Fastän det är femtio år sedan så kommer jag ihåg när jag fick mitt första egna ridspö. Jag såg redan på paketets form vad det skulle innehålla. Jag kände mig glad och stolt. Nu var jag en riktig hästtjej! Spöet var svart och rött och hade en läderögla att trä om handleden så jag inte skulle tappa det. När man bytte varv på ridbanan måste man byta spöhand, och då var det lite trassligt med öglan, men jag visste hur man skulle göra. Jag var ju en stor tjej nu. 

Nu lyssnar jag fascinerat på alla kommentarer som vill hävda att det där som sker i dokumentären om Helgstrand - det är inte ridning! Att det har gått över gränsen och det är djurplågeri, det kan jag verkligen hålla med om. Men var går gränsen egentligen? För mig personligen ligger gränsen idag långt bortom tanken att ens ge små barn ridspön i julklapp. 

När jag som helt djurtokigt litet barn tjatade mig till att få börja rida hade jag absolut ingen önskan om att tillfoga djur smärta eller obehag för att bemästra dem. Jag ville vara nära, få kontakt, ha en relation. Jag ville rida som Pippi eller Emil över ängarna på en häst som också var min bästa vän. 

Jag tror ingen som börjar rida, vare sig som barn eller vuxen, gör det för att få tillfälle att påverka ett stort djur med olika varianter av obehagliga sensationer. Ändå är precis det det vi får lära oss och vi accepterar att göra det utan protest. Att det över huvud taget fungerar beror på det sinnrika system som hästsporten utvecklat för att prata om hur hästens  beteende ska påverkas. I kombination med det auktoritära ledarskapet och tystnadskulturen så klart. 

Petra Andersson är något viktigt på spåren i sin krönika ”Ridsporten ser sig inte som en del av samhället”

Hästvärlden är i stället en egen kultur där helt andra värderingar råder. En stark kultur som vi villigt fogar oss i för att få vara med och fortsätta vara nära hästarna och vara en del av den mänskliga gemenskapen. Som har hittat på ett helt eget språk för att (bort)förklara vad vi gör med hästarna. Ditt ben är inte längre ditt ben, det är din skänkel. ”Mera skänkel” ropar ridläraren till sjuåriga Maria och menar utan att säga det rakt ut att mina ben ska orsaka mer obehag för ponnyn så att den rör sig  framåt. Spöet använder vi för att motivera, skapa framåtbjudning och få uppmärksamhet. Vi ”förstärker” hjälperna. Det här poängteras ofta - spö och sporrar är bara hjälpmedel, inget annat. Hjälptyglar heter det när vi begränsar hästens utrymme att själv placera huvud och hals. Men det pratas inte högt om att de är hjälpmedel för att göra det enklare att tillfoga hästen obehagliga sensationer i syfte att påverka dess beteende. Något det pratas högre om är vikten av eftergift. ”Eftergiften är hästens belöning”. Men för att en eftergift ska kunna äga rum så måste det först finnas ett obehag av något slag att uppleva lättnad ifrån. Våra hjälper måste först orsaka någon form av upplevelse hos hästen som den hellre vill slippa för att vi ska ha en chans att påverka ett beteende med eftergift. Det pratar vi helst inte om.

Om något samvete skaver någonstans så fostras vi hela tiden i att det är viktigt att hästen lyssnar på hjälperna, dels för att den ska röra sig sunt och hälsosamt och dels för att den måste vara lydig. Annars tar hästen över och blir farlig. Tidigt lär vi oss budskapet att hästen blir farlig om vi inte bemästrar den med olika grader av hårdhänthet. Det är också viktigt att alla gör lika för att hästar inte ska bli farliga. Så gör du inte som alla andra så riskerar du allas säkerhet. Även om det är din egna häst som du sköter själv. För tänk om någon annan måste hantera den någon dag när du är sjuk eller måste sälja den! På det här sätter fostras vi också i stark gruppkonformitet.  Alla inom gruppen måste göra lika och tänka lika, för allas bästa.

Kritik utifrån bemöts med att sluta leden ännu starkare. Bara personer inom gruppen får uttala sig om vad som är bäst för hästar. Men att kritisera inifrån gruppen kan leda till att du inte längre får vara en del av gemenskapen.

