Belöningsbaserad hästträning - Milstolpar
MAJ
08
2023

Sedan jag skrev senast känns det som att mycket hänt, både privat och på föreningsfronten.

För några veckor sedan, ungefär 9 månader efter att jag fick min ryggskada, så gick jag upp till heltid på jobbet. Det har gått över förväntan. Upptrappningen från 50% till 75% var mycket tuffare. Så det märks att kroppen är starkare och även om jag fortfarande kan ha sämre dagar så är det längre emellan. Senast det hände var orsaken ett riktigt dåligt lyft ur tvättmaskinen när den hade vägrat centrifugera och tvätten vägde bly. Men det var en bra läxa om att inte chansa när jag har flera viktiga saker senare under dagen, en lärdom som jag använde mig av i helgen. 

Nu är det två månader kvar till förhoppningsvis sista röntgen och klartecken om att allt har läkt som det ska. Tantkroppen får nog oavsett resultat fortsätta jobba med både rörlighet och styrketräning resten av livet. Use it or lose it gäller ens flesta funktioner efter femtio! 

En annan personlig milstolpe är att jag nu känner mig bekväm med att göra saker med Unna även om ingen annan finns i närheten. Det här har varit en rent mental spärr. Unna har inte satt en hov fel och hon är väldigt samarbetsvillig och följsam. Det är nog egentligen större risk att Dunnit skulle kunna ställa till det när hon blir överbelastad av saker i miljön. Men henne tränar jag själv även när det är helt folktomt på gården utan att ens fundera. Rädslor är inte rationella. Jag har valt att inte pressa mig själv eller försöka övertyga mig själv med logik. Jag har i stället lyssnat på min magkänsla. Vi har stannat på den nivå där jag varit trygg.  Nu säger magkänslan att det går bra även när vi är helt själva. 

Ytterligare en stor grej är att jag åkte på kurs i helgen, körde bil 40 mil i sträck och deltog två heldagar. Ungefär så som mitt liv brukade se ut, före pandemi och ryggskada. Jag hade förberett en extra dag för att ta mig hem i fall jag skulle få för ont men det behövdes inte alls! Men förmodligen ändå lite smart att ha en återhämtningsdag innan jag sätter mig på jobbmöten igen.

Jag åkte till Nordsvenska Upplevelser i Trollhättan för att delta på en grundkurs i brukskörning. Ja, jag vet att det finns körkunnigt folk även i hemmadistriktet. Men för mig är det värt att åka 40 mil enkel resa för att ta mig till ett belöningsbaserat sammanhang. Jenny Olofsson är unik i sin kombination av mångårig erfarenhet av körning och diplomerad instruktör i belöningsbaserad hästträning. Grundkursen var inte specifikt belöningsbaserad utan handlade om utrustning, säkerhet, teknik och olika vagntyper. Att få öva med välutbildade hästar är fantastiskt, och för mig tryggare, roligare och mer etiskt när hästarna inte måste påverkas med tillsägelser och styras upp med pisken. Hos Jenny är det både Nej- och piskförbud. För den som nu vill påpeka att körpisk är obligatoriskt på tävling så har såklart Jenny med sig en sån när så krävs. Men det är inte den som skapar vare sig framåtbjudning eller säkerhet.

Dag 1 fick vi lära oss massor om utrustning, att sela på och sela av, att spänna för och spänna ifrån. Jag valde bort att lyfta av och på lokselarna  för att inte råka göra ett sådant där snett lyft som skulle sabotera resten av helgen för mig. När det blir aktuellt hemma får det bli pallträning först. Vi fick också öva lite på att tömköra. Jag hade så svårt att ställa om mig från långtygling. Jag ormade runt och försökte påverka med min kroppshållning  tills SM-veteranen Lilla My stannade och sa att denna människa är obegripligt sprattlig, vad vill hon? 

Dag 2 fick vi prova att köra två olika vagnstyper, maratonvagn och flakvagn, ute på vägarna på förmiddagen. Ganska pirrigt att navigera bland brevlådor, bilmöten, cyklister och sällskapssjuka farbröder. (Det är något med nordsvenskar som lockar ut äldre herrar ur sommarstugorna, har jag själv märkt med Unna.) Men Jenny och Agne guidade oss alla lugnt i tur och ordning. Som Jenny förutspått var det lättare för mig att inte joxa med hela kroppen när jag satt på en kuskbock.

