Belöningsbaserad hästträning - Odrägligt positiv - det är jag det!

”Hej och välkomna till den odrägligt positiva bloggen, där vi inte bara tränar häst med positiv förstärkning utan också har en påfrestande peppig syn på livet!”

Dunnit tränar framåt

Lite så känns det när jag ska försöka samla mig i ett blogginlägg just nu.

Jag är nog lite oförskämt uppåt nu för tiden? Min psykologkollega (konstant sömndepriverad småbarnspappa) antydde det i fredags.

Att vara i princip smärtfri utan piller och att både orka jobba heltid och orka med hästarna känns så befriande. Jag har t o m haft kvällar när jag tagit ett litet extra  pass med dotterns häst också när jag är klar med mina egna två. Bara för att han är så gullig när han kommer och frågar om han också kan få träna! 

Vilket tufft år det har varit! Nu känner jag tydligt att jag är ute på andra sidan och tänker tillåta mig själv att vara lite hög på den känslan ett tag. Jag tycker faktiskt att livet är helt underbart, jag har roligt på jobbet, jag har roligt i stallet, jag har det gott hemma! Jag har börjat våga boka in sociala saker som weekend med vänner och biljetter till olika events - för nu vet jag att jag kommer att orka och klara det utan smärta. 

En påminnelse om hur ont jag faktiskt haft kom oväntat när jag skulle på en uppföljande röntgenundersökning härom veckan. När jag kom till röntgenavdelningens väntrum på Akademiska märkte jag plötsligt att jag hade puls och stresspåslag i hela kroppen. Sist jag var i det väntrummet kunde jag inte sitta alls i de här möblerna och fick vanka av och an för att det gjorde för ont att stå stilla. Väntrumsmiljön hade alltså en omedelbar koppling till smärta/obehag för mig trots att jag inte alls hade ont denna dag. Hade jag agerat på mina känslor hade jag vänt i dörren och gått ut igen. Nu kunde jag som människa resonera med mig själv, förstå vad som hände i min kropp  och komma fram till att mitt stresspåslag inte var relevant här idag.  Jag kunde förstå att det  inte skulle göra ont i dag och att det var smartast att stanna kvar och få undersökningen gjord. Jag kunde t o m tänka att det var intressant att få en sådan tydlig illustration av klassisk betingning att jag tog en bild på väntrummet att använda i föreläsningar…

Den förmågan har inte våra hästar när de har  fått obehagliga associationer till olika saker i miljön. Hästen kan inte förstå att dagens klinikbesök bara är en uppföljning som inte kommer att göra ont, och vi kan inte förklara det för dem heller. Så vi behöver åtminstone respektera deras stresspåslag utan att tycka att de är drama queens som fjantar. 

På veterinärtemat har Unna tyvärr kommit ut som vaccinationsskeptiker. Hon behövde två olika sprutor sist och sa bestämt nej till att bli stucken igen efter den första. Veterinären var mån om att göra sitt jobb och “lyckas” men jag valde att avbryta för att inte bygga upp ännu mer aversion. Jag kommer aldrig att tycka att en veterinär inte har gjort sitt jobb väl om hen inte lyckas spruta min häst. I stället är det ju jag som av olika anledningar inte  har lyckats förbereda hästen tillräckligt väl för uppgiften att få två sprutor efter varandra. Sticket i halsen är inte tillräckligt väl motbetingat. Okänd person vid halsen blev snabbt signal för nu gör det strax ont. 

Mitt jobb, inte veterinärens, att se till att det går bättre nästa gång!

Turligt nog fick jag fin träningsinspiration i den ganska nya podden Modern hästträning! Där finns två avsnitt som gästas av Eva Bertilsson,  drottningen  av frivillig hantering! Getterna på Stall Lyckoklövern ska avmaskas och poddgänget ska hjälpa till. Relevant för hästträning? Ja! 

