika och att vilja slippa. Ofta kan hästen börja förekomma ”hjälpgivningen” för att få undvika att negativ förstärkning ska appliceras öht. Det kan göra att det är svårt som betraktare att förstå hur beteenden är inlärda från början då det ögat ser är en häst som svarar snabbt och villigt på signaler. Men villighet att få utföra en rörelse eller ett beteende bottnar då i att vilja undvika det som händer om hästen inte utför rörelsen eller beteendet. Den känslan har en helt annan valör än känslan av att göra något för att det leder till något en vill få uppleva. Att göra något för att slippa uppleva något leder till att en helst vill slippa hamna i situationen där detta något kan inträffa över huvud taget. Att göra något för att få uppleva något trevligt leder till att en hoppas på att möjligheten snart ska dyka upp igen. 

Det är inte bara känslan för beteendet vi tränar på som färgas av vilken förstärkningsmetod vi använder, även miljön vi är i, utrustningen vi använder och vår egen närvaro kommer att kopplas till dessa känslor.

Ett vanligt argument för användande av negativ förstärkning och för den delen även straff är att det är så hästar lär sig hela tiden ”i naturen” och att det är så de gör mot varandra. Och ja, hästar lär sig att de kan komma bort från bromsarna genom att gå till ligghallen. Men hur känner hästen inför bromsarna? Vill vi att hästarna  ska känna detsamma inför oss? Vill vi att de ska känna att passet på ridbanan helst ska ta slut så att de kan få gå därifrån? 

Och ja, hästar flyttar på varandra genom att hota om och verkställa hot om otrevliga upplevelser. Dock i väldigt liten utsträckning när de inte upplever brist på resurser och utrymme. Större delen av tiden i en flock tillbringas i harmonisk samvaro med varandra. Större delen av tiden ägnas åt att ge varandra trevliga upplevelser som närhet, samvaro, kli, lek, och inte minst - att äta tillsammans. När en otrevlig interaktionen uppstår så är den oftast en droppe i havet jämfört med resten av dygnets givande interaktioner och samvaro. Men när vi dyker upp i stallet under en begränsad tid av dygnet och vår samvaro med hästen huvudsakligen består av tryck och eftergift och kanske till och med en och annan åthutning, då har vi inte alls samma kapital av fredlig, ömsesidigt tillfredsställande samvaro att falla tillbaka på som hästarna i flocken har med varandra.  Vi människor kan uppleva att vi har investerat massor i relationen till vår häst. Ur hästens perspektiv gör alla timmar av mockande, höpåsepackande, sadelputsande eller för den delen betalning av  räkningar inte ett dugg för relationen. Relationen består av det vi GÖR tillsammans. Den består av ALLT vi gör tillsammans. Vi kan inte träna relation i särskilda pass.

När vi applicerar tryck så kommer trycket att bli kopplat till oss. Skänkeln, bettet, spöet, repet, rösten osv hänger ihop med oss. Utan oss, inget tryck och inga straff. Hästens känsla inför vår närvaro påverkas av hur vi tränar. Många tänker att deras hästar blir glada för beröm och en klapp på halsen, men den sorgliga sanningen är att den tryck/eftergiftstränade hästen känner lättnad. När människan låter glad och klappar signalerar det paus från någon typ av tryck en stund. 

När jag började träna häst belöningsbaserat var det för att jag ville att hästarna skulle ha samma känsla inför träning (och tävling) som mina hundar. Att de frivilligt vill vara med och att de blir förväntansfulla och glada av att få träna. Att deras motivation bygger på att uppnå sådant de vill vara med om i stället för att de hoppas på paus och vila. 

Så idag undviker jag att använda negativ förstärkning så mycket jag bara kan. Jag försöker tumma så lite som möjligt på relationskapitalet genom att ha så få interaktioner baserade på tryck som möjligt. Jag använder inte tryck för att lära in ett nytt beteende. Jag skapar inte rörelse hos hästen genom tryck för att sedan klicka och belöna, eftersom jag heller inte vill blanda negativ och positiv förstärkning. När en blandar så riskerar negativ förstärkning att överskugga positiv förstärkning, dvs motivet blir igen att slippa något snarare än att uppnå något, och med det kommer andra känslor hos hästen. Det finns tränare som upplever att det går fint att kombinera negativ och positiv förstärkning. En risk är att en antingen måste använda ett väldigt högt värde på belöningen, så högt att det är något hästen inte har tillgång till på annat sätt än genom träningen, och därför står ut med diverse obehag för att uppnå det åtråvärda. Eller så har egentligen belöningen ingen större effekt på beteendet, det är negativ förstärkning som upprätthåller beteendet. I båda fallen ger träningen andra, för mig icke önskvärda,  känslor hos hästen än träning med enbart positiv förstärkning. Ytterligare en risk är att känslan inför en specifik belöning kan förändras om den ges i en situation där det också sker sådant som hästen tycker är obehagligt. Så om du t ex får hästen att göra något med tryck/tvång och sedan belönar med något den inte får så ofta i andra sammanhang, t ex en slickburk,  så kan du få kopplingen slickburk = jobbig situation, vilket gör att hästen känner oro nästa gång slickburken kommer fram. (Been there, done that, learnt the lesson).