På eftermiddagen stod skogskörning på schemat med olika verktyg och vagnar. Jag fick t ex köra den 8-hjuliga vagnen ÖVER lasten på den andra hästens kälke när Agne ville visa denna vagns fantastiska terrängegenskaper. Jag vill nog påstå att både vagnarna och hästarna har helt otroliga egenskaper!  Hemma har vi t ex mest skrattat åt Unnas fenomenalt obrydda förmåga att placera fötterna i allt möjligt olämpligt. Men när en får se hur hästarna ska förhålla sig till draglinor, skaklar, stockar och kedjor utan en ögonbrynsrynka så blir det väldigt tydligt att inte vara rädd om benen är en bra egenskap. Att lugnt stå och vänta på att bli uttrasslad igen är också en viktig färdighet. 

Full av träningsinspiration rattade jag hemåt igen. Och shopping inspiration, jisses vilken prylsport! Men till att börja med behöver jag tydligen  “bara” en loksele, en kälke, en rockard, och en saxmojäng, vad nu den hette... 

Jag håller  tummarna för att jag ska lyckas övertala Jenny att distansundervisa mig och Unna framöver, trots att hon normalt inte jobbar digitalt. 

Allt detta skulle vi såklart ha behövt börja med redan förra året för att hålla tidsplanen för nordsvenskar med deadline för KBI nästa sommar när hon är fyra år. Men nu är det som det är och jag tänker inte forcera något för att “bli klar i tid.“ Tanken är att få en trygg arbetskompis på lite olika uppdrag på vår gård när den blir klar. Skynda och ta genvägar är ett dåligt recept i all hästträning, och hästar med diverse inkörningstrauman finns det alldeles för många av. 

Jag är hur som helst väldigt glad över att se ljust på framtiden och känna att ryggskadan allt mindre begränsar mina möjligheter att göra allt jag vill göra.



På föreningsfronten har vi också avverkat ännu en milstolpe när föreningen för första gången medverkat i ett fysiskt evenemang. Jag och föreningsmedlemmen Hanne Aune representerade föreningen BHIS på Hästens Dag i Knivsta. I Knivsta finns en aktiv förening som försöker samla alla hästintresserade i kommunen  och gemensamt påverka beslutsfattare för ett hästvänligare samhälle. Det handlar bland annat om ridvägar i  kommunen. 

BHIS ordnade en tipsrunda och stod redo att svara på frågor om belöningsbaserad träning. Det var många som ville göra tipsrundan med framför allt frågor om hästars behov och fungerande  med fakta från HästSverige. Vi blev inledningsvis lite nedstämda över hur lite av den kunskap som finns samlad där verkar ha nått fram till alla dessa hästälskande personer i alla åldrar som samlats för att stötta sina ridskolor, delta i aktiviteter och sätta hästlivet på kartan i Knivsta kommun. Vi hade ju hoppats att många skulle ha alla rätt och tänkt att gissa-frågan om antal morötter i korgen skulle vara utslagsgivande. Värdig vinnare med 9 rätt och bra nära på morötterna blev i alla fall Marie Wollter som driver en hästfritidsverksamhet i Knivsta samt podden Livet med häst. Gissningsvis har hon ägnat mer tid än genomsnittet i Knivsta till att lära sig om hästens artspecifika behov. Vi hoppas bokpriset bjuder på ännu lite inspiration i gemenskapen med hästar! 

Det här var ett bra evenemang att begå blygsam debut på och vi gick därifrån med många idéer om vad vi skulle vilja göra i lite större sammanhang. Tiden känns mogen för att möta folk utanför de slutna internetrummen. Vi får se var vi dyker upp härnäst!

Du hittar oss påwww.bhis.se


Läst 23714 ggr



Fler inlägg

APR
14
2024

Bild: Vårkänsla i hagen

Elke Hartmann presenterar ett nytt stort forskningsprojekt som ska titta på användningen av olika bett och bettlösa alternativ och kommentarsfälten går bananas. “Rör inte mina verktyg” är nog den underliggande meningen, men det förkläs i upprepande av mantran som “Det är inte bettet, det är HANDEN” och “Bettlösa alternativ ger minsann också skador” 

Min beundran för Elke och hennes forskarteam på SLU är stor. Oförtrutet jobbar de vidare för att kunna leverera evidensbaserad kunskap om hästar till en omvärld som mest vill blunda och hålla för öronen och fortsätta göra som de alltid har gjort. 

