Belöningsbaserad hästträning - Kliar det i hjärnan och skaver i själen?

Då kan du ha drabbats av den okända folksjukdomen kognitiv dissonans! 

Så skulle det i alla fall kunna uttryckas på kvällstidningsspråk. Kognitiv dissonans är ett socialpsykologiskt begrepp som beskriver det obehag vi upplever när våra känslor, värderingar, idéer och beteenden inte stämmer överens med varandra. Det ger upphov till en psykologisk stress som är obehaglig för oss och som vi gör allt möjligt intressant för att komma undan. 

Ett typiskt scenario för kognitiv dissonans är när vi presenteras med nya fakta eller nya idéer som inte stämmer överens med det vi tidigare känt till. 

Om det handlar om något där vi lagt ned mycket tid, känslor och/eller  pengar så blir det ofta svårt att förhålla sig till ny kunskap som går emot det vi tidigare trott. Jag minns t ex min mammas förnärmade fnysningar när jag kom hem från BB med min förstfödda och inte ville att hon skulle ha talkpuder på bebisrumpan, det skulle vara bröstmjölk och luftning hade barnmorskorna lärt mig! Nu är det 20 år sedan jag senast hade blöjbarn så det är säkert nya rön igen. Är kanske talkpudret tillbaka? Jag hoppas så klart  att jag inte kommer att huffa och puffa som min mor om det blir aktuellt med barnbarn någon gång, men säker kan en inte vara när det gäller kognitiv dissonans. 

Vi är många som har ägnat en stor del av vårt liv till att bli riktigt bra på att träna häst med negativ förstärkning innan vi kom i kontakt med belöningsbaserade metoder. Som hästmänniskor bygger vi vår självbild på att vara duktiga och inkännande människor som alltid ser till vår hästs bästa. Då kan påståenden som att träning med tryck/eftergift (dvs  negativ förstärkning) alltid innebär ett inbyggt hot om upptrappning av obehag/smärta vara väldigt provocerande. Bara tanken på att det går att träna häst på ett helt annat sätt än det jag ägnat massor av tid och energi åt att bli bra på kan kännas störande. Påstås det dessutom att hästarna föredrar andra sätt än mitt sätt att träna om de får välja, när JAG alltid varit en sådan som bryr sig om hur mina hästar mår och har det, ja då kan det bli jobbigt med motstridiga tankar i huvudet. Det vanliga är då att vi värjer vi oss mot den kognitiva dissonansen som uppstår genom någon av dessa fyra strategier. 

 

  1. Ändra en av tankarna. T ex kan jag bestämma mig för att tro att det inte finns tillräckligt med belägg för att hästar föredrar att bli tränade med positiv förstärkning. 
  2. Ändra på mitt beteende. T ex bestämma mig för att träna belöningsbaserat i fortsättningen. 
  3. Lägg till en eller flera nya tankar. Jag kan t ex lägga till en ny tanke: Att träna med tryck/eftergift är kanske inte så roligt för hästen men jag kompenserar genom att ha så fin relation till mina hästar och de älskar det vi gör, så det gäller inte just mina hästar.
  4. Bagatellisering/förnekelse. Minska betydelsen av inkonsekvensen mellan de båda tankarna. Jag kan säga till mig själv och andra att det kommer nymodigheter hela tiden men jag gör som jag alltid har gjort och mina hästar har alltid mått bra så varför ändra på något. 

Om jag väljer strategi nummer 2 så kommer det också att innebära att jag åtminstone i början har svårt att tolerera att andra väljer någon av de andra strategierna. När vi måste välja har vi nämligen alltid ett behov av att rättfärdiga det val vi gjort. Speciellt om det är ett val som innebär stora beteendeförändringar hos oss själva. Tänk bara på hur det kan låta när du ska äta lunch med en vän eller kollega som precis börjat med något nytt kostprogram. För att förstärka känslan av att ha gjort rätt val vill vi gärna övertyga fler i vår omgivning om att göra samma val. Nyfrälsta predikanter och bakåtsträvande förnekare samspelar dåligt och det kan verkligen vara omöjligt att mötas på mitten. En fin grogrund för hetsiga debatter där ingen ändrar åsikt och som bara resulterar i ställningskrig. 