Så hästars fantastiska evolutionärt utvecklade förmåga att anpassa sig och göra sitt yttersta för att lista ut hur de ska undvika mer obehag, och därmed prestera det människan önskar sig   - i kombination med människans evolutionärt utvecklade förmåga att anpassa sig efter en grupp och rädsla för att hamna utanför gemenskapen   - blir en perfekt grogrund för en normalisering av att använda träningsmetoder där fysiskt obehag och smärta ingår. 

Så stark är denna hästkultur att det tog mig många fler år att sluta använda obehagliga sensationer för att påverka hästars beteende, efter att jag helt övergått till belöningsbaserade metoder för alla andra arter. För att jag ännu ett tag fortsatte tro att häst är något annat, något särskilt, där andra värderingar och metoder måste gälla. Jag tänker att det är kraften i den kulturen som nu gör att många vill peka på Helgstrand och ropa att det där, det är inte vi, det där är inte ridning, det där är något annat.  För det är alldeles för jobbigt att tänka på bruket av eskalerande tryck, eskalerande obehag, eskalerande våld, som en skala där vi själva också befinner oss någonstans. Vi vill tänka att det är ett långt avstånd mellan vår egen praktik och det vi ser på filmerna. Men hittills har jag inte sett något på filmerna som jag inte redan sett på nära håll i stall, ridhus och på tävlingsarenor. Jag är också skyldig till hårdhänthet mot hästar innan jag själv visste bättre. Ofta ivrigt påhejad av någon tränare som jag ju själv valt att träna för. Jag vet precis hur man applicerar hjälper med olika hjälpmedel  i en tydlig eskaleringsordning så att du får en häst som är följsam och lydig. Idag är det kunskaper som får ligga ordentligt arkiverade. Avståndet mellan min praktik och praktiken hos Helgstrand är idag enorm. Men för ett antal år sedan var kanske avståndet en aning närmare? 

Jag hoppas att inte fokus bara blir på Helgstrand utan på vilka metoder vi, som en del av ett modernt samhälle, kan och får använda för att få hästar att prestera. Hästsporten behöver vara beredd på att fysiskt obehag, våld och tvång  mot hästar i framtiden blir oacceptabelt och olagligt. ”The Happy Athlete” och myten om hästar som inte skulle prestera om de inte mådde bra är är stendöd. Hästar presterar alltid för att överleva i de system vi försätter dem i. 

I stället för att bara peka på Helgstrand som en obehaglig nyhetssensation som inte har något med den egna utövningen att göra så  vore det strategiskt för oss alla att fundera på vad som kan vara hållbar, modern och etiskt träning och hästhållning för framtiden. Ribban för acceptabel hästvälfärd kommer inte att stanna vid  ”inte lika illa som hos Helgstrand”. 

Hon sjuåringen som blev lycklig för sitt ridspö har som mogen vuxen fått leva sitt allra bästa liv med hästarna! Precis allt hon någonsin drömde om kom hennes väg när hon till slut lyckades frigöra sig från hästvärldens traditionella synsätt och hårdhänta metoder.

Vilken innehållsrik vecka det blev! Vi gör några nedslag här och var.

Först vill jag berätta hur varm jag blev i hjärtat av att se valackgruppen på Uddens Sjögård ta emot en ny kompis i lördags. Livet med hästar i inackordering innebär att jag och min dotter varit med om alla möjliga upplägg och utfall genom åren. Det är väl den delen av inackordering vi tycker sämst om, eftersom det alltid finns risker när hästar ska släppas ihop. Som någon som alltid månat om mina hästars tillgång till gruppsamvaro så kan jag emellanåt också bli lite less när  mina hästar får vara miljöterapi åt andra hästar vars människor inte kommer på att hästens sociala liv är viktigt förrän hästen ska gå i pension eller matte ska få barn. Det verkar finnas en utbredd tro att två år på unghästkollo skapar social kompetens som ska  räcka upp i vuxenlivet, trots att hästen fått gå i egen ruta de senaste tio åren. Men i lördags kom en socialt kompetent hästkille som är van att umgås och mötte Uddens trygga, snälla killar så odramatiskt att ingen ens kom sig för att hala upp kameran. Det var “Hej, ska vi hänga?” från första ögonkastet. Älskar’t! Heja alla hästmänniskor som, oavsett gren och inriktning, värnar om sin hästs möjlighet att få umgås med andra hela livet! 

