Belöningsbaserad hästträning - Stress, affektkurvor och trigger stapling

Stress och affektutbrott - det är väl ett lämpligt tema så här i adventstider när vi skruvar upp tempot både på jobbet och på fritiden för att bli klara med alla “måsten”   inför kommande storhelger. 

På jobbet har vi haft utbildningsdagar med hela personalen i samma lokal  och  riktig levande föreläsare, ni vet sådär som vi brukade göra förr i tiden innan viruset tog över tillvaron. Fast tajmingen var ju lite off med tanke på ökad smittspridning igen…

Vi hade bl a workshop på tema “affektkurvan” och hur vi på vårt HVB  bättre kan förebygga så att vi inte hamnar i upptrappning med våra ungdomar så att de tappar självkontrollen och det blir kaotiskt. 

Vår föreläsare Eric Donell 



Som så ofta ser jag likheter med hur vi kan tänka även med våra hästar. Inom djurträning brukar vi prata om fenomenet trigger stapling (eller trigger stacking för den som vill söka på engelska). 

Säkert har du någon gång varit med om att din häst reagerat på något i miljön som du tycker att den vanligtvis brukar klara galant. Det är väldigt lätt att då tänka att ens häst fjantar sig eller på något sätt krånglar för att bråka med oss. Men hästar saknar de kognitiva förutsättningar som krävs för att de ska kunna planera att göra livet besvärligt för någon annan med flit. Krånglar hästen så är det för att den själv har det besvärligt i stunden. Den försöker hitta lösningar som tar den bort från det som upplevs som hotfullt. När hästar reagerar på sådant som oftast brukar gå bra så är det mycket troligt att de råkat ut för en överbelastning av flera lite småjobbiga eller obekväma saker i tät följd eller samtidigt. Tänk på det som ordspråken Många bäckar små gör en hel å eller Droppen som fick bägaren att rinna över. Hästens sammanlagda stressnivå stiger över gränsen för där den klarar av att hålla ihop sig och den vill fly.

 



Eftersom både vi människor och hästen  kan råka illa ut när hästen plötsligt byter riktning så brukar vi på olika sätt vilja hindra hästen från att fly. När hästen känner sig begränsad leder det till att den  istället  kanske bockar, stegrar sig eller på andra sätt agerar ut sin flyktreaktion. Här hamnar vi lätt i en ond cirkel där vårt agerande och utrustning som ger tryck och smärta ökar hästens stress ännu mer. Allra helst om vi är skolade i traditionen att hästen ska fram till varje pris. 

Innan någon blir ivrig att ifrågasätta så vill jag förtydliga att jag så klart inte menar att vi låter hästar kasta sig och skena i väg hur som helst inom belöningsbaserad hästträning. I en akut situation hanterar vi den på det sätt som behövs för att ingen ska komma till skada. Däremot har vi ingen förväntan på att hästen ska lära sig något bra och konstruktivt i det akuta skedet. När någon är rädd och stressad har den försämrad inlärningsförmåga. Dessutom är det så att det känsloläge någon befinner sig i styr vad den uppfattar som mest relevant i situationen. Rädsla är som en strålkastare som belyser det som är viktigast för att undvika fara. Alltså kommer hästen mest att lägga märke vad som fick den längre bort från den upplevda faran. Att försöka miljöträna med uppstressad häst kan därför göra skadan värre. Har du otur kopplar hästen ihop sin rädsla och stress med allt möjligt som råkar finnas närvarande i situationen,  inklusive dig själv. 

Därför är det mer effektivt att fokusera på att först hjälpa hästen sänka stressnivån. Ta hästen ur situationen på säkrast möjliga sätt, ta ut det avstånd ni behöver från det farliga  och hjälp den att varva ned. Sådant som hjälper hästen att lugna sig är att få äta/beta, att få fysisk kontakt med en kompis (om ni har en trygg relation kan kompisen vara du  och det märker du genom att hästen mulduttar och snusar på dig) Att få göra välförstärkta favoritbeteenden som t ex targets eller andra favoritövningar hjälper också hästen att känna sig trygg igen. Med en klickervan häst kan även uppsuttna favoritövningar fungera. Min änglahäst Boogie brukade t ex självmant föreslå öppnor när hon tyckte det blev trångt och stökigt på en framridningsbana. Då fick hon göra det med hög förstärkningsfrekvens en stund tills hon var redo för något svårare igen. Att uppleva en känsla av valmöjligheter och egen kontroll i situationen gör det lättare för hästen att övervinna sin rädsla.  

