NAF Träningsakademin - Vikten att lära av andra

Hej allihopa!

Som jag skrev i förra inlägget har jag nu haft min första mentala träning med Johanna Lassnack. Det var väldigt intressant och givande och jag har nu ett par övningar jag arbetar med dagligen. Mer om vad vi pratade om under träningen kommer i en artikel på Hippson!

 

Jag var även på plats i Friends arena under söndagen och tittade på ponnyküren och finalen av Lövsta Top 10 dressage. Det var väldigt roligt och inspirerande! Jag har alltid tyckt om att se på när andra rider eftersom det alltid finns något man kan lära sig! Det spelar ingen roll om man sitter på läktaren på hemmaplan eller om man tittar på Jessica von Bredow-Werndl som vinner küren på 88,8%, det finns alltid något man kan inspireras av. Något jag speciellt reflekterade över när jag satt på läktaren var hur pass mycket ryttarna utbildar sina hästar, även när de är inne på banan. De berömmer och kräver ingenting som de vet är utanför hästens förmåga. Allt för att hästen ska få en bra upplevelse och ett bra självförtroende för att utvecklas vidare. Vid ritter då ekipaget samlat på sig ett antal misstag tycker jag att man kan se hur ryttarna lägger ner kraven lite och snarare bygger på erfarenhetsbanken och förtroendet häst och ryttare emellan. Något annat som inspirerade mig var hur väl ryttarna med sitsen kunde hjälpa sina hästar. Hur de sitter för att störa så lite som möjligt och kunna inverka på allra bästa sätt så att hästen kan arbeta så bra som möjligt.

 

Det är alltid lika roligt att komma hem på eftermiddagen och rida själv när man är full av ny inspiration efter en förmiddag på Friends arena. Den dagen hade jag planerat in ett dressyrpass och fokuserade då mycket på min egen ridning. Hur kan jag som ryttare hjälpa min häst på bästa sätt? Vad kan jag göra för att stärka vårt samspel ytterligare? Jag jobbade då en del med övningen ”kvadraten” från senaste träningen med Mads (https://www.hippson.se/blogs/naf/var-andra-traning-for-mads-hendeliowitz.htm). De många övergångarna red jag samtidigt som jag fokuserade mycket på min egen sits. Jag kände då att jag verkligen fick honom mellan hand och skänkel samt hur han mer och mer lyssnade på mina vikthjälper. Vi båda var väldigt nöjda och glada efter det passet! Att se på dressyr i toppklass är perfekt inspiration under vinterträningen!

 

Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara på plats när Mads red Lövsta Future Challenge för unga hästar men det var väldigt kul att det gick så bra! Grattis till andra platsen Mads!

 

Nu fortsätter vi träna på, både på banan och mentalt! Ha en så trevlig vecka och så hörs vi snart igen!

 

Ida Pelander


Ida Pelander

Ida Pelander



Läst 7758 ggr



Fler inlägg

Hejsan!

I helgen var jag och Cree iväg på vår första tävling för året i Åstorp där vi hoppade två klasser. På framhoppningen till första klassen lyckades hon tappa en sko men som tur va fick vi tag på en hovslagare på plats som kunde sätta på den igen, vilket var väldigt tacksamt. Vi hade en lyckad tävlingsdag där vi fick med oss en felfri runda i 130cm. Det kändes jättebra att starta året på bästa sätt men framförallt känna att all träning i vinter gett resultat. Jag kände att jag fick till min ridning genom att våga galoppera i svängarna för att få framåtlägen till hinderna. Cree var med mig på mina signaler och hoppade väl. Jag kände av mer nervositet denna tävlingen än förra vilket jag tror beror på att det var ett tag sedan sist jag tävlade. Jag tycker det är lättare att hantera nervositeten när jag är mer i mitten av tävlingssäsongen då man är mer i det. Det jag gjorde för att det skulle bli bättre var att försöka jobba med nervositeten istället för mot den, vilket Johanna Lassnack lärt mig. Jag tänker att nervositeten är som en person som sitter på min axel, så när den väljer att komma så berättar jag för den vad det är vi ska göra och hur vi ska göra det. Det gör att jag får kontroll på situationen och över nervositeten vilket lugnar mina tankar.