En stark drivkraft för mig att jobba med förening BHIS är att hästar och människor ska få uppleva det jag upplever varje dag med mina hästar - ett samspel med samtycke och ömsesidig glädje! 

Vi har fått till en i mitt tycke drömmig uppställning på onlinekonferensen BHIS-dagarna i januari under temat ”Den sociala hästen”. Tillsammans med internationella  och svenska forskare och hästtränare ska vi utforska olika aspekter av relationen häst-människa i två hela dagar. Dessutom blir det livesänd träning och såklart lite socialt Zoom-mingel! Allt om konferensen och våra föreläsare finns på hemsidan! Även om du idag inte tränar belöningsbaserat men är nyfiken på att utforska, utveckla och utmana dig själv i relation till din häst så tror jag du kommer att ha utbyte av föreläsningarna!

Föreläsningarna kommer att spelas in och  finnas tillgängliga för deltagare i 30 dagar efteråt, i fall en inte har möjlighet att se allt live. Själv kommer jag att sitta klistrad vid datorn så just den helgen får nog mina hästar ofrivillig träningsvila! 


Läst 20803 ggr



Fler inlägg

”Hej och välkomna till den odrägligt positiva bloggen, där vi inte bara tränar häst med positiv förstärkning utan också har en påfrestande peppig syn på livet!”

Dunnit tränar framåt

Lite så känns det när jag ska försöka samla mig i ett blogginlägg just nu.

Jag är nog lite oförskämt uppåt nu för tiden? Min psykologkollega (konstant sömndepriverad småbarnspappa) antydde det i fredags.

Att vara i princip smärtfri utan piller och att både orka jobba heltid och orka med hästarna känns så befriande. Jag har t o m haft kvällar när jag tagit ett litet extra  pass med dotterns häst också när jag är klar med mina egna två. Bara för att han är så gullig när han kommer och frågar om han också kan få träna! 

Vilket tufft år det har varit! Nu känner jag tydligt att jag är ute på andra sidan och tänker tillåta mig själv att vara lite hög på den känslan ett tag. Jag tycker faktiskt att livet är helt underbart, jag har roligt på jobbet, jag har roligt i stallet, jag har det gott hemma! Jag har börjat våga boka in sociala saker som weekend med vänner och biljetter till olika events - för nu vet jag att jag kommer att orka och klara det utan smärta. 

En påminnelse om hur ont jag faktiskt haft kom oväntat när jag skulle på en uppföljande röntgenundersökning härom veckan. När jag kom till röntgenavdelningens väntrum på Akademiska märkte jag plötsligt att jag hade puls och stresspåslag i hela kroppen. Sist jag var i det väntrummet kunde jag inte sitta alls i de här möblerna och fick vanka av och an för att det gjorde för ont att stå stilla. Väntrumsmiljön hade alltså en omedelbar koppling till smärta/obehag för mig trots att jag inte alls hade ont denna dag. Hade jag agerat på mina känslor hade jag vänt i dörren och gått ut igen. Nu kunde jag som människa resonera med mig själv, förstå vad som hände i min kropp  och komma fram till att mitt stresspåslag inte var relevant här idag.  Jag kunde förstå att det  inte skulle göra ont i dag och att det var smartast att stanna kvar och få undersökningen gjord. Jag kunde t o m tänka att det var intressant att få en sådan tydlig illustration av klassisk betingning att jag tog en bild på väntrummet att använda i föreläsningar…

Den förmågan har inte våra hästar när de har  fått obehagliga associationer till olika saker i miljön. Hästen kan inte förstå att dagens klinikbesök bara är en uppföljning som inte kommer att göra ont, och vi kan inte förklara det för dem heller. Så vi behöver åtminstone respektera deras stresspåslag utan att tycka att de är drama queens som fjantar. 

På veterinärtemat har Unna tyvärr kommit ut som vaccinationsskeptiker. Hon behövde två olika sprutor sist och sa bestämt nej till att bli stucken igen efter den första. Veterinären var mån om att göra sitt jobb och “lyckas” men jag valde att avbryta för att inte bygga upp ännu mer aversion. Jag kommer aldrig att tycka att en veterinär inte har gjort sitt jobb väl om hen inte lyckas spruta min häst. I stället är det ju jag som av olika anledningar inte  har lyckats förbereda hästen tillräckligt väl för uppgiften att få två sprutor efter varandra. Sticket i halsen är inte tillräckligt väl motbetingat. Okänd person vid halsen blev snabbt signal för nu gör det strax ont. 

Mitt jobb, inte veterinärens, att se till att det går bättre nästa gång!

Turligt nog fick jag fin träningsinspiration i den ganska nya podden Modern hästträning! Där finns två avsnitt som gästas av Eva Bertilsson,  drottningen  av frivillig hantering! Getterna på Stall Lyckoklövern ska avmaskas och poddgänget ska hjälpa till. Relevant för hästträning? Ja! 