Det är inte så konstigt att vilja fortsätta göra som vi alltid har gjort. Det är ju oftast det minst energikrävande valet. Dessutom har vi investerat mycket tid (och pengar) i att bli så bra som möjligt på det vi gör just nu. I det här fallet rida med bett. Om vi redan har den där välskolad handen och hästen aldrig på en endaste tandkontroll haft minsta lilla sår eller förhårdnad, då är vi måttligt intresserade av forskning som - kanske - skulle kunna visa på andra tecken på obehag hos hästen, t ex emotionella uttryck och s.k konfliktbeteenden. Så självklart vill vi då inte att Elke & Co ska dit och vända på stenar. 

Men det ska de, och vi kommer alla att få möjligheten att bli lite klokare och smartare i våra träningsval när de är klara. Om vi är beredda att lyssna så klart!

Bild: Dunnit i mjuk kapson

Jag kan sympatisera med den lite panikartade tonen i kommentarer som “Ni vill väl att alla ska gå över till bettlöst!” 

Personligen tror jag att det är dit utvecklingen kommer att leda på lång sikt. Framtiden kommer att tycka att föremål i munnen på våra djur för att kontrollera deras rörelser är barbariskt och otidsenligt. Men vi är inte i framtiden ännu och vi har en massa hästmänniskor som trots (eller kanske pga?) erfarenhet och utbildning inte kan föreställa sig hur det ska gå till att utöva sina aktiviteter med hästar utan bett. Dels vet de inte hur de ska kunna kontrollera hästen och ser farliga katastrofscenarion framför sig. Dels vet de inte hur de ska kommunicera finstilt med hästen utan bett och ändå få fram alla olika önskade rörelser. För det är så de blivit lärda både att kontrollera och att kommunicera med hästen. Att plötsligt stå med 600 kilo häst utan verktyg för kommunikation är naturligtvis en obehaglig och skrämmande tanke för vem som helst. 

Att det finns andra sätt att kommunicera med hästen, utan att tillföra eller hota* om att tillföra olika grader av tryck i munnen eller på andra ställen på huvudet, är helt enkelt inte allmän kännedom. Människan har nyttjat hästar för ridning, körning och last i flera tusen år och uppfinningsrikt redan från första början utvecklat diverse bett och attiraljer för att styra och kontrollera hästen. 

(*Även den välskolade handen har kapacitet att tillföra ökat tryck, vilket hästen vet. Hästen svarar på den lätta hjälpen för att slippa eskalering). 

Belöningsbaserad ridning och träning av häst har funnits i ca 30 år. Ett ögonblick i det tidsperspektivet. Men uppfinningsrikedomen och kreativiteten är även här mycket stor. Det är fantastiskt roligt att nu se allt fler tränare som har välutvecklade signalsystem för att kommunicera med hästens alla kroppsdelar utan eskalerande tryck eller obehagligheter. 

Bild: Höfttarget

En av dem är Angelica Hesseliussom jag gick en intensivkurs alldeles nyss. Jag är helt fascinerad av hennes system med olika targets för olika kroppsdelar och rörelser, samt hur hon använder dem för att helt belöningsbaserat lära in skänkel, sits och tygelsignaler. 

Dunnit har också blivit så duktig på att fundera och leta efter rätt muskelgrupp att aktivera. Min lilla häst som från början kände sådan olust inför allt jag höll i min hand och tog ungefär ett år på sig att kunna göra vanliga mulduttar på en fluffig targetstick. Nu har hon en helt annan inställning till föremåls potential att vara just  targets och är beredd att prova det mesta. Vem vet, kanske blir hon till slut tillräckligt trygg för att det inte ska vara obehagligt att ha med en targetstick även uppsuttet? Hennes förståelse för hur träningen fungerar har verkligen fördjupats och det är så tacksamt och roligt att träna med henne. Hon har också fått göra sin röst hörd. Av alla olika träningsprojekt vi testat under våra 4 år tillsammans så har hon tydligt visat att det är det här AR-inspirerade arbetet som ger henne störst lust att vara på ridbanan och jobba. Så det är bara för matte att försöka lära sig mer om det och lära sig alla nya kommunikationsverktyg! Kindtarget, haktarget, rumptarget, höfttarget och mycket, mycket mera!