Nu under vintern har jag fokuserat mycket på markarbetet med Cree. Vi har övat mycket bommar och småhinder för att få till detaljer, exempelvis att hon ska gå runt innerskänkeln i hörnen och inte snedda som hon gärna gör, särskilt i höger varv. Denna träningen har lett till att hon blivit mycket starkare i sidorna vilket i sin tur har lett till att högerbytena blivit mycket bättre. Detta har tidigare varit en av hennes svagheter då de blivit mycket korsgalopp. Detta händer inte alls lika ofta längre vilket underlättar mycket för att hitta rytmen och se avstånd. Det jag vill komma fram till är hur stor del markarbetet har för att få till detaljer som jag tycker behövs för att klara av klurigheterna som kommer när hinderna blir större och banorna mer tekniska. Jag och Cree har under denna månaden som det varit tävlingsvila gjort tre träningar med markarbete (bommar) och endast en träning där vi hoppat mer bana, ändå kunde vi igår gå in och hoppa en felfri 130cm. Oftast är det inte höjden på hinderna man behöver träna på utan detaljerna för att kunna ta sig fram till hinderna på bästa sätt. När man klarar det spelar det egentligen ingen roll om hindret är 90cm eller 130cm. Jag vill även tillägga att jag och Cree har hur mycket som helst kvar att jobba på och det är lång väg kvar fram till perfektion. Jag är väldigt glad för min tränare Maja Bogren som hjälper mig framåt i utvecklingen och ser vad det är jag och Cree behöver jobba på. I dagsläget jobbar vi på min position, jag ska våga sträcka på mig och få bättre kontroll på min överkropp för att kunna vara så stilla som möjligt. Med Cree så är det som tidigare sagt att få henne mer med mig i hörnen där hon ska gå runt min skänkel och inte mot den. Jag tycker att det är kul att ha något att jobba med, särskilt nu när motivationen är låg under vinterhalvåret med kylan och mörkret. 

I helgen är planen att åka ner och träna för Irma igen vilket jag ser fram emot jättemycket. Jag hoppas hon ska se en utveckling på oss som ekipage sedan sist och att vi ska fortsätta jobba med det vi jobbat på tidigare. Nu har jag använt GastrAid från NAF i några veckor och har bara positivt att säga. Hennes avföring är bättre i konsistensen, även när vi är ute och åker håller den sig bra vilket jag inte upplevt innan. Då hon är en lättstressad häst känns det väldigt bra att kunna hjälpa henne att få en lugn mage genom GastriAid.

Jag hoppas ni uppskattade inlägget!

Almida Ericsson. 


Läst 1814 ggr Kommentarer Kommentera

Hej på er!

 

Nu var det ett tag sedan jag hade mitt första möte med Johanna Lassnack. På dessa nästan två månader har jag hunnit tillämpa och utvärdera mycket av det vi pratade om. Dessutom har jag och Johanna kontakt via SMS varje vecka för att prata om hur det går och hur jag ska tänka framöver. Jag tänkte här dela med mig lite av vad jag har märkt för skillnader på mig själv på den mentala biten under den senaste tiden.

 

 

Under vårt första samtal fick jag med mig flera viktiga verktyg. De handlade främst om fokus, hantering av nervositet och motgångar samt att hitta ett inre lugn. Övningarna jag fick med mig i samband med det samtalet är övningar jag använder mig av dagligen. Om vi tar fokus som exempel, känner jag att jag har blivit mycket mer medveten om vad det är som tar mitt fokus. För mig kan det till exempel vara publik på läktaren eller att det är väldigt rörigt i ridhuset. Det jag har med mig från det är att hela tiden ge mig själv en konkret uppgift, exempelvis tempoväxlingar i trav med ett bestämt antal steg. Den uppgiften lägger jag fullt fokus på och jag märker då hur jag ”glömmer bort” det som är omkring mig samtidigt som det fortfarande går bra att navigera mellan alla andra som befinner sig i ridhuset. En annan övning jag ofta gör till vardags, t.ex. påväg till skolan, är att fästa blicken på ett specifikt föremål långt fram och gå mot det utan att lägga något fokus alls på det som händer runtomkring. Precis som i ridhuset så går jag inte in i folk, utan det går bra att hålla fokus på något och samtidigt navigera.