Så med inspiration därifrån så gjorde jag ett omtag med Unnas “vara i stallet” träning. Hon har alltid varit superspänd när hon ska vara inne i stallet. Dels är det för flera hästar ett lite utmanande stall rent visuellt. Vi människor tycker sjöutsikten är underbar. Ovana  hästar tycker att de kliver in i en annan okänd dimension och vill genast tillbaka till det trygga välkända. Första tiden Unna som nyanländ åring kom in i stallet fanns där också två hästar på boxvila som bad henne sticka och brinna så fort hon skulle vara i stallet en stund. Oerhört stressande för en liten tjej som precis lämnat sin flock. Så vi fick ingen bra start där helt enkelt. Lägg sedan till att spänd häst lättare halkar till på stallgången på sina stela ben. Spänd häst som hoppar till för något ljud  puttar omkull något som skramlar . Osv. Det blir onda cirklar och självuppfyllande profetior. Därinne kan dåliga saker hända - japp, det gjorde det. 

Jag har så klart försökt göra stallet till en härlig plats med god mat och mys - med klen framgång.

Men nu har jag helt struntat i att försöka få Unna att ”bara vara” i stallet och lagt allt fokus på att passera igenom det. Vi har helt enkelt gjort cirkelträning av det genom att använda välförstärkta beteenden som hov- och multargets. 

En av våra targets!

Vi har vår trygga pausstation på en stol precis utanför och sedan går vi till olika targets och matbyttor utplacerade  utanför och i stallet, in genom spolplatsen, vidare genom stallgången och ut genom vanliga porten tillbaka till paus.

Unna förväntas inte stanna länge på varje station, ett eller ett par klick bara, sedan går vi vidare. Redan efter de två första varven på slingan blev hon mer avslappnad och började röra sig på ett helt annat sätt.  Vi har kört ”stallslingan” några kvällar i veckan och det har verkligen givit resultat. 

Olika hovtargets som råkade finnas på plats! Stenarna går också att använda till hovtargets för barfota häst! 

Unna började själv välja att ha kroppen kvar inne i stallet när hon kom till pausstolen. Vi började lägga till gå in i en box till slingan.

Så när veterinären kom tillbaka några veckor senare utspelade sig följande scenario.

Unna gick sin slinga och fick belöning på sina olika stationer, in i en box, in kom veterinär och stack sprutan, godis för det. Även veterinären fick ge lite godis. Så gick vi ut igen. Nu skulle jag lite raskt byta häst eftersom även Dunnit skulle ha en spruta. 

Men Unna ville köra slingan flera gånger och blev lite frustrerad när vi bytte riktning mot hagen. Hon ruskade på huvudet och ville vända. Då möter vi vår hovformsspecialist Ellen på väg upp till stallet. Unna fick sin pedikyr dagen innan så det är inte dags igen idag. Men det förstår ju inte Unna som tycker att hovvård med Ellen är PAARTEEY!  Så nu drabbas Unna av total FOMO och vill ingenting annat än att gå tillbaka till stallet. Jag får använda all min targetlist och maxade belöningar för att överhuvudtaget få med mig Unna i ziczac tillbaka till hagen. Uppe på stallbacken står en veterinär och undrar  varför människan använder spöet framför hästen när hästen inte vill gå fram. Det kändes just då lite skönt att kunna erbjuda Dunnit som sista patient för dagen, eftersom hon tar sina sprutor utan krumbukter. 

Men egentligen bjuder jag mer än gärna på sådana här spektakel när orsaken är att hästen själv vill tillbaka och vara delaktig. För mig är det att ligga helt rätt i träningen av att vara med om något obehagligt. Vi kommer att jobba vidare på samma spår! 

Om någon undrar så gjorde jag bedömningen att jag inte skulle  hinna träna in ett helt frivilligt ta spruta beteende med startknapp, och därför valde jag det här upplägget med ett visst överraskningsmoment invävt i ett välförstärkt scenario. 

Lyssna på poddavsnitten 3, Bonus och 4 hos Modern Hästträning för fler diskussioner om hur en kan tänka kring träningen av obehagliga moment. 

