Marie Ryman

Egentligen vet jag inte ens om det finns tussilago i det här landet, men snödroppar och krokusar har lokaliserats, påskliljorna är på väg upp och man kan ana blad här och var med lite god vilja. Men när tävlingsdebuten på terrängbanorna görs, då är väl vintern ändå färdig? Understället hänger dock med en liten stund till och jag erkänner att dunjackan var med i helgen, men, detaljer...

Uppladdningen inför premiären var väldigt pedagogisk för våra unga hästar. Vi inledde säsongen med en terrängtävling, alltså utan dressyr och hoppning, och eftersom tävlingen var på vår hemmaklubb Grossenwiehe har vi kunnat träna samtliga hästar där under veckan. Alla skötte uppgiften utmärkt redan på träningen, och efter att de tränat på Lumühlens bana förra veckan när jag låg i influensa, så kändes det som att de tyckte att det var tryggt och skönt att vara "hemma" igen. Väl förberedda alltså. Maria Gretzer var här tidigare i veckan för hoppträning där jag red Crocker - så även jag var i trim!

 

Dagen innan gick de flesta ett lättare pass hemma på terrängbanan, utan att hoppa men för att avdramatisera miljön lite och känna att koncentrationen fanns där. Nicki som är den hetare typen fick däremot travhoppa ett par små stockar, men kändes väldigt cool och i fin form.



Klockan 6 på lördagsmorgonen rullade vi iväg med de första transporterna, lastbil och ytterligare en trailer anlände senare - vi hade 10 hästar med oss till tävlingen. Och resultatet blev bra, alla hoppade felfritt, de flesta var placerade, och det blev en trevlig erfarenhet för dem. Bra byggd bana väl anpassad för unga hästar, som ju lär sig av att få göra rätt. Det är så man bygger man självförtroende!

Själva tävlingen rullade på snabbt och effektivt, som barn av 90-talet känns det fascinerande att man kan överleva utan Equipe online på en tävlingsplats, men med fasta starttider för klasserna och en whiteboardtavla på framridningen där startnumren ströks över vartefter galopperat över startlinjen så fungerade det med. 




Anne broddar Ballerina. Det var sandjord genom hela banan, som man ser på bilden men med gräs på - extremt regntåligt och utmärkt fäste, så vilken brodd som helst fungerade egentligen - men vi valde en liten.






Dagens bästa av mina tre hästar var 5-åriga Nicki som galopperade sig till 8,4 poäng i terränghästprov A vilket gav en andraplacering i hennes debut. I terränghästprov, geländepferde, bedöms hästens kvaliteter som fälttävlanshäst, hoppförmåga, galoppförmåga, ridbarhet etc.

Det gäller det förstås att som ryttare presentera hästen så bra som möjligt, hjälpa dem till bra distanser för att kunna visa fina språng, och hålla ett jämnt och relativt högt tempo för att kunna visa galoppförmågan, men givetvis utan att rytmen går förlorad. 






Earl Grey gjorde även han sitt livs första start, 0,1 poäng från placering, här på väg upp ur vattnet. Ed är en lite försiktigare typ av häst, men gjorde sin första runda klart godkänt. Lite mer galopp till nästa gång - då hinns det dessutom inte med att titta så mycket.








Vårt lilla fullblod No Deal gick en lätt stilklass med mig och var fjärdeplacerad, han visste vad som gällde och lade i precis rätt växel från start och gjorde en väldigt jämn och fin runda. Härlig känsla när de kan sitt jobb! 

Nästa tävling är i Lumühlen om 1,5 vecka, där finns både en klass för hel fälttävlan och möjlighet att bara rida geländepferde också. Jag är anmäld till båda men vilken häst man rider i vilken anmäls dagen innan, så vi avvaktar tills det är dags helt enkelt. Smidigt tycker jag. Nu är vi äntligen igång på allvar!


(Uppdatering - och så nu när jag 06:46 drog upp rullgardinen är det snöglopp, sviken av naturen ännu en gång. Malin åker på tvåstjärnig fälttävlan idag, letar vi fram isbrodden nu...?)

