Marie Ryman
DEC
24

Lucka 24

Då har gästbloggssviten och julkalendern i bloggen nått sitt slut! Tack alla mina duktiga skribenter och alla ni som läst. Hoppas ni tyckt att den har varit inspirerande med dess berättelser från alla håll och kanter i hästvärlden! 

Alla julkalendrar borde avslutas med en egen Arne Weisse som sprider lite christmas spirit kring sig. Så jag anlitade min mest filosofiske och civila vän Jakob till detta uppdrag.
Ha en fantastisk jul vänner! Mycket lussebullar till alla!

 


Grödby, Sverige:

"Jag är förmodligen den enda i denna fantastiska blogg-julkalender som inte har något att göra med hästar. I ärlighetens namn, jag har aldrig ens suttit på en häst. Knappt ens varit nära. Hästar är muskulösa giganter med ögon som tycks se rakt i ens själ. Jag föredrar cykeln.

Så hur förtjänade jag plats i denna ypperliga luckan? Inte enbart för att snygga till könsfördelningen i den här julkalendern, eller för att jag har mest skägg (alltså egentligen är det delvis därför, Maries anm.). Idag, på självaste julafton, ska ni få en julhälsning från en utomstående, till alla fabulösa hästmänniskor där ute.

Det är svårt att inte imponeras av de berättelser tidigare skribenter delat med sig av, högt som lågt, brett och djupt. Ert driv och den värld ni tillsammans skapar är helt enkelt ”one of a kind”. Höga mål och klara visioner är er vardag, ni är ofta modiga och vågar sikta högt - och inte sällan lyckas ni dessutom. Men ni är också hårda mot er själva i er strävan framåt.

Prestationsinriktningen är ledstjärnan i många ryttares värld. Det är givetvis något som hör sport till, men när din idrott också är din livsstil kan gränsen mellan prestation och jaget suddas ut. Det är vackert, att liksom bli ett med det man älskar. Men det kan också vara farligt, om dina resultat blir ditt värde. Ett rejält misslyckande kan dra en fram till spegeln en sen kväll, där man stirrandes frågar sig själv: Var jag inte mer värd? Det är farligt, och det stämmer inte.

För var du än befinner dig på vägen, överst på prispallen, längst ner i resultatlistan, över höga hinder, i sanden, elev, lärare - du är lika häftig, viktig och värdefull ändå. Kom ihåg att det finns de som inte ens vågar klappa en häst (sådana som jag). Alla de bär något okränkbart, och så också du: värdet av en människa.

Precis som Marie menar att alla hästar förtjänar lika mycket omtanke, oavsett vad de presterat, så försök se på dig själv på samma sätt. Var din egen vän, för du förtjänar det! Det är din rätt, och ingen kan ta den ifrån dig. Som ryttare, och som människa, är ni alla en del av något utöver det vanliga. Lätt är det att glömma bort det, och viktigt att komma ihåg.

Så min julhälsning, och också anledningen att jag fick en plats i luckan, är egentligen en bedjan. Minns ditt eget värde! Och om du vill, när du vill, ta dig hela vägen till den insikten så finns det ytterligare en sak. En liten present eller julklapp, något av det finaste. För när du accepterar det här värdet i dig själv, då kan du plötsligt se det i andra. Från ridskolebarn till landslagsryttare, har alla sin plats. Gymfantaster, gatusopare, ingenjörer, fotbollsspelare, politiker, dagisbarn, vem du än är, vad du än gör, var du än kommer ifrån. Allihopa. God jul!"

Läst 17817 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
23

Rim för hästiga julklappar


Nummerlapp
Den här lilla grejen är ju alltid borta
När man inne på banan ska sporta
Antingen så har snoddarna blivit gamla och gått av
Eller så bara tappar man den i parkeringens lerhav
Men här får du en ny så du slipper känna dig som en dummer
När du nästa vår ska förse din häst med ett nummer 


Mockgrep:
Att samla ihop bajs
är kanske inte så najs
men med den här slipper du åtminstone med fingrarna plocka
när du åt din häst ska mocka