Så med inspiration därifrån så gjorde jag ett omtag med Unnas “vara i stallet” träning. Hon har alltid varit superspänd när hon ska vara inne i stallet. Dels är det för flera hästar ett lite utmanande stall rent visuellt. Vi människor tycker sjöutsikten är underbar. Ovana  hästar tycker att de kliver in i en annan okänd dimension och vill genast tillbaka till det trygga välkända. Första tiden Unna som nyanländ åring kom in i stallet fanns där också två hästar på boxvila som bad henne sticka och brinna så fort hon skulle vara i stallet en stund. Oerhört stressande för en liten tjej som precis lämnat sin flock. Så vi fick ingen bra start där helt enkelt. Lägg sedan till att spänd häst lättare halkar till på stallgången på sina stela ben. Spänd häst som hoppar till för något ljud  puttar omkull något som skramlar . Osv. Det blir onda cirklar och självuppfyllande profetior. Därinne kan dåliga saker hända - japp, det gjorde det. 

Jag har så klart försökt göra stallet till en härlig plats med god mat och mys - med klen framgång.

Men nu har jag helt struntat i att försöka få Unna att ”bara vara” i stallet och lagt allt fokus på att passera igenom det. Vi har helt enkelt gjort cirkelträning av det genom att använda välförstärkta beteenden som hov- och multargets. 

En av våra targets!

Vi har vår trygga pausstation på en stol precis utanför och sedan går vi till olika targets och matbyttor utplacerade  utanför och i stallet, in genom spolplatsen, vidare genom stallgången och ut genom vanliga porten tillbaka till paus.

Unna förväntas inte stanna länge på varje station, ett eller ett par klick bara, sedan går vi vidare. Redan efter de två första varven på slingan blev hon mer avslappnad och började röra sig på ett helt annat sätt.  Vi har kört ”stallslingan” några kvällar i veckan och det har verkligen givit resultat. 

Olika hovtargets som råkade finnas på plats! Stenarna går också att använda till hovtargets för barfota häst! 

Unna började själv välja att ha kroppen kvar inne i stallet när hon kom till pausstolen. Vi började lägga till gå in i en box till slingan.

Så när veterinären kom tillbaka några veckor senare utspelade sig följande scenario.

Unna gick sin slinga och fick belöning på sina olika stationer, in i en box, in kom veterinär och stack sprutan, godis för det. Även veterinären fick ge lite godis. Så gick vi ut igen. Nu skulle jag lite raskt byta häst eftersom även Dunnit skulle ha en spruta. 

Men Unna ville köra slingan flera gånger och blev lite frustrerad när vi bytte riktning mot hagen. Hon ruskade på huvudet och ville vända. Då möter vi vår hovformsspecialist Ellen på väg upp till stallet. Unna fick sin pedikyr dagen innan så det är inte dags igen idag. Men det förstår ju inte Unna som tycker att hovvård med Ellen är PAARTEEY!  Så nu drabbas Unna av total FOMO och vill ingenting annat än att gå tillbaka till stallet. Jag får använda all min targetlist och maxade belöningar för att överhuvudtaget få med mig Unna i ziczac tillbaka till hagen. Uppe på stallbacken står en veterinär och undrar  varför människan använder spöet framför hästen när hästen inte vill gå fram. Det kändes just då lite skönt att kunna erbjuda Dunnit som sista patient för dagen, eftersom hon tar sina sprutor utan krumbukter. 

Men egentligen bjuder jag mer än gärna på sådana här spektakel när orsaken är att hästen själv vill tillbaka och vara delaktig. För mig är det att ligga helt rätt i träningen av att vara med om något obehagligt. Vi kommer att jobba vidare på samma spår! 

Om någon undrar så gjorde jag bedömningen att jag inte skulle  hinna träna in ett helt frivilligt ta spruta beteende med startknapp, och därför valde jag det här upplägget med ett visst överraskningsmoment invävt i ett välförstärkt scenario. 

Lyssna på poddavsnitten 3, Bonus och 4 hos Modern Hästträning för fler diskussioner om hur en kan tänka kring träningen av obehagliga moment. 

En annan intressant tråd som lyftes där handlade om att kunna glädjas åt att andra delar med sig av smarta träningsupplägg i stället för att känna prestationsångest och frustration över att en inte kommit på det själv.  Jag undrar om det där en typisk belöningsbaserad grej? Att en ska kunna snyta fram egna kriterieplaner och shejpa fram allt på egen hand? På den tiden jag var en vanlig tryck-eftergiftsryttare hade jag ju inte för mig att jag skulle kunna lista ut hur jag skulle göra byten eller en perfekt sidepass alldeles på egen hand. Jag trodde inte heller att det var på youtube eller i något diskussionsforum på nätet jag skulle hitta lösningarna. Jag frågade så klart min tränare! 

Under min tid inom hundsporten lärde jag mig också värdet av mina träningskamraters input och ögon. Du behöver inte vara mer erfaren än den du stöttar  för att kunna bidra med perspektiv. Någon som står bredvid kommer alltid att observera andra saker än den som själv är mitt uppe i interaktionen med hästen eller hunden. Utnyttja det och förebrå inte dig själv när någon annan kommer på en  smart lösning på din träningsutmaning! 