Det är en vanlig föreställning att en inte ska ge belöningar till en häst som är rädd eller aggressiv eftersom det skulle belöna själva rädslan eller aggressiviteten. Men det går inte att belöna känslor. Någon blir inte ännu räddare eller ännu argare för att de får vara med om något trevligt. Däremot kan du med belöningar ändra hästens (eller människans) känsla och associationer. Varje gång grannens robotgräsklippare dyker upp runt husknuten får hästen morot. Hästen  blir till slut glad i stället för rädd när den ser robotgräsklipparen. Nu hoppas den att gräsklipparen ska dyka upp! Det kallas motbetingning och rätt utfört är det ett mycket effektivt sätt att få hästen att övervinna sina demoner! 

Bild: Fed Up Fred

Även om du inte tränar belöningsbaserat så är jag övertygad om att du har nytta av att bli bra på att undvika trigger stapling när du ska träna och umgås med din häst. Dels för att det är en säkerhetsfråga och dels för att inlärningen blir mer effektiv även med tryck/eftergift när  hästen inte är för stressad. Det handlar om att  känna till vad som är utmanande för just min häst och ta en sak i taget i stället för allt på en gång. Det kan också vara att undvika att introducera många nya saker samtidigt eftersom nytt alltid är lite stressande. Det handlar också om att kunna läsa min häst och både se och reagera på  signaler som visar att hästen är på väg att gå upp i stress och då välja att ändra lite i upplägget så att hästen varvar ned igen. 

Årets sista digitala medlemsevent i föreningen BHIS har också tema “Stressade hästar” . Ari Himmel och Hanna Jernstedt Larnemark från Motivationsträning för häst kommer den 15 december kl 19 att berätta om hur de jobbar med hästar som lätt blir uppstressade i olika situationer. I  vår förening är det så fiffigt att om du blir medlem för 2022 nu så får du vara med på detta sista event för 2021 också. Om det låter intressant hittar du info på vår hemsida och på Facebook och Instagram där vi heter Belöningsbaserad Hästträning. 


Läst 19410 ggr



Fler inlägg

Hästarnas munhälsa är något jag verkligen tar på största allvar. Sedan många år har vi haft samma duktiga veterinär/hästodontolog som skött om dem och jag har lärt mig så mycket av henne. Hon har följt vår resa från mer traditionell hästträning till allt mer belöningsbaserad och oftast bettlös träning. Med dokumenterad förbättrad munhälsa som resultat. Men när hon nu måste sluta av egna hälsoskäl så har det varit en alldeles för lång väntan på att få tid hos någon annan med motsvarande kompetens. Igår var det äntligen dags. 

En kan ju inte annat än älska dessa två godingar som förväntansfullt radar upp sig för att få vara med på dagens festligheter och deras mer bekymrade vita kompis som försöker hålla kvar dem i hörnet. Vi har helt klart lyckas göra hovvården attraktiv för Unna nu, för hon var så pepp på att hänga med upp till stallet och se vad det skulle vankas för trevligheter där, när det nu fanns folk och bil utanför. Så blev det en lugnande spruta och stök i munnen i stället. (Men på torsdag kommer vår hovis så då blir det fest igen!)

Vår väntan på ny hästodontolog har stressat mig, eftersom Dunnit har lite trassel i sin mun som behöver följas upp ofta. Jag kollade upp henne direkt efter köpet för tre år sedan. Då uppdagades det att hon hade en foderinpackning och lite perifer karies. Jag tycker att en alltid ska boka en munkontroll direkt för nyinköpt häst. Det går inte att se tandstatus ordentligt vid en vanlig veterinärbesiktning. I Dunnits fall hade hon varit på kontroll två år innan köpet helt utan anmärkningar och sedan av olika anledningar, som dräktighet och föl,  inte kommit iväg på sin årliga koll, och under den perioden hann den här foderinpackningen uppstå. Sedan har vi genom tät uppföljning, var tredje månad första året hos mig, och sedan var sjätte, fått det att till stor del gå tillbaka och läka. Men idag visade det sig att den här fördröjningen som nu uppstått pga väntetid till ny hästodontolog inte varit bra för henne. Så nu behöver vi gå tillbaka till var tredje månad igen. Suck. Men på’t igen bara. 

