Belöningsbaserad hästträning - Konferensbaksmälla och veckans glädjeämnen

Veckan började lite konferens-bakis. Ni vet när en jobbat intensivt med att förbereda något och sedan genomfört det, så kan det kännas lite märkligt efteråt! Som om en inte riktigt vet vad en ska känna efteråt egentligen. Lite så var det förra söndagen när den sista konferensgästen loggat ut från Zoom och styrelsen bara hängde kvar och inte visste hur vi skulle säga hej då  till varandra. Trött, tom och lycklig var de känslor jag identifierade hos mig själv till slut. BHIS-dagarna 2022 var till ända och även om vi inte utvärderat formellt ännu så är upplevelsen att vi fick till ett uppskattat evenemang med föreläsare i toppklass. Jag tror att vi även lyckades åstadkomma  en känsla av gemenskap i det digitala formatet. Majoriteten av de anmälda valde att följa föreläsningarna live. Vi fick även stor uppslutning på vårt digitala mingel på lördag kväll. Risken för alkoholrelaterad baksmälla var dock minimal, vår menti-enkät visade att kvällens populäraste dryck var vatten, tätt följt av te! 

Sedan klev jag ut ur den belöningsbaserade bubblan rakt in i första arbetsveckan efter julledigheten, kanske inte utvilad men full av framtidstro. Allt fler hästmänniskor vill ha en annan relation och ett annat förhållningssätt till sin häst än den auktoritära, tvingande och bestraffande. Allt fler människor vill lära sig hur inlärning fungerar på riktigt och hur de kan använda etiska, hästvänliga och effektiva metoder för att utveckla sina hästar. 

Fast inte Ludger då… Veckan som gått har i media varit fylld av tragiska filmklipp, märkliga undanflykter, luddiga regelverk och berättigad bestörtning från allmänheten. Även känt och okänt hästfolk uttrycker att de är chockade. Själv är jag inte ett dugg förvånad. Det här är varken det första eller det sista avslöjandet av oetiska metoder utförda av framgångsrika hästmänniskor. Vi hästmänniskor  är präglade sedan barnsben att tycka att våld mot hästar är befogat. Vi är också fostrade att inte ifrågasätta dem som har längre erfarenhet än oss själva, har bättre tävlingsresultat eller mer prestigefyllda poster i en organisation. Vi vågar inte säga ifrån eller rapportera av rädsla att själva förlora möjligheter, status eller frysas ut. Jag har själv varit där tidigare i livet, tigit om sådant som borde ha reagerats på, därför att jag värderade relationen till utföraren och min egen tillhörighet i gruppen högre än hästarnas välfärd. Jag tror de flesta av oss har sådana erfarenheter om vi tänker efter. Erfarenheter som vi organiserat om och på olika sätt rättfärdigat i våra minnen för att stå ut med den kognitiva dissonans som de orsakar.

Men jag tror ändå att vi är på väg mot förändrade attityder, även om det ibland känns som vi tar myrsteg. Om jag någon kort stund känner mig missmodig  så brukar jag gå in på Stall Lyckoklöverns insta och fylla hjärtat med barn som går på klickerridskola. I julas när jag tittade på deras julshow på youtube kom maken och frågade varför jag snörvlade så dant. Han befarade väl corona och en jul i karantän. Men när han såg vad jag tittade på konstaterade han lugnad “Jaha, barn som klickertränar hästar, du tänker att du ser framtiden nu!”

Jag har även en ung person i min närhet som valt bort traditionell ridskola och som istället vill utvecklas inom belöningsbaserad ridning. Hen hjälper mig nu att skola om Dunnit till helt belöningsbaserad ridning. Hästar som först utbildats på vanligt traditionellt vis och sedan får byta träningsmetod till belöningsbaserat brukar kallas för crossoverhästar. Dunnit var tio år och en erfaren, framgångsrik tävlingshäst när hon kom till mig. Hon är alltså definitivt inriden. Men hon är också en häst med många starka känslor och associationer till olika saker som har med ridning att göra. Inte för att hon haft det dåligt i sitt tidigare liv. Tvärtom har hon varit en högt älskad familjemedlem och tävlingskamrat hos sina tidigare ägare som är seriösa, duktiga och fina hästmänniskor. Men hon kom till dem som en importhäst som producerats för en marknad i väldigt unga år med allt vad det innebär för en häst, och hennes utbildning fortsatte sedan i Sverige med vanliga, traditionella tryck/eftergiftsbaserade metoder. 