Min personliga väg in i belöningsbaserad träning kom först via hundarna. En skulle ju kunna tro att någon som studerar på psykologprogrammet och har tillgång till all möjlig forskning kring beteendeförändring och inlärningspsykologi ganska snabbt och enkelt skulle anpassa sina metoder till det som har mest forskningsstöd.  Men så enkla och rationella är inte vi människor! Dels påverkas vi som sagt av den investering vi gjort i att göra på ett visst sätt under längre tid. Vi vill också värja oss mot de skuld- och skamkänslor som uppstår när vi konfronteras med insikten om att vi tidigare gjort sådant som varit smärtsamt, obehagligt eller ohälsosamt för våra djur. Slutligen har vi svårare att ändra oss om vi befinner oss i miljöer där det finns ett socialt tryck att alla ska göra på ett visst sätt. Så jag ägnade mig åt strategi 1, 3 och 4 och fortsatte träna hund med en kombination av belöningar och korrigeringar ännu ett bra tag. Tills dess att jag fick barn. Då gick det inte längre att värja sig mot skavet i själen kring korrigeringarna. Ville jag verkligen att barn skulle se och därmed lära sig det här? Kliet i hjärnan ökade - finns det andra sätt? Hur gör en då? Så jag gav mig iväg på min första klickerkurs och sedan var det kört. Jag gick all in på strategi 2, letade upp alla utbildningar jag kunde hitta, utvecklade fullt frälsarkomplex och sa upp mig från psykologjobbet för att under några år jobba på heltid med att utbilda andra hundmänniskor i klickerträning!

Trots att synvändan nu redan var gjord så tog det ändå längre tid att fullt ut bli belöningsbaserad även med hästarna. Vi hästmänniskor har en livslång träning i att hantera skavet i själen med allehanda omskrivningar, bagatelliseringar och förnekelser. Vi pratar om hjälpgivning och inverkan i stället för negativ förstärkning och straff. Vi beskriver hästar som lata, fjantiga eller att de har olater i stället för att överväga om träningen och hästhållningen passar hästens behov. I vissa kretsar får en inte säga spö eller pisk, det heter stick, pekpinne eller är en förlängd arm. Vi är ofta tvärsäkra på att hästen inte är rädd eller har ont utan bara krånglar fastän vi i studier  har visat oss vara dåliga på att avläsa stress och smärta hos hästar, även när vi har lång erfarenhet.

Antagligen för att vi från unga år tränas i att bortse från hästens signaler. Om hästar kunde skrika eller gny som hundar när vi gjorde dem illa kanske hästträning sett annorlunda ut? Då hade det kanske inte hjälp att ridspöet är glittrigt när vi vill lära ett litet barn att använda det? 

Att få genomslag för nya idéer och forskningsresultat är extra utmanande i en konservativ, traditionell miljö med starkt grupptryck, och därför tar det sådan tid. Som kollektiv betraktat rör vi oss väldigt långsamt mot bevisat hälsosamma saker som mer utevistelse i större hagar, mer grupphållning, lösare nosgrimmor, mer bettlöst, senare avvänjning av föl, osv. Här berättar t ex  Jenny Yngvesson från SLU om hur svårt det kan vara att få oss att ändra på vår hästhållning. 

Men att känna till fenomenet kognitiv dissonans och vara lite utforskande kring vad som händer i psyket  när information, påståenden eller nya forskningsrön  upplevs som störande och provocerande kan hjälpa oss förstå både oss själva och varandra lite bättre. Kanske hjälpa oss ha mer tålamod med varandra när vi tycker olika.

Vilka strategier använder du just nu för att hantera det som skaver? 