Unna - alltid redo!

På föreningsfronten är det bråda tider. Vi planerar BHIS-dagarna 2024 och de kommer att bli riktigt intressanta!

Det är också dags för höstens ungdomsstipendium! Om du eller någon du känner är under 18 år och är intresserad av att få ett ekonomiskt bidrag för att kunna lära sig mer om belöningsbaserad hästträning så är det ett hett tips att kika in på hemsidan och göra en ansökan. Regler och anmälningsformulär finns här 

Dessutom har vi ju som vanligt medlemsföreläsningar varje månad! 

Följ gärna föreningen i våra sociala medier 

Facebook

@beloningsbaseradhasttraning på Instagram


Läst 5060 ggr Kommentarer Kommentera

Här sitter jag och känner mig varm i hjärtat och positiv inför framtiden, och då ska jag väl dela med mig lite? 

Förutom  torka, foderbrist, höjda stallhyror och nu för blött väder för höstskördarna så tycker jag det är mycket som rör sig i rätt riktning. 

Nordisrumpa i kvällssol

De kraftfulla reaktionerna efter Falsterbo där till slut närmare 18 000 personer skrev på Hanna Fernströms namninsamling mot hårt åtdragna nosgrimmor ser jag som ett tecken på att vi inte längre kuvat finner oss i att proffsen alltid vet bäst. Det är gräsrötterna i sporten som köper biljetter till tävlingar, shoppar hos sponsorer och vill träna för proffsen. Om vi inte längre vill se ihopsnörpta hästmunnar, huvud bakom lod, stressignaler  och pain face, vare sig live eller i glossiga annonser, så måste till slut proffsen (och deras sponsorer) fundera på varför vi inte längre gillar det vi ser. Det är en långsam påverkansprocess, men om inte styrande organisationer inom hästsporten fångar upp den i tid och aktivt gör mer än pytsa ur sig floskler om hästvälfärd, så kan snöbollen öka takten mot förlorad social licens för tävling med häst. Det vore olyckligt!

Jag tror nämligen att det går att tävla hästvänligt, precis som det går att tävla hundvänligt. Jag tror starkt på att jag kommer att få hinna vara med om ett liknande paradigmskifte inom hästvärlden som jag upplevde i hundvärlden i min ungdom. Idag är belöningsbaserad träning standard inom hundsporten. Självklart finns det avvikelser och märkliga skuggverksamheter, men gyllene standard är träning baserad på positiv förstärkning med mat- och lekbelöningar. En viktig del i att bli en framgångsrik hundförare är att vara duktig på just belöningsutveckling för den enskilda hundindividen du jobbar med. 

När jag började träna hund fanns det bara bruks och lydnad att tävla i och agilityn gjorde precis sin första entré - då som ungdomssport. Sedan dess har även vuxna fått tillträde till agilityn och en mängd nya roliga grenar som t ex freestyle, rallylydnad och nosework har tillkommit. Grenar som faktiskt kräver belöningsbaserad träning för att du öht ska kunna lära in momenten och bli framgångsrik med dina hundar. 

Jag tror även hästsport behöver återuppfinna sig själv i framtiden för att kunna hänga med i den ökade medvetenheten om hästens känsloliv och grundläggande behov, samt som respons på den etiska debatten i stort kring djurhållning och djurkonsumtion. Precis som det blir allt viktigare för oss hur grisen och kossan lever och mår innan den blir vår middag så kommer vi att vilja veta att hästarna som levererar sport, hobby och underhållning har fullvärdiga hästliv och inte utsätts för stress och smärta för att vi ska ha kul. 

Känner du att det blir tumult i ditt huvud när du läser sånt här? Ingen fara, du är i gott sällskap. Förändring är svårt och ibland smärtsamt. Vi sitter alla fast i gamla traditioner och sedvänjor som det är en utmaning att frigöra sig ifrån. När det begav sig på min lokala brukshundklubb i början av 90-talet så stod erfarna instruktörer och skrek så saliven flög att de hade minsann aldrig i hela sitt liv gett sin hund en endaste godis. Sedan fick de stryk på klubbmästerskapen av yngre, nytänkande hundförare, agilitysektionen bara växte och krävde större planer och medlemsantalet steg. På klubbmötena dök nya problemställningar upp. Det visade sig nämligen att kursdeltagare på lydnadskurser  ville byta till yngre instruktörer eftersom det såg roligare ut på vissa planer än andra… 

Hundsporten hade inte överlevt utan denna förändringsprocess. De gamla grenarna inom bruks och lydnad lever kvar, sida vid sida med alla nyheter, men med betydligt trevligare upplevelser och utförande än när träningen byggde på aversiver.

Ridsporten behöver börja med att se till att befintliga regler och alla fina värdegrundsord inte bara är pappersprodukter utan efterlevs i praktiken, på varje tävling. Jag tror fler än jag baxnade när vi fick läsa i responsen från SvRF på kritiken mot Falsterbo att endast 5 % av ekipagen behöver kontrolleras på tävling. Snacka om att göra det värt risken att chansa och dra åt, om det är det som ryttaren tror krävs för att hästen ska prestera! 