 

 

Ett tankesätt jag använder mig av när jag tappar fokus eftersom det sitter folk på läktaren är att tänka på hur stor insikt de personerna egentligen har i mitt upplägg och mina mål. Oftast kommer jag fram till att de inte alls vet vad jag tränar och fokuserar på just nu. Jag och Johanna delade de människor jag kan möta i tre cirklar. Den innersta cirkeln är de i mitt team, som har insikt i det jag jobbar med och mina mål, exempelvis mina föräldrar, tränare och Johanna. Cirkeln utanför det utgörs av nära bekanta men som kanske inte har någon insikt i sporten. Den yttersta cirkeln utgörs av ytligare bekanta som kanske har insikt i sporten men inte i det jag jobbar med. Vad gäller personer som står på läktaren har jag kommit fram till att de ofta befinner sig i den yttersta cirkeln. Mer av övningarna vi jobbade med finns i den här artikeln på Hippson.se: https://www.hippson.se/artikelarkivet/traningsakademin/pizzaslice-inre-cirkeln-och-hitta-fokus.htm.

 

 

Att jag och Johanna hörs av på SMS en gång i veckan ger mig möjlighet att reflektera över och inte heller glömma bort den mentala biten. Det är något jag upplever verkligen hjälper mig samt bidrar till personlig utveckling. Jag skriver till henne om upplevelser och/eller reflektioner från veckan som gått och hur jag har tänkt då. Jag får sedan feedback från Johanna med nya vinklar eller tankesätt jag kan bemöta problem jag stöter på. Det är något jag känner hjälper mig att utvecklas i rätt riktning. Ett tips från mig är att ta en stund varje vecka att reflektera över hur man presterar mentalt, även om man inte skickar det till någon. De reflektioner jag gör, gör mig medveten om vad jag behöver förbättra.

 

 

Nu är jag precis hemkommen från stallet efter att ha klippt Haldor. Nu är vi redo inför vårens äventyr!

 

Ida Pelander


Ida Pelander

Ida Pelander



Läst 3367 ggr Kommentarer Kommentera

Hej! Idag tänkte jag skriva om min resa från att jag började rida till idag.

Min mamma har ridit och tävlat hela sitt liv men sålde sin häst när hon blev gravid med mig. Som tur va hade hon under min uppväxt kompisar som hade hästar och på så sätt introducerades jag in i hästvärlden. När vi hälsade på mormor och morfar som bor precis vid ett stall, där mamma en gång i tiden blev hästtjej, lånade vi alltid en häst jag kunde rida. Det var verkligen höjdpunkten på dagen. Min bästavän Ella har också alltid haft hästar så när vi va och hälsade på var vi två hopklistrade i stallet och pysslade och busade med hennes minishettis Poppe. 2011 började jag rida en ponny vid namn Märta en gång i veckan. Jag, 9 år var en liten myra på henne som var en maxad D-ponny. Som tur va var hon väldigt snäll. I början när jag endast kunde skritta kom jag ihåg att vi åkte till stallet både på förmiddagen och eftermiddagen så att jag kunde rida henne två gånger om dagen. Även om de bara blev en kort skrittrunda så ville jag verkligen ta vara på dagen jag hade hand om Märta. Efter ett tag lärde jag mig även trava och galoppera. I början fick mamma longera henne när jag skulle galoppera för att jag skulle lära mig hålla balansen i hennes stora galopp. Jag kommer tydligt ihåg första gången jag kunde galoppera hela långsidan av ridhuset själv och hur stolt jag var över mig själv. 