I många fall kan en låta sin belöningsbaserade utveckling börja med att inte göra om allt för hästen och på många områden  fortsätta med det som funkar och gradvis lägga till mer och mer belöningsbaserat, i takt med att en själv och hästen lär sig det nya förhållningsättet. Men med Dunnit har jag alltså valt att börja om från noll med ridningen för att övertyga henne om att allt även uppsuttet är helt byggt  på positiv förstärkning. Vi har ändrat på utrustningen så att den är olik det hon haft i sitt tidigare liv. Vi gör alla steg från början som vore hon en unghäst. Rörelser som hon lärt sig belöningsbaserat från marken kommer gradvis att kopplas till ryttarens signaler.  Vi har noggrann koll på att hon ser harmonisk och obesvärad ut i alla steg i processen. Eftersom vi inte har bråttom någonstans får det ta den tid det tar. Hon älskar det! Vid köpet beskrevs hon som en enmanshäst, men det har gått över sedan människor kopplades till belöningar.  Oj, vad hon gillar att ha ett helt litet ridteam med ryttare, markmänniska, rekvisitör och ibland även tränare på plats! 

Efter ett lite längre uppehåll pga diverse karantäner under jullovet  så tänkte vi att vi skulle ta det lugnt och bara göra lite uppsittning första gången vi sågs. Men så tänkte inte Dunnit, var det människa uppepå skulle det även vara rörelse så rekvisitören fick snabbt ordna fram en bana med stationer. 

Idag träffades vi igen och så fort ridpadden var på fick Dunnit väldigt bråttom att valla med sig sitt ridteam till ridbanan för att få igång aktiviteten. Det är så roligt att få se henne börja bli lika glad för ridningen som hon är för vår belöningsbaserade AR-gymnastik från marken, det som annars är hennes favoritgrej. Det är också fantastiskt roligt att få göra detta tillsammans med en ung person som valt belöningsbaserat som sitt förhållningssätt till hästar! 

För att uppmuntra och hjälpa  fler unga personer att utvecklas inom belöningsbaserad hästträning så har föreningen BHIS instiftat ett ungdomsstipendium som delas ut två gånger per år. Det är snart dags att söka till vårterminens utdelning, och mer information kommer inom kort i våra sociala medier och på hemsidan.

En annan sak som gjort mig väldigt glad under veckan är att det blivit så tydligt vilken klippa min dotters häst Hottis utvecklats till. Han kom till oss som 7-månaders föl och har därför alltid varit “valpen”. Nu blir han 13 år och har haft förmånen att vara samma människas häst under hela sitt liv. (Bortsett från en period när hans människa jobbade utomlands och han var tvungen att vara min. En lite utmanande period för oss båda… )  I veckan valde Dunnit alldeles själv att vi skulle följa efter Hottis med dotter upp i skogen. I skymningen. När tryck/eftergift försvann ur Dunnits liv började hon säga nej till uteritter och promenader i skogen. Allra mest nej till skogen när det mörknar. Att säga nej tack till aktiviteter som hästen tidigare gjort med tryck/eftergift är en vanlig fas i crossoverhästars utveckling. När hästen inte längre riskerar obehagliga konsekvenser så kan den visa vad den egentligen inte vill göra. Då blir den pedagogiska utmaningen för oss att visa för hästen att även denna aktivitet leder till positiv förstärkning. När det gäller uteritt och turer i tät skog så har jag på olika sätt försökt värdeladda med targets och godissök. Vi har även använt oss av andra hästar som stöd. Så sedan Hottis och dottern flyttade “hem” efter studier på annan ort så har vi hängt på Hottis i dagsljus några gånger.  Nu valde hon alltså helt frivilligt att haka på även i skymning! Trots att det blev riktigt mörkt innan vi var klara så var hon helt avspänd under hela rundan. Förutom vid ett tillfälle då Hottis halkade till lite på is. Då skyndade hon ifatt och tryckte mulen mot hans bakdel en kort stund. 