Med Unna var det inga konstigheter så där räcker det med att följa upp om ett år och se hur tandömsningen fortskrider. Vargtänderna tog vi redan förra året. Många som tränar bettlöst anser att en ska låta vargtänderna vara eftersom det då är ett onödigt ingrepp. Ett dilemma är att det oftare blir ett större och besvärligare ingrepp om en väntar tills hästen är äldre. Därför tycker jag att det är bättre för hästen att göra det tidigt, utifall den senare i livet hamnar i en situation där den behöver ha bett. För Unnas del ingår fortfarande i planen att göra körprov i framtiden och då måste hon ha ett bett i munnen under själva provet, oavsett hur vi tränar. Vilket givetvis innebär att vi kommer att träna en del med bett också, så att hon är förberedd på den sensoriska upplevelsen.

Mycket fin i bettområdet står det i Dunnits journal. Ja, hon har ju inte haft ett bett i munnen alls de senaste tre åren. Det har inte behövts. Jag bestämde direkt när jag fick Dunnit att om jag känner att jag vill stoppa in ett bett så ligger jag fel i kriterierna i träningen. Då ändrar vi på träningen, inte på utrustningen. Jag är inte generell motståndare till bett. Däremot är jag definitivt motståndare till bett i kombination med spända nosgrimmor. Om hästen ska ha bett i munnen ska den också kunna gapa ordentligt och visa hur den upplever kontakten i munnen på riktigt, ocensurerat. Westernträns har inte nosgrimmor alls. Men jag föredrar att träna bettlöst. Om hästen måste ha bett pga regelverk i någon aktivitet så vill jag lära in utan bett först, och sedan lägger vi till bettet för syns skull! Det är inte där i munnens känsliga slemhinnor som vår kommunikation ska ligga. Olika studier har visat att mellan 52-85% av alla hästar som rids med bett har betselrelaterade skador i munnen. Anledningen till att jag ens upptäckte bettlösa alternativ en gång i tiden var att hästen jag då red behövde vila från bett för att läka ett sår i munnen.  

I oktober hade vi en fantastiskt lärorik föreläsning om just hästarnas munhälsa med föreningen BHIS vice ordförande Sara Ellevik, som till vardags är just veterinär och hästodontolog på Norrlands Hästtandvård. En av anledningarna till en föreläsning på temat är den oro vi ibland stöter att belöningsbaserad hästträning skulle utgöra en risk för munhälsan hos hästarna. Här finns väl en fördom om att belöningsbaserad träning handlar om att ge hästarna massor av godis, och att det i sin tur ger dåliga tänder. Min egen personliga erfarenhet är ju precis tvärtom, att mina hästar fått bättre munhälsa efter att jag ställde om till belöningsbaserad träning och den hästhållning som följer med i konceptet. Men bäst att låta ett proffs reda ut hur det ligger till! 

Sara gick grundligt och pedagogiskt igenom hur hästens mun och tänder fungerar. Hon gick igenom symtom på problem i munnen och vad som orsakar skador. Samt så klart vad som främjar god munhälsa! En föreläsning som verkligen engagerade våra medlemmar och som jag varmt rekommenderar till ALLA som håller på med hästar, oavsett inriktning. När en tänker på det är det ju helt galet att vi i princip dagligen gör inverkan på hästens mun utan att ha kunskaper om vad som faktiskt försiggår där. Ett hett tips på en bra föreningsaktivitet i vintermörkret för din förening också? 

Inte helt otippat så främjas hästens munhälsa av en diet bestående av enbart grovfoder som utfodras på ett sådant sätt att det efterliknar naturligt födosök och ger långa ättider. Undvik tillskott och ge så lite kraftfoder som möjligt. Undvik kraftfoder som fastnar på tänderna. Blötlagt kraftfoder får lågt ph och ökar risken för karies. Dricksvatten med lågt ph är också en risk. Foder som innehåller majs och melass ökar också risken för karies. Hästen bör få grovfoder direkt efter att den ätit kraftfoder eftersom det hjälper till att städa i munnen. 

Rider du med bett ska bettet ligga stilla och röra sig så lite som möjligt och främst verka på tungan och kinderna. Nosgrimman kan du gärna ta bort eller åtminstone lossa ordentligt så den inte ligger an mot vävnaden och trycker. Även bettlösa huvudlag kan orsaka tryckskador på vävnader om du rider med långvarigt tryck/kontakt eller har dem hårt spända runt nosryggen. Lätta signaler och eftergift som ger total avlastning minskar risken för skador i munnen. 

Och hur var det nu med belöningsbaserad hästträning? Kan vi fortsätta mata våra hästar under våra träningspass? Ja, det kan vi! Det gäller bara att välja ätbara belöningar med omsorg. Vi bör undvika sådant som innehåller majs och produkter med tillsatt melass. 

