Kom nu, det är snart dags.

En fantastisk utspark är gjord, en fin avslutningsmiddag med RS, lärare, SLU och de andra närmast sörjande. Med ärovördig filmvisning av vårt sista mästerverk, där vi i sista stund fick hyfsad ordning på tekniken. Idag kan jag inte ens öppna filen, så mycket hatar tekniken oss, men den når er förr eller senare ändå. 

Dags att säga hejdå till de som utgjort ditt liv de senaste tre åren, och vilket gäng vi har varit. Dags att säga hejdå till de som dunkat dig i ryggen när du vunnit, fångat dig när du ramlat av, kramat dig när pressen varit för stor. Kört till tävling, kört till sjukhus. Kört till ICA.

Dags att säga hejdå till de som gjort samma resa som dig, som kämpat lika målmedvetet som du. De som känner den du blivit utan och innan. De som också vet, de som varit där, de enda som egentligen kommer förstå. De som tejpat fast godis på din dörr när de vet att du kommer hem sent. Som har mockat hagar i ösregn, bytt i serier, hoppat 160, fått köldutslag, och inte ångrar en sekund. 

Till de som är de första någonsin att ta examen på det nya, treåriga hippologprogrammet. Till de som är lika sprängfyllt och rakryggat stolta att ha klarat det, över allt vi lärt oss. Till de som är lika sorgsna över att resan är slut och att inget mer blir sig likt.

Allt vi undrar är var tog tiden vägen.

Han har varit svår att fånga på bild, Red Newton, den taniga lilla fuxen som började rida efter jul och har haft som projekt under våren. Det har tagit sin tid, men han har utvecklats stadigt under våren har han blivit enormt mycket starkare, rakare och mer ridbar. Dessutom är han mycket vuxnare mentalt - nu kan han koncentrera sig även när det är många hästar i ridhuset, och är överlag mer mottaglig för hjälperna!

Han nådde upp till sina mål och kommer gå som hipp-häst hos tvåorna nästa år, och jag tror det kommer fungera jättebra. Jag kommer ha kvar honom över Strömsholmstävlingarna precis som Chimeca, för att trimma lite till och fortsätta med bytena. 



Vi VISSTE att det fanns en fin liten häst där inne, och titta! Det blev allt någon sorts röd svan av ankungen till sist!

Den ständiga debatten kring säkerhet kommer regelbundet upp i artiklar och kommentarsfält här på sajten. Främst moraliseras det kring att rida med eller utan hjälm, där ena lägret uppmanar exempelvis framstående dressyrryttare att lägga hatten på hyllan och använda hjälm som de goda förebilder de bör vara - medan andra lägret går i taket över att folk lägger sig i hur andra ska leva sina liv, hänvisar till den fria viljan och tycker för att uttrycka sig lite mer konkret, att de ska sköta sig själv och skita i andra. 

Så kan man ju se det. Att alla får bestämma själv. Vad man inte kommer ifrån är att det är tätryttarna som inte bara leder rankingen. De är förebilder på alla sätt och vis, vare sig de vill det eller inte. Den biten är inget fritt val. Att ta ansvar för det, det väljer man själv däremot. För det är dessvärre delvis DOM som avgör om Stina 13 år kommer ha hjälm på sig när det ska fotas till bloggen. Hennes föräldrar tycker det ser fint ut, och när de red på 70-talet hade ju ingen hjälm. Gränsen för hjälmtvång i dressyren har ju flyttats uppåt, men gudarna ska veta att det även tränas dressyr utanför tävlingsbanan. 

Allt vi gör med hästar innebär en kalkylerad risk, det måste man acceptera för att kunna ägna sig åt det här. Du kommer ramla av ibland, så är det. Om vi inte är beredda at ta den risken kan vi lika gärna sitta hemma i soffan och läsa Se&Hör, men det känns inte så givande. Poängen är, att om du binder upp hästen när du mockar kommer den sannolikt aldrig hoppa över kärran och skada sig, knäpper du upp täcket rätt slipper du dela box med en häst i panik efter att ha trasslat in sig i bensnörena. Det är inga konstigheter, men du väljer ju själv dina strider.

