Belöningsbaserad hästträning - När det VERKLIGEN INTE blir som tänkt

Det här inlägget skulle ha skrivits för flera  veckor sedan och det skulle handla om belöningsbaserad ridning. Vi hade ju en jättefin föreläsning och livesänd träning på temat i början av juli med Hanna och Ari från Motivationsträning för häst.

Men så råkade jag ut för en rätt banal händelse med min unghäst där hon blev skrämd av något som hände i hagen som vi passerade och jag fick en olycklig knuff i ryggen. Efter ett 55-årigt i princip skadefritt liv som hästmänniska  så är  det plötsligt min tur att tära på sjukvårdens resurser. 

Jag kände direkt att det tog illa, men alla hästtjejer vet ju att en gör klart hästarna först innan en tar tag i de egna problemen. Nu fick jag visserligen hjälp med allt av min dotter och min stallkompis, men jag ringde ju inte 112 direkt. Det var nog dumt. För när de väl kom ut så påverkade det så klart bedömningen och de tyckte att jag kunde avvakta i hemmet med ipren och alvedon eftersom det nog bara var mjukdelsskador. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv, barnafödande inkluderat, men säger utbildad ambulanspersonal att det är ok så lyssnar jag. Jag kände mig till och med lite dum som upptagit deras tid. De hade ju mycket att göra. Men efter två dygns smärthelvete så blev det till slut akuten och där visade röntgen fraktur på kota i ländryggen. Fyra dygn på den superproffsiga ryggavdelningen på Akademiska sjukhuset  blev det. Shout out till de fantastiska sjuksköterskorna som tröstat när det gjorde som ondast och som kunnigt mixtrat och balanserat smärtlindringen med allt annat som också ska funka i kroppen för att en inte ska bli ett kolli. Shout out även till alla undersköterskorna  som omsorgsfullt sett till att alla basala behov tagits om hand på bästa sätt. 

Det kändes väldigt tryggt att få vara omhändertagen  på sjukhuset och nästan läskigt att  åka hem med korsett, kryckor och pillerburkar. Men det har ju gått bra även om dessa veckor mest varit en dimma av smärta och starka smärtstillande mediciner. Hjärnan är liksom kapad och dagarna flyter ihop. Allt är ett projekt - att gå på toa, att byta kläder, att ta en dusch, att göra några sjukgymnastiska övningar. 

Men det är bara att beta av en dag i taget. Sakta blir det bättre. Sakta kan jag minska på smärtpillren. Jag klarar fler och fler saker själv, som att plocka upp något jag tappat. 

Jag är lyckligt lottad. Jag bor i ett land som tillhandahåller högklassig sjukvård utan att ruinera mig. Jag har hästarna på lösdrift med full service så de lever ett gott hästliv även utan mig. Min dotter, min syster och systerdotter rycker in med pyssel, skötsel och aktivering så de inte blir helt förvildade.  Min man har möjlighet att jobba hemifrån så jag hela tiden har någon i min närhet som kan hjälpa mig. Men jag kan tillägga att om en är van vid att vara gift med en hästtjej som kan allt själv och som dessutom inte är hemma så mycket - ja då är det här nya livet som personlig assistent en stor omställning…

Jag har också världens bästa byrackor som i stort sett troget vilar vid min sida och som trots att deras aktiveringsbehov fått sättas på paus inte har vänt upp och ned på hela huset . Inte hela huset, bara delar…

Belöningsbaserad ridning får vi återkomma till när jag känner mig skarpare.

Föreningsarbetet pågår utan mig, det ser den kompetenta styrelsen till. Håll utkik i våra sociala medier om vad som är på gång. Det är bl a dags att söka till nästa ungdomsstipendium. Du hittar allt på hemsidan. Facebook och Instagram. 


Läst 4541 ggr



Fler inlägg

Medan BHIS ordförande Maria återhämtar sig efter sin ryggskada kommer här ett tillfälligt inhopp. Jag som skriver heter Lottie Eriksson, är sekreterare i föreningens styrelse och har varit med sedan starten. Numera är jag hästlös, men jag tränade belöningsbaserat i många år med min änglahäst Aslak.