För att inte framstå som riktiga bakåtsträvare hade det också varit rimligt att bevilja dispens för hästen vars huvudform gör nosgrimman extra obekväm.

Valfrihet kring utrustning kan vara ett bra sätt att öppna för förändring. De som krampaktigt vill hålla sig kvar vid det gamla kan få göra det ett tag till och de som hittat sätt att rida utan viss obligatorisk utrustning kan få tävla sin häst utan. Risken att publiken kan råka tycka att det ena ser trevligare ut än det andra får vi bara ta! 

Bettlösa alternativ är på stadig frammarsch. Jag är inte naiv och tror att det är hela lösningen. Bettlöst är ingen garanti för att hästen slipper smärta och obehag.  Läs gärna Renate Larssens utmärkta blogg på temat att också det bettlösa huvudlaget bara är så hårt som handen som håller i det.

Framtiden ligger i att vi inte bara ändrar på utrustningen och hur vi använder den, men också på hur vi ser på begreppet “kontakt” . Kontakt med hästen, två kroppar i synkroniserad rörelse, är helt och hållet möjligt utan tryck i munnen eller på huvudets andra känsliga delar. Det kanske kräver andra utbildningsvägar, men allt vi vet om hästar idag visar att vi behöver sluta trampa på i medeltida spår.

En som verkligen valt att finna helt nya vägar till dressyr som är till för hästens skull är Angelica Hesselius på Rewardbased Art of Riding. I år är det Angelicas tur att hålla  föreningens årligen återkommande föreläsning om belöningsbaserad ridning. Som ny inom belöningsbaserad träning kan det kännas svårt och obegripligt hur en ska få med sig metoden upp i sadeln. Många av oss har åratal av traditionell ridning i kroppen innan vi kommer i kontakt med belöningsbaserad träning. Många av oss har också hästar som är inridna traditionellt. Så när vi sätter oss på hästen har båda delarna av ekipaget så mycket historik som kan krångla till det. Därför är det inte ovanligt att uppleva ridningen som den största utmaningen i övergången till belöningsbaserad hästträning. Nu ser vi fram emot att få ta del av Angelicas system i föreläsningen Belöningsbaserad ridning - från marken till uppsuttet på onsdag 16 augusti kl. 20. Online som det mesta i vår förening! 

Några som inte hunnit samla på sig lika mycket traditionellt bagage innan de kommit i kontakt med belöningsbaserad hästträning är föreningens unga medlemmar. Tio av dem reste från landets alla ändar för att mötas på vårt  allra första ungdomsläger förra veckan. Stall Lyckoklövern, som jag skrivit om tidigare,  höll i arrangemanget. 

Så här sammanfattar tränaren Karolina Einarsdotter dagarna: 

Nu har vi haft det allra första ungdomslägret i BHIS och Lyckoklöverns regi. Och det har varit så lyckat! Vi drog vinstlotten både med de duktiga medhjälparna Hanna, Angelica och Anna och med ungdomarna själva - så fina barn med stor vetenskaplig nyfikenhet, empati och kärlek till djur, likaväl som öppenhet och vänskap till varandra.   

Arkivbild från Stall Lyckoklövern

Kika in på deras Facebook eller Instagram för att ta del av helt underbara filmer med harmonisk klickerträning av inte bara hästar, utan också getter, höns och ankor. Förutom djurträning så har ungdomarna sovit på loftet, badat, lekt lekar,  spelar träningsspelet PORTL och övat på att ge varandra positiv feedback. Jag har tappat räkningen på kommentarer från vuxna som önskar att detta funnits när de själva var barn, och önskemål om att vi ska ordna ett precis likadant läger för vuxna också!

Jag är så lycklig över att vi kunde få arrangera detta i år! Jag är också glad över att flera liknande verksamheter, där barn får lära sig om hästar och hästträning på modern, vetenskaplig och etisk grund, verkar vara på gång runt om i landet. Framtidens ridskola är Hästskolan, eller kanske faktiskt Djurskolan? 

På det privata planet är det också ljusa tider mitt  i ösregnet! Jag har passerat årsdagen efter min ryggskada och kan konstatera att jag är i stort sett återställd. Det är en del träning kvar för att fortsätta bli starkare och smidigare. Men jag tänker också att så är det nog alltid i min ålder, med eller utan ryggfraktur! 

Unna har verkligen mognat och har varit helt underbar hela sommaren! Eller vi har mognat tillsammans, ska jag nog säga. Även om olyckan inte på något sätt var hennes fel så har det tagit tid för mig att bli helt avspänd med henne igen. Det är en ganska naturlig reaktion på att hela tillvaron förändras på några sekunder. För att återfå känslan av trygghet har jag hela tiden hållit oss till det som känns tryggt och bekvämt, och vidgat komfortzonen i vår (min) egen takt. Nu känns det bara toppen! Extra glad är jag för att Unna har börjat be om kli genom att lite mjukt och försiktigt massera med mulen på min rygg. Dels är det roligt att hon som tidigare inte ville bli kliad, nu både tycker om det och har förstått hur hon kan fråga efter det. Men det är också en varm känsla av förtroende att jag vågar ha henne bakom min känsliga rygg och få den där frågan utan att känna mig det minsta obekväm. 