I mitten av april blev Linn sparkad i huvudet hemma, vid ett vanligt utsläpp i hagen som dessutom, orättvist nog, gjordes helt enligt skolboken. Resultatet blev en fraktur i skallbenet med ett sår som syddes med sju stygn. Kraftig hjärnskakning och senare vätska i ögonhålan. Ögat klarade sig. Linn också. Hon hade tur, för hjälmen hade hon kvar på huvudet efter ridturen. Det går så fort när det väl händer. Man kan omöjligt förutsäga allt.

Vi kan prata hur mycket säker hästhantering som helst - konsten att kunna läsa hästen, hantering på marken, rutiner, natural horsemanship och vad ni vill - men NÄR något väl händer går det fruktansvärt fort och det kan ingen repgrimma i världen förhindra. Vi kan inte linda in oss i bubbelplast, men huvudet är det viktigaste vi har. På med den bara, frisyren är inte huvudsaken!

Solen har skinit på oss i helgen! I lördags red jag och Lina ut på morgonen, rundan runt Löten, bortanför österängarna vid sjön, över terrängbanan och via galoppbanan, förbi slottet, och hem. Han är aldrig så mjuk som efter att ha fått sträcka på sig lite i galoppen, himla bra för kropp och knopp. 

Idag trimmade vi, jobbade med skolor över en cavaletti. Tanke mot öppna och sluta, med rimliga krav på böjning, med målet att kunna rida böjningen nästan helt för skänklarna, superlätt hand där hästen bär sig själv och sträcker sin hals, och lugna jämna galoppsprång där man kan galoppera lite intill hindret för att få hästen att hoppa runt och genom kroppen. 



Mycket nyttigt för oss båda! Han är ganska oliksidig och det här är nyttig styrketräning som blir väldigt lösgörande när man hittar rätt. Jobbet i markarbetet måste jag kunna applicera på ridning på hinder - så det här är ett bra sätt att jobba med ridbarhet i anridningarna. Man tvingas dessutom till att rida hästen för skänkeln för att lyckas, och om hästen inte är ärligt framme blir det snabbt tydligt eftersom du då aldrig kommer fram till hindret ordentligt. 



Sånt pysslar jag med på söndagsmornarna! Newton fick kliva över bommar han också, känns väldigt fin och börjar allt få lite, lite mer rygg i sprången nu när han hittat den i dressyren.

Vi har även hunnit med att ha avslutningsmiddag, och fler blir det, börjat packa, sortera papper, samt dragit igång ett redigt projekt att ägna oss åt sista veckan. Schemat såg alldeles för glest ut, hästarna är alldeles för upptagna med att gå antagningsprov - så... Ja. Ni får se.

För tredje året i rad träffade jag inte min mamma på mors dag. Jag har inte varit hemma sedan februari, innan dess var det jul, och under hösten åkte jag inte hem en enda gång. Jag har verkligen haft den bästa tänkbara uppbackningen hemifrån genom hela utbildningen, mina föräldrar är fantastiska, men de har inte sett mycket av mig sista åren... Och lär inte göra det framöver heller, 23-åringen är bara precis i början det stora äventyret, men jag kommer hem. Någon gång kommer jag hem. 

Så, grattis mamma på mors dag, och kram till pappa. Johan Plate sade att för att få en bra självkänsla gäller det att välja rätt föräldrar, och jag drog vinstlotten för de har gjutit in en fin övertygelse om att banne mig allt är möjligt. Det kan vara kämpigt, tufft, tungt och jobbigt att ta sig dit man vill, men omöjligt är det inte. Inte för dig.

Det är inte alla som varken får lära sig innebörden av det, eller vågar ta chansen. Så uppfostrar man en hippolog! Tack för att ni finns.