Följ gärna föreningen BHIS på sociala medier även om du bara är lite nyfiken! Vi heter Belöningsbaserad Hästträning både på Facebook och Instagram


Läst 24804 ggr



Fler inlägg

MAJ
08
2023

Sedan jag skrev senast känns det som att mycket hänt, både privat och på föreningsfronten.

För några veckor sedan, ungefär 9 månader efter att jag fick min ryggskada, så gick jag upp till heltid på jobbet. Det har gått över förväntan. Upptrappningen från 50% till 75% var mycket tuffare. Så det märks att kroppen är starkare och även om jag fortfarande kan ha sämre dagar så är det längre emellan. Senast det hände var orsaken ett riktigt dåligt lyft ur tvättmaskinen när den hade vägrat centrifugera och tvätten vägde bly. Men det var en bra läxa om att inte chansa när jag har flera viktiga saker senare under dagen, en lärdom som jag använde mig av i helgen. 

Nu är det två månader kvar till förhoppningsvis sista röntgen och klartecken om att allt har läkt som det ska. Tantkroppen får nog oavsett resultat fortsätta jobba med både rörlighet och styrketräning resten av livet. Use it or lose it gäller ens flesta funktioner efter femtio! 

En annan personlig milstolpe är att jag nu känner mig bekväm med att göra saker med Unna även om ingen annan finns i närheten. Det här har varit en rent mental spärr. Unna har inte satt en hov fel och hon är väldigt samarbetsvillig och följsam. Det är nog egentligen större risk att Dunnit skulle kunna ställa till det när hon blir överbelastad av saker i miljön. Men henne tränar jag själv även när det är helt folktomt på gården utan att ens fundera. Rädslor är inte rationella. Jag har valt att inte pressa mig själv eller försöka övertyga mig själv med logik. Jag har i stället lyssnat på min magkänsla. Vi har stannat på den nivå där jag varit trygg.  Nu säger magkänslan att det går bra även när vi är helt själva. 

Ytterligare en stor grej är att jag åkte på kurs i helgen, körde bil 40 mil i sträck och deltog två heldagar. Ungefär så som mitt liv brukade se ut, före pandemi och ryggskada. Jag hade förberett en extra dag för att ta mig hem i fall jag skulle få för ont men det behövdes inte alls! Men förmodligen ändå lite smart att ha en återhämtningsdag innan jag sätter mig på jobbmöten igen.

Jag åkte till Nordsvenska Upplevelser i Trollhättan för att delta på en grundkurs i brukskörning. Ja, jag vet att det finns körkunnigt folk även i hemmadistriktet. Men för mig är det värt att åka 40 mil enkel resa för att ta mig till ett belöningsbaserat sammanhang. Jenny Olofsson är unik i sin kombination av mångårig erfarenhet av körning och diplomerad instruktör i belöningsbaserad hästträning. Grundkursen var inte specifikt belöningsbaserad utan handlade om utrustning, säkerhet, teknik och olika vagntyper. Att få öva med välutbildade hästar är fantastiskt, och för mig tryggare, roligare och mer etiskt när hästarna inte måste påverkas med tillsägelser och styras upp med pisken. Hos Jenny är det både Nej- och piskförbud. För den som nu vill påpeka att körpisk är obligatoriskt på tävling så har såklart Jenny med sig en sån när så krävs. Men det är inte den som skapar vare sig framåtbjudning eller säkerhet.

Dag 1 fick vi lära oss massor om utrustning, att sela på och sela av, att spänna för och spänna ifrån. Jag valde bort att lyfta av och på lokselarna  för att inte råka göra ett sådant där snett lyft som skulle sabotera resten av helgen för mig. När det blir aktuellt hemma får det bli pallträning först. Vi fick också öva lite på att tömköra. Jag hade så svårt att ställa om mig från långtygling. Jag ormade runt och försökte påverka med min kroppshållning  tills SM-veteranen Lilla My stannade och sa att denna människa är obegripligt sprattlig, vad vill hon? 