Dunnit har haft en liten formsvacka mitt under sommaren där hon varit ganska opepp på träning och högljutt suckat åt mina upplägg. Hon har bara velat bli kliad eller få gå på betespromenad. Men nu med lite svalare väder är hon på banan igen! 

Det har varit härligt att vara ledig och ha gott om tid med djuren. Något som jag verkligen njutit av är att bara drälla runt med mina katter och hundar på tomten utan tidspress. Att kunna vara helhjärtat med i deras nu. 

Mitt gäng irländare och britter.

Nästa vecka är det jobbdags igen, men det gör inget, eftersom jag verkligen tycker om mitt jobb! 

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverigekan du följa på Facebook och Instagram


Läst 11978 ggr Kommentarer Kommentera

Oj oj oj, vad tiden rann i väg denna försommar! Alla som jobbar i verksamheter kopplade till barn och ungdom vet hur hektiskt det ofta blir mot slutet av våren. Det har gått bra för mig och ryggen att jobba heltid, men den ork som finns kvar efter arbetsdagen har fått gå till djuren, inte till bloggande! Det finns ju inte bara hästar i hushållet utan också två unga hundar och två spralliga ungkatter som ska ha sitt. Under de senaste åren har flera ålderstigna fyrbenta vänner fått tacka för sig, så därför har vi nu istället ett väldigt ungdomligt djurhushåll med allt vad det innebär.

Unna var måttligt imponerad av knäckebrödstårtan...

Fina Unna har fyllt tre år under maj månad. Tre år är på många sätt en förpliktigande ålder på en häst. Det finns så många vedertagna måsten och borden kring vad de förväntas kunna och ska göra i den åldern. Lite olika i olika raser och inriktningar så klart. Jag jobbar mentalt med att lägga det åt sidan och fokusera på var vi är just nu och vart vi vill, oavsett ålder på pappret. Vi har tappat mycket träningstid pga. min skada men jag är säker på att det inte har någon betydelse för våra långsiktiga mål – en glad och arbetsvillig fyrbent vän i vått och torrt under många år framöver. Jag är ganska van att gå min egen väg och strunta i omgivningens tyckande, ändå känner jag att det ibland smyger sig in lite negativa prestationstankar kring det här. Det finns så starka normer i många delar av hästcommunityt som en konstant måste försvara sig emot.

Unna själv är dock glatt obekymrad och alltid redo att ställa upp på så mycket träning som matte hinner och orkar. Saker som vi jobbar med just nu är självständig rörelse framåt med mig vid sidan eller bakom, kasttarget och dirigering höger/vänster. Vi pillar på med mer och mer utrustning och vi är på jakt efter en passande loksele, men det är ju precis lika knepigt att hitta som bra westernsadlar! Det går fint att hänga lite av varje ovanpå Unna men hon är lite petigare med hur det känns i ansiktet! Hon behövde flera pass för att vänja sig vid huvudlag i läder med lite mera spännen och grejer som blänker. Jag har skaffat en variant där jag kan lägga till bett så småningom och ändå ha tömmar i sidepullfäste inledningsvis. OM vi ska visa och göra prov en dag så är tyvärr bett obligatoriskt, så det måste ju inkluderas i träningen. Inget av den utrustning vi har till våra quartrar passar Unna, så det blir en del shopping…

Kursen med Eva Bertilsson

Under juni månad hade vi ännu ett historiskt event i föreningen – nämligen vår första fysiska kurs.  Den ägde rum på min hemmaplan, det var iaf mina hästar samt föreningens kassör Camillas häst som fick utgöra det levande undervisningsmaterialet. Instruktör var Eva Bertilsson och temat var “Hur får vi mer för morotslanten med bibehållen glädje och harmoni i träningen?” 

Jag kan utan att överdriva säga att som arrangör erbjöd helgen några oväntade utmaningar! Evas försenade tåg på fredag kväll var väl den minsta utmaningen. När hon väl dök upp så blev jag tydligen så till mig att jag låste in bilnyckeln i bakluckan när vi baxade in hennes resväska bland all utrustning som skulle fraktas till bygdegården. En något motvillig riddare i (tyvärr inte på) mustang fick inkallas med reservnyckel. När vi äntligen kom iväg till nästa hållpunkt, nyckeluthämtning till bygdegården, så kom den något större utmaningen  - dubbelbokning. I “vår” kurslokal pågick studentfest för fulla muggar. Vi blev föreslagna att senarelägga vår bokning, men det är ju inte görbart med bokad instruktör och betalande deltagare som kommer med nattågen från både nordligaste och sydligaste delarna av landet! Några stackars eldsjälar från hembygdsföreningen fick således ägna småtimmarna på lördag morgon för att röja upp så lokalen blev användbar till vår morgonstart. Jag fick sms kl 04.59 att allt var klart. Visst är det härligt med föreningsliv? 