Säkerhet är viktigt att tänka på för alla som håller på med hästar, och det är ett ämne som vi i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige återkommer till. Olyckor går aldrig helt att undvika, men det finns mycket man kan göra för att förebygga och minska riskerna. Även i sammanhang som inte har med belöningsbaserad träning att göra påpekas allt oftare att en hästvänlig hantering ökar säkerheten. I en artikel i Hippson nyligen om en tragisk olycka med ett föl säger t.ex. veterinär Anne Haglund att ”Det är som med all hästhantering. Man måste ge eftergifter och aldrig hålla en häst med våld, definitivt inte ett föl.”

Vid nästa medlemsevent i BHIS kommer hästetolog Renate Larssen och klickercoach Sandra Månsson att föreläsa på temat säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning. Hur ser vi på begreppet ”ledarskap” inom belöningsbaserad hästträning? Hur gör vi för att få en trygg och säker samvaro med våra hästar? Det blir en intressant kväll som jag ser mycket fram emot!

Säkerhet har också varit grundläggande i mitt eget utforskande av belöningsbaserad träning. Det började med ett problem: Aslak skenade på uteritter. Att sitta på en nordsvensk brukshäst som i panik rusar fram genom tät skog är en allt annat än behaglig upplevelse! Saken blev inte bättre av att jag hade mycket ridrädsla i bagaget sedan tidigare, efter en del otrevliga incidenter med andra hästar. Hösten 2005 började jag leta orsaker och sätt att lösa problemet. Det visade sig att Aslak hade vargtänder där bettet låg an och orsakade smärta. Dessutom passade inte den begagnade sadel jag nyss köpt lika bra som jag hade trott.

När de fysiska problemen var åtgärdade återstod de psykiska, för både mig och Aslak. Skenturerna skedde alltid på hemvägen, och jag insåg att han inte kände sig trygg när han var hemifrån ensam med mig, utan sina flockkamrater. Vid den här tiden fanns inte alls samma utbud av resurser inom området som idag, och det skulle dröja flera år innan jag hittade en svensk tränare med kunskap om belöningsbaserad träning. Men en liten skrift av Alexandra Kurland fanns översatt till svenska, och med hjälp av den och en amerikansk e-postlista (ett slags otymplig föregångare till dagens Facebook-grupper) provade jag mig fram. 

Det tog lång tid, inte minst på grund av mina många misstag, men så småningom kunde vi tryggt rida ut ensamma. Den belöningsbaserade träningen gjorde att jag blev bättre på att uppfatta Aslaks signaler och därmed kunde undvika att försätta honom i alltför svåra situationer. All positiv förstärkning byggde också upp ett stort förtroendekapital, som gjorde att han började lita på mig även när något oväntat hände. Kvittot på detta kom när han under en skogstur blev skrämd av en crossmotorcykel. Istället för att få panik, bli helt okontaktbar och falla i sken, fortsatte han lyssna på mig och vi kunde ta oss hem under ordnade former.

Eftersom både Aslak och jag bar på rädslor var min utgångspunkt i träningen hela tiden att bara göra sådant som kändes bra. Magkänslan fick styra takten. Jag lade ner all ridning under en period och började om från början, med att ställa upp och stå stilla vid uppsittningspallen. Det blev många repetitioner med klick och belöning innan jag ens började sitta upp. Även det momentet bröt jag ner i små steg och förstärkte (belönade) vart och ett upprepade gånger – kliva upp på pallen, vända mig mot hästen, lägga handen på sadelhornet, lyfta benet, sätta foten i stigbygeln, ställa mig upp i stigbygeln osv. Det kan låta motsägelsefullt, men ju mindre steg man tar, desto fortare går det att komma framåt!