Pellets, bröd och hästgodis som klibbar på tänderna ska vi också undvika. Provtugga själv först. Det gäller också hårdhet på pellets! Om vi själva tycker att de är för hårda att tugga så är de för hårda för hästen också. 

Sträva efter att använda stråfoder som belöning: lusernhack, hö eller höpellets - utan melass. 

Grönsaker och frukt är också ok, men äldre hästar med lösa tänder bör ej få morot. 

Det är bra att alltid avsluta passen med en högiva eftersom det fungerar som tandborstning för hästen. 

Eftersom mina hästar har tillgång till mycket grovfoder är de inte alls så intresserade av bara lusernhack och höpellets. Jag använder huvudsaklig morot och lite äpple i små bitar när jag tränar med Dunnit eftersom det ger minst risk för hennes tänder. Många tycker att deras hästar blir för taggade av morot, att det har ett för högt belöningsvärde för deras hästar. Men för Dunnit är det vardagsbelöningen och inget hon stissar upp sig över.  Så mitt tips till dem som skulle behöva använda morot, som ju faktiskt är snällt mot både tänder och figur, det är att våga använda ännu mer morot så det förlorar sitt nyhetsbehag! 

Till Unna använder vi mest melassfri lusernhack spetsat med lite müsli med lågt socker/stärkelse och ibland lite pellets, med bra innehåll och konsistens. Hottis är den enda av våra hästar som vänligt nog tuggar i sig alla sorters höpellets som jag köper på mig i hopp om att hitta en sort som faller mina tjejer i smaken. 

Med detta hoppas jag att vi skingrat myten om att belöningsbaserad hästträning handlar om att stoppa i hästen mängder med godis som ger den dålig tandhälsa. Jag kan inte ens komma ihåg när jag senast köpte hästgodis. 

Om du vill veta mer om belöningsbaserad hästträning så är du hjärtligt välkommen till föreningen BHIS!


Läst 4686 ggr Kommentarer Kommentera

Oj, vad här var obloggat! Anledningen till att det inte blir något skrivet är att jag försöker minimera min tangentsbordstid eftersom jag så snabbt får ont av det. 

Rehabiliteringen efter ryggfrakturen tar  tid! Massor har hänt och det går framåt, samtidigt som jag känner mig så grymt otålig! Men det tar tydligen tid att laga en tantkropp. 

Jag började jobba 25 % förra veckan, alltså tre månader efter olyckan. Sist jag bloggade var planen att jag skulle börja på 50 % två månader efter olyckan, men det var helt klart en glädjekalkyl som både sjukgymnast och ortoped sedan skakade på huvudet åt. Jag var verkligen inte redo och hade fullt upp med att klara av mitt dagliga liv. Nu har jag fått en rimligare planering. Det känns härligt att få träffa mina arbetskamrater igen, men det är svårt att känna sig som någon som bidrar med något vettigt på två timmar om dagen. Men hållbar, långsiktig rehab är viktigare än produktivitet, och det gäller både människor och hästar efter skada! Mycket tid och ork för fysioterapi och promenader är det som kommer att göra mig helt återställd på sikt. 

Kryckor och korsett har jag fasat ut helt nu och jag kan köra bil igen! Frihet! 

Hushållsarbete går inte bra, allt som innehåller lyft, böj, och vridmoment orsakar smärta. Men jag kan sopa stallgången, det är smärtfritt! 

När ryggen blir trött ska den gärna stretchas och då är det alldeles perfekt att råka ha en häst med ponnymått att hänga på! 



Jag kan nu fixa det mesta med Dunnit själv, även om jag inte orkar träna så långa pass! När ridbanan är nyharvad (och det är den ofta eftersom jag har bästa stallägaren) så blir jag lycklig, eftersom jag då orkar hålla på längre utan att få ont. Jag får oftast hjälp med Unna av min dotter. Unna sköter sig finfint med mig också, men det kan bli lite för tufft för min rygg när hon på unghästars vis tappar balans och lutar sig mot  mig  vid hovkratsningen.  Eller när hon förlorar riktningen på promenaden för att hon börjar titta på något. Unghästar är verkligen som förskolebarn på cykel. Ser de något intressant på sidan av vägen så klarar de inte av att hålla riktning rakt fram samtidigt.  Hela kroppen följer  liksom med i blickens riktning. 