Dag 2 fick vi prova att köra två olika vagnstyper, maratonvagn och flakvagn, ute på vägarna på förmiddagen. Ganska pirrigt att navigera bland brevlådor, bilmöten, cyklister och sällskapssjuka farbröder. (Det är något med nordsvenskar som lockar ut äldre herrar ur sommarstugorna, har jag själv märkt med Unna.) Men Jenny och Agne guidade oss alla lugnt i tur och ordning. Som Jenny förutspått var det lättare för mig att inte joxa med hela kroppen när jag satt på en kuskbock.

På eftermiddagen stod skogskörning på schemat med olika verktyg och vagnar. Jag fick t ex köra den 8-hjuliga vagnen ÖVER lasten på den andra hästens kälke när Agne ville visa denna vagns fantastiska terrängegenskaper. Jag vill nog påstå att både vagnarna och hästarna har helt otroliga egenskaper!  Hemma har vi t ex mest skrattat åt Unnas fenomenalt obrydda förmåga att placera fötterna i allt möjligt olämpligt. Men när en får se hur hästarna ska förhålla sig till draglinor, skaklar, stockar och kedjor utan en ögonbrynsrynka så blir det väldigt tydligt att inte vara rädd om benen är en bra egenskap. Att lugnt stå och vänta på att bli uttrasslad igen är också en viktig färdighet. 

Full av träningsinspiration rattade jag hemåt igen. Och shopping inspiration, jisses vilken prylsport! Men till att börja med behöver jag tydligen  “bara” en loksele, en kälke, en rockard, och en saxmojäng, vad nu den hette... 

Jag håller  tummarna för att jag ska lyckas övertala Jenny att distansundervisa mig och Unna framöver, trots att hon normalt inte jobbar digitalt. 

Allt detta skulle vi såklart ha behövt börja med redan förra året för att hålla tidsplanen för nordsvenskar med deadline för KBI nästa sommar när hon är fyra år. Men nu är det som det är och jag tänker inte forcera något för att “bli klar i tid.“ Tanken är att få en trygg arbetskompis på lite olika uppdrag på vår gård när den blir klar. Skynda och ta genvägar är ett dåligt recept i all hästträning, och hästar med diverse inkörningstrauman finns det alldeles för många av. 

Jag är hur som helst väldigt glad över att se ljust på framtiden och känna att ryggskadan allt mindre begränsar mina möjligheter att göra allt jag vill göra.



På föreningsfronten har vi också avverkat ännu en milstolpe när föreningen för första gången medverkat i ett fysiskt evenemang. Jag och föreningsmedlemmen Hanne Aune representerade föreningen BHIS på Hästens Dag i Knivsta. I Knivsta finns en aktiv förening som försöker samla alla hästintresserade i kommunen  och gemensamt påverka beslutsfattare för ett hästvänligare samhälle. Det handlar bland annat om ridvägar i  kommunen. 

BHIS ordnade en tipsrunda och stod redo att svara på frågor om belöningsbaserad träning. Det var många som ville göra tipsrundan med framför allt frågor om hästars behov och fungerande  med fakta från HästSverige. Vi blev inledningsvis lite nedstämda över hur lite av den kunskap som finns samlad där verkar ha nått fram till alla dessa hästälskande personer i alla åldrar som samlats för att stötta sina ridskolor, delta i aktiviteter och sätta hästlivet på kartan i Knivsta kommun. Vi hade ju hoppats att många skulle ha alla rätt och tänkt att gissa-frågan om antal morötter i korgen skulle vara utslagsgivande. Värdig vinnare med 9 rätt och bra nära på morötterna blev i alla fall Marie Wollter som driver en hästfritidsverksamhet i Knivsta samt podden Livet med häst. Gissningsvis har hon ägnat mer tid än genomsnittet i Knivsta till att lära sig om hästens artspecifika behov. Vi hoppas bokpriset bjuder på ännu lite inspiration i gemenskapen med hästar! 