 

Genom att se till att hästen hela tiden lyckas bygger man nämligen en stark grund där önskade beteenden har förstärkts många gånger, vilket innebär att enstaka missöden inte behöver rasera stora framsteg. Om man i ett senare skede stöter på problem kan man lätt backa tillbaka bara en liten bit för att komma till en punkt där det hela fungerar. Mina första ”ridturer” bestod i att stå stilla vid uppsittningspallen. Så småningom tog vi ett varv runt stallplan, och senare red vi typ 20 meter in på stigen från gården. Då hade jag i förväg placerat ut en target, ett föremål som gav oss ett tydligt mål att sikta på, och kunde lägga in ett antal förstärkningstillfällen där innan vi vände tillbaka. 

Aslak och jag tränade också många trick, något som vi båda tyckte var roligt. Det var dessutom ett bra sätt för mig att under avslappnade former utveckla mina tränarfärdigheter. Här är en gammal film som jag gjorde sedan hans artros blivit så kraftig att han inte längre mådde bra av att ridas. Vi fick många fler fina år tillsammans efter detta.

För mig är det tydligt att säkerheten i umgänget med hästar inte sitter i utrustning och metoder för att fysiskt kontrollera hästen. Det som behövs är snarare kunskap om hästens beteende, förmåga att läsa den och en strävan efter ömsesidig kommunikation och tillit. Belöningsbaserad träning blev min nyckel till allt detta.


Läst 1321 ggr Kommentarer Kommentera

Det finns så många intressanta poddar som jag vill lyssna på. Jag känner ständigt att jag ligger lite efter. Men den här första semesterveckan har det hunnit bli några stycken.  

Ett avsnitt av Hundtränarpodden som verkligen är värt  att lyssna på även för hästfolk är “När drömmar går i kras” där Maria Brandel samtalar med  Eva Bodfält om vad som händer med oss när hunden inte kan bli det vi önskat eller hoppats på. Det är enkelt att känna igen sig även med häst i det mesta de tar upp i detta känslosamma och utlämnande samtal.  

Vad gör en när den individ en valt med omsorg för att passa till en speciell gren eller aktivitet inte gör det? När den trots goda förutsättningar på pappret, rätt genetik och rätt start i livet, ändå inte fungerar som vi förväntat oss? När vi känner oss uttömda på träningsidéer och frustrerade över att inte få utöva vår sport på den nivå vi hoppats på? 

Eller när vår häst uppfyller alla våra ideal men drabbas av en skada som förhindrar oss från att fortsätta med det vi älskar att göra tillsammans? 

Eller när vi rent av förlorar vår bästa vän i förtid pga skador eller sjukdom? 

Vad händer med vår identitet och självbild när vi plötsligt inte kan prestera det både vi själva och vår omgivning brukar förvänta sig av oss? Som sagt ett samtal med många klangbottnar även för hästmänniskor! Rekommenderas! 

Personligen har jag aldrig övervägt att sälja eller omplacera vare sig hundar eller hästar när de av någon anledning inte riktigt levt upp till förhoppningarna. Jag har istället försökt anpassa förväntningarna och försökt hitta aktiviteter som fungerar. Men visst blir det en törn för tränarsjälvförtroendet när en får välja att ge upp på något. Jag vill ju gärna tro att allt går att lösa med smart träning! Samtidigt så behövs en balans i träningen. Om nästan all träningstid måste  läggas på något som är extra svårt för hästen eller hunden så går det ut över träningsglädjen för både människa och djur. Även belöningsbaserad träning kan få aversiva inslag när vi människor plötsligt vill något väldigt mycket som hästen inte är helt med på. Vår egen sinnesstämning kommer att påverka hur trevligt hästen har det under träningen och det går inte att bara kompensera ett anspänt kroppsspråk med godare belöningar. Kombinationen av att vi vill något väldigt mycket samtidigt som hästen tycker att det är svårt leder lätt till att vi råkar gräva oss en grop. Då mer än någonsin behöver vi kloka vänner och en stöttande tränare! Men för att de ska kunna göra nytta för oss så behöver vi också våga prata om det vi misslyckats med!