Nästa vecka är det antagningsprov till hippologen, och det går även i år här på Strömsholm. Över hundra sökande i år, varav en hel drös är mina alldeles egna bloggläsare :) Välkomna till RS och lycka till!!

Ellen undrade om en packningslista som jag ska ha publicerat innan jag flyttade till Flyinge för snart tre år sedan. Jag lovar att en sådan lista aldrig gjorts, i så fall är det en efterkonstruktion för jag är inte alltid så strukturerad som man kanske kan tro. 

Men så här i efterhand, vis av erfarenhet så finns det några saker man inte ska glömma vid packningen flytt till Flyinge och inför starten på hippologen.

• Pikétröjor. Vi börjar med det uppenbara. Massor med pikétröjor, gärna långärmade om du inte finner bonnabränna attraktivt. Fast den får man ändå på något mystiskt sätt. Det för i övrigt kommer inte dröja många veckor innan du känner dig naken, exposed och rädd utan den där kragen.
  
  
• Regnkläder. I Skåne regnar det vanligtvis horisontellt eftersom det blåser kuling 363 dagar om året, så satsa på heltäckande. Ta med regnjacka, regnbyxor, och vattentäta stallskor. Gör det bara. Tacka mig senare.
  
  
• Handskar. Många handskar.
  
  
• Cykel med cykelkorg och obscena mängder reflexer och lampor för att synas på hösten. Undvik att cykla i den värsta stormen, Lina blåste av vägen en gång och de där krondikena är ganska djupa... Nu har de visserligen ganska mycket alléer i skåne, vilket är bra eftersom träden kan fånga upp en om det vinglar till, men det här med säkerhetstänk är viktigt som ni vet...
  
  
• Vinterkläder! Det blir vinter i Skåne också, GOD KNOWS, och det är kallare än kallast så backa inte på den punkten. Det är aldrig någon som tackar en för att man fryser...
  
  
• Ska du bo på studentboende? Glöm inte öronproppar, spritpenna för att märka upp alla matlådor som du kommer köra tetris med för att rymma på din hylla, och att gå med i hyresgästföreningen. Vakta även tvättmedlet med ditt liv.
  
  
  

Idag hade vi sista examinationen! Muntlig ridlära, mer åt problemlösningshållet där vi förhörts på allt från vad du gör om hästen byter efter fram och vad det beror på, hur hästens exteriör kopplas till förutsättningar för samling, till att diskutera gramantygel, rollkur, unghästchampionat, planering av hoppning på ridskola, inskolning av lektionshäst...

Vi håller glatt och gärna låda och kom alla godkända ur det hela. Det innebär alltså att det sista är gjort. Ett par arbeten, däribland examensarbetet, väntar förstås på godkännande men...

Jag tror, banne mig, att jag är färdig. Hur det nu känns är än så länge rätt oklart, sällan har ett sommarlov varit så välförtjänt och så oönskat på samma gång. För att vara färdig med alla uppgifter innebär att resan närmar sig sitt slut med rasande steg, och om drygt en vecka är det skolavslutning. Inte för att vi vill åka hem för det - de flesta stannar över Strömsholmstävlingarna och behåller dessutom sina hästar den veckan. Jag och Betty åker hem 11/6 när jag jobbat min sista dag på NTRK, för bete och återhämtning innan nya äventyr stundar.

Och förutom den fantastiska samlingen människor som min klass utgör, så finns det en fyrbent kompis som blir desto svårare att ringa till! Idag fick Chimeca ett lösgörande pass på stallplan, och så avslutade jag med att hoppa vattenmatta på tågbanan. Det är som ni vet inte hans favoritgöra.

Appropå problemlösning, så tar vi oss an den här svårigheten stegvis. Mattor utan vatten går bra numera, och vi har nu avancerat till en aningens bredare matta fylld med blått vatten.