Vi ska fortsätta träna för Angelica under våren. Som lök på laxen och grädde på moset så ska vi göra det tillsammans med min goda vän A som är väldigt duktig på just AR på vanligt vis men som också nyligen doppat tån i den belöningsbaserad världen (som naturligtvis gör sitt bästa att sluka henne med hull och hår!) 

Bild: Lunchgäng hos A

Rent ut sagt skitkul att träna tillsammans igen! Vi har en lång historik av att träna och tävla med brukshundar tillsammans i vår ungdom. Något som jag verkligen saknar från brukshundtiden är träningsgänget. När man strukturerat turas om att titta på varandras träning och ge feedback, hjälpa till som figurant vid behov och allmänt stötta varandra. Det är inte lika vanligt förekommande i hästsvängen tycker jag. Man rider tillsammans, men man ser inte alla hästarnas träning som sitt gemensamma projekt på samma sätt som man gör i en träningsgrupp på brukshundklubben. 

Men nu turas jag och A om att åka hem till varandra och fokusera på varandras träning och det är så givande och roligt. Och så Angelicas guidning ovanpå det  - hur bra blir inte det här?

Bild: Paus för P

Unna får så klart åka med på köpet och det kommer ju även att gynna henne att jobba med tydliga signalsystem och kroppskontroll. Unna är så pepp just nu att vi behöver jobba med att förstärka pausbeteenden igen. Å andra sidan gör hon superfina parkeringar med bra duration varje gång hon tjuvstartar… Att förstärka eller inte förstärka, det är frågan…


Bild: Hästars tungor ska vara rosa...

På föreningsfronten har vi haft en mycket uppskattad inspirationsföreläsning om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson. Vi passade samtidigt på att ha ett digitalt mingel där vi gav våra medlemmar möjlighet att träffa folk från ungefär samma landsända i grupprum.

På söndag ska styrelsen ses ett lite längre pass för att i vår nya konstellation bestämma fokusområden för det kommande året och fördela arbetet . 

Vår nästa medlemsföreläsning den 7 maj kl 19.00 är Forskningskoll med tema hästvälfärd. Etolog Emelie Deboussard kommer att berätta om hur forskning allt mer visat att avsaknad av dåliga upplevelser inte är tillräckligt för att säkerställa god välfärd för djur, det behövs även tillförsel av goda upplevelser. Emelie kommer att berätta vad forskningen säger att vi kan göra för att förbättra välfärden för våra hästar, så det vill du så klart inte missa! 

Bild:Tilda

I veckan som gått så har vi även delat ut vårens ungdomsstipendium. Mottagare denna gång är 11-åriga Tilda som önskar att få lära sig att träna och umgås med hästar på ett annat sätt än det som lärs ut på vanliga ridskolor. Tilda kommer att träna hos Malin Schön där hon också får låna lektionshäst. BHIS styrelse tycker att det var väldigt roligt att denna gång få stötta en ungdom som vill träna belöningsbaserat trots att hon (ännu) inte har egen häst. Som Tilda själv skrev i sin ansökan:

Tack för att ni läser min ansökan.

Oavsett om jag vinner eller inte så vill jag säga tack för att ni lär oss ett snällare sätt att vara nära varelsen som jag älskar mest i hela världen, hästen.

Vi barn och ungdomar är framtiden, så denna kunskap bidrar till att hästarna kan få ett tryggare och bättre liv.

Med vänliga hälsningar,

Tilda

Vi önskar Tilda lycka till med träningen hos Malin! 

En grej till som hänt är att föreningen blivit med TikTok-konto, så in och följ oss om ni gillar att hänga där!

Annars finns vi på  Facebook som vanligt! På Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning








Läst 186 ggr Kommentarer Kommentera
MAR
27
2024

Ibland blir kontrasterna så påtagliga. Resten av hästvärlden diskuterar femtio nyanser av blått i stället för att ta tillfället i akt att på riktigt diskutera dressyrsportens hästvälfärdsutmaningar. I vad som känns som ett parallellt universum är vi ett gäng deltagare från hela världen som i två veckor diskuterar femtio nyanser av targetplacering på Angelica Hesselius underbart nördiga R+ dressyrkurs Halt Work. Det finns nämligen helt andra sätt än sporrar, spö eller ens lättare tryck för att forma fram hälsosamma (och vackra) rörelser hos våra hästar. Kanske inte flashigt och spektakulärt, men hur var det nu - är dressyren till för hästen eller för människan? 