Pannband:
Med schyssta huvudlag kommer poppiga tillbehör
Viktigt är då att veta till vilken del av tränset detta hör
Sätt det inte på nosen, nä där ska ju grimman spännas
Sikta lite högre upp så börjar det brännas
Med denna krona på verket blir hästen snyggast i detta land
Alla vill ju ha ett snyggt, välsittande och pyntat pannband


Schabrak:
Kände direkt att jag fattade tycke
När jag såg detta fyrkantiga tygstycke
Så snyggt att man genom denna enkla handling
Att lägga detta under sadeln skapar tidernas förvandling
Den ger toppsport-look, även till ett vrak
Vem som helst känner sig tjusig i detta schabrak 


"Du fick ingen häst i år heller"-rimmet
Vi vet att du hoppats att det har paketer vore jättestort
Att den kunde hoppa högt och springa fort
Att innehållet hade fyra ben
Massa svans och en mule så len
Meen tyvärr, det blev inte så i år heller
Och det beror såklart inte på att du inte varit snäller
Det är för att mamma är snål
Hoppas du istället vill ta emot det här paketet utan vrål
Mamma tycker förstås ändå att du är bäst
Och lovar att när du är större, DÅ får du en häst

(ANKI NU HAR DU LOVAT)

 

Ridhandskar:
Kalla fingrar är ett minne blott 
Nu när du denna julklapp fått 
Skapar utmärkt grepp med dina tassar
Hoppas verkligen att de passar


Clinic med Kyra på Billdal
När du inspiration vill insupa

och dina ridkunskaper fördjupa
Se och lära hur man ska dressyra
Vad är då bättre än att åka och lyssna på Kyra


Benlindor

Dessa kan du snurra runt hästens ben
så den inte slår sig om den råkar i sken
Men nästa år kommer du önska dig strykkapport till slut
För när man ska tvätta dem blir det världens jobbigaste knut...


Extranummer: Nominerade till årets pryl 2014

Shoe Secure (förebygger tappskor):
Det är som att det i en naturlag stod skrivet
att skon alltid ryker innan en tävling, det är givet
Eller när man för proffstränaren ska finslipa stilen
Ja då har hovis stängt av mobilen
Och det är alltid på den mest blöta och regniga dagen
Som man ska klafsa runt och leta efter skon i hagen
Men med hjälp utav den här färgglada kragen
kan vi förebygga Murphy-lagen




Nevercold – batteridriven värmeväst
Varje gång du en peng får över
Finns det något hästen din behöver
Denna sak är enbart till för dig
Varm och skön, god jul från mig
 

One K Air – hjälm som pumpas till passform
Oavsett om hästen hoppat
Eller om den kanske stoppat
Slipper vi till sjukhuset fara
Om du använder denna skyddande vara
Denna sluter sig perfekt runt ditt intelekts kärna
och går att pumpa mindre för den med liten hjärna
 

High Jump Revolution – anatomiskt träns
När vanligt folk önskar sig iphones och kläder
Då är du mer intresserad av väl tillpassat läder
Anatomi och passform ligger ju i tiden
Och det här är dessutom designat i Sweden
 





TopZop – kam för knoppning
Äro vare gud i höjden
Den här hade jag aldrig klarat att göra i slöjden



Mjuka bommar
Med ett par av dessa långa 
Ja, jag köpte ganska många
Slipper Brunte ont i foten få 
Tänk vad bra han skall må
Själv så slipper jag att kånka 
Jag är trött på att i ridhuset stånka
Men det bästa är att de ligger still
Nu kan du komma fel hur ofta du vill

 




Läst 15093 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
23

Lucka 23: Rim-akuten

Till alla er som sitter på paket innehållande hästsaker till en hästfrälst - tack, vi älskar er högt och kommer så göra minst 364 dagar framöver. Alla vet dock att det finns ett sett att förhöja värdet på klappen minst sju snäpp, genom ett mycket enkelt men ack så trevligt litet tillägg - JULKLAPPSRIM!

I julens stress och panik kan det vara så att idétorkan slår till, men have no fear, Rymans tomtearmé is here! Och vi älskar ordvitsar.

Karin och Matilda, tredjeårsstudenter på hippologen, Strömsholm, har redan börjat värma upp inför dagens uppdrag - att rimma på era paket. Kommentarsfältet står till erat förfogande, där går det ju även fint att vara anonym för den som är av den hemliga sorten. Ikväll vid 20:00 levererar vi julklappsrim till Hippsons läsarkår.