Han får börja med att nosa på den - så länge det behövs, stillastående på lång tygel tills han slutat snorkla och pulsen gått ner. På tävling brukar jag försöka rida volter nära mattan innan start men undvika att parkera framför. Hemma, där vi förstås ligger snäppet svårare än det vi tar oss an på tävling, fungerar det bättre att stå still och ge honom tid att nosa på mattan innan.

Ju nogrannare han har fått se sig för, desto lättare blir första anridningen sedan. Sedan får han hoppa den så många gånger det krävs för att han ska spänna av, och när jag kan rida an på den med hängande tygel och jämn galopp före och efter, då är vi nöjda för dagen. Så får man traggla, han lugnar sig allt snabbare för varje gång. Efterhand kan man successivt hoppa bredare och bredare mattor enligt samma system.

Det viktiga är att göra det lugnt och positivt så att man inte förstärker spänningen som redan finns hos en så här försiktig häst. Jag tror absolut att han kommer lära sig, och om han i framtiden ska kunna hoppa lite större klasser utomhus, ja då måste han ju lära sig. Då får man skynda långsamt och träna smart för att bygga upp det förtroendet.

Igår gjorde vi något som inte hör till vanligheterna! HP3 var på SPA!

Vi sålde en hel del fika under RGB-clinicen i höstas, så nu var det dags att lyxa upp klasskassan. Aldrig har vi varit så unisont rena tillsammans, haha! Vädret var helt perfekt med strålande sol och sommarvärme, och vi bubblade i pool, doppade annanas i choklad, solade, smetade ansiktsmasker, badade bastu och hade det bra mest. Premiärdopp för året blev det också, som något sorts vinterbad light. Vi avrundade med middag i Västerås, en riktig toppenkväll! Väldigt välförtjänt, som vi har kämpat.



Livskvalitet? Den punkten har vi ju redan diskuterat, men något som är säkert är att alla mår bra av avkoppling. Man ska vara rädd om sig själv, hur mycket krigare man än är.

Idag har jag ridit Newton och Chimeca, lyssnat på Johan Plate som alltid är toppen och ger massor med inspiration och mycket att fundera på, och avrundat med lite jobb. Allt detta renare än någonsin!

Kvällens hoppträning på Torshälla var precis en sådan energiinjektion som man behöver i början av veckan. Världens bästa gäng att få jobba med - superintresserade, nyfikna och ambitiösa, och gemensamt har de en sådan underbar positiv inställning till både hästarna och uppgiften. Med de förutsättningarna blir det så himla bra!

Det bästa klimatet för en träning tycker jag är ett där ingen är rädd för att göra fel eller misslyckas. På träning ska man själv våga ändra, peta i saker som gör att känslan kanske riskerar att försvinner för en stund - för att sedan, när detaljen fungerar, komma tillbaka och då vara långt mycket bättre. De som är rädda för att göra fel eller vill visa sig bra för andra, de kör fast. Och hur roligt har man då egentligen? 

Ikväll var dom så bra, allihopa! Hästarna var glada över att få hoppa ute, ryttarna koncentrerade på just de saker som var och en har att jobba med - någon jobbar på att verkligen hitta sina linjer, en annan på att få med sig yttersidan i vändningarna, en tredje på att få sin häst att vänta och slappna av...

Och rätt vad det är så sitter detaljen, det hela faller på plats, och plötsligt bara flyter banan som aldrig förr. Sätter kombination och vattenmatta och relaterade avstånd. 

Finns det någon bättre känsla än att lyckas med något man verkligen jobbat för? Tror inte det, det är som den bästa bubbelpoolen för själen! Näst bäst är att få leda andra dit, till den känslan, att få dem att känna samma glädje i det här som jag ju själv gör. Tänk att man kan ha det som jobb... :)

Att ladda om och upp till tävling idag var en idrottspsykologisk utmaning kan man säga! Jag har sparkat mig själv i rumpan efter bästa förmåga, med ypperligt stöd av fantastiska hipp-tvåan Linn som äntligen är tillbaka på RS efter att ha varit på praktik. Nu har jag allt jag behöver här! Idag var det Stora Ekeby som besöktes, lagom långt med sådär 5 minuters restid. Alldeles lagom för dagen.