En annan intressant tråd som lyftes där handlade om att kunna glädjas åt att andra delar med sig av smarta träningsupplägg i stället för att känna prestationsångest och frustration över att en inte kommit på det själv.  Jag undrar om det där en typisk belöningsbaserad grej? Att en ska kunna snyta fram egna kriterieplaner och shejpa fram allt på egen hand? På den tiden jag var en vanlig tryck-eftergiftsryttare hade jag ju inte för mig att jag skulle kunna lista ut hur jag skulle göra byten eller en perfekt sidepass alldeles på egen hand. Jag trodde inte heller att det var på youtube eller i något diskussionsforum på nätet jag skulle hitta lösningarna. Jag frågade så klart min tränare! 

Under min tid inom hundsporten lärde jag mig också värdet av mina träningskamraters input och ögon. Du behöver inte vara mer erfaren än den du stöttar  för att kunna bidra med perspektiv. Någon som står bredvid kommer alltid att observera andra saker än den som själv är mitt uppe i interaktionen med hästen eller hunden. Utnyttja det och förebrå inte dig själv när någon annan kommer på en  smart lösning på din träningsutmaning! 

Unna - alltid redo!

På föreningsfronten är det bråda tider. Vi planerar BHIS-dagarna 2024 och de kommer att bli riktigt intressanta!

Det är också dags för höstens ungdomsstipendium! Om du eller någon du känner är under 18 år och är intresserad av att få ett ekonomiskt bidrag för att kunna lära sig mer om belöningsbaserad hästträning så är det ett hett tips att kika in på hemsidan och göra en ansökan. Regler och anmälningsformulär finns här 

Dessutom har vi ju som vanligt medlemsföreläsningar varje månad! 

Följ gärna föreningen i våra sociala medier 

Facebook

@beloningsbaseradhasttraning på Instagram


Läst 16021 ggr



Fler inlägg

Frågeställningar kring bett engagerar. De flesta som aktiverade sig i kommentarsfältet tillhörande förra blogginlägget  läste troligen inte själva inlägget så noga utan gick på autopilot in i en bett kontra bettlöst diskussion. Lite förutsägbart kanske?  Mest bekymmersamt är att namnkunniga ridsportsprofiler öppet uttalar vetenskapsförakt i kommentarsfälten. Det gör det återigen tydligt att det nödvändiga förändringsarbetet inom ridsporten inte kommer att drivas inifrån. 

Personligen är jag inte så svartvit i just bettfrågan som en del kanske tror. Tanken med blogginlägget var att uttrycka min entusiasm för intressant och objektiv forskning, min förståelse för att det är svårt att ge upp gamla verktyg innan man vet vilka nya som finns, och inte minst att dela med mig av min egen glädje över nya träningsverktyg! 

Bett eller inte är inte den stora grejen för mig. Givet att:

  • hästen kan andas obehindrat
  • hästen kan svälja sin egen saliv
  • hästen får hålla huvud och hals i en bekväm och sund position
  • hästen inte har någon kroppsdel som förlorar blodtillförsel under någon del av passet
  • hästen inte har utrustning som orsakar smärta eller hotar hästen med potentiell smärta
  • samt att ryttaren inte tillfogar eller hotar att tillfoga hästen smärta eller obehag

så har jag inte så mycket synpunkter på folks val av huvudlag.

För mig är det inlärningsprincipen som är grejen, alltså hur signaler lärts in och upprätthålls. Ur mitt perspektiv är det alltid mer etiskt att lära in och upprätthålla beteenden genom positiv förstärkning. Det är de verktygen jag vill utveckla.  Jag är passionerat intresserad av att lära mig ännu mer om hur jag kan kommunicera med hästens alla olika kroppsdelar utan att lägga till och ta bort tryck. Så för mig personligen, i min egen hästträning, så blir det ganska ointressant om det är bättre eller sämre med tryck över nosryggen än i munnen, jag har ju inte för avsikt att lägga tryck någonstans! För de små lätta, belöningsbaserat inlärda, taktila signaler jag använder kanske det inte har så stor betydelse var de utförs? Eller så kommer Elkes forskning att ge fingervisningar om det och då kommer jag att lyssna och anpassa min träning därefter! 