Hottis är verkligen den mest harmoniska matchningen hittills. Det känns jätteroligt, både för att det hjälper Dunnit till nya framsteg men också för att det är ombytta roller från när min änglahäst Boogie var Hottis trygghetsankare i hans ungdom. Vårt lilla busfrö har gått och blivit en mentor! 

Hottis som handhäst när han var åring

För fler funderingar kring hästars “nej” och när de krockar med våra önskningar så tipsar jag om Morotspoddens senaste avsnitt där Lena Manea samtalar om just detta med klickercoach Sandra Månsson! 

Så avslutades veckan med den hedrande utnämningen till December månads frust av Hästvälfärdsgruppen! Jag känner ingen press alls nu...  Glöm inte att följa dem på Facebook för intressanta och tankeväckande inlägg om hästvälfärd! 

Nu hoppas jag på en vecka med lite mer tid och bättre underlag för träning av både Dunnit och det spralliga ungstoet Unna! 


Läst 24377 ggr



Fler inlägg

JAN
23
2023

Nu har det gått sex månader sedan jag skadade ryggen och eftersom det sägs att det tar ett helt år att bli fullt återställd från den här skadan så borde jag alltså vara halvvägs?

Jag har jobbat 50 % i en månad nu. Det har varit ganska tufft. Jag har ont när jag kommer hem och då har jag extra svårt att klara av råkalla utomhuspass med hästar och hundar. Dessutom blir jag extremt trött av smärtan och vill bara sova. Det är alla sittande möten som ställer till det på jobbet. På helgerna mår jag mycket bättre eftersom det går att varva fysiska aktiviteter och vila på ett helt annat sätt då. Att klara av jobbet och djuren är prio, så allt annat får fortsätta vara på paus. Återstår att se om det finns något socialt umgänge kvar när jag klarar av att sitta med på middagar och fikastunder igen? 

Min osteoporosutredning blev nyss klar och det är inget fel alls på mitt skelett. Det känns så klart som en stor lättnad både för mig och mina anhöriga att veta att jag inte kommer att gå sönder igen för minsta lilla stöt. Unghäst och benskörhet hade kanske inte varit världens bästa kombo…

Dunnit har jag ju grejat med själv länge nu, men nu kommer jag även att allt mer träna själv med Unna också. Jättekul, hon är så underbart positiv och cool med det mesta. En individ som verkligen vill ut på äventyr i världen. 

När en har en häst på 14 och en på snart 3 år så är det lätt att tro att det är den vuxna hästen som stöttar den yngre på utetur. Men hos oss har det verkligen blivit tvärtom. Unna går först och Dunnit tycker att det är så skönt. Dunnit blir trygg och avslappnad när Unna Utforskaren tar täten. 

Vi har kommit igång med träning för tränare igen, vilket känns så efterlängtat efter denna långa ofrivilliga paus. Tack vare att vi nu kör online så kan jag välja olika dagar för hästarna och på det sättet orka med båda två i vinterkylan utan att ryggen skriker. 

Fokus med Dunnit är bl a mer självständig rörelse framåt. Hon älskar att följa men tycker det är svårt att lämna och att röra sig självständigt. En belöningsbaserat tränad häst behöver kunna både och. 

Med Unna är det lite tvärtom. Hon har mycket självständig rörelse framåt men glömmer ibland att halt också är en himla fiffig gångart. Jag kommer ju att vilja ha henne mycket framför mig i tömkörning och körning så småningom, men först behöver vi etablera välförstärkta signaler för stopp och start, samt svängar så klart. Just nu jobbar vi i skyddad kontakt, omvänd rundkorall eller längs staketet på ridbanan, och lägger klick/förstärkning på signalen “Whoa!” Att gå framåt förstärks av signalen för stopp “Whoa!” Jag behöver inte klicka för själva gåendet, Unna har så mycket egen rörelseglädje att hon fixar att ha start-rörelse-stopp som en sekvens eller kedja med klick/belöning efter stopp. 