Angelica gör pedagogiska feedbackfilmer där hon pratar och ritar ovanpå våra filmer. Här får jag lite input på att det går att hamna bakom lod även belöningsbaserat och hur jag ska göra för att få en bättre vinkel.

Vi är någonstans på mitten av tvåveckors-kursen och det är en intensiv upplevelse. Jag hade egentligen behövt vara helt ledig för att hinna med att lyssna på alla teorimoduler, delta på dagliga Q&A, träna med hästarna, klippa ihop film, skicka in, få feedback på film och ut och träna igen. Samt följa vad alla andra tränar på och ta del av deras feedback för att lära mig ännu mer. Men det var inte möjligt så jag är ledig några dagar här och där och hänger med så gott jag kan. För hästarnas del var det ett bra beslut att inte träna varje dag, för det var ganska krävande uppgifter för lite otränade bakdelar. Det är lätt att underskatta ansträngningen  i övningar som inte ser flashiga och utmanande ut. 

Något som equiterapeuten och belöningsbaserade tränaren Hanna Jernstedt Larnemark också lyfte i sin mycket uppskattade föreläsning “Prehab - förebyggande träning för hållbara hästar” i samband med föreningen BHIS årsmöte härom veckan. Hästar är evolutionärt utvecklade för att röra sig i skritt under stora delar av dygnet, uppemot 80-120 km per dygn. Vi kan inte på ett hälsosamt sätt kompensera att vi håller dem på små ytor genom att träna dem med hög belastning i högre gångarter en timme om dagen. Om vi vill bygga hållbara hästar behöver vi tillgodose hästens rörelsebehov i skritt under större delen av dygnet genom rörelsestimulerande utevistelse. I vår träning behöver vi fokusera på att jobba med hästens stabiliserande muskulatur så den orkar bära upp sig själv (och oss) på ett hälsosamt och hållbart sätt. Hanna rekommenderar övningar i halt och i långsam skritt, samt viktskiftningar.  Alltså precis det vi jobbar med på Angelicas kurs! Även om Hanna och Angelica kanske har lite olika övningar och olika sätt att lära ut, så bygger arbetet med hästen på samma grundidé, att hjälpa hästen hitta sunda sätt att bygga styrka och balans.  

Jag tror också att båda skriver under på att en häst som får fysträna med positiv förstärkning får ökad kroppsmedvetenhet och kroppskontroll jämfört med när hästen formas in i övningar med negativ förstärkning (tryck/eftergift). 

Plus att de tycker att jobbet är kul så klart! Trots att vår intensiva kurstart nog orsakade lite träningsvärk här och där så är båda mina tjejer så taggade för träning. De är ju alltid angelägna om att få vara med när jag kommer till stallet, men något händer med framför allt Dunnit, när jag går kurser för Angelica. Uppenbarligen förändras något i hur jag tränar för hon blir märkbart ännu mer pepp! 

Nu är jag ledig några dagar och kan ägna mig på heltid åt kursmaterialet. Får se till att inte köra slut på tjejerna bara! Det är tur att jag har två - och som vanligt blir jag sugen på att testa lite på långskånken Hottis också! 

För övrigt avlöpte föreningens årsmöte så att undertecknad fick förtroendet att leda föreningen som ordförande i ytterligare två år. Det är jag väldigt glad för, vi har spännande projekt att utveckla den närmaste tiden och det är så roligt att få vara med om det. Elvira Svensson är vår nya suppleant, i övrigt ser styrelsesammansättningen oförändrad ut. 

I närtid har vi ett ungdomsstipendium att dela ut där sista ansökningsdagen är 31 mars. Vi har också en inspirationskväll om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson den 10 april att se fram emot. 

Vi har också precis startat en egenfacebookgrupp för veterinärer som är intresserade av belöningsbaserad hästträning. Vår vice ordförande Sara Ellevik, som själv är veterinär, kommer att hålla i den. Tanken med den är att bl a få diskutera hur det går att använda belöningsbaserade principer i mötet med patienter. Om du är veterinär och intresserad av cooperative care och  fear free certifiering för häst, eller bara belöningsbaserad hästträning  i största allmänhet så är detta en grupp för dig! 

Nu ska jag fortsätta plöja lite kursmaterial tillsammans med mina trogna hemmasupporters!


Läst 5195 ggr Kommentarer Kommentera

Det måste rivas och röjas för att kunna bygga upp nytt. Dunnit är lite lik många människor, hon tycker inte om förändring och behöver tid på sig för att vänja sig vid nya idéer.