Om jag t ex lyssnar på Marie Eisersiö berätta om sin forskning om tygeltryck i senaste avsnittet av EquiEthics podd så får jag ju tankar om att grimma verkar vara mer bekvämt för hästen än träns, även om hennes studie utförts med tryck/eftergift. Använder du tyglar? Lyssna på podden! 

Det är i alla fall mest praktiskt med bettlöst vid matbelöningar. Oftast tränar jag i vanlig grimma eftersom det ger störst munfrihet. Ibland använder jag sidepull eller kapson, alltid mjukaste sort. De har ju ofta lite bättre fästen för tyglar än grimma, om jag måste ha sådana på. Vilket jag har när jag delar ridbana med någon eller om jag specifikt vill träna på tygelsignaler. Jag använde ofta  halsring (mjukt rep) med min bortgångna häst men inte så mycket ännu med någon av mina nuvarande. 

Unghästen Unna har fått sina vargtänder borttagna så att hon ska kunna ha bett utan risk för obehag. Jag vill inte stänga dörren för tävlingar och prov i framtiden även om jag just nu inte är så sugen. Medan jag fortfarande tävlade aktivt så tränade jag med bett någon gång i veckan för att det skulle kännas vant för både häst och ryttare.  Med tränade så menar jag att bettet var där i munnen men att jag använde samma signalsystem som utan bett, dvs huvudsakligen säte och röst och minimalt med handsignaler. Western är ju fiffigt på det viset. Även om de traditionella inlärningsmetoderna inte alls är belöningsbaserade så tillåter tävlingsreglerna ridning som är kompatibel med belöningsbaserade metoder, om hästen kan tänka sig att ha  ett bett i munnen under själva tävlingsmomentet.  Det kan ofta hästar om de får vara med och välja bett  och inte har någon rädsla för att det kan orsaka smärta. 

Så egentligen är min syn på bett lika pragmatisk som på barfotagång. Just nu har vi varken skor eller bett. Nästa vecka eller nästa år kanske vi har andra behov och då blir det kanske skor eller bett eller både och? Det centrala för mig är att det är hästarnas behov som styr och att så mycket som möjligt av all inlärning och allt upprätthållande av inlärda beteenden sker med positiv förstärkning. 

Nu ska jag sätta mig och titta igenom min feedbackfilm från Angelica och göra en plan för min kompisträning med A i morgon. Så medan “alla andra” ska fredagsmysa inomhus ska vi trotsa den iskalla sjöbrisen på Udden och nörda kroppstargets med hästarna. Jag tror långkalsonger får inkluderas i fredagsoutfiten? 

Trevlig helg!





Läst 8557 ggr Kommentarer Kommentera
APR
14
2024

Bild: Vårkänsla i hagen

Elke Hartmann presenterar ett nytt stort forskningsprojekt som ska titta på användningen av olika bett och bettlösa alternativ och kommentarsfälten går bananas. “Rör inte mina verktyg” är nog den underliggande meningen, men det förkläs i upprepande av mantran som “Det är inte bettet, det är HANDEN” och “Bettlösa alternativ ger minsann också skador” 

Min beundran för Elke och hennes forskarteam på SLU är stor. Oförtrutet jobbar de vidare för att kunna leverera evidensbaserad kunskap om hästar till en omvärld som mest vill blunda och hålla för öronen och fortsätta göra som de alltid har gjort. 

Det är inte så konstigt att vilja fortsätta göra som vi alltid har gjort. Det är ju oftast det minst energikrävande valet. Dessutom har vi investerat mycket tid (och pengar) i att bli så bra som möjligt på det vi gör just nu. I det här fallet rida med bett. Om vi redan har den där välskolad handen och hästen aldrig på en endaste tandkontroll haft minsta lilla sår eller förhårdnad, då är vi måttligt intresserade av forskning som - kanske - skulle kunna visa på andra tecken på obehag hos hästen, t ex emotionella uttryck och s.k konfliktbeteenden. Så självklart vill vi då inte att Elke & Co ska dit och vända på stenar. 

Men det ska de, och vi kommer alla att få möjligheten att bli lite klokare och smartare i våra träningsval när de är klara. Om vi är beredda att lyssna så klart!