Apropå signaler så fick jag nyligen lära mig att i körning så använder de flesta samma muntliga signaler för att det ska vara lätt för hästarna att byta kusk. Men ett krux för mig, (och andra gamla westernryttare), är att “Whoa” i körning används för att sänka tempo medan “Ptroo” betyder stanna och gör inget annat förrän du får nästa signal. Dvs det som är “Whoa” inom western. 

Min hjärna kommer aldrig att fixa att byta innebörd på “Whoa” och “Ptroo” får jag inte ens ur munnen på ett trovärdigt sätt. Så förlåt, men det kommer att bli en häst med felkopplade körsignaler. Vilken tur att jag aldrig brukar sälja mina hästar! 

Men smackning för framåtrörelse ska vi väl klara av i alla fall. Det är ofta en förgiftad signal för crossoverhästar, eftersom den för dem har en nära association med framåtdrivande hjälper som skänkel och spö. Men inte för Unna, som inte har varit med om något sådant. Så då kan jag enkelt göra signalöverföring från vårt nuvarande “kom”. Signalöverföring gör vi när vi vill byta signal på ett beteende. Eller lägga till ytterligare en signal. Samma beteende kan ju har flera olika signaler, t ex en taktil och en verbal, som kan användas oberoende av varandra, utifrån vad som är smidigast i en situation. Vid signalöverföring ger en den nya signalen precis innan den redan inlärda. I mitt exempel blir det då att jag kommer att göra smackning först, sedan säga “kom” och sedan klicka och belöna när hon startar rörelsen. Efter ett antal upprepningar av proceduren så kommer hästen att förvänta sig den inlärda signalen när den får den nya signalen och “tjuvstarta”. Då kan jag börja klicka och belöna det, och vips så har vi en ny signal på plats. 

Observera att den här proceduren fungerar dåligt om den redan inlärda signalen är inlärd med tryck/eftergift. Då kan gamla signalens associationer till tryck och eventuell risk för upptrappning eller korrigering om en inte lyder, spilla över på den nya signalen, även fast du klickar och belönar. Då kan det vara bättre att frishejpa fram rörelsen från noll och sedan lägga på en ny signal, även fastän hästen “kan” rörelsen på det gamla sättet. 

På det temat lyckades jag klanta till det rejält för ett tag sedan när jag shejpade backa mot bakhovstarget med Dunnit. Vi fick upp ett väldigt flyt och jag tänkte att det var läge att lägga signal på det. Tyvärr fick jag hjärnsläpp och sa käckt  “backa”  så fort den tanken dök upp i mitt huvud. Dunnit kan sedan tidigare givetvis backa på signal, både från marken och uppsuttet. För tryck och för verbal signal “back up” och “backa” som låter typ lika. Jag brukar alltid belöna backning när jag bett om den, men tre års matande efter backa på gammal signal tar tydligen inte bort alla associationer till traditionell träning. Så lika snabbt som det där “backa” slank ur mig i det fram tills dess helt belöningsbaserade shejpingpasset, lika snabbt skuttade Dunnit bort från platsen med rekvisitan och tog sig själv en paus på behörigt avstånd. Även efter paus visade hon att hon inte ville gå till bakhovstargeten igen och hon buffade bestämt på mig i riktning mot annan rekvisita där vi kunde göra en helt annan övning. 

Ibland är träning med crossoverhästar lite som att bygga korthus. Klantar en så rasar hela bygget. Bara att börja om, och helst hitta en stabilare struktur vid nästa försök. Kanske silvertejp på mig, så det inte slinker ut något ogenomtänkt när jag får feeling? 