Blötdjuret Unna

Sedan har jag haft mitt livs blötaste onlinelektion någonsin tror jag. Jag har visserligen en vattentät mobil men jag trodde absolut att den skulle ge upp denna gång. Unnas lektioner har verkligen varit väderdrabbade, först snöyra, nu ösregn. Hon var dock inte så störd av regnet, det var mer jag som höll på att bryta ihop av alla praktiska utmaningar. För nu ska jag berätta om en riktig nackdel med belöningsbaserad träning. Hästfoder + ösregn = GRÖT. Gröt i fickorna, gröt på händerna, gröt på mobilen, gröt i klickern. Jag använder ganska mycket uppblötta gräspellets som bas, men jag vill ju gärna styra över HUR uppblött konsistensen ska vara. De grötpanerade byxorna kunde stå upprätta i tvättstugan i väntan på sin tur i maskinen. Det har tagit mig två dagar att sanera allt efter den där lektionen. Hade jag jobbat med spö och sporrar hade  städjobbet tagit fem minuter max. 

Innebär det att jag längtar tillbaka till den utrustningen? Knappast! 

Att modern, etisk hästträning kräver mer av mig, både vad gäller planering och utrustning, är ingen rimlig anledning att återfalla i bruk av aversiver. 

I mitt tycke finns det få som är så bra på att förklara varför som vår kommande föreläsare på BHIS-dagarna 2024, Dr Susan G. Friedman. När hon tackade ja, gjorde jag en liten glädjedans i köket som skrämde katterna. Susan har betytt så mycket för införandet av human filosofi och vetenskapligt grundade tekniker i modern djurträning. Några har kanske lagt märke till att jag ofta återvänder till den här modellen. Den är Susans pedagogiska beskrivning av den humana filosofin att använda minst inkränktande, mest tilltalande åtgärd när vi behöver göra en beteendeförändring. Den är lika viktig och användbar, vare sig vi jobbar med djur eller människor. 

Inte förvånande eftersom Susan  kom in i djurträningsvärlden med 25 års erfarenhet av tillämpad beteendeanalys och specialpedagogik i arbete med barn med beteendesvårigheter. Numera är hon professor emeritus från Department of Psychology at Utah State University. Susans texter och artiklar är översatta till 17 olika språk och hon undervisar människor över hela världen, framför allt genom sina avancerade onlineutbildningar “How Behaviour Works: Living and Learning with Animals”. Hon är också en flitigt anlitad konsult och gästföreläsare på olika djurparker och djurorganisationer runt om i världen. Precis som Alexandra Kurland är hon en fast installation på Clicker Expo Faculty sedan många år. Susan är också en mycket uppskattad poddgäst i olika djurträningspoddar och hon finns bl.a. med som gäst i ett flertal mycket intressanta avsnitt av Alexandras podd Equiosity. Du hittar Susan och länkar till hennes olika material här. 

På BHIS-dagarna 2024 “Eftergift eller belöning” så träffar vi Susan under programpunkten “Why animals need trainers who adhere to the least intrusive principle” Susan kommer att föreläsa, med utgångspunkt i den senaste forskningen, om varför det är viktigt att vi som tränare använder principen om minst inkräktande, mest tilltalande metod när vi väljer hur vi ska påverka och förändra beteenden hos våra djur. Hon kommer att gå igenom forskning som jämför negativ och positiv förstärkning vid träning av flyktmotiverade beteenden och granska olika träningsupplägg. Dessutom kommer hon att guida vårt community till bättre sätt att vara oense när oenighet existerar kring metodval! 

Susan går upp i svinottan hemma i Utah för att föreläsa live för oss och jag är väldigt, väldigt glad för att skandinaviska hästmänniskor nu får möta Susan. 