Annars är Unna i en härlig utvecklingsfas! Min dotter gör ett så bra jobb med henne, med stor respekt för mitt sätt att träna häst men kombinerat med sitt eget sätt att utbilda unghästar. Unna är en väldigt optimistisk häst som alltid hoppas på att bli vald i hagen och som egentligen aldrig vill att ett träningspass ska ta slut. Hon hänger gärna med sina människor alldeles själv på ridbanan en mörk novemberkväll.  På utflykt tycker hon att det är helt onödigt att behöva gå bakom någon vuxen häst. Hon kan själv, hon vill vara först och hon vill se världen! 

Dunnit verkar tycka att det här är väldigt bekvämt och låter mer än gärna Unna ta täten. Det är också roligt att se hur deras gemensamma utflykter stärker relationen dem emellan. Plötsligt får Unna dela resurser med Dunnit i stället för att behöva vänta på sin tur. 



Som det verkar just nu så blir mina två ensamma med varandra i vinter, så det känns fint att de verkligen hittat varandra till slut. Det tog ju ett år. Men vi hoppas så klart att det dyker upp några nya trevliga ston som också vill bo på lösdrift i stor hage på en fin, välskött gård med mycket bra hästtänk nära både Stockholm och Uppsala. Hästar trivs ju ännu bättre i grupp än i par så drömmen är att de blir fyra igen. 

Apropå hästars sociala relationer så har vi i föreningen BHIS precis fått klart programmet till onlinekonferensen BHIS-dagarna 2023 och temat denna gång är Den sociala hästen. Vi är väldigt stolta över vårt namnkunniga startfält med både svenska och internationella forskare och hästtränare som ska belysa olika perspektiv av relationen häst-människa. Det här blir en härlig rivstart på 2023 för alla oss som är intresserade av belöningsbaserad hästträning!  

Vi har också hunnit dela ut höstens ungdomsstipendium som denna gång gick till 14-åriga Thea Carlsson från Falkenberg. Thea planerar att använda sitt stipendium till träning för Sandra Månsson. Thea kan ni följa på instagramkontot @clickertraininggirls 

För att få nätverka lite mer med våra unga medlemmar så har vi ett digitalt höstlovsmingel denna vecka. Det är lätt att känna sig ensam som belöningsbaserad hästmänniska i en traditionell omvärld, och därför är det så viktigt att få hitta och möta andra som har samma intresse! Barn och ungdomar hänger inte i Facebookgrupper som vi vuxna gärna gör, så vi får se om vi kan få nya idéer kring hur våra yngre medlemmar kan hålla kontakten med varandra. 

Att orka jobba med föreningen igen har varit en positiv energikälla under de senaste veckorna. Mycket föreningsarbete går fint att göra liggandes i sängen med mobilen. Jag har sagt det förut, men jag säger det igen, det är en toppenstyrelse med positiva, vänliga och hjälpsamma människor. Vi har nu över 440 entusiastiska medlemmar och vi fortsätter att växa varje vecka. Välkommen du också!


Läst 7000 ggr Kommentarer Kommentera

Går det verkligen att tävla om en tränar sin häst belöningsbaserat? Det är en fråga som ofta dyker upp. Jag vet ju att det går alldeles utmärkt, eftersom jag själv gjort det inom western. Men medan jag ligger här i sjuksängen och gör mina fysövningar så låter vi BHIS-medlemmen Linnéa Larsson berätta hur hon gör i detta härliga blogginlägg som vi fått hennes tillstånd att publicera: 

...........................................................................................................................................................

Men hur ska du komma någon vart i träningen om du ska klicka och ge godis för varje steg hon tar?”

Jag vet inte hur många gånger jag fått den här frågan. Den är relevant också! Jag fattar att det är svårt att se vägen mellan de första trevande belöningsbaserade stegen, eller finlir av en detalj, till en större helhet. Jag inser också att jag haft ganska dåliga svar på just frågan ”hur?”. Ja, för hur förklarar man snart 15 års klickertränar-erfarenhet, X antal kurstimmar och tränarutbildningar, i ett par meningar? Inbillar mig att mina hundtränar-vänner greppar, litegrann, eller? Ni som är insatta i själva belöningsbaserade träningstekniken/klickerträningen, kanske kan föreställa er upplägget och utvecklingskurvan för en häst? Att det är fullt möjligt att komma från ett första klick till en tävlingsbana, eller?