Låt er inspireras:

Träns
Blingbling, pärlor, klinkers och lack
Inhandlat till en fyrbening som inte ens kan säga tack
För högsta status krävs ett huvudlag av klass
Spelar då ingen roll om piloten egentligen är kass

Pilatesboll
Är du rund som ett troll
Med bålstabilitet bortom all kontroll
Här får du en pilatesboll

Underställ
När nätterna är långa,
och kölden sätter in
Behövs ett extra lager
som värmer kroppens skinn
Ull, nylon, silke eller fleece
Här får du något som skyddar mot snö och is

Hjälm
Med den här på knoppen
blir ofrivilliga flygturer toppen
Istället för hjärnskakning och akut
Kan du hoppa upp igen och rida banan till dess slut

Ridbyxor
När det är dags för ridtur i nyputsad sadel
Är det inte poppis med en allt för hal bakdel
Skoning ger stadigt grepp och gör en trygg
Skapar förutsättningar för yttersta säkerhet på hästens rygg

Martingal
Om du vill slippa få hästens huvud i ditt pall
Med tillhörande fegsnöre för att undvika fall
när kusen slår på sin sjuttonde brall
Varsågod, en martingal


Så, vad ni än planerar att lägga under granen - ryktborstar, ridresa till Ungern, shetlandsponnyer, eller en ihopfällbar säng att placera i boxen brevid hästen eftersom "hon ju lika gärna kan sova där också så är inflyttningen fulländad", vi ordnar rimmen! 
På återseende 20:00.
 



Matilda och Karin, medlemmar i rim-panelen. 


Läst 13881 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
22

Lucka 22

Eskilstuna, Sverige:

"I hela mitt liv har jag varit hästtokig (om det nu är så tokigt). Om jag berättar att jag mellan sex och tio års ålder spenderade tiden med grannens ardennerhästar, som fortfarande tjänade brödfödan genom dra  jordbruksmaskiner på åkern, förstår ni att nu höjs medelåldern på denna julkalenders gästbloggare väsentligt.


Ute på landet där jag är född var det långt till närmaste ridskola, så tyvärr har jag inga år som ridskoleunge att nostalgiskt tänka tillbaka på eller dela med mig av upplevelser ifrån. Å andra sidan fick jag mina underbara ponnyår tack vare gamla ridskolerusset Parvel som kom till mig våren efter jag fyllt 10 (att jag på min födelsedag inte uppskattade den porslinshäst som föräldrarna placerat i paketet var tydligt).
 

Tillsammans med bus-russet Parvel försökte jag på egen hand förstå ridkonsten med stöd av ”Ponnyklubben lär dig rida” utgiven av Wahlströms bokförlag. Boken publicerades 1973 och bakom den stod Ella Winblad von Walter som då var ponnysportens ”Grand Old Lady”. Hon inleder med att beskriva hur hon tillsammans med hästar och ungdom upplevt de lyckligaste stunderna under hennes liv. Hon fortsätter med ”Och jag har funnit att ingenting formar karaktären och livsåskådningen så som umgänget med hästar”. Tant Ella ville dela med sig av sina erfarenheter för att ”dagens trevliga ungdom också skulle få glädjen att lära känna hästar och kanske också tävlingsbanornas tjusning”. Det var drygt fyrtio år sedan och inget har förändrats. 


Tioåriga Mia studerade en ung Lussan Nathhorst och ponnyn Popito och försökte härma och förstå. Sammetshjälmen med W-märket delade vi, liksom kärleken till hästen. Det är dock först som vuxen som jag på riktigt fått njuta av dem gemenskap som ridsporten och den unika svenska ridskolan erbjuder. För det är fantastiskt hur vår idrott verkligen är ett livslångt intresse och en idrott för alla. Jag njuter varje dag jag går in i ridskolans stall, där vi alla samsas. Jag som har förmånen att ha ett alldeles eget halvblod som mullrar lite när jag kommer. Alla unga, spralliga ridskoleungar, som lär sig umgås och förstå ponnysar och kompisar med för den delen. Våra ryttare med funktionsnedsättning, som hittat en möjlig fritidssysselsättning, våra unga ledare som växer för varje dag som går, den trygga personalen som vägleder oss alla och så alla föräldrar, som delar sina ungas vardag och som så ofta när ett spirande intresse för detta underbara, fyrfota djur som ger oss så mycket kraft.