På just  temat Misslyckanden pratar Louise Ljungberg och Hanna Fernström i sitt senaste poddavsnitt i Hästfilosofipodden

De efterlyser ett öppnare samtal om vad som är svårt och krångligt som motvikt till alla lyckade klipp som vi matas med på sociala medier. Klipp som bara visar några noggrant utvalda minuter av träningen. Jag kan bara hålla med!

Men som belöningsbaserad hästmänniska är du ständigt i minoritet i en tryck/eftergiftsbaserad hästvärld vilket gör  många rädda att mötas av kritik mot metoden i sig  i stället för att få igenkänning och pepp om en delar något som inte blivit bra. En kan också känna sig som en ständig marknadsförare av metoden och därför endast vilja visa det bästa.

Dessutom vill jag påstå att belöningsbaserad hästträning gör oss extremt självkritiska. Här finns inget utrymme att skylla på lata, respektlösa eller obstinata hästar. Ansvaret för träningen ligger helt hos människan som ska tillrättalägga träningssituationen och sätta kriterier som hästen kommer att lyckas med. Med det i bakhuvudet krävs ännu större mod och generositet  för våga att outa sina tillkortakommanden. Vi kan inte gömma oss bakom påstående som att  Pålle har tre rävar bakom varje öra och gör sitt yttersta för att ställa till det för oss. I stället är det vi som har planerat dåligt och försatt Pålle i en situation som blev alldeles för svår för honom. 

Jag kan här och nu erkänna att det här perfektionistiska tänkandet kring varje träningssituation stundtals känts övermäktigt med min unghäst. Som att jag liksom föreställt mig att med en häst som blir belöningsbaserat tränad från start och inte släpar på något crossoverbagage, så borde utvecklingen vara som en rät linje utan hack, om jag bara planerar rätt. Vilket jag då ständigt misslyckas med! I a f i mitt eget huvud eftersom jag uppfattar varje oväntad reaktion från hennes sida som en mindre katastrof som jag borde ha kunnat förebygga med bättre planering. Så på senare tid har jag verkligen försökt jobba med mig själv genom att  t ex tänka på hur det är att leda en traditionellt tränad tvååring från hage till stall. Om den traditionellt tränade tvååringen stannar till, vill vända eller gå åt ett annat håll så korrigerar en ju bara och tänker inte mer på det. Unghästar är lite mer impulsiva än vuxna hästar, det är inte konstigare än så. Så att jag behöver stoppa Unna i ledrepet ibland är inte en katastrof, det är egentligen inte märkvärdigare än när jag stoppar min ettåriga hund i kopplet när han vill jaga skator eller hälsa på någon okänd människa på trottoaren. Att det uppstår några enstaka inslag av negativ förstärkning (tryck//eftergift i form av ett stopp i repet) i ett träningspass som består av hundratals förstärkningstillfällen är inte katastrof, det är helt normalt. 

Igår hade jag min pinsammaste hästägardag på länge, så medan vi ändå är i farten med misslyckanden, så bjuder jag på den också. Våra tre hästar skulle vaccineras, men det fanns bara en ledig box i stallet. Så för att min veterinär inte skulle behöva vänta på att jag i tur och ordning hämtade och lämnade hästar så skulle vi vaccinera vid hagarna. Mina ston hade precis fått sin hage omdragen så vi skulle använda ett grindhål som de inte haft tillgång till sedan förra året. Här borde jag kanske jag ha tänkt till, eftersom det grindhålet är i nära anslutning till ridbanan. Klickerhästar älskar ridbanan lika mycket som barn älskar lekparken. De tjatar ständigt om att få gå dit, och de vill aldrig gå hem. Dessutom är det en frodig gräsmatta precis utanför och den har full utsikt över grabbhagen. Vad gillar pubertala nordsvenska ston? Jo, att äta och spana på killar SAMTIDIGT! Men så tänkte jag inte just då! Jag tänkte att vi har en fast turordning, där jag i princip alltid tar Dunnit först och Unna väntar duktigt på sin tur. Jag tänkte också att Unna  aldrig ens har försökt gå ut genom grindhålet utan att ha fått på sig grimma först. Så det var verkligen en överraskning för mig när Unna plötsligt manglade mig, Dunnit och den hjälpsamma veterinären i grindhålet och joggade iväg för att förse sig från både gräsbuffén och ögongodiset. 