Det GÅR att träna längre kedjor och till och med tävla, med en belöningsbaserat tränad häst. Personligen tycker jag, till och med, att det är det absolut enklaste sättet att träna häst på. Både för relationen och prestationen! Foto: Lars-Erik Larsson

Det slutar i alla fall oftast med att jag drar parallellen till hundträning: Ni vet, hundar kan ju gå ett helt lydnadsprogram utan belöning på tävlingsplanen. Det tar lika lång tid som (eller längre tid än) ett dressyrprogram eller en westernklass. Hundar kan hänga med på promenad i skogen i många timmar, med bibehållet driv och egen motor att vandra vidare. Har du en hyfsat vältränad hund så räcker det att ge enstaka belöningar vid utvalda tillfällen. Exempelvis när hunden är duktig och inte jagar rådjuret som dök upp, eller när den kommer lydigt på inkallning, osv. På samma sätt kan jag rida ut längre turer med min belöningsbaserat tränade häst, och varje steg kommer inte behöva en belöning, men vissa moment och delar av uteritten kommer jag vilja belöna. Precis som att den fridfulla promenaden med en lös och lydig hund, inte bara kommer av sig själv, så gör ju inte heller den harmoniska ridturen det. Jag måste så klart grundträna och förbereda min häst stegvis. Har jag inte grundtränat tillräckligt, men rider ut en längre och mer utmanande tur ändå – ja, då kommer det krävas mer engagemang och belöningar från mig. Precis som om det vore en hund!

Jag och border collien Squid, efter vinst i vår första rallylydnadstävling. Självklart gick vi hela programmet utan belöning, för vi hade stegvis tränat oss till den nivån helt enkelt. Inte konstigare än så när man jobbar med en häst heller! Foto: Jimmy Andersson

Egentligen är upplägget när jag tränar en häst väldigt likt upplägget jag har med en hund. Jag delar ner mina önskade slutmål i små delmål som sedan krymper ner till små, små steg som jag börjar med. Med en ny häst (eller hund, eller kanin, eller vilket djur som helst) som ska tränas belöningsbaserat, så börjar jag med att träna på ett gäng ”grundkunskaper”. Det är ett antal beteenden som sedan hamnar i en slags ”verktygslåda”, vilken jag kan öppna och välja fritt i när jag sedan vill börja träna in ett större delmål. Exempel på grundfärdigheter som jag tränar med min häst:

  • Ta belöning på ett fint och artigt sätt, vänta på belöning utan att tigga och utan att bli frustrerad
  • Rutiner för start och avslut på våra träningspass
  • Skillnad på om vi ”detaljtränar” (shejping) eller om vi ”vardagstränar” ex är på promenad eller borstar inför en ridtur
  • Grundposition: Kunna stå med alla fyra hovarna stilla i marken. (I nästa steg lägger jag på massor av olika störningar)
  • Följsamhet: Hästen rör sig bredvid/bakom/framför mig i olika positioner och olika tempon
  • Targets: Hästen nuddar med mulen, hoven/hovarna eller annan kroppsdel vid ett föremål eller exempelvis min handflata
  • Osv osv osv… (Det finns massor!)

Sen utvecklar man upplägget mot dom mål man har. Tar hjälp av grundkunskaperna i verktygslådan och bygger vidare. Man jobbar på – sen testar man – man ser vad man behöver träna mer på – man tränar mer – och testar igen!

På det här viset har vi gått från ”ett steg – klick – godbit” till färdig westerntävling, eller till färdig distansritt – voilà!

Ett exempel från vår nuvarande träningsvardag!

Låt mig ta ett exempel från vår belöningsbaserade vardag och hur det kan se ut på den nivån vi är idag, jag och Pohzera. Jag har tränat henne belöningsbaserat sedan hon kom till mig. Då var hon 8 månader, nu är hon 8 år. Så här såg det ut när jag gjorde en av sommarens längre ”genomkörare” inför en kommande distanstävling. Vi red dryga 24 km i varierat tempo ihop med våra kompisar.

Nöjda efter dryga 24 km tillsammans. Lyckliga över att våra hästar kändes fräscha och var i god form! Foto: Jimmy Andersson

Förberedelser:

Vi börjar med att göra oss i ordning och lasta inför träningen. När jag packat alla våra grejer så åker jag med släp och packning till sommarhagen. Pohzera känner igen motorljudet från min bil och kommer i full galopp innan jag ens hinner stanna. Jag borstar och kratsar hovar i hagen. Hon står i grundposition, stilla medan jag kan pyssla i lugn och ro. När jag kratsar bakhovarna så belönar jag henne för att hon står still. Det är något som hon fortfarande kan tycka är lite svårt annars; att stå stilla rakt fram när jag kratsar bak, hon vill gärna vända sig runt och kolla vad jag gör. Så därför belönar jag det här lite extra.