 

Jag har inte i närheten av tant Ellas erfarenheter och min bok skulle i jämförelse bli ganska tunn, men mitt hjärta är fullt av samma upplevelser som hon bar på. Jag önskar att varenda unge, ungdom och vuxen ska få kunna uppleva glädjen med att umgås med hästar. För det är det bästa som finns. Så enkelt är det."

Mia Thun arbetar på Svenska Ridsportförbundet i Strömsholm och är även ordförande i Nyby Torshälla Ridklubb där jag ju varit en hel del, parallellt med studier och jobb på RS - totalt 2,5 år. Mia red för mig under nästan hela tiden och under våra pass ringade vi banne mig in själva essensen av att få träna, utvecklas, förstå och ha roligt med sin häst. Den där väl avvägda balansen mellan fullaste allvar och att skratta så tårarna rinner.

Både i sitt yrke och ideellt jobbar hon för att alla, oavsett vem man är och vilka förutsättningar man har, ska få möjlighet att vara en del av ridsporten. För mig är det bland det absolut finaste man kan engagera sig i, det berikar livet för så många.


 


Läst 10642 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
21

Lucka 21

Lund, Sverige:


"Trots att hästarna varit en viktig del av min uppväxt och tonårstid var det flera år sedan jag slutade rida regelbundet, och efter en flytt för studier 62 mil söder om min gamla ridklubb har jag tappat nästan all kontakt med det livet. Av någon anledning fick jag upp en minnesbild av hur jag och en kompis (~ 12 år gamla vid det laget) en iskall vintermorgon står hukade i verktygsrummet loftet och lagar den sista icke borttappade sopkvasten med hjälp av en rostig spik och en gummislägga. 

Det var där någonstans, i den tankegången, jag insåg att det finns något som jag i allra högsta grad har kvar sen den tiden då stallet var mitt liv. Inget fysiskt – det mesta materiella sen stalltiden lämnades kvar hos mamma och pappa när jag flyttade – det var något annat.

Det finns nämligen sådant som inte försvinner, har det visat sig, oavsett hur många mil man flyttat från sina gamla stallhoods, hur många år som gått sedan man satt foten i sina gamla stallkängor.

Saker som präntas in under tiden i stallet som liksom inte går bort hur mycket man än skrubbar.

Så är kommer den, min topp fyra på personlighetdrag jag tog med mig från stallivet, och som jag är relativt övertygad om att alla som levt i symbios med hästar har i större eller mindre utsträckning:

1. Det där med tidsoptimering

Hästmänniskor är kanske inte de som räds av tanken på hårt fysiskt arbete, men vi är ju ändå människor och därmed programmerade efter logiken ”det är ju fruktansvärt onödigt att anstränga sig i onödan”. År av bevis på att dåligt planerande riskerar att leda till att vi måste göra om en fysiskt tung eller omständig uppgift från scratch har lärt oss vikten av att ha ett bra och effektivt tidsupplägg.

Beteendet förfinas (alternativt ordval: spårar ur) såklart med tiden. Efter några år finns tydliga tidsoptimerande mönster att detektera i allt vi gör. Vi vet att vi hinner linda upp exakt en benlinda under tiden som skrubbhinken fylls med hett vatten och vi vet precis hur mycket lös utrustning som kan lastas och bäras på sadeln (att behöva gå de 7,5 metrarna mellan sadelkammaren och boxen fler gånger än absolut nödvändigt vore ju en skam). I vardagen kommer idéer som att dra en disktrasa över bänken innan mjölpåsen är tryggt avlägsnad aldrig på fråga.

Vi vet hur vi radar upp våra vardagliga uppgifter för att spara så mycket tid och energi som möjligt, och vi är ständigt på jakt efter nya lösningar. Sen om det ibland kan vara mer tidskonsumerande att planera hur många flugor man ska hinna smälla exempelvis på vägen upp och ned till tvättstugan än att faktiskt bara springa ned direkt kan diskuteras.