I en drömvärld skulle en ju önska att den ilskna bisvärm som attackerade influensern Therese Lindgren under veckan också fick sig lite etik, forskning och inlärningspsykologi till livs. Jag ska ärligt erkänna att jag inte hört talas om Therese förrän min mobil började vibrera på ett märkligt sätt för någon vecka sedan. Det är möjligt att jag bott under en sten i det hänseendet. Men i alla fall så började den privata mobilen hoppa runt på skrivbordet på ett irriterande sätt på jobbet. Det visade sig att jag har avisering på när vi får nya följare på föreningens instagram. Det har på intet sätt varit störande tidigare då vi växer stadigt men inte dramatiskt. Men nu fick vi ett helt gäng nya följare på en timme och det visade sig bero på att en av våra medlemmar taggat föreningen i ett inlägg hos Therese. Therese efterlyser nämligen “någon ryttare som rider bettlöst, utan sporrar och spö och som använder belöningsbaserade metoder för inlärning och inte positiv bestraffning/negativ förstärkning och som vill ha hjälp att ta hand om någon pensionär”

Det kan hon  tydligen inte göra utan att få 1500 kommentarer och en uppsjö DMs. Inte med förslag om lämplig häst att hänga med! Nej, merparten vill tala om att sådana ryttare inte finns och att Therese är allmänt dum i huvudet som tror att det går att rida och umgås med hästar på det viset. Några är till och med så kreativa att de gör tiktokfilm om hur tokigt det skulle bli om de skulle rida som Therese föreslår.  För det går ju inte…. Eller?

Therese egen kloka  analys i ett senare inlägg är att de flesta som blivit upprörda och otrevliga är unga personer som inte har tillgång till information om att det finns alternativa sätt att träna häst. Arga påståenden om att Therese borde läsa på, det är inte bestraffning att använda ett spö, det är ett hjälpmedel, gör ändå Therese förvånad över att hästmänniskor har så obefintliga kunskaper i inlärningsteori. Men som hästmänniskor blir vi tidigt inskolade i ett helt annat språk vad gäller de metoder vi använder för att påverka hästens beteende. En vokabulär som vi får lära oss är sanningen om hur hästen ska hanteras -  med hjälper, inverkan, korrigering och ledarskap -  inte med negativ förstärkning och positiv straff. Den bistra sanningen är att om vi talar om för barnet vilken funktion spöet har så vill kanske barnet inte använda spöet. I stället säger vi till barnet att allt som eventuellt känns lite motigt och tveksamt i ett empatiskt barnhjärta måste ändå genomföras, annars blir hästen FARLIG och du är inte en DUKTIG hästtjej. Så kommer någon och påstår att allt du gjort och kanske fortfarande gör, som inte är så trevligt för hästen, kanske inte ens behövs! Det finns andra sätt! Då blir det för många enklare att försöka skjuta budbäraren än att lyssna på budskapet. Det var en anledning till att jag valde att skriva om just kognitiv dissonans i ett av mina första blogginlägg här. Föreningen BHIS tackar Therese för sin tålmodiga folkbildande insats som visar på det absurda i att hästar bemöts med en helt annan etisk måttstock än våra andra husdjur. Vi önskar också alla nya följare varmt välkomna till våra konton och hoppas att ni ska trivas i en miljö där vi inte gör skillnad på djur och djur! 

För vi finns, numera över hela landet, vi som rider bettlöst, spölöst och sporrfritt. Som umgås med hästar och tränar dem med moderna etiska metoder baserade på positiv förstärkning.  

Och skulle det vara någon som läser det här och som verkligen vill träna och umgås med hästar belöningsbaserat men saknar egen häst, så har jag en annons om medryttare ute just nu. Mörka, kladdiga november är väl den perfekta månaden för att se om någon är av det rätta virket….

Brukar du funderar på vad din häst tycker om er träning och samvaro? Har det betydelse för dig hur hästen upplever det? Det skulle jag tro, annars skulle du inte vara här och läsa.   Men även om vi alla bryr oss om hur hästen känner så kan vi ha väldigt olika tolkningar av vad hästens beteenden och uttryck säger oss om vad den upplever.  Vi kan också tänka ganska olika kring hur stor betydelse hästens egen upplevelse faktiskt ska få ha i våra val av metoder. 