Det här var ett bra evenemang att begå blygsam debut på och vi gick därifrån med många idéer om vad vi skulle vilja göra i lite större sammanhang. Tiden känns mogen för att möta folk utanför de slutna internetrummen. Vi får se var vi dyker upp härnäst!

Du hittar oss påwww.bhis.se


Läst 5112 ggr Kommentarer Kommentera

Kanske finns det fler än jag som planerat härliga turer med hästarna under påskledigheten nu när vårvädret äntligen tittade fram och ledig tid fanns. För att  (som varje år) bli ungefär lika överraskad som hästarna av all den aktivitet som plötsligt försiggår i omgivningarna. Det krattas, grävs och sågas. Det högtrycktvättas. Det grillas och umgås på altaner.  Sommarstugor ska väckas upp från vinterdvalan och vartenda barnbarn från  storstaden har släppts lös i skogen för att få rasa av sig. Ur hästperspektiv har miljön förändrats radikalt sedan förra turen och det är rörelse och ljud där det under hela vintern varit tyst och lugnt. 

Innan en börjar kalla sin häst för fånig och larvig när den plötsligt inte vill gå förbi samma soptunna som stått där hela vintern så kan det vara värt att fördjupa sig i fenomenet triggerstapling. (Jag har skrivit om det tidigare här)

Triggerstapling (eller trigger stacking för den som vill söka information  på engelska) är det som sker när någon utsätts för flera potentiellt stressande eller skrämmande händelser i följd, utan möjlighet att hinna lugna sig mellan varje upplevelse. Då stiger stressnivån för varje nytt stimuli tills dess att individen känner sig överväldigad och reagerar på olika sätt för att ta sig bort från stressen. Av omgivningen kan det tolkas som en överreaktion, men för individen själv är upplevelsen stark och skrämmande. Den där soptunnan kanske  i vanliga fall är pyttelite obehaglig för att den är stor och mörk med skuggor runt om. Men den brukar gå fint att gå förbi. Obehaget hos hästen kanske är så diskret att du som människa inte ens lagt märke till det förut. Men när hästen nu samlat på sig flera stressande upplevelser redan innan ni kom fram till soptunnan, som grannens högtryckstvätt, de skrikande barnen på den nya studsmattan och den stickiga röken från någons grill  - då ligger hästen så högt i stress att den nu kopplar all samlad rädsla till soptunnan. Soptunnan känns nu ohanterbart farlig och hästen vill fly.  

När hästen är på väg in i triggerstapling kan det egentligen vara vilken banal sak som är helst som får det att rinna över. Sånt som hästen i vanliga fall inte har obehagskänslor inför men som just nu blir sista droppen. Om vi inte har lärt oss känna igen de första tecknen på stress hos vår häst så kan hästens beteende kännas oväntat och obegripligt. 

När jag och Dunnit var nya för varandra så missade jag ofta de tidiga signalerna och upplevde att hon bara plötsligt gjorde 180-gradersvändningar. Jag tror också att hon i början visade ett mindre register av tidiga signaler eftersom traditionellt tränade hästar fått lära sig att fortsätta fram för att undvika obehag (eskalerande tryck) från ryttaren. Numera har vi en bättre kommunikation kring när det börjar kännas för jobbigt för henne. 

Först har vi bekymmersrynkan över ögonen. Den ser man väldigt ofta hos henne, hon är verkligen inte en häst som tar lätt på det här med att lämna flocken och gården. Får hon gå bakom Unna ser jag den inte alls, så då känner hon sig tydligen mycket mer avspänd på tur. 