Det fenomenala funktionärsteamet från BHIS lyckades sedan omvandla bygdegården till  kurslokal med fika och lunchservering i god tid innan våra 12 deltagare anlände. Kursen byggde på en blandning av teoretiska pass med ganska mycket grupparbetande och torrsimmande  i kurslokalen och sedan praktiska experiment med hästarna ute på Uddens Sjögård. En kurs med Eva Bertilsson är alltid en dynamisk historia som är svår att kategorisera på förhand men temat var  denna gång durationer och kedjor. 

Utmaningar för belöningsbaserade ekipage kan vara att komma vidare från klick-belöning för varje enskilt litet beteende och få till längre perioder av något innan nästa förstärkning. I träning med tryck-eftergift är hästen motiverad att fortsätta göra något, t ex trava på framåt, för att undvika att bli påmanad med skänkel, smackning eller lyft longerpisk att fortsätta framåt om den saktar ned. Det är själva  undvikandet av skänkel, smackning, höjt spö etc som förstärker beteendet fortsätta trava. I belöningsbaserad träning är det i stället åtnjutandet av belöningen som förstärker beteendet trava och då vill hästen att det helst ska hända så snart som möjligt. Det krävs därför klurighet och planering för att kunna öka på stunden som hästen ska fortsätta utföra beteendet innan belöning, utan att hästen upplever det som att det blir svårare och krångligare att komma till belöning. Genom att systematiskt träna på durationer, dvs sträcka tid som hästen gör samma sak, och genom att kedja ihop flera olika  beteenden efter varandra som leder fram till en belöning kan vi på sikt få mer och mer deltagande från hästen, fortfarande frivilligt från hästens sida och med bibehållen entusiasm. Det är viktigt att undvika frustration och de utsläckningsreaktioner som orsakar variationer i beteendet. Ett viktigt budskap från Eva var att alltid prioritera kvalitet över duration. Om vi är för ivriga att sträcka tiden mellan förstärkningsstillfällena så är risken stor att vi råkar förstärka något som inte är av den kvalitet vi egentligen önskar. 

Om en råkar få en beteendeanalytiker och en filosof i samma rum kan det bli  intressanta diskussioner om tidsaxlar! Det är otroligt roligt och utvecklande att ha fantastiska Jonna Bornemark som entusiastisk medlem i vår förening! 

Mellan teoripassen åkte vi ut till hästarna på Uddens Sjögård och testade praktiskt på våra villiga försökskaniner Hottis, Unna, Dunnit och Alex. Den här typen av kurs bygger nästan på att de hästar som deltar är hemma i en trygg invand miljö, och inte hamnar i trigger stapling om något experimentellt upplägg inte utfaller som tänkt. Även på hemmaplan tycker Dunnit att det är svårt om förväntad förstärkning uteblir och hon var också den som hade svårast när det laborerades med olika förstärkningsfrekvenser. Unna däremot verkar aldrig få nog och blev istället  allmänt frustrerad av påtvingade gräspauser under gruppdiskussionerna.  Hålla på att äta gräs när det verkar finnas en hel gårdsplan full av träningssugna människor - är ni inte kloka?! 

Hottis inledde med att helst vilja äta gräs och bidrog till en nyttig utforskning kring vad som händer om hästen upplever att tillgången till en önskad förstärkare försvinner. Det var spännande att se utvecklingen under de två dagarna när han  - genom att till stor del få göra egna val men också få en tydlighet i när det inte gick att göra ett eget val - hade allt lättare att släppa gräset och delta i övningar. Det sämsta vi kan göra i en situation där hästen vill något annat än vi tänkt oss är att försöka locka/lura med hästen. Då riskerar vi att skapa en frustrerad känsla kring hela situationen och kan bränna ut den  förstärkare vi försöker använda för att få hästen att avstå från den förstärkare den hellre vill ha. Det går bara att jobba med fria val när fria val faktiskt är en möjlighet. I belöningsbaserad träning försöker vi skapa så många träningssituationer som möjligt där hästen har valmöjligheter. När vi hamnar i en situation där valfriheten inte finns är det bästa att ha en tydlig signal och kort procedur som visar att valfrihet just nu inte är möjligt. 

När det gäller just att sluta beta på signal har mina hästar en inlärd procedur som innebär att jag säger namnet sedan räknar 1 - 2 - 3 - UPP! Signal UPP! är inlärd med shaping och belöning separat men har sedan satts in i en procedur som och så innehåller tryck och hot om tryck. Dvs negativ förstärkning. Om hästen inte svarat på UPP! så tillför jag eskalerande tryck i grimman tills huvudet lyfts. Namn plus räkning är för att ge hästen en chans att uppfatta att vi går in i den proceduren och att valfriheten just nu är över. Det blir mindre risk för dragkamp när hästen är förberedd. Grejen med tryck är ju att hästen vill slippa den upplevelsen och då är det schysst att ge goda möjligheter att få undvika det. Så belönar vi med ätbara förstärkare för responsen att lyfta huvudet, men som i all mixad träning så är det troligtvis negativ förstärkning som övertrumfar upplevelsen av positiv förstärkning, dvs det blir viktigare att få undvika obehaget. 