Bild: Dunnit i mjuk kapson

Jag kan sympatisera med den lite panikartade tonen i kommentarer som “Ni vill väl att alla ska gå över till bettlöst!” 

Personligen tror jag att det är dit utvecklingen kommer att leda på lång sikt. Framtiden kommer att tycka att föremål i munnen på våra djur för att kontrollera deras rörelser är barbariskt och otidsenligt. Men vi är inte i framtiden ännu och vi har en massa hästmänniskor som trots (eller kanske pga?) erfarenhet och utbildning inte kan föreställa sig hur det ska gå till att utöva sina aktiviteter med hästar utan bett. Dels vet de inte hur de ska kunna kontrollera hästen och ser farliga katastrofscenarion framför sig. Dels vet de inte hur de ska kommunicera finstilt med hästen utan bett och ändå få fram alla olika önskade rörelser. För det är så de blivit lärda både att kontrollera och att kommunicera med hästen. Att plötsligt stå med 600 kilo häst utan verktyg för kommunikation är naturligtvis en obehaglig och skrämmande tanke för vem som helst. 

Att det finns andra sätt att kommunicera med hästen, utan att tillföra eller hota* om att tillföra olika grader av tryck i munnen eller på andra ställen på huvudet, är helt enkelt inte allmän kännedom. Människan har nyttjat hästar för ridning, körning och last i flera tusen år och uppfinningsrikt redan från första början utvecklat diverse bett och attiraljer för att styra och kontrollera hästen. 

(*Även den välskolade handen har kapacitet att tillföra ökat tryck, vilket hästen vet. Hästen svarar på den lätta hjälpen för att slippa eskalering). 

Belöningsbaserad ridning och träning av häst har funnits i ca 30 år. Ett ögonblick i det tidsperspektivet. Men uppfinningsrikedomen och kreativiteten är även här mycket stor. Det är fantastiskt roligt att nu se allt fler tränare som har välutvecklade signalsystem för att kommunicera med hästens alla kroppsdelar utan eskalerande tryck eller obehagligheter. 

Bild: Höfttarget

En av dem är Angelica Hesseliussom jag gick en intensivkurs alldeles nyss. Jag är helt fascinerad av hennes system med olika targets för olika kroppsdelar och rörelser, samt hur hon använder dem för att helt belöningsbaserat lära in skänkel, sits och tygelsignaler. 

Dunnit har också blivit så duktig på att fundera och leta efter rätt muskelgrupp att aktivera. Min lilla häst som från början kände sådan olust inför allt jag höll i min hand och tog ungefär ett år på sig att kunna göra vanliga mulduttar på en fluffig targetstick. Nu har hon en helt annan inställning till föremåls potential att vara just  targets och är beredd att prova det mesta. Vem vet, kanske blir hon till slut tillräckligt trygg för att det inte ska vara obehagligt att ha med en targetstick även uppsuttet? Hennes förståelse för hur träningen fungerar har verkligen fördjupats och det är så tacksamt och roligt att träna med henne. Hon har också fått göra sin röst hörd. Av alla olika träningsprojekt vi testat under våra 4 år tillsammans så har hon tydligt visat att det är det här AR-inspirerade arbetet som ger henne störst lust att vara på ridbanan och jobba. Så det är bara för matte att försöka lära sig mer om det och lära sig alla nya kommunikationsverktyg! Kindtarget, haktarget, rumptarget, höfttarget och mycket, mycket mera!

Vi ska fortsätta träna för Angelica under våren. Som lök på laxen och grädde på moset så ska vi göra det tillsammans med min goda vän A som är väldigt duktig på just AR på vanligt vis men som också nyligen doppat tån i den belöningsbaserad världen (som naturligtvis gör sitt bästa att sluka henne med hull och hår!) 