Nästa nivå är att hon stannar. Ibland behöver hon bara stanna för att analysera något som händer mellan henne och horisonten. Att låta henne stanna och titta en stund är då också ett sätt att låta henne processa och sänka stressnivån innan vi tar oss an nästa upplevelse. Om hon sänker huvudet och börjar söka på marken som om hon letar mat så är det ett tecken på att hon börjar känna att det är för mycket och vill vända. Under gräsperiod kan den här vara svår att skilja från att bara vara sugen på gräs. Men om jag tittar lite extra så ser jag att, hon även om det finns riktigt gräs att beta, vänder huvudet gradvis åt hemåthållet, inte framåt i färdriktningen. 

Då vet jag att jag behöver hjälpa henne komma ned i stress innan vi kan komma vidare. Om jag ignorerar det tecknet och lockar henne att fortsätta så kommer en större reaktion att komma alldeles snart. Även om en inte jobbar med eskalerande tryck så går det ju nämligen att råka locka en häst att passera sin komfortzon genom att använda extra åtråvärda belöningar, superhög förstärkningsfrekvens osv. Ibland kan det vara en rimlig lösning för att komma runt något som inte går att lösa på annat sätt. Men ofta kan det sabotera ens mer långsiktiga träning, så här gäller det att vara försiktig. 

Så oftast är den bästa lösningen för oss att antingen låta Dunnit beta lite åt sitt valda håll en stund om det finns gräs, alternativt strössla ut lite att äta på marken eftersom det är lugnande. Sedan låta henne göra lite enkla välförstärkta övningar som handtarget och följa i gå baklänges position. Sedan checka av om det är ok att fortsätta framåt, vilket det oftast är om inte nya potentiellt läskiga stimuli hunnit dyka upp under tiden. 

Men vissa dagar väljer jag att bara göra väldigt trygga saker på ridbanan (som är hennes happy place) eller ingenting alls med henne när jag märker att hon ligger högt i stress av saker som påverkat henne redan innan jag kommit till stallet. Hur snabbt hästen hamnar i överväldigande triggerstapling beror ju på vilket känsloläge den befinner sig i när en börjar. Ens häst kan vara påverkad av sådant som förändringar i flocken, pälsfällning, mygg och broms, händelser i miljön runt hagen som byggarbeten eller trädfällning. Blåsigt väder gör ofta att hästar är mer stressade än vanligt och etolog Renate Larssen har skrivit ett väldigt bra inlägg om varför som du kan läsa här. 

Smärta påverkar också stressnivån och gör hästen mer reaktiv. Många till synes obegripliga och kraftiga reaktioner kan handla om oidentifierad och obehandlad smärta. Dvs hästen reagerar på saker i miljön som den skulle kunna hantera i vanliga fall, men som ovanpå smärttillståndet blir droppen som får det att rinna över. 

Jag kan lätt relatera till det här efter min ryggskada. I vanliga fall är en lätt puff i trängsel i svängdörren på ICA inget jag ens tänker på. Men när jag är rädd för att en knyck i ryggraden ska ge ilningar av smärta känner jag mig plötsligt folkilsk i trängsel, redan innan någon nuddat mig. Jag har också varit betydligt mer lättretligt och lättare fått ilskeutbrott när jag haft ständig värk. Jag har liksom inte orkat med någon mer motgång ovanpå smärtan. Nu när det ligger bakom mig så är jag en snällare och gladare människa igen. Men jag har också en ännu starkare önskan om att alla som har en grinig, sur häst som visar missnöje vid skötsel, sadling eller träning skulle gå till botten med vad som felas deras häst och åtgärda det. För det handlar inte om karaktärsdrag att vara sur, ilsk och reaktiv. Det är signaler om att något behöver förändras så att hästen kan må bättre. 

Värt att nämna är också att även glädjefylld stress kan leda till triggerstapling. Om hästarna precis dragit världens vårbus i hagen kan det vara väl investerad tid att låta alla lugna ned sig lite innan en plockar in unghästen för hantering och träning.

Min underbara unghäst Unna som alltid vill lite till och undrar varför jag måste åka hem!