Om vi ska vara positiva så var hon inte alls svår att hämta tillbaka. Trädde frivilligt på sig grimman och följde “kom” och “stanna” signaler som på vilken liten promenad som helst. 

Men när det sedan var hennes tur låg hon lite högt i stress ändå, och ville inte alls bli nuddad av veterinären. Så det blev stökigt innan sprutan var satt och där skapade vi oss tyvärr ett nytt träningsprojekt inför nästa spruta. Så här i efterhand är det det jag är mest missnöjd med. Jag har lite slarvigt surfat på Unnas allmänna oberördhet när det gäller sprutor och avmaskning och inte specifikt tränat på sådana moment. Det finns ju liksom gott om saker en unghäst behöver träna på ändå, så varför lägga tid på det som bara verkar funka… Det var så klart ett kortsiktigt tänk, för nu har vi mer uppförsbacke iom med den lite jobbiga upplevelsen igår. Men det är bara att kavla upp ärmarna !  Träningsinspiration finns ju: 

På filmerna ser ni Malin Kihl Sandberg på Clickervet, som tyvärr bor alldeles för långt ifrån mig! 

Så där, det var mina bidrag till ett öppnare klimat kring misslyckande - iaf för denna gång! 

För att avsluta med något som jag är betydligt nöjdare med så är det problemlösningen kring Unnas nya infall att bada fötterna i vattenkoppen. Jo minsann, hon är en vig liten fröken som ledigt kan svinga upp en lerig framhov och doppa den i vattenkoppen varma dagar. Det är dyra, fina, tempererade vattenkoppar med flottör så inget uppskattat tilltag. Sådant som händer när en själv inte är på plats är svårt att  bestraffa. Inte heller går det att lära in alternativa icke-kompatibla beteenden som håller över tid när ingen är på plats för att förstärka. Så då återstår att erbjuda utlopp för beteendet på annat sätt. Hittills verkar det fungera, det är rent och fint i vattenkoppen…



Föreningen BHIS tar aldrig semester! Nästa vecka  har vi ett mycket efterfrågat onlineevent den 4 juli då Motivationsträning för häst håller en specialbeställd livedemo/föreläsning om belöningsbaserad ridning. Det är många som undrar hur ridning utan tryck egentligen går till!  Hanna och Ari kommer att berätta och visa live från sin paddock. Förhoppningsvis så får ni som är nyfikna era frågetecken uträtade! Välkomna om ni har lust!

Bild: Motivationsträning för häst

Föreningen Belöningsbaserad hästträning hittar ni på hemsidan samt på Facebook och på Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning


Läst 10871 ggr Kommentarer Kommentera
JUN
08
2022

Crossover är ett begrepp inom belöningsbaserad träning för att beskriva en individ som tidigare tränats med icke-belöningsbaserade metoder och nu befinner sig i en omställningsprocess till belöningsbaserad träning. Ibland hör man begreppet användas om kombinerad träning, dvs att blanda både negativ och positiv förstärkning och kanske även straff/korrigering  i sitt träningsupplägg. Men konceptet crossover betyder att en är på väg bort från det ena och på väg mot det andra. Den processen har sina särskilda beståndsdelar både för häst och människa, som inte kommer att vara aktuella på samma sätt för den som är tillfreds med att fortsätta med blandad träning. 

När jag tog emot min senaste crossoverhäst för snart tre år sedan så visste jag redan att jag bara vill träna belöningsbaserat. Så Dunnits och min crossoverprocess tillsammans har sett lite annorlunda ut mot min första crossoverhäst Boogie, där vi mer fick lära oss tillsammans. 