 


Läst 31814 ggr Kommentarer Kommentera

Det är snart fem år sedan jag påbörjade mina studier vid SLU och vägen mot att bli hippolog och ridlärare. Det är för mig det absolut roligaste jobbet jag kan tänka mig, även om jag just nu lägger energi på egen kompetensutveckling genom en tids utlandsvistelse. Det är väl investerad tid det med, men då det är ansökningstider till skolor ska jag förklara mitt yrkesval för er. Det där brinnande intresset för undervisning och utbildning är mångbottnat, men kan bantas ner till två väsentliga beståndsdelar:


1. Jag tycker verkligen om hästar. 
Hästintresset har funnits så länge jag kan minnas och är idag en så stor del av mig själv att jag har svårt att se vem jag skulle vara och vad jag skulle göra utan dem. Det är fantastiskt roligt att rida, och det finns ett stort egenvärde i själva vardagen med hästar för mig. Att sakta få lägga detta jättepussel, att ständigt söka efter nya bitar i hur vi kan arbeta med dem - i böcker, hos tränare, hos proffsryttare, genom att iaktta ryttare från läktarplats på tävling, clinics, framridningar. Och jag nördar loss inom olika områden i omgångar - ibland är det foder, ibland hasleden, ibland ventilation, ibland olika tygelfattningar. Det tar aldrig slut. Inte nyfikenheten heller.


2. Jag gillar verkligen att jobba med människor. 

Och de jag får jobba med i yrket som ridlärare, de gillar också hästar. Att få leda andra fram på vägen jag själv uppskattar så mycket, det ger liksom dubbel glädje. Eftersom min egen utveckling fortskrider samtidigt, blir således också en allt bättre lärare.  


Som ridlärare är ansvaret stort, men det är hästarna som ger belöningen. Det är tydligt när de är nöjda. Jag har hört att hästen sades var de unga adelsmännens viktigaste lärare förr i tiden, eftersom de aldrig behandlade dessa annorlunda på grund av deras status och efternamn. Hästar bryr sig inte om sådant. Det gör det hela än mer intressant.

Den dolda agendan i att jobba med hästar och undervisning är nämligen att hästar plockar fram bra sidor hos människor - i strävan att bli en skicklig ryttare måste du lära dig lyssna, lyhört ta in responsen ditt agerande har gett, och aktsamt anpassa ditt bemötande efter vilken individ du har att göra med. Du måste ödmjukt ta emot gamla kunskaper, och acceptera att det är en lång väg att gå. Varje gång vi skyller ifrån oss våra brister har vi förlorat - du kommunicerar nämligen med en varelse som alltid ger ärliga svar, och aldrig kommer bedöma dig utifrån din bakgrund eller utseende, utan enbart utifrån dina handlingar. 

Tänk efter - var hittar vi något som ens är i närheten av detta utanför hästvärlden?

Den här andan är grunden för ett lyckat samarbete mellan häst och ryttare, och den finns i botten av all dressyr. Detta kläs sedan på med kunskaper kring ridkonst och hästhantering, rakriktning och foderstatsberäkning, öppna och hovbeslag, kunskap om hästens beteende och om säkerhetstänk, och så utbildas hästmänniskor som för det här arvet vidare. Sport som konst. Som får uppleva samma glädje, göra samma resa, och som blir framtidens hästsverige.
 

Det kan man ha som jobb.

 



Sista ansökan till hippologen är 15 april, info om programmet och andra ridlärarutbildningar finns här.


Läst 30261 ggr Kommentarer Kommentera

Om bloggen har känts lite död under veckan är det inget mot hur undertecknads verklighet har varit. Lördagen spenderades med huvudvärken från helvetet, kände livet återvända framåt kvällen och hann hoppa lite terräng på söndagen innan en otrevlig frossa smyga sig på under eftermiddagen och det var tydligen läge att få sin dos influensa och så sjuk kommer jag inte ens ihåg när jag var senast. Så när jag på torsdagen kröp ut ur huset påpekade nyanlända praktikant-My att det verkligen inte var någon skillnad mellan färgen på mitt ansikte och mitt hår. Eftersom jag och Matilda råkade lämna i hårfärgen lite länge när vi skulle försöka oss på en DYI på utväxten så säger väl det en del. Jätteblekt. 