Men Dunnit har, precis som alla hästar, sin alldeles egna utvecklingskurva. Helt plötsligt funkade rörlig target på marken. Med snöre! Egentligen Unnas target till en helt annan övning, men Dunnit fick prova lite och tyckte det var helt ok att följa och dutta på morotsmjukisen. Hon som har visat ovilja till allt som rullar, kasar och rör sig runt fötterna och som dessutom tycker snören är rätt läskiga. Jag har ingen som helst plan med det här, det är bara roligt att se henne erövra sådant som hon tyckt varit svårt. Det är många gånger olika träningstips som involverar poolnoodles, bollar, följa targets i rörelse osv har blivit platt fall för oss eftersom det ger henne obehag av någon anledning. Men hon utvecklas, i sin egen lilla takt. 

För dig som själv vill utvecklas och utforska vad belöningsbaserad träning kan göra för dig och din häst så håller vi på att sätta ihop ett riktigt fint kalendarium i föreningen under vårterminen. Det kommer en djupdykning i hur hästar och människor egentligen lär sig, det kommer även en introduktionsföreläsning för dig som är ny på  belöningsbaserad träning och det kommer en inspirationskväll om hur du använder positiv förstärkning på dig själv för att bli en bättre partner till din häst. 

Samt en hel del annat, så håll utkik på hemsidan och i våra sociala medier!

Först ut för i år är en temakväll om att tävla som belöningsbaserad hästmänniska den 21 februari kl. 20. Varmt välkomna! 






Läst 2778 ggr Kommentarer Kommentera

Har det gått bra för alla? Var det lugnt hos er?

Så hälsar vi djurägare på varandra på Nyårsdagen i stället för att öppna med God fortsättning som vanligt folk.

Andra avslutar det gamla året i festyra och påbörjar det nya med bakfylla och pizza. Vi med djur planerar, kontrollerar och optimerar efter bästa förmåga hela vägen in i kaklet, inte bara för att alla ska må bra utan faktiskt också överleva. 

Sedan vaknar vi spiknyktra men utmattade och möts av de rubriker som påminner oss om varför vi gjort allt och hur det ändå inte alltid räcker. 

Alla mina fyrfota klarade sig bra. Den skottberörda hunden fick ju lugnande/ångestdämpande i flera dagar och sedan maxdos på aftonen. Vi åt en mycket god, trevlig och tidig nyårsmiddag hos våra vänner som bor på en gård. Ingen av oss pallar att fira nyår ihop med folk som inte har djur och som därför inte begriper vad det innebär. Våra hundar var med under bordet, en drogad och en med tuggben. Kl 23 skildes vi åt, de för att vakta sina hästar och får i stallet och vi för att ta hundarna till Arlanda där det är fyrverkeriförbud. Vi hängde på en parkering bland andra hundägare och där väntade vi också in besked från vår stallägare om att det gått bra för alla hästar på Udden. Våra lösdriftshästar är ute i sina flockar eftersom det är lugnande för hästar att få följa sina normala rutiner och få hålla ihop i sin grupp. Vi har reflexer på alla och våra stallägare lyser upp hela gården med maskiner och strålkastare för att dämpa ljuseffekter av fyrverkerier. I år var stogruppen lugn, inte ens Dunnit tyckte det fanns anledning att springa denna gång. Killarna var lite oroligare, men kanske mest för att de fått en ny gruppmedlem precis dagarna innan.

Först när Jennies meddelande kom att allt hade gått bra för hästarna så var det läge att köra hem. Lättade och trötta stupade vi i säng. På morgonen lyfte jag som vanligt mobilen för att höra hur det gått för alla vänner och bekanta. 

Min vän Linnéa Larsson formulerade det så himla bra och jag återger hennes text här med hennes tillstånd: 

Gott Nytt År, 

vi överlevde hela vägen in i 2023...

Så här dagen efter nyårsafton vaknade jag utmattad men lättad över att mina närmaste hade klarat natten utan trauman och tragedier. 🙏 En lättnad som snabbt byts mot en stark ångest. Så snart man öppnat mobilen, möts man av bilder på bortsprungna och saknade djur. Historier om andra djur som traumatiserats, dött eller avlivats i fullkomlig skräck under natten. På grund av något som någon annan kallar för "nöje". 

Personligen är jag helt slutkörd idag. Hos oss har vi haft en lång upptrappning med förberedelser som når sin kulmen under nyårsnatten. Då äger vi inte ens något djur som är det minsta skottberörd. Men det är ett ständigt och stort arbete att se till att det förblir så. I alla fall så länge människor ska envisas med att fortsätta med sina "nöjen"...