2. Mästermanipuleringen

Människan är ett djur som gillar tanken på kontroll, och anser därför sig själv vara den naturliga ledaren i de flesta situationer. Det är dock inte alltid hästen är helt överens om vår rätt till denna titulering så att få sina närmaste planer ifrågasatta av en häst tillhör vardagen för var person som vistas i ett stall. Det är ju som bekant inte lätt att övertyga en häst som bestämt sig för något, man kan ju inte gärna använda sig av fysisk styrka när ens motargumentatör är en atlet på 600 kilo muskler, så vad gör man?

Det krävs list. Varje stallmänniska vet att det enda hållbara alternativet för att hålla en god, harmonisk relation är att ständigt ligga ett steg före, helst två. Vi ser till att få igenom vår vilja med en sådan förfinad smidighet och diskretion att vår älskling aldrig ens märker att den blivit blåst – visst vore det nog så kul att se dennes snopna min om den gjorde det – men någon måtta får det vara. Det är viktigt att hålla inställningen till fortsatt samarbete obefläckad.

Så om du råkar i en diskussion med en hästmänniska och går därifrån med känslan att du dragit det längsta strået – tänk efter en gång till.

3. Den där lätt inadekvata hanteringen av rädsla:

Slår man på ”rädsla” i godtycklig ecyklopedia får man med all säkerhet upp en förklaring i stil med ”En respons på hot som inducerar en vilja att fly eller gömma sig. Evolutionärt bevarad då den historiskt ökat chansen för överlevnad”.

Hästmänniskan ägnar sig inte åt flykt. (Det tar resterande 50 % av samarbetsduon så bra hand om själv). Ryttarens emotionella ansvar vid pressade situationer ligger på något helt annat, och kanske är det ännu en punkt som skiljer denna typ av människa från övriga populationen; i situationer då andra människor känner ett successivt ökande molande av skräck blir ryttaren fly förbannad.

Rädsla är för oss inget annat än ett snabbt övergångsstadie till ilska, som i sin tur är ett övergångsstadie till det som allmänt kallas för motivation. I en diskussion som provocerar oss blir vi väldigt ambitiösa debattörer, och vid den händelse att vi hamnar på gymmet i irriterat tillstånd får vi skrämda blickar av biffarna i vår omgivning.

Och i situationer där skräckt skulle vara en logisk reaktion – som när man (metaforiskt eller konkret) i full fräs styr mot ett hinder trots att man genom de senaste fem minuternas statistiska underlag är väl medveten om att man antagligen kommer att bli elegant avtippad i dess mitt är det inte rädsla vi känner, det är jäklar anamma.

Antagligen hade vi inte överlevt ett större evolutionärt tryck.



4. … men vi är inte långsinta.

Allt prat om ilska och jäklar anamma till trots – när ryttaren känner att en bra deal arbetats fram ser den ingen anledning att låta dålig stämning ligga i luften. Har teamet överkommit en tröskel är ni redan ett steg på vägen till ert nästa gemensamma mål, och ryttaren är upplärd att hålla blicken på nästa hinder – aldrig det föregående.

Kort sagt har min tid i stallet gjort mig till en manipulativ, orädd maskin som drivs av jävlar anamma, och det finns nog inga sidor hos mig själv som jag är mer glad över.

Skulle jag uppmuntra mina egna framtida barn att börja rida när jag vet att det med tiden kan innebära att min envishet och manipulationsförmåga blir överträffad?

Oja, inget skulle göra mig mera stolt. De skulle ju dessutom kunna laga en sopkvast med en rostig spik och en gummislägga…"



Julia, som nu alltså bytt hästar mot biokemi. Tippar på att hon smackar åt folk som är i vägen i labbet också.


Läst 12690 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
20

Lucka 20

Nynäshamn, Sverige:

"Det är klart att jag alltid velat haft, och alltid kommer att vilja ha en egen häst, men jag är otroligt glad att mamma och pappa aldrig köpte en liten ponny åt mig utan satte mig i ridskola istället. Jag har lärt mig rida massvis med olika hästar och inte bara suttit och trimmat på en och samma.

Så klart att man alltid drömt om att få rida när man ville, göra vad man ville med sin ponny och åka ut på alla tävlingar, men jag kan göra ganska mycket på ridskolehästarna också. De har lärt mig att alltid se något bra i alla hästar, hur dom än är.