Lite som väntat fortsätter det komma nya avslöjanden om missförhållanden hos ridsportsprofiler. Vi får nog räkna med att ha det så ett tag. När  fler vågar träda fram och berätta, hjälper det fler  att inse att det som de upplevt faktiskt också har varit på tok. 

Petra Andersson, forskare i praktisk filosofi vid Göteborg Universitet höll nyligen en mycket bra öppen föreläsning på temat: ”Ridsport - på hästarnas och de ungas bekostnad” där hon utforskar hur tystnadskultur och våldskultur samverkar inom hästsporten. Den finns nu tillgänglig för alla här.  

Som jag tidigare skrivit blir jag så frustrerad på påhoppen i kommentarsfälten på dem som träder fram och berättar. Som om de inte bär på nog med skuld och skam över att ha varit delaktiga i oegentligheter och inte kunnat påverka hästarnas och sin egen situation där och då. I stället för att beskylla dem för bristande civilkurage och handlingskraft så borde fokus ligga på att utforska och kritisera de maktstrukturer och den tystnadskultur som gör det så svårt att säga ifrån!

Att ifrågasätta och misstänkliggöra den som berättar är en teknik som upprätthåller tystnadskulturen. Vill du verkligen bidra till det? Frågor som “Varför sa du inget tidigare? Varför anmälde du inte? Varför stannade du kvar så länge om det var så illa? osv är för övrigt identiska med de som många offer för sexuella övergrepp eller våld i nära relation också får parera. Det blir inte lättare att berätta när det är vad som möter en. Om vi vill att fler ska berätta om missförhållanden, (och det vill vi väl?) så behöver vi ta hand om dem som berättar på ett respektfullt och empatiskt sätt. Annars bidrar vi till att oetisk hästhantering (och oetisk personalhantering) får fortgå. 

Vi måste lära oss förstå de mekanismer som gör att man som anställd i ett stall inte slänger sig på luren till Länsstyrelsen och SvRF så fort man upptäcker att något inte står rätt till på ens arbetsplats. 

Vi måste inse att vi hästmänniskor  alla varit utsatta för en normaliseringsprocess vad gäller bruk av fysiskt obehag för att påverka hästens beteenden. Långt innan sitt första stalljobb så har en hästintresserad ung person fått lära sig att hästar är djur som det är ok att använda tuffa tag mot för att få sin vilja igenom. Vi har lärt oss att vara bestämda och driva igenom,  även när hästen visar att den inte vill. Vi har lärt oss att om vi inte gör det så kommer hästen att bli farlig. När det vi ombeds att göra känns obehagligt och går emot våra egna värderingar så får vi höra att vi måste göra det ändå, för hästens skull och för alla andra som ska hantera hästen i framtiden. Vi lär oss alltså använda våld “för hästens bästa”. För hästens egen skull och för kollektivets skull är det alltså viktigt att kunna vara hård och tillfoga obehag, även när det inte känns bra i själen. Den här normaliseringen av hårdhänthet försvårar för  hästmänniskor att veta var gränsen mellan befogad och obefogad hårdhänthet går. Det bidrar till att vi kan behöva längre tid på oss för att bedöma om en handling mot en häst ligger inom ramarna för vad vi tycker är ok eller inte. Det innebär också att vi från unga år drillats i att trycka undan känslor av tvivel och i stället rationalisera:   ”Hen var tvungen att göra så där för att det inte skulle bli värre/uppstå en farlig situation/hästen behövde sättas på plats/etc/etc” 

Dessutom är vi människor inte så individuella i vårt beslutsfattande som vi vill tro. Tvärtom ändrar och justerar vi våra åsikter för att anpassa oss efter den grupp vi befinner oss i.  Att få tillhöra en grupp har ett starkt evolutionärt överlevnadsvärde och man kan säga att vi är lite förprogrammerade för samarbete och social flexibilitet för att få passa in. Vi är beredda att köra över våra egna åsikter om vi upplever att det behövs för att inte bli lämnade själva på stäppen - eller i vårt moderna samhälle  -  bli utfrysta, arbetslösa och baktalade.