När jag köpte Boogie visste jag också att jag ville träna henne belöningsbaserat på samma sätt som med hundarna, men det var då fortfarande relativt nytt och okänt att  träna häst på det viset. Det fanns just inga belöningsbaserade hästtränare att tillgå i Sverige. Kunskap fick en beställa på murriga VHS-kasetter från USA! Så vi mixade, blandade och provade oss fram under några år tills vi hittade vår tränare Carolina. Sedan visade Boogie en dag att nu räcker det med blandning. Och sedan var det så. Boogie var väldigt tydlig med när hon någon gång uppfattade något som minsta lilla (oavsiktliga) tryck och det var bara att rätta sig därefter. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att låta hästen bestämma spelreglerna. Egentligen hade det varit möjligt att köra över henne genom att ”tvinga igenom”, men vid det laget hade jag verkligen varken lust eller behov av att göra det. Vi hade hunnit etablera helt andra verktyg för kommunikation och samarbete, och det fanns verkligen ingenting som nu var omöjligt att få henne att göra med enbart positiv förstärkning. När Boogie fick somna in pga av en elak bencysta endast 16 år gammal så var hon efter  våra 11 år tillsammans en ganska renodlad klickerhäst med väldigt få crossoverrester kvar. 

Jag tänker att en viktig del i crossoverprocessen är just att vara lyhörd för när ens häst  upptäcker att det finns olika spelregler för olika aktiviteter och visar att den föredrar de aktiviteter där den är säker på att det bara är positiv förstärkning som gäller. Ibland sägs det ”om det inte är trasigt så behöver det inte lagas”, och då menas att det går att ta alla beteenden som hästen redan kan från sin tidigare träning och bara lägga till belöning. Jag håller delvis med, belöna på bara! Men  - det är här jag menar att en också behöver vara lyhörd! Säger hästen plötsligt nej tack till något den ”kan” - t ex att ta på sig grimman trots att du belönat det varje dag sedan du fick den, ja då behöver du lära in ”ta på grimman” igen, fast nu belöningsbaserat. (Samt fundera på om det som händer efter att du fått på grimman också är tillräckligt belöningsbaserat.) 

För crossovermänniskan är det en väldigt påfrestande fas när crossoverhästen börjar säga nej till olika saker. Det är inte så förstärkande för människohalvan i ekipaget, som verkligen försökt göra sitt bästa för hästen genom ställa om sin träning och hantering till en ny metod i hopp om att få en bättre relation till sin häst - och så säger hästen att den inte vill vara med! Ofta är det också sådant som vi tycker är väldigt viktigt att hästar ska göra som hästen säger nej till. T ex att lämna stallplan eller att låta oss sitta upp. Det kan kännas som att allting går bakåt i stället för framåt. I den här fasen är det viktigt att ha stöd från omgivningen och helst också från en tränare. För egentligen går det framåt! Du och hästen håller ju på att etablera helt nya spelregler och helt nya verktyg för kommunikation som ni inte ens har haft förut. Problemet är att du själv fortfarande jämför er med er gamla måttstock! 

Dunnit är en häst som sannolikt försökt säga nej till saker tidigare i livet men då fått möta motstånd. Det är ju vanligt att hästar uttrycker ovilja att göra vissa saker, men i den icke-belöningsbaserade världen kallas det för att testa, att krångla, att fjanta sig eller att ha olater och det bemöts därefter.  Så i början när hon uttryckte ett ”vill inte” hos mig så fick hon direkt efteråt ett oproportionerligt känsloutbrott innan jag ens hann reagera på något sätt. Som t ex första gången hon inte vill gå framåt när jag skulle rida av gårdsplanen. Jag satt bara helt lugnt och väntade och då fick hon spel. Samma sak första gången hon valde att själv gå ut ur lastbilen vid lastträning, då blev hon liksom skräckslagen och bara for omkring. När hon lugnat sig gick hon på igen, av igen och så på igen, som för att utforska sina möjligheter. Numera brukar hon bara vända sig lite mot lämmen och  kika ut och sedan inta rätt position, som för att bara checka av  att hon fortfarande  har ett fritt val innan hon bestämmer sig för att stå kvar. 