På inrådan av Jens hade jag lite annat upplägg för min framridning idag, och han har ju en del rutin så jag följde tipset :) Tog ut Chimeca i god tid innan 120 startade och red igenom honom ordentligt, tills han kändes riktigt fin och lösgjord. Sedan satt jag av, lossade sadelgjorden och hann ta det lite lugnt, Linn ledde honom medan jag gick banan och förberedde mig. Sedan satt jag upp igen och gjorde mig klar för att hoppa fram, med lite mer tryck och fokus på att få honom ärligt framme eftersom resten var klart!

I första klassen var han lite tittig och spänd men jag försökte bara galoppera på, två ner hade vi men det var små rivningar och egentligen var känslan mycket mycket bättre än i jump club förra helgen där han ju var felfri i 120.


Så kan det ju också vara ibland.

Bra utgångsläge inför 130 alltså, som ändå var den klassen vi var där för, den andra tog vi som framhoppning. Målet var fint fort och felfritt och en bra placering. 



130-banan visade sig vara utslagsgivande! Vi hade tyvärr ett ner, kom lite stort in i en kombination på slutet och då hann han inte riktigt få upp tassarna över räcket ut. Hårfint. Men det fanns mycket som var bra i rundan, vårt upplägg för tävlingen kändes 200% rätt och vi kämpade tillsammans där inne! Vattenmattan tog han av bara farten!

Och vi fick pris ändå, för det där räckte till en femteplats! 











Tackar Magnus för lånet av prisutdelningshäst :)

Nu ska er totalt utschasade hippolog göra klart sin sista inlämningsuppgift. Chimeca ska få ta det lite lugnt i början av nästa vecka, sedan går vi all in för att förbereda oss inför Strömsholmstävlingarna.

Grand finale!

Då var yrkesprovet för ridlärare på den högsta nivån genomfört! Två dagars urladdning där vi testats på alla tänkbara sätt - ridning, undervisning, muntliga prov, skriftliga prov, praktiska prov, teoretiska prov. De glada tillropen på facebook tackar jag såklart för, men "lätt" och "inga problem" är liksom inte uttryck som matchar level III. Inte med den kompetensbeskrivningen, inte efter att ha varit med på diverse IGEQ-aktiviteter, den här level III är något. Nog skulle vi sättas på prov som aldrig förr. 

Det visste vi, och det visste jag. Jag var mycket ödmjuk inför uppgiften så att säga. Eller skitnervös, välj själva.

Och jag var banne mig nästan där, ett delmoment får jag göra om, ridlära. Inte för att jag tycker den är dålig - men som sagt - kraven är otroligt höga, och om nivån på exempelvis dressyren enligt beskrivningen är Msv B:5, hoppning mot 130, och teoretiska kunskaperna gärna ligga strax över de praktiska färdigheterna... Ja då förstår ni vilket djup det krävs, och vilken nivå på prov jag gjort.

"Lätt"... Nej, inte det här.

Så, att ro resten i hamn är något jag är stolt över! Läs kompetensbeskrivningen och ni förstår att det ÄR en prestation ändå! 

Så nu kan vi börja känna lukt och smak igen, inte bara för att förkylningen är över faktiskt, och och mest njuta av det som är kvar. I morgon åker Chimeca och jag till grannklubben Stora Ekeby för vår andra start i 130, och igår kväll satt ett gäng hippologer på bryggan vid ån nedanför slottet i solnedgången, åt och hade det bra. Utmattad och fascinerad över vad man faktiskt kan klara av. De riktiga förlorarna, de är dom som är så rädda för att inte lyckas att de inte ens vågar försöka!