Hela december består av förberedelser för nyårsnatten. Anpassat träningsupplägg för samtliga djur, för att "toppa den mentala formen" inför nyårsnatten. Planera: Vart ska vi vara, vad blir bäst för respektive djur och vem stöttar vem? Var vi ska "fira" är en icke-fråga. Fira kan vi göra i januari. Fira att allt gick bra. Om det gick bra... 

Flera av dom djur som fick sätta livet till inatt HADE fått alla dessa förberedelser de också. Men det räckte inte för dom. Triggar paniken igång så gör den ju det. Och det kan hända VILKET djur som helst, vilket nyår som helst 😭.

Jag blir som sagt helt utmattad... Kan inte ens tänka mig hur trötta de människor som har tagit hand om ett skottberört djur inatt, måste vara... Styrka till er! ❤️

När andra förbereder för skålen strax innan tolvslaget 🍾 och lämnar sina nyårslöften till varandra📜, så drar vi i stället fram årets största festmåltid och serverar djuren🥕🍎🥩. I hopp om att fokus ska ligga i det ätbara tills allt är över. När klockan sen slår tolv kan vi inte annat än att hoppas att allt går väl, för när alla har räknat ner till 00.00, då bryter kriget ut.

Vi överlevde, det gick väl, för oss.

Men tankarna går idag till alla dom som förlorat sin vän inatt. Det går inte med ord beskriva hur fruktansvärt det är. Beklagar så innerligt 💕

Vi måste förändra. Så här KAN vi inte fortsätta! 😥😭

Hur förändrar vi den här världen? Hjälp mig!

Mvh Linnea, leg veterinär

@teamrplus

.........................................................................................................................

Själv tror jag ju starkt på organisering och föreningsliv som förändringskraft. Det räcker inte med att klaga i olika forum på nätet. Därför är jag väldigt glad över att det som från början var en Facebookgrupp nu har blivit en officiell förening, Riksföreningen Stoppa fyrverkerier för privatpersoner

En förening kan samarbeta med  andra  organisationer,  bedriva opinionsbildning och påverka beslutsfattare. Självklart blev jag medlem direkt. Jag hoppas att alla hästmänniskor som är less på att tillbringa årets sista dagar med att oroa sig för skador, stress och panik hos sina fyrfota vänner också blir medlemmar!  Det kostar endast 100kr att vara med och visa att vi är många som önskar oss nyårsfirande som är trygga -  för tama och vilda djur, men också för barn, demenssjuka personer, ljudkänsliga personer, krigstraumatiserade personer och inte minst för våra poliser och övrig blåljuspersonal.






 


Läst 10825 ggr Kommentarer Kommentera

Inte oväntat väckte mitt förra inlägg en del reaktioner i kommentarsfältet. Det är känsligt att sätta ord på varför en inte vill träna sina hästar enligt rådande normer. Det uppfattas ofta som kritik mot dem som tränar på de vanligaste sätten. Kritik vill en nästan reflexmässigt försvara sig emot. Läs gärna inlägget om kognitiv dissonans om du känner dig irriterad. 

Indirekt är det kritik i någon form, när någon väljer att lämna en metod för att göra på ett annat sätt som en tycker är effektivare, trevligare, roligare eller bara helt enkelt passar en bättre. Men den kritiken är ju inte personligt riktad mot någon annan, den är ju snarare riktad mot strukturer, normer och rådande föreställningar. Jag tänker väldigt sällan att hästmänniskor vill sina hästar illa eller att folk inte älskar sina hästar. Jag utgår från att alla gör sitt bästa med den kunskap de har just nu. Men kunskapen om inlärningspsykologi är besvärande låg även bland erfarna, kunniga hästmänniskor. När Hippson hade tema om positiv förstärkning i nr 1/22 så var det t ex ingen av de tillfrågande ”ryttarprofilerna” som faktiskt visste vad som är positiv förstärkning för en häst. 