Lastning:

När vi är klara så sätter jag på grimman och ska börja lasta. Jag har en transport med ”step-in” bak och fronturlastning med ramp. Jag öppnar upp allt helt, så Pohzera är fri att välja att gå in och ut som hon vill. Hon kliver på och jag belönar henne för detta. Väljer hon att stå kvar så belönar jag ännu mer men hon är fri att välja att gå ut också. Efter en stund ger jag henne kommando att gå ut, även om hon själv valt att stå kvar, och vi går ur transporten. Vi går så några vändor innan vi lastar ”på riktigt”. Jag vill se att hon tar ett eget val att vilja vara kvar. När jag känner att hon är trygg och gillar transporten för dagen, så låter jag henne kliva på igen. Men denna gång när hon stannat, så vinklar jag upp främre mellanväggen och lyfter upp frambommen för att stänga. Då vill jag se att hon står stadigt och kanske till och med förskjuter vikten lite bakåt, hon signalerar till mig att det känns okej. Börjar hon trampa så tar jag ner bommen och öppnar upp igen. På det här viset kan hon ”tala om för mig” om hon verkligen vill att jag stänger. Är hon lugn och stadig så stänger jag frambommen och hänger upp en krubba som hon får äta sina belöningar ur medan övriga bommar/ramp/dörrar stängs.

Det här är våran nuvarande ”dagsform”. Stegen vidare från detta slutar i att alla bommar/väggar är stängda och klara redan när vi går på första gången. Att vi inte ska behöva kliva in och ut och hålla på, utan att hon kan gå på en färdiglastad transport och vi kan åka direkt. Det kunde hon också – för några år sedan. Sen skaffade vi vår lilla ponny och mer och mer började dom åka tillsammans. Plötsligt en dag när jag skulle åka med Pohzera själv så insåg jag att det ville hon inte alls. Hon gick inte in om inte kompisen var med. All träning är färskvara och just nu har vi backat lite i kriterierna. Så nu är det viktigt för henne igen att ha sin valfrihet. Absolut – det får hon!

Sadla på plats hos kompisarna: 

När vi kommer fram så lastar vi ur, pratar ihop oss lite med kompisen vi ska rida med. Förbereder hinkar och annat till träningspasset.

När jag sadlar så har jag en medhjälpare som kan belöna flera steg i sadlingen. Det här är egentligen helt onödigt och en ”snuttefilt” som jag håller kvar i. Hon står stilla som ett ljus så det här kan vi absolut göra själva nu egentligen, ungefär som på samma sätt som vi borstar i hagen: Hon står i grundposition och jag fixar!

Ridpasset: 

Jag skuttar upp och sedan är vi iväg!

Pohzera älskar att upptäcka nya platser och rida ihop med andra hästar. Tänk er ungefär som en glad hund som får ut och utforska en ny skog. Hon är så himla nöjd. Vi kommer till en läskig bondgård och Pohzera tittar nyfiket på alla nya maskiner/fläktar och gud vet allt som hon aldrig sett förut i livet. Jag passar på att belöna hennes fina entusiasm att gå fram trots att det är nytt och läskigt. Bitvis stannar hon och tvekar lite. Men när kompishästen kliver före så hänger hon snällt på. Jag gör ingen grej av det. Andra får gärna rida förbi. Pohzera behöver inte vara den modigaste och gå fram först överallt!

Plötsligt stannar Pohzera och vill absolut inte följa med trots att kompisen går före. Jag inser att det är en liten sträcka med gjuten betong som bryter av grusvägen. Underlag är något Pohzera tycker är lite klurigt. Hon kan lätt bli lite osäker här och vi tränar därför enskilt på att vilja gå över underlag som skiftar. Jag ser ju direkt att det är svårt för henne. Släpper tyglarna helt och låter henne tänka själv. Belönar varje steg och initiativ framåt. Där är vi tillbaks till ”ett steg – klick – morot”. Det tar någon minut, sedan är vi förbi!

Snabb trav och härlig motor framåt, Pohzera fullkomligt älskar att få springa kilometer efter kilometer! Foto: Gabriella Larsson.