Idag började det hela kännas okej igen, men att åka till Lumühlen och terrängträna med en fysisk status likvärdig en nykläckt fågelunge kändes inte som en optimal början. Så det var till att hålla sig på hemmaplan idag, medan åtta hästar åkte på träning. Egentligen är jag inte ens bitter, bara jag slipper ligga ner och kan äta något annat än yoghurt så är allt okej. 

Innan jag gick in i dvala fångades våra fina hästar på bilder från vardagen, nu är terrängdebuten inom en knapp vecka och i stort är de i fin form och redo att ta sig an året. Så för min del får det här täcka hela årets sjuka för nu, nu börjar det roliga...

 


Crocker och ett svenskt hinder, det tyska skymtar bakom. Rätt ska vara rätt.
 



No Deal tränar smalhinder och hoppar mig ur bild.
Smidigt att göra av tunnor, "flaggorna" är staketstolpar i plast som trycks ner i underlaget.



Earl Grey, 6 år, gör sin premiär nästa helg.




Ida från BYS i Skara vinkade vi sorgset av idag efter att hon fullgjort sin åtta veckors LIA-period här. Hon har varit så uppskattad på alla sätt och vis och vi kommer sakna henne mycket!




Sofie från Strömsholms ridsportgymnasium har snart klarat av tre veckors praktik här och sköter uppgiften galant. Och det är SÅ roligt att möta elever från det här hållet också, även om hon har ett år kvar i skolan känns det redan proffsigt, noggrannt men effektivt, och väl förberett för verkligheten. 

Appropå utbildning så är dags att söka till hippologprogrammet nu, Lisa tar ju superduktigt hand om frågor och funderingar i sin hippologblogg, och jag filar på ett inlägg från mitt perspektiv om fördelarna med utbildning och vad det gett mig.

Nu är det sovdags, vi hörs!


Läst 27837 ggr Kommentarer Kommentera

Det fanns perioder under min studenttid då frågan om hur Betty mådde ställdes innan frågan hur jag mådde när jag ringde hem. Det är inte klokt hur mycket kärlek den hästen har fått av familjen Ryman, och nu börjar den där prioriteringsordningen komma tillbaka. Av goda skäl, visserligen. 
 

Hon är nu 293 dagar in i dräktigheten, nästan 10 månader. Hon äter för två, odlar man för två, och när jag och Matilda åkte för att klappa på bäbismagen var hon noggrann med att även gosa för två. Knytet där inne börjar närma sig storleken på en schäfer, 30-40 kg. De sista vaccineringarna görs nu, mot stelkramp och hästinfluensa, och så här långt ser allt ut som det ska. Vi såg till att hennes nygamla matte och husse med crew fick fika för två när vi ändå var inne på det temat, och hälsade på hennes tre syskon som även dem finns på gården. Den minsta är snart ett år men jag bedömer att han ändå går in i bagageluckan. Alltid bra med en back up-plan.


I övrigt skiner solen som aldrig förr här också, vi har kört skytteltrafik till terrängbanan i Grossenwiehe för att ladda upp inför terrängdebuten i slutet av månaden. De nyanlända unghästarna har gjort sina första pass där galant, inkluderat "min" nya lilla häst - med betoning på lilla - 157 cm trakhener, söt som socker. Har man korta ben får man röra dem snabbt resonerar hon, och jag tror hon blir väldigt rolig att jobba med. Hon gillar verkligen det här. I morgon är det dags igen, då ska jag se till att hon fastnar på bild också, lilla Nicki. 
 

Beställer en så där positiv och levnadsglad häst från storken tack - men även om hästar är individer, så tror jag man med lite finess kan locka fram den sidan hos så gott som alla hästar. Fälttävlanshästen har en väldigt omväxlande tillvaro, och varierad träning gynnar inte bara hållbarheten - det är stimulerande för huvudet också. Till och med Chico, som annars inte visar så mycket känslor utåt, bockar så han piper på väg till terrängbanan. I skritt. Men det är trevligt med vårkänslor i lite lagom dos, och hästar som gillar sitt jobb!


Så, lilla schäfer, om nu alla ben pekar åt rätt håll och dina föräldrars gener har mixat sig tillfredsställande, så har du ett rackarns roligt liv att se fram emot. 