Bild: Lunchgäng hos A

Rent ut sagt skitkul att träna tillsammans igen! Vi har en lång historik av att träna och tävla med brukshundar tillsammans i vår ungdom. Något som jag verkligen saknar från brukshundtiden är träningsgänget. När man strukturerat turas om att titta på varandras träning och ge feedback, hjälpa till som figurant vid behov och allmänt stötta varandra. Det är inte lika vanligt förekommande i hästsvängen tycker jag. Man rider tillsammans, men man ser inte alla hästarnas träning som sitt gemensamma projekt på samma sätt som man gör i en träningsgrupp på brukshundklubben. 

Men nu turas jag och A om att åka hem till varandra och fokusera på varandras träning och det är så givande och roligt. Och så Angelicas guidning ovanpå det  - hur bra blir inte det här?

Bild: Paus för P

Unna får så klart åka med på köpet och det kommer ju även att gynna henne att jobba med tydliga signalsystem och kroppskontroll. Unna är så pepp just nu att vi behöver jobba med att förstärka pausbeteenden igen. Å andra sidan gör hon superfina parkeringar med bra duration varje gång hon tjuvstartar… Att förstärka eller inte förstärka, det är frågan…


Bild: Hästars tungor ska vara rosa...

På föreningsfronten har vi haft en mycket uppskattad inspirationsföreläsning om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson. Vi passade samtidigt på att ha ett digitalt mingel där vi gav våra medlemmar möjlighet att träffa folk från ungefär samma landsända i grupprum.

På söndag ska styrelsen ses ett lite längre pass för att i vår nya konstellation bestämma fokusområden för det kommande året och fördela arbetet . 

Vår nästa medlemsföreläsning den 7 maj kl 19.00 är Forskningskoll med tema hästvälfärd. Etolog Emelie Deboussard kommer att berätta om hur forskning allt mer visat att avsaknad av dåliga upplevelser inte är tillräckligt för att säkerställa god välfärd för djur, det behövs även tillförsel av goda upplevelser. Emelie kommer att berätta vad forskningen säger att vi kan göra för att förbättra välfärden för våra hästar, så det vill du så klart inte missa! 

Bild:Tilda

I veckan som gått så har vi även delat ut vårens ungdomsstipendium. Mottagare denna gång är 11-åriga Tilda som önskar att få lära sig att träna och umgås med hästar på ett annat sätt än det som lärs ut på vanliga ridskolor. Tilda kommer att träna hos Malin Schön där hon också får låna lektionshäst. BHIS styrelse tycker att det var väldigt roligt att denna gång få stötta en ungdom som vill träna belöningsbaserat trots att hon (ännu) inte har egen häst. Som Tilda själv skrev i sin ansökan:

Tack för att ni läser min ansökan.

Oavsett om jag vinner eller inte så vill jag säga tack för att ni lär oss ett snällare sätt att vara nära varelsen som jag älskar mest i hela världen, hästen.

Vi barn och ungdomar är framtiden, så denna kunskap bidrar till att hästarna kan få ett tryggare och bättre liv.

Med vänliga hälsningar,

Tilda

Vi önskar Tilda lycka till med träningen hos Malin! 

En grej till som hänt är att föreningen blivit med TikTok-konto, så in och följ oss om ni gillar att hänga där!

Annars finns vi på  Facebook som vanligt! På Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning








Läst 11663 ggr Kommentarer Kommentera
MAR
27
2024

Ibland blir kontrasterna så påtagliga. Resten av hästvärlden diskuterar femtio nyanser av blått i stället för att ta tillfället i akt att på riktigt diskutera dressyrsportens hästvälfärdsutmaningar. I vad som känns som ett parallellt universum är vi ett gäng deltagare från hela världen som i två veckor diskuterar femtio nyanser av targetplacering på Angelica Hesselius underbart nördiga R+ dressyrkurs Halt Work. Det finns nämligen helt andra sätt än sporrar, spö eller ens lättare tryck för att forma fram hälsosamma (och vackra) rörelser hos våra hästar. Kanske inte flashigt och spektakulärt, men hur var det nu - är dressyren till för hästen eller för människan? 

Angelica gör pedagogiska feedbackfilmer där hon pratar och ritar ovanpå våra filmer. Här får jag lite input på att det går att hamna bakom lod även belöningsbaserat och hur jag ska göra för att få en bättre vinkel.