Jag skulle önska att Minna Tallbergs bok Motiverad häst - inlärning, beteende och kommunikation var obligatorisk kurslitteratur på alla hästrelaterade utbildningar och ridskolor. Utan grundläggande kunskap om inlärningspsykologi blir det svårt att göra medvetna metodval. Och spoiler - även de som säger sig inte använda någon särskild metod när de tränar sina hästar, använder något sätt att påverka hästens beteenden. Att påstå att en inte använder sig av förstärkning är lite som att påstå att en inte använder sig av gravitation. 

Alla träningsval kommer med för- och nackdelar. Oavsett hur du väljer att träna så kommer din häst att känna något inför, under och efter träningen. Känslorna den upplever kommer att kopplas till utrustning, omgivning och till dig som person. Dina val kostar något eller tillför något till relationen du har med din häst. Du väljer och du kan inte både ha kakan och äta den, hur gärna du än vill. 

Om du vill bidra till forskning om hur hästägare fattar beslut om hur de vill träna sina hästar så kan du delta i den här studien vid Bristol University. Det tar ca 15 minuter av din tid.

En spännande person som ville något annat än det traditionella är Maasa Nishimuta, som i sitt sökande efter andra sätt att hantera och träna hästar lämnade hemlandet Japan och for till USA där hon praktiserade hos Peggy Hogan och studerade vid University of Northern Texas. I sin mastersuppsats studerande hon hur smekningar och kli kunde användas för att förstärka önskvärda beteende hos hästar och åsnor. Om detta kommer hon och hennes partner Sean Will från organisationen CAAWT att föreläsa på BHIS-dagarna 7-8 januari under rubriken ”Creating bond with equines: Introduction to the Constructional Approach and programming social reinforcers.” Vi tror att det blir en givande föreläsning både för dem som vill använda sig av flera olika typer av positiv förstärkning och för dem som vill använda mer positiv förstärkning i sin träning men inte ännu är bekväma med att använda matbelöningar. 

Den som vill höra mer om hästtjejen Maasas egen resa kan redan nu lyssna på Animal Training Academy’s podcast

Om du vill delta på onlinekonferensen så är anmälan öppen till den 3 jan.

På det personliga planet har det varit lite motgångar med mer ryggsmärta den senaste veckan. Jag misstänker att den huvudsakliga anledningen är den klassiska kvinnofällan ”Jul” och tror att allt blir bättre med det överstökat och klart. Det var härligt att fira och umgås med vår familj och alla djur, så det får väl vara värt lite extra ont. 

Bästa julklappen kom redan första advent då våra två kattungar flyttade hem till oss.

På julafton åker vi alltid först till hästarna och myser med dem. I år blev det gos och pyssel och sedan ett matsök med rotsaker och frukt.

Väder och väglag har minst sagt svängt under julveckan och det har pga underlaget varit svårt att få till någon vettig träning. Förutom med underbara Unna som aldrig ser några problem och anmäler sig frivilligt till allt. Det blir nog trailhäst av henne också till slut! Nordsvenskar ska ju kunna precis allt har jag hört 😉

Nu preppar vi inför Nyårsafton. I morgon ska hästarna på lösdriften utrustas med reflexer så att våra stallägare kan se ordentligt var alla är. Under 12-slaget så står de ute och vaktar hästarna med all belysning på från maskiner och ridbana. Jag skulle gärna vara med hästarna under tolvslaget, men en av våra hundar är väldigt rädd och hundarna behöver diverse åtgärder från både mig och min man för att det ska funka för den rädda och för att det inte ska överföras till vår andra hund. 

Fira, festa och koppla av får djurägare göra på andra dagar än Nyårsafton. Den rädda hunden är inte nykter, hon har redan fått lugnande i flera dagar pga okynnessmällandet som pågått dagligen här sedan julafton. 

Fyrverkeriförsäljningen har slagit alla rekord i år och jag hoppas innerligt att det inte innebär rubriker om skadade hästar och bortsprungna hundar på årets första dag. 

Jag önskar er alla en lugn och skadefri afton med hänsynsfulla grannar så ses vi på andra sidan sedan!


Läst 13859 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.