Inom belöningsbaserad träning ser vi också hur ätbara belöningar som hästen värderar väldigt högt kan göra att den blir övertaggad i träningen. Det här kan vara en utmaning när en är ny på att träna belöningsbaserat. 500 kilo glad och entusiastisk häst är en helt annan utmaning än 20 kilo glad och entusiastisk hund i träningen.  På torsdag 20 april har vi därför i föreningen BHIS  en onlineföreläsning som riktar sig till alla som är nya på belöningsbaserat eller som är nyfikna men ännu inte testat. Våra föreläsare Sandra Månsson och Elna Lundgren kommer att lotsa er till en trygg och säker start! 

För dem som befinner sig i Knivsta med omnejd så finns möjlighet att träffa föreningen på lördag den 22 april vid Hästens Dag på CIK. Jag och en av föreningens andra Knivstabor Hanne Aune kommer att stå beredda att svara på frågor om  belöningsbaserad träning och berätta om föreningen samt ordna en liten tipspromenad med fina priser. Det här är föreningens allra första livemedverkan någonstans eftersom vi bildades under pandemin. Förhoppningsvis blir det fler i lite större sammanhang framöver, men det känns tryggt att få öva i liten skala först. 

Föreningens allra första fysiska event ägde faktiskt rum för två veckor sedan då styrelsen träffades på plats för första gången för att ha en arbetshelg. Under 24 intensiva timmar på Sigtuna Folkhögskola lärde vi känna varandra lite bättre än vad som är möjligt via Zoom, diskuterade våra visioner för föreningens framtid och planerade för hur vi skulle uppnå dem! Så värdefullt att alla hade möjlighet att avsätta den här tiden tillsammans och en stor eloge till våra långväga styrelsemedlemmar från norr och söder som fick lägga så mycket tid på resandet. Vi har mycket som vi vill göra för att utveckla föreningen men vi behöver också vara realistiska med vad vi kan hinna och orka med som ideellt arbetande. Föreningsliv är roligt och ska fortsätta vara roligt, inte belastande! 

Intensivt visionärsarbete pågår!

Följ gärna föreningen BHIS på våra sociala medier för att se vad som händer framöver! Länkar finns på hemsidan. 




Läst 9042 ggr Kommentarer Kommentera

Under mars månad har det verkligen varit fullt upp med föreningslivet. Årsmötessäsongen kulminerade sista helgen i mars då både SWABA och BHIS hade sina årsmöten, tack och lov på var sin dag. SWABA - Svenska föreningen för beteendeanalys ligger mig varmt om hjärtat. Här har jag min teoretiska hemvist både professionellt och i mitt liv med djuren. SWABA har flera intresseområden som är relevanta för mig i jobbet, som Autism, Skola/utbildning och Positivt beteendestöd. Sedan är en av de mest aktiva undergrupperna SWABA-Djur som har en egen Facebookgrupp.  Den opretentiösa och välkomnande atmosfären hos SWABA har varit en förebild vid bildandet av BHIS. Konceptet med föreläsningar i samband med årsmötet har vi också snott rakt av!

SWABA bjöd på en heldag med flera olika föreläsare samt själva årsmötet. Planen var att äntligen vara med live nu när både pandemin och det värsta av ryggläkandet är överstökat. Men snöröjning och tågtrafik ville annat så det slutade med att jag vände hem igen och loggade in på Zoom i alla fall. Fick sällskap av katterna i stället för att få träffa trevliga kollegor. 

Jag uppskattar verkligen hur vi alltmer diskuterar etiska aspekter av träning/behandling och hur fokus ligger på ökad livskvalitet och funktionella värden för individen, inte på att korrigera och ändra för att upprätthålla normer och behandla symtom. En intervention ska ha ett funktionellt värde för den som får behandling eller träning, oavsett om det är en människa eller en häst vi jobbar med. 

 

Från Johan Pankhes presentation av NEUROACT-programmet som hjälper personer med npf med stresshantering och färdighetsträning.

Jag älskar att vi alltid utgår från LIMA oavsett vem vi ska jobba med, djur eller människa.