Att tävla är något jag alltid velat göra, visa upp och testa allt man lärt sig. Både dressyr, hoppning och fälttävlan! Att rida riktigt stora klasser i hoppning eller fälttävlan har jag alltid drömt om, ända sedan jag var liten och såg Malin Baryard och alla andra på TV. När de hoppade tänkte jag alltid att där ska jag rida en dag! Idag inser jag att det kanske inte riktigt kommer att bli så, men det finns fortfarande i mig på något sätt."

"Vad skulle du ge för råd till andra ridskoleryttare?" 

"Ta alla chanser att få rida alla sorters ponnysar och hästar! Det kommer att lära dig massor som du sedan kommer att kunna ta med dig vidare i ridningen. Men det viktigaste är att aldrig ge upp! Du kan också att lyckas - om du bara vågar tro på det!"




Cajsa Gullström, 13 år, från ridskolan där jag växte upp. Hon gör precis det jag gjorde för tio år sedan, och då lärde jag även henne att rida lätt.


Läst 11725 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
19

Lucka 19

Nora, Sverige:

Lucka nitton är alltså jag, Ida Eriksson, 27 år och dressyrryttare. Jag har just nu tre hästar som jag rider aktivt för tävling, varav endast en är min egen. Jag tycker att jag hunnit med skapligt mycket innan mina fyllda 27. Jobbat som hästskötare, gjort lite obligatorisk tid i Tyskland, utbildat mig (beridare och unghästutbildare), tävlat massor, haft eget företag. Jag är uppvuxen mitt i skogen utanför en liten stad som heter Nora. Jag har alltid haft djur runt mig… ganska många faktiskt. Mitt bland hundar, papegojor, kaniner, hamstrar, marsvin, chinchillor, undulater, höns, får och HÄSTAR fick jag äran att gå från liten tjej till vuxen kvinna. Behöver inte ens berätta att jag var en populär kompis i skolan att följa med hem.
 

Hästarna var dock de som vann mitt hjärta. Eller vann och vann, jag väljer nog att säga erövrade, ockuperade och stal mitt hjärta. Framförallt stal, från alla andra. För hur mycket jag än tycker om eller älskar något/någon annan så måste jag bara kamma manen och spola benen istället för att komma in på kvällen, eller tävla och hålla i träningar istället för att komma på födelsedagskalaset på helgen, såvida dessa två inte går att kombinera under dagen. Visst händer det att jag dyker upp på mina brorsbarns födelsedagskalas i vita ridbyxor och equipe online på telefonen för att se hur placeringen håller i sig och huruvida jag måste återvända till tävlingsplatsen för prisutdelning när tårtan plockas fram.
 

Det här känner väl de flesta igen sig i misstänker jag så jag behöver inte skriva mer om det. Många gånger har jag hoppats på att hitta en kille som fungerar som min hund, då menar jag inte de dagar han sitter utanför ridhuset i fyra timmar och väntar på att jag ska bli klar, för vore det min kille skulle jag bli vansinnig. Nej, jag menar de gångerna han är kvar inne i huset och blir löjligt glad när jag kommer in tillslut, trots att klockan är 22.00 en fredagkväll.
 

Något jag tycker är jobbigt är att vara på fest bland andra ”vanliga” människor. Vid mingel kommer man såklart alltid in på ämnet ”jaha, och vad pysslar du med då?”. Detta är den värsta fråga jag vet. Har personen i fråga ingen anknytning till hästar så är ”jag jobbar med hästar”-svaret så främmande så jag vet att jag kommer behöva komma in på det på dagisnivå för att förklara vad jag gör. ”nej, jag pysslar inte med hoppning utan dressyr, du vet sådär när de böjer på nacken och gör krumelurer” samtidigt som den andre personen anstränger sig till max för att se intresserad ut och försöka ta mitt jobb på allvar och inte döma ut det som en utdragen barndom jag snart växer ifrån. Dessa upplevelser har gjort att jag ofta för in samtalet intensivt redan från början på den andra personen.