En missuppfattning om belöningsbaserad hästträning som verkligen stör mig, är idén om att belöningsbaserat skulle innebära någon slags allmän låt-gå-mentalitet. Jag skulle verkligen önska att alla som fått för sig att “klickermänniskor” låter sina hästar löpa amok utan styrning och utan hänsyn till omgivning eller hästens eget väl och ve, hade varit med och lyssnat på vår medlemsföreläsning i veckan om "Säkerhet inom belöningsbaserad hästträning". Anne Dirksen, som driver företaget Relationsbaserad hästträning gick pedagogiskt igenom hur vi inom belöningsbaserad träning hanterar allt från akut oförutsedda situationer till systematisk förberedelse och träning inför utmanande situationer.  Extremt matnyttig föreläsning och även en gammal R+ räv som jag fick ny inspiration. T ex att jobba lite mer strukturerat med Unnas olust inför att bli fasthållen direkt i grimman, ett perfekt träningsprojekt inomhus nu under  ruggiga vardagskvällar när det blåser halv storm och regnar småspik i sidled. 

Unna har äntligen börjat tycka att stallet är en helt ok plats att vara på. Vi har ju verkligen slitit med hennes brist på avspändhet därinne, men nu kan hon vara i boxen allt längre stunder utan stress och hon kan stå på stallgången och ge oss en hov utan att gå ned i ofrivillig spagat med övriga ben. En del i utvecklingen har varit den cirkelträning jag beskrivit i ett tidigare inlägg. En annan del tror jag är att det sedan en tid står en väldigt snäll och rar hästkille på längre boxvila.  När Unna kom till mig som åring  fanns det ett par andra vuxna hästar på boxvila som väldigt uttryckligt bad Unna fara åt pepparn så fort vi skulle in på stallgången. Det satte djupa spår i en liten nykomling på främmande mark.  Men nuvarande konvalescent utstrålar bara vänlighet och välkomnande. Det har han inget för med Dunnit, men på Unna fungerar det lysande. Vi tackar och tar emot och passar på att träna i stallet så mycket vi hinner.  

För ja, jag tycker det är viktigt att mina hästar tycker om träningen. Om de inte tycker om något som är viktigt för att de ska fungera tryggt och säkert så är det mitt ansvar att hitta sätt att träna det på som gör även den träningen till en positiv upplevelse för hästen. Att träna belöningsbaserat och att ta hänsyn till hästens upplevelse av träningen är INTE samma sak som att hästen hela tiden styr och bestämmer över träningen. Unna behöver kunna stå på box en stund (för att torka och bli ompysslad), hon behöver kunna stå på stallgången när hon blir verkad (för att vi värnar om hovis arbetsmiljö) och hon behöver kunna hantera att någon håller fast hennes huvud en stund (för att vi värnar om veterinärens arbetsmiljö). Om Unna själv fick bestämma innehåll i all vår samvaro så skulle vi vara ute på evighetslånga strosningar för att leta intressant mat och titta på spännande hästkillar, vi skulle prova att stå på allt som liknar en hovtarget och vi skulle muldutta på alla vi möter. Min uppgift som klickermänniska är att skapa samvaro och träningssituationer där ramarna inte känns så begränsande att Unna blir alltför frustrerad och där de uppgifter jag vill att vi ska jobba med blir så tilltalande att de också till slut ingår i Unnas repertoar av favoriter.

 “Ramar och kramar” gäller definitivt inom belöningsbaserad träning. Men ramar behöver inte infogas med fysiskt och/eller mentalt obehag. Kramar är rätt kassa förstärkare om du frågar hästen, så där adderar vi helst lite annat också.  

En spännande spaning hos Hästvälfärdsgruppen i veckan är att hästvälfärd tidigare mer fokuserade på avsaknad av obehagligheter, dvs god välfärd är att få slippa smärta, hunger, törst, rädsla osv. På senare tid har  forskningen intresserat sig för  en mer komplett syn på välfärd där också tillgång på positiva upplevelser anses nödvändigt för hästens välfärd. 

Vi lever i spännande tider när det gäller utvecklingen kring hur vi ser på djurens roll och välbefinnande i vårt samhälle. 

Därför ska det bli extra intressant att lyssna Renate Larssens kommande föreläsning “Vad tycker hästen om träningen och spelar det någon roll?” på BHIS-dagarna 2024 “Eftergift eller belöning”. Renate kommer då att föreläsa om operant betingning ur ett historiskt perspektiv och ge oss nya insikter om hur vi kan tillämpa inlärningsprinciperna med utgångspunkt i de senaste årens etologiska forskning.