Efter ett tag började jag rida på ridskola vid sidan av att ta hand om Märta. Jag red i en hoppgrupp då jag var väl övertygad om att det var hoppning jag ville rikta in mig på. Min första favorithäst på ridskolan blev Mac, han var väldigt sur i hanteringen men trygg att rida. Det bästa med att rida på ridskola är helt klart att man får prova på att rida många olika slags hästar vilket utvecklar ens ridning. Jag var med på varje clear round som klubben hade och blev klubbmästare ett år vilket var väldigt stort för mig på den tiden. Jag har faktiskt fortfarande kvar det schabraket jag fick när jag blev klubbmästare, så minnena finns kvar!

2014 hade mitt tjat på egen ponny blivit för stort så i augusti fick jag hem min drömponny Jazz. Världens sötaste fux welsh som älskade godis och va bäst på att charma folk i sin omgivning. Han var 12 år när vi köpte honom och skulle bli en läromästare till mig. Ingen häst kommer ge mig så många vinster och rosetter som han gav mig. Jazz lärde mig allt jag kunde önska mig och vi hade så roligt tillsammans, precis som de ska vara. Även om det var tårar av hopplöshet vissa dagar så har jag bara kvar bra minnen med honom. Han satte en väldigt bra grund i min ridning vilket jag är tacksam för idag. Det värsta med ponnytiden är att den inte kan vara för evigt. 2017 fick vi inse att jag hade blivit för lång och vår resa var slut. Det är det absolut tuffaste jag någonsin gjort, att säga hej då till min bästis. Som tur va har han hamnat i bra händer efter oss och fortsatt vara den prins han är. 

Efter Jazz var tanken att köpa en D-ponny men så blev det inte. Istället fick jag hem Lucky, min första storhäst som var endast 6 år. Lucky var speciell på sitt sätt, hans specialitet var att korsa benen i stallgången så man trodde han skulle ramla. Denna hästen gav mig verkligen självförtroende, jag tror inte han vet hur man vägrar. Styrde man på ett hinder så hoppade han oavsett omständigheter. Vi tävlade upp till och med 115cm tillsammans. När det blev högre hinder blev han för svår för mig att rida. Han tände till då han tyckte att det var så kul vilket gjorde att jag inte riktigt hängde med då jag var så liten på honom. Min tränare fick tävla honom några starter då vi visste att han verkligen hade kapaciteten och tillsammans tävlade de 130cm där han verkligen fick glänsa. Detta gjorde att vi tog beslutet att vi inte var den perfekta matchen för varandra och sålde honom 2020. Jag träffar honom på tävlingar lite då och då när han är iväg och tävlar med sin nya ryttare vilket verkligen blev en bra match vilket jag är så glad över. Ibland måste man våga inse att man inte är menade för varandra vilket är tufft, men jag ångrar inte en ända sekund med honom.

 

I november 2020 fick jag hem min nuvarande stjärna Cree, hon var då 5 år. Så nära jag kommit Cree har jag aldrig kommit en häst innan. Vi har verkligen blivit ett team och kan varandra innan och utan. Hon gör allt för mig och jag gör allt för henne. Men det tog ett tag att lära känna varandra. Första månaderna var svåra, jag visste inte vilka knappar jag skulle trycka på vilket är svårt med känsliga hästar, särskilt med Cree som lätt stressar upp sig. Detta året blir hon 8 år och vi båda har mognat mycket sedan jag fick hem henne. Vi började på 90cm 2020 och detta året har vi som mål att rida 135cm. Jag hoppas vi får många år tillsammans då jag känner att detta är min perfect match. 

Hoppas ni tyckte det var kul att läsa om min resa med hästarna. Jag är tacksam för allt de gett mig i min ridning. 

Almida Ericsson

 


Almida Eriksson

Almida Eriksson



Läst 4381 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för NAF Träningsakademin »



Här hittar du alla våra husbloggare

Om NAF Träningsakademin
Följ dressyrryttaren Ida Pelander och hoppryttaren Almida Erikssons utveckling i denna blogg.

Till bloggen

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.