Jag har också lärt mig att bättre stötta Dunnit i hennes nej-sägande. Om hon visar ett tydligt ”nej” till något så är jag inte längre passiv. Jag belönar i stället nejet och föreslår sedan raskt en annan aktivitet som hon kan säga ja till. Sedan kan det ofta gå fint att fråga igen om det hon först sa nej till. 

När jag köpte Dunnit så bemötte jag henne belöningsbaserat från dag ett. Ibland hör jag att det rekommenderas att inte ändra på allt på en gång, att det skulle vara lättare för hästen att inledningsvis fortsätta tränas med tryck/eftergift hos en ny ägare. Men all träning/hantering  vi gör påverkar relationskontot och jag hade absolut ingen lust att bli associerad med tryck/eftergift. Dessutom tycker jag inte längre om att träna så, jag är därmed rätt ringrostig på tryck/eftergift och därmed säkert otydlig för hästen. 

Det skulle vara lätt att tänka att crossoverfasen borde gå snabbare om hästen tränas helt belöningsbaserat från start hos sin nya människa. Men iaf med Dunnit har det varit, och är fortfarande, en ganska långsam process. Det skulle ju kunna bero på att jag är en kass tränare, jag är bara en amatör med begränsade erfarenheter och få hästar att träna. Men jag tror också att individuella faktorer spelar stor roll, som hästens egna egenskaper och erfarenheter. Dunnit hade tio års erfarenhet av traditionell westernträning. Tidigt inriden i USA med allt vad det innebär och sedan ett liv som tävlingshäst i Sverige. Det är viktigt att poängtera att hon har haft duktiga, bra hästägare före mig och hon har varit älskad! Men hon har varit temperamentsfull och reaktiv och sådana hästar hamnar ändå ofta på kollisionskurs med omgivningen. 

En tidig svårighet som vi hade var att etablera verktyget ”multarget”. Hon var mycket ovillig att nosa på något som en människa höll i handen. Vanligtvis brukar det vara en superenkel första klickerövning att hålla fram ett neutralt föremål, som en petflaska eller en flugsmälla,  och klicka för första nosningen på det nya föremålet. Inte heller handen ville hon dutta på. Jisses vad verktygslös jag kände mig utan targets! Hon kunde tänka sig att nosa på föremål på marken eller uppe på staketet, men så fort jag höll i det så var det tydligen ”inte röra människans sak” som gällde. 

Men till slut lyckades jag iaf få min tomma knytnäve till en acceptabel target och hade därmed ett verktyg att be om förflyttningar med.  Det tog sedan ett år att få tillräckligt förtroende för att handhållna föremål också  är targets. 

Dunnit har också väldigt mycket av crossoverhästens svårighet att ta egna initiativ. Träning som bygger på tryck/eftergift tränar ju hästen att passivt vänta på ett tryck som den sedan ska agera för att undkomma. Egna påhitt korrigeras ofta. Dunnit kommer alltså inte med så mycket egna förslag. Att  bara vänta ut och ”klicka för allt” är inte en framgångsväg med henne. Hon brukar sucka och gå sin väg så fort en uppgift är oklar för henne. Så att helt frishejpa blir för svårt.  Det blir istället lättare med rekvisita som tillrättalägger miljön så att det blir enkelt att gissa rätt. Mest av allt älskar hon följa-övningar utan utrustning. Att vara naken och fri att gå sin väg men samtidigt få vägledning genom mina rörelser, targets och belöningsplacering har blivit hennes komfortzon. Bäst gillar hon att ha mig i ”gå-baklänges-position”, det som kallas groundwork-position av en del. Det liknar troligen ingen annan människoplacering hon varit med om i träning tidigare, så alltså är det där hon är säkrast på att det är belöningsbaserade spelregler som gäller. 