Jag kommer nog alltid vara beroende av dessa fyrbenta vänner. Det finns ingen mer tillfredställande känsla eller bättre huvudkudde än efter att man kvällsfodrat och alla hästar tuggar, belåtna, i sina rena torra boxar. När man stänger stallet för kvällen och med ett litet leende och så mycket kärlek går hemåt för att kanske lägga åtminstone en trettiondel av den tid man just lagt på sina hästar på sig själv. Såvida man inte somnar i soffan med en skål fil i knäet, innan man kommit så långt som att borsta sitt eget hår."


Ida och jag gick på Flyinge samtidigt, idag för exakt fyra år sedan hade vi korridors-julbord! Sannolikt iförda ridkläder. Även då.
Foto: Jessica Borón


Läst 11368 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
18

Lucka 18

Ulstrupfeld, Tyskland:
 

"På min fyraårsdag fick jag b-ponnyn Grållan i födelsedagspresent. Eftersom jag kommer från Gotland var hon självklart ett russ. Mamma och pappa hade dessutom lyckats bygga ett stall på gården, utan att jag märkt någonting - ni kan tänka er överraskningen när jag fick min present - en ponny och två boxar! I den andra boxen fick pappas fölsto flytta in, som tidigare hade bott hos farfar.


Hästar har alltid funnits i min familj. Pappa är uppvuxen på ett travhäststuteri och mamma red russ och halvblodshästar under hela sin uppväxt, så det var ganska självklart att ungen skulle ha en egen ponny.


Jag kommer fortfarande ihåg när jag galopperade själv på Grållan första gången, jag var fem elller sex år. Vi hade en väg bakom gården, med gräs i mitten, där jag brukade rida fram och tillbaka. En dag bestämde jag mig för att det var dags, så då gjorde vi det. Sedan fick hon galoppera tio vändor till eftersom det var så roligt... Jag var dock tvungen att rida henne med uppkäk, annars stannade hon och åt gräs, så där plötsligt så att jag ramlade av. Tur att man hade en pappa som hade jobbat med travare.


Med Grållan gjorde jag allt - mitt första ridläger, första hopptävling och terränghoppning när jag var sex år, och min fälttävlansdebut som åttaåring. Vi red hubertusjakter, tävlade i monté (jag kom tvåa!), lekte cowboy och indian, och så red vi till havet och badade. Oftast red jag tillsammans med min kusin, på hennes russ Stampe. Vi gick i samma klass och brukade bestämma att vi skulle leka efter skolan. Då tog man sitt russ, red halva vägen var genom skogen och möttes på mitten, för att sedan rida hem och leka. Ponnyn fick sova över sedan, precis som vi, och sedan red man hem efter skolan dagen därpå.


Några dressyrtävlingar red jag också, fastän Grållan aldrig tog ett enda steg på tygeln. Någonsin. Jag tror inte att det ens hade gått med den korta halsen. Men det gjorde ingenting, för hon var världens snällaste och bästa kompis."

Malin Petersen, chefen själv! Hon har ridit i landslaget sedan 2009 och har ridit samtliga mästerskap sedan dess. Bakom varje framgångsrik ryttare (nåja, nästan) döljer sig en liten ponny som lär sitt barn att envishet och beslutsamhet är A och O om man vill komma någonvart. Från gårdsplan till exempel.


Läst 11877 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
17

Lucka 17

Varberg, Sverige:
 

"Det här blir mitt första (och sannolikt också mitt sista) blogginlägg någonsin. Jag ber er ha förståelse för att det efter tre år på hippologen inte är alldeles lätt att författa en helt ovetenskaplig text utan att behöva fundera på om man svarar på frågeställningen eller har trovärdiga källor som styrker det man vill förmedla.

Jag skulle kunna rabbla upp 100-tals situationer under min tid som hästfantast som har ökat min förståelse för hästen, gjort mig skickligare i sadeln eller som har fått mig att inse hur mycket jag faktiskt har kvar att lära mig. Kanske hade det varit intelligent av mig att lyfta fram en av de situationer jag är stolt över, men samtidigt så är verkligheten sådan att man inte alltid lyckas även om ambitionen är god. Och framförallt så är det viktigt att inte glömma att man lär sig även av sina misstag.
 