Sedan finns det ytterligare hinder för självständigt tänkande och civilkurage i hästkretsar. Utmaningar som till viss del påminner om dem som man också stöter på i olika sekter:

  • I centrum finns en ofta karismatisk person som besitter kunskaper, resurser och framgångar som andra önskar få ta del av.
  • Det finns en föreställning om att den här tränaren/arbetsgivaren/elitryttaren har nycklar till min framtid. Här kommer jag att få lära mig saker och utvecklas på ett sätt som gör att jag också kan bli framgångsrik, få ännu bättre jobb, rida bättre hästar, lyckas på tävlingsbanan eller vad som nu är framtidsdrömmen.
  • Man tillbringar stora delar av sin tid tillsammans med andra som är där av samma anledning och som hoppas uppnå samma saker. Det förekommer att man bor på samma plats där man jobbar eller är elev.  Man jobbar långa dagar och har lite fritid.   Det gör att man får ännu mindre kontakt med omvärlden utanför gruppen. Ens sociala nätverk utanför gruppen krymper.
  • Det finns ett starkt grupptryck att följa gruppens normer och vara solidarisk mot gruppen och ledaren. Det är svårt att lyfta kritik när alla runt omkring reagerar negativt och agerar för att försvara gruppens värderingar. Om någon väljer att lämna gruppen blir den illa omtalad.
  • Gruppen betraktar omvärlden som oförstående och mindre vetande. Den känslan kan förstärkas om man får kritiska frågor från folk utanför gruppen om arbetsförhållanden och träningsmetoder. Att andra utifrån kritiserar blir till bevis för att omvärlden inte förstår och kan det som gruppen och ledarna står för.

Förutom dessa psykologiska kontrollmekanismer finns det också praktiska svårigheter med att som ung person bara resa sig upp i protest och gå från ett hästjobb som inte blev vad man hoppats på.  Du vill inte få ett rykte som besvärlig och få svårt att få ett annat jobb inom hästnäringen. Att säga upp sig kan i många fall också innebära att du inte bara behöver hitta ett nytt jobb, utan också illa kvickt behöver ny bostad och kanske stallplats till din häst. Som mogen vuxen med pengar på banken och egen gård kanske det låter som världsliga problem, men som nybliven vuxen utan besparingar och kontakter kanske det känns helt övermäktigt?

Så det är inte alls konstigt att det kan ta tid, ibland år, att lämna en arbetsplats, processa vad man upplevt och våga prata öppet om det. Det är modigt att till slut våga göra det och man förtjänar stöd från omgivningen för sitt mod, inte kritik för att det har tagit tid. Tack till alla som vågat berätta - för hästarnas skull och för att ni banar väg för andra som ännu inte vågat!

Vi pratade shopping på jobbet och jag påstod att jag numera aldrig shoppar. Sedan åkte jag till Granngården, men det räknas väl inte som shopping?

Dunnit följer med på skogspromenad, lite bekymrad över oredan som pågår hemma i hagen när hon lämnar de andra. 

Det är ju nämligen bara hittepå att hästar måste tränas med fysiska tillrättavisningar för att inte bli farliga. En seglivad myt trots all tillgänglig forskning om hästars beteende och inlärning. Inom föreningen BHIS är vi måna om att barn ska få möjlighet att lära sig umgås med hästar utan att behöva använda något fysiskt obehag alls. En samvaro där positiv förstärkning och samtycke är självklara ingredienser. Därför blir det även i år ett BHIS ungdomslägerpå den belöningsbaserade hästskolan Stall Lyckoklövern i augusti. Platserna tog nästan slut direkt, det är bara någon enstaka ledig i skrivande stund. Förra årets deltagare var så nöjda, inte bara med träningen,  utan med den härliga gemenskapen och den inkluderande miljön. Det här är något som vi verkligen vill prioritera i föreningens verksamhet och vi subventionerar varje barns lägerplats med en rejäl slant som en investering i en hästvänligare framtid.

För mig personligen börjar vårens (och årets) första kurs på fredag. Det blir två intensiva veckor där onlineundervisning och  filmning av femtioelva träningspass ska kombineras med jobb och övrigt liv som pågår som vanligt. Som tur är bidrar påsken med några lediga dagar. Mina hästar befinner sig i en intensiv fällningsfas och är allt annat än fotogeniska just nu. Ju mer jag borstar desto värre ser de ut! Blir lagom kul att presentera för kurskamrater från diverse länder med mindre extrema årstider och blanka korthåriga hästar. Hur som helst ser jag fram emot att träna dressyrövningar med hästmänniskor som använder targets i stället för sporrar! 

Får din häst lördagspåse?


Läst 9852 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.