Om inte, så säljer vi den som gosedjur - det kan väl inte komma ut något annat än gulligt ur den här? Som sagt, alltid bra med en back up-plan...

 


Läst 29330 ggr Kommentarer Kommentera

Vissa veckor sticker ut ur mängden, och vecka 9 2015 var definitivt något utöver det vanliga. Det är alltså den gångna veckan, för den del av befolkningen som lever i datum och inte i veckonummer. Jag flög till London från Hamburg sådär okristligt tidigt måndag morgon, möttes av strålande engelsk sol samt min kompis Hanna som tagit sig dit från Arlanda. Första civila semesterresan på precis två år. Jag tycker verkligen, verkligen om min hästiga tillvaro, vilket också innebär att det där musikintresset som konstant bubblar inuti mig får ständigt stå tillbaka. Känslan när Spotify vid varje årsslut presenterar ens statistik, inkluderat antal lyssnade minuter, kan dock liknas vid när Anna Skipper ställer upp veckans matintag på bordet i det där programmet... "SÅ PASS ALLTSÅ"
 

Men under fyra fantastiska dagar, varav tre soliga, så stillades suget äntligen! Efter att bland annat att ha sett ett flertal av världens största artister på UK:s allra finaste gala, så tog jag med mig en skön walking-on-sunshine-känsla tillbaka till Tyskland. Redo att ta mig an vårens utmaningar! Även om jag tittade åt fel håll vid övergångsstället på Hamburgs flygplats på torsdagkvällen och så.

 



Hemma har utvecklingen gått som förväntat efter mitt förra inlägg om att stallet är fullt - nu har det byggts ut med två boxar till, och en ny femåring landade således på mitt bord. Blir spännande att testa. Fredagen var hoppdag och förberedelse för lördagens tävlingsdebut - båda kändes riktigt bra, och i lördags körde jag mot Süderlügum. Dags att inleda denna tyska tävlingskarriär.

Inför tävling kommer lite musik väl till pass - oslagbart redskap för att försätta sig själv i rätt stämning! På träning behöver hjärnan vara påkopplad och analyserande, men på tävling måste det hela ske på känsla. Det gäller helt enkelt att hitta rätt flow och sätta sig i en sinnesstämning där fokuset ligger här och nu, utan negativa känslor som stör. Jag vill känna mig beslutsam, bestämd, och ha någon sorts känsla av att jag inte ens KAN förlora. Då blir det som allra bäst. Om känslan inte infinner sig av sig själv så åker hörlurarna i medan kavaj och stövlar krånglas på. Royal Blood hjälpte till den här gången. Hur laddar ni upp?
 

Mitt ute i obyggden hoppade Chico en A, ca 110, med ett nerslag men flera fina språng och i stort en positiv känsla. Att första starten för året kan vara lite spänd är ju inget ovanligt. Markarbetet börjar ge resultat, han blir allt smidigare, rakare och mer genomsläpplig, vilket ger en helt annan känsla i sprången. Det blir allt bättre för varje vecka, och med det extra trycket och energin han får av att vara på tävling, så känns det verkligen att jobbet börjar löna sig.





Crocker, 175 cm, som bitvis har lite egna idéer om vad man kan hitta på i mellan hindrena, han hade mycker att tänka på i sin första 120-klass med solkatter och väl pyntade hinder. Men även han har blivit starkare och smidigare under vintern - och med det börjar också försiktigheten komma. Även om han inte var snabb nog för att få pris, så var han inte i en bom på hela banan. 


Efter att ha fått se sig för i första klassen så satte jag mer galopp i honom till andra rundan, en M med hinder upp till 130, och stilbedömning - och där var han både felfri och placerad! Hans första rosett i M, hårt arbete lönar sig och jag är så nöjd med honom. En härlig början på tävlingssäsongen, det var så roligt att vara på banan igen.

Om några veckor ska de tävla dressyr båda två, plus No Deal - fast då tror jag att jag måste ladda med något som är lite mer åt panflöjtshållet, annars går det väl alldeles för fort på diagonalerna...



Läst 20495 ggr Kommentarer Kommentera

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.