Vägen till framgång är inte spikrak, varken som elev eller ridlärare. Detta fick både jag och mina elever (som trots allt var ett gäng ganska rutinerade tjejer) erfara när jag i början av min karriär hade fått uppdraget att hålla lektion i konsten att longera. Jag hade inte varit intelligent nog att på förhand kolla upp vilka ponnyer som var lämpliga att använda till ändamålet så jag tog de minsta och (som jag trodde) snällaste.

Lektionen började med att jag förklarade och demonstrerade hur eleverna skulle göra, så lång gick det bra. Därefter var de elevernas tur att prova. En av ponnyerna sprang snällt runt på volten i rätt gångart, trots att linföraren ännu inte hunnit befästa sin placering, sina kommandon och hanteringen av linan och spöet. Ponny nummer två lade sig ner och rullade så fort jag inte var i närheten.

Den tredje ponnyn hade i sin tur utarbetat en teknik där den vände på sig på ett sätt som gjorde att den hela tiden riktade huvudet in mot linföraren. Linföraren i fråga försökte kliva runt hästen för att kunna driva på den men då snurrade bara ponnyn en bit till. Det hela såg mycket komiskt ut eftersom resultatet blev att ponny snarare longerade eleven än tvärt om. Eleverna slet sitt hår medan de löpte runt på en volt runt ponnyn, samtidigt som föräldrarna låg dubbelvikta av skratt på läktaren.

I slutet av lektionen hade eleverna emellertid med lite coaching fått koll på kommandon, placering, linan och spöet vilket resulterade i att även de påhittiga ponnyerna fogade sig och sprang runt snällt på volten. Sedan dess har jag givetvis varit mer försiktig i mitt val av hästar i liknande situationer. Eleverna fick en väl kämpig start i konsten att longera, men kanske förstod de tydligare än någon av mina elever efter detta meningen med att ha en korrekt placering, att ha en god teknik för hantering av lina och spö och att vara tydlig i sitt ledarskap. Det finns inget ont som inte har något gott med sig."

Lina Karlsson Budde, hippolog och ridlärare på Varbergs Ridklubb. Vi har gjort hur mycket som helst ihop, däribland en kandidatuppsats, det där pepparkaksslottet, samt otaliga kladdkakor. Succé vad vi än tar oss an :)


Läst 11598 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
16

Lucka 16


Stockholm, Sverige:


"Som leg djursjukskötare, c-tränare och ryttare känns det verkligen som om jag har en fot i varje hörn av ridsporten. Ibland kolliderar dessa världar. Hur talar man om för en elev att deras häst inte ser fräsch ut? Hur gör man med en djurägare som pga okunskap rider sin häst på ett felaktigt sätt? När drar man gränsen som ryttare när hästen visar ovilja eller protesterar? Jag är "bara" djursjukskötare och inte veterinär, även däri finns en konflikt. Vem är jag att säga till någon att saker inte känns ok?

Mitt enda svar på detta är att ärlighet varar längst.

Både i mitt yrke, som tränare och ryttare har jag en skyldighet gentemot mina kunder, elever och hästar att vara ärlig. Halta hästar ska inte tränas, okunniga ryttare behöver utbildas och bångstyriga hästar bör alltid veterinärkollas innan andra åtgärder vidtas. Vi måste våga vara mer öppna och ärliga, det är vår skyldighet gentemot hästarna. Jag tycker att det är jätteviktigt att man vågar tala om obekväma saker. Oftast har ryttare eller eleven ingen aning om att hästen inte ser ok ut från marken (känslan från ryggen kan vara en helt annan) eller att sättet ryttaren utför vissa övningar eller rörelser på kan vara rent av skadliga. Med kunskap kommer också ansvar, ett ansvar där jag måste stå på hästarnas sida."

Malgorzata Dziurla, fälttävlansryttare och kollega till vår veterinärbloggare Izabella på Stav-kliniken som ligger norr om min hemby. Vill man läsa mer om hennes vardag, hur hon blev djursjukskötare, så finns en välskriven intervju med henne här.


Läst 10901 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 nästa  sista  



Marie Ryman

Marie Ryman, som jobbar hos fälttävlansproffset Malin Petersen i Tyskland, bloggar om sitt hästliv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng



Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Uppdatering efter gårdagen

Hippologbloggen

Lovely Ladys 2017!

Therese

Gästbloggen: ”En manifestation av kärlek till hästen”

Gästbloggen

Till Husbloggarna