Vi rider genom landskapen i varierat tempo. Efter en längre galopp saktar Pohzera plötsligt in. Stannar och ber mig gå av (jag vet av erfarenhet att det är det hon vill när hon stannar just så). Jag går av, går en bit, för att sedan hoppa upp och rida igen. Jag vet inte alltid exakt varför hon stannar och ber mig gå av. Ibland gissar jag att det är något i miljön som hon inte är trygg att gå förbi själv utan vill ha mig som moraliskt stöd från marken. Jag har nog hittills oftast trott att det är detta hon menar. Men jag har insett nu på senaste tiden att hon faktiskt gör detta även när hon blir fysiskt trött. Hon stannade nämligen en gång till senare under vårt pass. Åter igen efter en snabb galopp där hon fick upp flåset ordentligt. Gjorde slutsatsen att galoppkondisen är lite kass. Så galoppintervaller står numera på vårt träningsschema

Vi red i alla fall på och efter 10 km stod vår hinknisse och väntade med mash-vatten till båda hästarna. Detta funkar ju delvis som en jättebra belöning längs vägen (hon älskar att få sin hinkbelöning), men det är också något vi ändå vill göra sen på distanstävling. De flesta ridpassen har jag vare sig utlagd hink eller hinknisse. Men idag behövde även hinknissen träna på momentet så vi passade på. Hinknissen lämnar även sköljflaskor som vi häller över halsen för att svalka. Detta har vi övat innan på och gett belöning för. Men snabbt blev det svalkande vattnet en belöning i sig – hon älskar när man häller dessa över henne!

Vi red på resterande 14 km. Som jag skrev ovan: Hon stannade en gång till och bad mig gå av i någon minut efter en galoppspurt, men sen var jag uppe och vi knallade på hela resterande vägen med glad motor framåt!

Snabbgroom och avslut: 

Ibland när vi kör lite längre eller snabbare pass, så övar vi på momentet ”snabbgroom” när vi kommer tillbaks. Det gjorde vi denna gång också. På distanstävling så har man 20 minuter på sig från sin ”in-tid” till att hästen måste komma ner i puls. Inom 20 minuter ska hästen presenteras för veterinär, visa godkänd puls och besiktning inkl upptravning.

Så, jag tar av sadeln i farten, ett moment vi båda övar på just nu. Hon får någon belöning för att hon går på medan jag spänner upp sadelgjord osv. Jag ställer upp Pohzera mellan två hinkar vatten och kyler och tvättar av henne. Kontrollerar puls med stetoskopet. Hon får kanske tre godbitar under ca 5 minuter för att jag vill visa att hon gör rätt som står stilla.

Vi travar upp och jag belönar henne med en godbit för snygg trav. Sen chillar vi lite och gör oss redo för hemfärd!

Hon och jag <3

Det här blev en väldigt lång och detaljerad beskrivning av ett av mina träningspass, men det jag vill komma fram till är en liten slutsats och sammanfattning; vad har vi egentligen gjort? Jo, vi har använt kanske tre morötter och ett äpple, högt räknat. Fördelat över några väl valda tillfällen under vårt ganska många timmars långa äventyr. Ja, just det – lite mash också. Belöningsbaserad träning betyder inte morot för varenda litet steg. Vi har en lång förstärkningshistorik tillsammans bakåt i tiden som gör att Pohzera vill göra massa saker och behöver inte ha belöning för exakt allt. Att få göra sakerna blir till slut förstärkande i sig. Och här är vi just nu, i skrivande stund, jag och Pohzera. Vi har kommit jättelångt i vissa bitar och annat tränar vi fortfarande på. Andra saker kommer vi på att vi behöver träna på, som galoppintervallerna. Vi jobbar på 100% frivillig basis både hon och jag. Det är så himla kul, för vi båda två älskar verkligen det här! 

Alltså tveka inte. Är Ni det minsta sugna? Prova belöningsbaserad hästträning Ni också!

/Inspirationskramar från Linnéa, Team R-plus

Följ oss gärna på instagram: @teamrplus

Håll koll på vår hemsida för fler inlägg!

 Legitimerad Veterinär FlexiVeterinären/Veterinärsamverkan Sverige AB  

.......................................................................................................................................

Varmt tack till Linnéa för att vi får dela dina erfarenheter!

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige hittar ni som vanligt på hemsidan, Facebook och Instagram. 

Nästa medlemsevent är Hästens tänder och munhälsa ur ett belöningsbaserat perspektiv med veterinär Sara Ellevik och äger rum den 11 oktober kl 20.

Vi vill också redan nu flagga för den digitala konferensen BHIS-dagarna som äger rum den 7-8 januari 2023 på temat "Den sociala hästen". 


Läst 14578 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.