Det här är ett av få moment där jag använder mig av mixad träning, dvs kombinerar med negativ förstärkning. Jag tycker att det är väldigt spännande att Unna, som är den som har minst upplevelse av träning med negativ förstärkning totalt i livet, mer verkar se 1-2-3-UPP som grönt ljus för nästa roliga grej snarare än suck, nu var det slut på gräsätande. Jag hinner sällan säga mer än hennes namn innan hon släpper gräset. Hon släpper också gräset spontant stup i ett för att få se om vi inte kan göra något annat. Hon är också svår att belöna med gräset. 

För att återgå till Hottis insatser på kursen så fick han huvudsakligen jobba med sina crunches. Det är ju en övning som intresserar många belöningsbaserade tränare eftersom den anses vara väldigt bra för att bygga styrka och hållbarhet. Men här är det verkligen viktigt att fokusera på kvalitet snarare än kvantitet för att aktivera rätt muskler.  

Unna jobbade med olika följabeteenden, bl a att gå förbi lockande saker. Hon jobbade också med en uppstart till dirigering vänster - höger. 

Som funktionär hann jag inte följa med i alla diskussioner så jag är inte rätt person att sammanfatta hela kursen, men utifrån de kursutvärderingar som kommit in så var deltagarna väldigt nöjda! 

Här är några kommentarer från deltagare:

Så mycket inspiration kring att experimentera med leverans av matbelöningar och andra förstärkare! Super med många praktiska exempel som inte blev för specifika för en situation utan ledde till generella resonemang.

Svårt att sammanfatta så här, men känslan av att det finns mycket kunskap att hämta, mycket stöd hos likasinnade och att det är ett träningssätt som är helt ok att lära sig medan man provar sig fram. Varje relation och situation är unik och det går alltid att skaffa fler verktyg i lådan.

Framförallt inspiration och känslan av att vi nu är många som vet att dessa metoder fungerar och som kan praktisera dem

Jag tycker om träningsmetoden som börjar med öppet undersökandet, därefter analys av vad vi har och hur vi vill gå vidare och därefter detaljpill. Den verkade också funka bra på 4 väldigt olika hästar så jag hoppas kunna köra den själv med.

Mycket av Evas coachning från hästträningen tex att alltid tänka kvalitet som prio 1 och olika sätt att lägga upp träningen. Att kolla vid varje pass vad det är man har idag.

Kursen pågick i två dagar och vi hade även middag och mingel i bygdegården lördag kväll så det blev långa dagar för funktionärsteamet som var först och sist på plats varje dag. 

De mindre glamorösa arbetsuppgifterna i styrelsearbetet i en förening...

Tömning av av försummad solvarm blöjhink höll på att (tillfälligt) ta kål på föreningsandan hos vår kassör. Värt att notera att vi inte hade några blöjbarn bland deltagarna..

Om en inte själv regelbundet arrangerar saker i föreningslivet tror jag att det är lätt att underskatta hur mycket tid som går åt från frivilliga krafter för att en kurs, ett läger eller en tävling överhuvudtaget ska bli av. Utan frivilliga funktionärer som generöst ger av sin tid för att andra ska få möjlighet att träna och tävla så blir det ingen hästsport i någon gren eller inriktning. Lite här och var dyker det upp påståenden om att det är allt svårare att rekrytera funktionärer och volontärer för olika föreningar, Det ska bli spännande att se om vi har tillräckliga krafter i vår förening för att klara av att ta klivet från enbart digital till regelbunden fysisk verksamhet i framtiden. Jag kan väl säga att funktionärsteamet Anna/Maria/Camilla/Danne var något mindre pepp än deltagarna själva på att arrangera  någonting “längre/ större /mera av allt nästa år - iaf direkt efter att vi städat bygdegården! 

Kommer vi igen efter lite vila och semester ?

Om en knapp månad är det dags för nästa fysiska arrangemang i regi av föreningen. Då är det Stall Lyckoklövern som tar hand om 10 BHIS-ungdomar som ska få träna ponnyer, getter och kanske höns och kaniner under en lägerhelg. Nya volontärkrafter ska rådda det arrangemanget och jag hoppas få njuta på avstånd av bilder och filmklipp på glada barn och djur! Lägret är alldeles fullbokat med lång reservlista! 

Här kan ni läsa mer om Stall Lyckoklövern!

Jag ska jobba några dagar till innan det är dags för semester! Jag ska bl a förbereda en internutbildning till hösten om inlärningsteori och funktionell beteendeanalys för vår personal. Under veckan ska jag också iväg ett par dagar för att få påfyllning och inspiration till hundträningen hos Anna Larsson. Som vanligt räknar jag med att hundträning, hästträning, människoträning  - allt hänger ihop. Allt bygger på samma vetenskap och samma etiska värderingar, åtminstone i de sammanhang som jag väljer!  




Läst 18197 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.