Här från Oscar Strömberg och Tobias Rasmussens presentation av boken  Barn med autism. (Inkl ett borttappat S i Insats) 

Oscar och Tobias pratade också om tränarfärdigheter, dvs vad den som ska bedriva träningen eller behandlingen måste vara skicklig på för att träningen ska bli effektiv. Igen, inte mycket som skiljer sig åt vare sig du vill lyckas med din hästträning eller lära in nya färdigheter hos ditt barn eller andra mänskliga elever. 

Tränarfärdigheter är för övrigt helt i fokus på vår första fysiska kurs i föreningens regi. 

Tvådagarskursen ”Hur får vi mer för morotsslanten med bibehållen glädje och harmoni i träningen"i juni med Eva Bertilsson  blev fullbokad på en timme när vi öppnade anmälan. Reservlista finns.

Det ska bli jättespännande att arrangera kurs på riktigt och få all logistik att gå ihop! Men mest är vi i styrelsen väldigt glada över uppslutningen.

Även vårt sommarläger för unga medlemmar på Stall Lyckoklövern i augusti är helt fullbokat och även där är det nu reservlista. Lyllos alla ungdomar som får slipa på sina tränarfärdigheter inte bara med ponnyer utan också med Lyckoklöverns andra djur! 

Riktigt den finessen kommer vi inte att kunna erbjuda våra vuxna kursdeltagare som får hålla tillgodo med teori, massor av gruppövningar och några praktiska demonstrationer med några av hästarna på Uddens Sjögård. 

BHIS eget årsmöte gick av stapeln i söndags och inleddes med en föreläsning om inlärningspsykologi för både häst och människa med Carolina Fransson. Pedagogiskt som alltid lotsades åhörarna genom olika vardagsscenarion med hästar och fick fundera på vilka beteenden som förstärktes och hur hos både häst och människa. Som t ex när hästen skrapar på stallgången och människan tittar ut från sadelkammaren och säger till hästen att sluta - vilka beteenden förstärks hos hästen och vilka beteenden förstärks hos människan, och på vilket sätt förstärks dessa beteenden? 

För den som är sugen på att fördjupa sina kunskaper om  inlärningspsykologi för hästmänniskor  så kommer det att ordnas en studiecirkel under våren i regi av OHR. 

Själva årsmötet var en odramatisk affär på 22 minuter med  Lena Göransson som mötesordförande. Styrelsen kommer att vara densamma under 2023. Efter mötet fanns utrymme att lämna ordet fritt till medlemmarna som fick komma med förslag och önskemål om föreningens framtida utveckling. För den som missade det eller har kommit på något mer så går det utmärkt att maila till info@bhis.se 

Nu kommande helg så ska styrelsen ha sin första fysiska arbetshelg och då är målsättningen att få diskutera hur vi vill att föreningen utvecklas i framtiden och hur vi bäst ska förvalta både vår goda ekonomi och vårt förtroendekapital från medlemmarna. Temat för helgen blir visioner och verkstad! 

Efter den helgen hoppas jag innerligt att vi får vår och lite rimligare väderförhållanden och underlag för träning! Jag är så pepp på att verkligen få träna mina hästar ordentligt och regelbundet igen nu när ryggen blir allt friskare. Det har varit lite si och så senaste veckorna eftersom jag så snabbt får ont av glidmomenten både i lera och i djupsnö. Mars har ju verkligen bjudit på allt! Annars mår ryggen så otroligt mycket bättre så blir det bara fast barmark att gå på så finns nog orken där igen.

Bara att ta sig till stallet har varit ett äventyr senaste veckan! Fick kryssa mellan fyra avåkningar på samma hundrametersträcka häromdagen och då vill en ju inte hamna i samma sällskap!

Men härliga Unna har gjort det bästa av situationen och kommer med egna  träningsförslag efter underlag. Ena dagen vattenplask och iskrossning, nästa dag pulsa i snövallar! 











Läst 11145 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.