Vi är någonstans på mitten av tvåveckors-kursen och det är en intensiv upplevelse. Jag hade egentligen behövt vara helt ledig för att hinna med att lyssna på alla teorimoduler, delta på dagliga Q&A, träna med hästarna, klippa ihop film, skicka in, få feedback på film och ut och träna igen. Samt följa vad alla andra tränar på och ta del av deras feedback för att lära mig ännu mer. Men det var inte möjligt så jag är ledig några dagar här och där och hänger med så gott jag kan. För hästarnas del var det ett bra beslut att inte träna varje dag, för det var ganska krävande uppgifter för lite otränade bakdelar. Det är lätt att underskatta ansträngningen  i övningar som inte ser flashiga och utmanande ut. 

Något som equiterapeuten och belöningsbaserade tränaren Hanna Jernstedt Larnemark också lyfte i sin mycket uppskattade föreläsning “Prehab - förebyggande träning för hållbara hästar” i samband med föreningen BHIS årsmöte härom veckan. Hästar är evolutionärt utvecklade för att röra sig i skritt under stora delar av dygnet, uppemot 80-120 km per dygn. Vi kan inte på ett hälsosamt sätt kompensera att vi håller dem på små ytor genom att träna dem med hög belastning i högre gångarter en timme om dagen. Om vi vill bygga hållbara hästar behöver vi tillgodose hästens rörelsebehov i skritt under större delen av dygnet genom rörelsestimulerande utevistelse. I vår träning behöver vi fokusera på att jobba med hästens stabiliserande muskulatur så den orkar bära upp sig själv (och oss) på ett hälsosamt och hållbart sätt. Hanna rekommenderar övningar i halt och i långsam skritt, samt viktskiftningar.  Alltså precis det vi jobbar med på Angelicas kurs! Även om Hanna och Angelica kanske har lite olika övningar och olika sätt att lära ut, så bygger arbetet med hästen på samma grundidé, att hjälpa hästen hitta sunda sätt att bygga styrka och balans.  

Jag tror också att båda skriver under på att en häst som får fysträna med positiv förstärkning får ökad kroppsmedvetenhet och kroppskontroll jämfört med när hästen formas in i övningar med negativ förstärkning (tryck/eftergift). 

Plus att de tycker att jobbet är kul så klart! Trots att vår intensiva kurstart nog orsakade lite träningsvärk här och där så är båda mina tjejer så taggade för träning. De är ju alltid angelägna om att få vara med när jag kommer till stallet, men något händer med framför allt Dunnit, när jag går kurser för Angelica. Uppenbarligen förändras något i hur jag tränar för hon blir märkbart ännu mer pepp! 

Nu är jag ledig några dagar och kan ägna mig på heltid åt kursmaterialet. Får se till att inte köra slut på tjejerna bara! Det är tur att jag har två - och som vanligt blir jag sugen på att testa lite på långskånken Hottis också! 

För övrigt avlöpte föreningens årsmöte så att undertecknad fick förtroendet att leda föreningen som ordförande i ytterligare två år. Det är jag väldigt glad för, vi har spännande projekt att utveckla den närmaste tiden och det är så roligt att få vara med om det. Elvira Svensson är vår nya suppleant, i övrigt ser styrelsesammansättningen oförändrad ut. 

I närtid har vi ett ungdomsstipendium att dela ut där sista ansökningsdagen är 31 mars. Vi har också en inspirationskväll om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson den 10 april att se fram emot. 

Vi har också precis startat en egenfacebookgrupp för veterinärer som är intresserade av belöningsbaserad hästträning. Vår vice ordförande Sara Ellevik, som själv är veterinär, kommer att hålla i den. Tanken med den är att bl a få diskutera hur det går att använda belöningsbaserade principer i mötet med patienter. Om du är veterinär och intresserad av cooperative care och  fear free certifiering för häst, eller bara belöningsbaserad hästträning  i största allmänhet så är detta en grupp för dig! 

Nu ska jag fortsätta plöja lite kursmaterial tillsammans med mina trogna hemmasupporters!


Läst 16354 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Cajsa Ekström Arman

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.