Renate är utbildad etolog och specialist på hästens beteende. Hon doktorerar just nu vid University of Leicester, där hon forskar i djur-människa-relationer ur ett historiskt perspektiv. Hon jobbar även med beteendeutredning och rehabilitering av hästar, och har ett särskilt intresse för hästar med svår aggressions- och rädsloproblematik. Renate är en flitigt anlitad expert på hästars beteende i olika svenska och internationella hästmagasin. Här kan du läsa texter skrivna av Renate själv och även länkar till hennes publicerade studier.

Renate är just nu Månadens etolog hos Sveriges Akademiska Etologer och där kommer hon under november att göra inlägg där hon berättar hur vi med hjälp av etologi kan studera djur i det förflutna och förstå djurens historia på nya sätt. Inläggen kommer bl a.  att handla om dinosaurier och om vikingatida hästar på resa!

Kanske behöver vi inom det belöningsbaserade communityt oftare påminna oss om det historiska perspektivet för att bättre förstå den ilska och det motstånd som vi ibland stöter på? I hundratals år så har hästar och andra djur huvudsakligen tränats med negativ förstärkning och straff. Förändring är svårt och utmanande och människor tenderar att försvara status quo. Mary Hunter,som föreläste på BHIS-dagarna 2023, citerar i sin blogg den amerikanske historikern David Freeman Hawke som berättar om forna tiders bordskick och måltidsvanor.

Skedar var det bestick som ansågs nödvändigt vid matbordet. Knivar, om de fanns att tillgå, var spetsiga och användes för att spetsa mat från det gemensamma serveringsfatet. Gafflar dök inte upp förrän på 1700-talet. Det fanns då de som ansåg att gafflar var djävulens påfund och att Gud inte skulle ha gett oss fingrar om det var tänkt att vi skulle använda sådana instrument. 

Mary uppmanar oss att tänka på att även om belöningsbaserad träning blir allt vanligare så är människor generellt skeptiska till förändring. Människor har under väldigt lång tid skolats att tänka att det inte går att träna djur utan att använda korrigering och straff. Det kan kännas tungt och trist att möta den inställningen när en själv har helt andra erfarenheter och kunskaper. När en till och med har forskning att backa upp sina åsikter med. Men Mary uppmuntrar oss att bara le och tänka på att det för några hundra år sedan fanns folk som blev hånade för att de åt med gaffel. Tänk på din klicker som en gaffel, snart i var och ens hand. 

För samhällets syn på hästar, hästträning och hästhållning är i förändring. Om du vill vara en aktiv del av den förändringen så är mitt hetaste stalltips att du anlitar en tränare, går en introduktionskurs och tar lektioner så du och din häst får en trygg och säker start. En annan missuppfattning som också verkligen stör mig är nämligen idén om att belöningsbaserat eller klickerträning är något en kan lära sig själv genom gratis youtubeklipp och frågor i något forum. Om du bestämt dig för att börja med dressyr, WE, western eller något annat du inte provat förut så är det givet att du behöver en tränare och någon form av utbildning för att det ska bli bra resultat. Men det verkar finnas någon märklig tanke om att det ska gå att lära sig belöningsbaserat, som är ett helt nytt förhållningssätt där en ofta ska göra nästan tvärtemot vad en tidigare lärt sig, alldeles på egen hand och helst gratis. Men här skiljer sig inte belöningsbaserat från någonting annat nytt du ska lära dig. Som nybörjare behöver du tillgång till erfarna personer som kan guida, stötta och peppa så det blir tryggt, harmoniskt och roligt för alla inblandade. 

Att vara medlem i föreningen BHIS är inte hela lösningen. Vi är en samlingsplats och vi vill ge våra medlemmar en plattform där de kan hämta mer kunskap och träffa olika tränare och experter. Men vi ersätter inte behovet av att ha en egen tränare eller mentor på regelbunden basis. 

Följ gärna föreningen i våra sociala medier, kontakta en tränare från tränarlistan, bli medlem, anmäl dig till BHIS-dagarna! Alla  länkar finns på hemsidan!