Fart är också en utmaning. Många crossoverhästar verkar associera högre gångarter med mycket press och det är därför svårt att bygga belöningsbaserade längre durationer av trav och galopp. Speciellt på ridbanan om hästen har många hundra varv av pådriven rörelse i ryggsäcken. Det är som att hon efter några steg i en spontan trav som hon själv tar initiativ till kan få för sig att det ändå finns tryck med i bilden och tappar sin motivation. Att jag försöker dra upp tempot med mina rörelser är big no-no. Så var det verkligen med Boogie också, men jag tänkte först att Dunnit kanske är annorlunda och provade därför att springa och skutta lite glatt vid några tillfällen. Men det gör vi inte om i närtid! Precis som med Boogie måste tempoökningen först komma från henne och byggas ut därifrån för att situationen inte ska upplevas som pressande. 

Ridning är för många crossoverhästar det mest utmanande att få till belöningsbaserat. Det är så vanligt att hästarna, när de väl upptäcker att de får ha en åsikt och att den respekteras, väljer att säga nej till ridning. Vi människor har svårt att tackla det. Vi är skolade i en tradition där ridning är det absolut viktigaste en gör med sin häst, kanske själva syftet med att ha häst över huvud taget. Det blir jobbigt för oss att inse att hästen kanske inte alls har uppskattat ridningen på samma sätt som vi trott. När den får välja så vill den inte! Om du tittar runt i stall i din närhet så ser du egentligen många hästar som försöker säga nej till ridning genom att visa ovilja, stress och t o m aggressivitet vid sadling eller uppsittning. Men deras försök till nej ignoreras,  bortförklaras och körs över. 

Dunnit sa ganska snabbt nej till ridning när hon insåg att hon fick välja. Det gjorde inte mig så mycket. Jag har ju erfarenhet av att det kan vara så inledningsvis men också av hur det vänder och hur en kan få en häst att älska ridningen till den grad att det i stället blir svårt att få sitta av. Eller hur hästen själv försöker lyfta på en genom att sidepassa in mot en och liksom knäa i sina försök att få en att hamna i sadeln. 

Men som det mesta med Dunnit tar det lite tid att övertyga henne om att ridningen också är belöningsbaserad nu. Dessutom tror jag vi har en extra utmaning i hennes förkärlek för att få följa, och när människan är ovanpå (och inte driver) så måste ju hon stå för mer  initiativ att röra sig framåt. Vi klurar vidare på detta, i samarbete med en ung person som sitter fjäderlätt på henne. 

(För den som är nyfiken på hur belöningsbaserad ridning egentligen går till så har vår förening ett spännande event den 4 juli  med livesänd föreläsning och träning direkt från paddocken!)

Jag har väl numera accepterat att Dunnits crossoverprocess är långsam trots att vi inte växlar fram och tillbaka mellan metoder. Vi har inga särskilda mål som har bäst-före-datum. Det övergripande målet är att hon ska må bra, trivas  och få sund, hälsosam gymnastik. Bitvis känns det ändå lite frustrerande att inte kunna hjälpa henne ännu snabbare med hennes rädslor och oroligheter, men vi gör så gott vi kan tillsammans. 

När processen är långsam är det ännu viktigare med dokumentation så att det går att se sina framsteg. Vi deltar denna termin i  en onlinekurs med fysträning för häst hos Motivationsträning för häst. Förutom nyttiga fysövningar så har det varit bra med lite nya ögon på Dunnit och hennes möjligheter. Det är lätt för mig att fastna i att något är för svårt för Dunnit och därmed ge upp på en specifik övning. Men här har vi ändå peppats att kämpa på. Dunnit tycker t ex att det läskigt med rörligare underlag. Genom att inte ge upp för tidigt utan fortsätta ta fram den läskiga madrassen och köra lite grann varje vecka -  utan målsättning att få på alla hovar - så lossnade det till slut. 

Här kommer tre klipp från madrassträningen under våren. Med sina mått mätt är hon supermodig i sista filmen och föreslår t o m själv lite bakåtgung. 

För en månad sedan:



För två veckor sedan:

Denna vecka:

För Unna, 2 år, som bara tränats belöningsbaserat förutom lite grundhantering hos uppfödaren som föl, så får jag ha en helt annan måttstock. Men det är en annan historia... 





Läst 15274 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.