Deja och Patrik utstrålade harmoni inne på banan.
  
När de tre första lagryttarna för Sverige har varit inne på OS-banan i Rio har de svenska fansen bara kunnat sitta och njuta – samtliga har levererat. För Hippson berättar Patrik Kittel att han gärna hade velat ha lite högre procent, men Dejas prestation är han väldigt nöjd med.
  
Text: Annelie Lundkvist
Foto: Tomas Holcbecher
  
– Hon var väldigt duktig, det känns jätteskönt att få till en bra ritt för laget. Deja kändes harmonisk och mjuk, men jag är lite besviken på piafferna, säger ryttaren.
  
Hade hoppats på något mer
För honom och Deja har förutsättningarna inför starten varit väldigt bra. Vädret är perfekt för tävling och tack vare att han har sin ständiga följeslagare, hästskötaren Marie Johansson, vid sin sida vet Patrik att Deja kommer väl förberedd till arenan.
– Detta är Maries och mitt tredje OS, hon har varit med från början. Det känns väldigt tryggt och hon känner mig så väl, berömmer han sin kollega.
Väl inne på banan var det dock närmare 76 procent Kittel hade önskat sig. Så de 74,586 procenten han fick var något sämre.
– Men jag vet att morgondagens GP Special är där vi gör som bäst ifrån oss. Och dagens ridkänsla är viktig inför fortsättningen, så jag är väldigt nöjd.
  
Fokus på både elever och sig själv
Utöver sin egen prestation är Patrik en tränare som vill sina elever väl. Han är med dem hela vägen – bokstavligt talat. Kittel följer frun Lyndal Oatley och eleven Mads Hendeliowitz med vakande och stöttande ögon, både på framridningen och utanför tävlingsbanan.
Känner du att du hinner med dig själv?
– Absolut! Jag får nästan mer energi av att få stötta mina elever som gör så bra ifrån sig. När det sedan är dags för min egen start har jag fullt fokus på den.
Hur är framridningsmöjligheterna, visst måste ni byta banor?
– Det stämmer, man får vara 40 minuter på en bana. För mig är det dock en fördel. Eftersom jag bara rider fram Deja i 40 minuter behöver jag inte byta.


Tänk att få sitta där uppe och njuta av de här fina slutorna...
  
Ska heja på Tinne
När Patrik springer i väg för att byta om får han en stund för sig själv efter träffen med media. Sedan är det dags för honom att komma tillbaka till banan och stötta Tinne Vilhelmson Silfvén och Don Auriello. Därefter läggs fokus om till fredagens Grand Prix Special.
– Där ska vi göra bra ifrån oss, och hoppas även att Sverige som lag kommer fortsätta att leverera.
Hur känns en start som denna för laget?
– Superkul! Vi blir väldigt taggade lagryttare om jag säger så, avslutar han.

Resultat, pågående klass

Flotta Deja!
  

Galopprogrammet var stabilt.
  

Glad och lättad ryttare.
 
Fotnot: Efter att alla tredjeryttare har ridit ligger Juliette Ramel 12:a, Patrik Kittel 14:e och Mads Hendelowitz på 20:e plats. Laget är femma just nu, sex nationer går till lagfinal. Tinne går ut sist för Sverige klockan 20.15 svensk tid.

Kristian von Krusenstierna gav Biggles en puss efter ritten.
  
Söndag red Kristian von Krusenstierna sin sista start på Biggles 1015 – efter framträdandet i världscupen fick ekipaget stående ovationer av publiken. Vilket rörde hela teamet kring hästen till tårar.

Text: Annelie Lundkvist
Foto: Annelie Lundkvist och Anki Yngve
  
Som den tävlingsmänniska Kristian är blev han besviken över domarsiffrorna, han tyckte att de var värda lite mer. Men samtidigt var detta sekundärt, känslorna till Biggles – att få pussa honom på mulen och krama om hästskötaren Karin och hustrun Linda var det som verkligen betydde något denna dag.
  
Känslosamt direkt efter ritten
När FEI-veterinären hade gjort den obligatoriska bettkontrollen direkt efter start hoppade Kristian av och torkade tårarna. Även hästskötaren Karin blinkade ordentligt i ett försök att hålla gråten inne, men när chefen kom för att ge henne en kram gick det inte längre.
– Det är väldigt skönt att sista starten gick så bra, jag har knappt kunnat prata om att det är hans sista tävling, berättar hon för Hippson när vi promenerar med Biggles.

Kom till stallet nästan samtidigt
Karin utsågs till Årets hästskötare på Ryttargalan i onsdags och har arbetat hos Kristian i drygt fem år, nästan lika länge som Biggles har varit en del av teamet.
– Han kom till stallet 20 dagar efter att jag hade börjat, för alla dessa år sedan. Biggles är den arbetskamrat jag kommer att sakna mest, säger Karin med tårar i ögonen.
Direkt när Biggles hade fått skritta av var det dags att promenera ner till stallet, där det serverades morötter i stora mängder och där många kramar delades ut.
  

Hingsten visade att han fortfarande kan!

Karin tävlingsfilmar ekipaget för sista gången.
  
Planerna är ännu inte klara
Att publiken gav stående ovationer, och överöste ekipaget med applåder, blev för Kristian en perfekt avslutning på en lång karriär tillsammans. När han fick Biggles till sitt stall visste han att Briar-sonen skulle kunna hjälpa honom med hans egen svaghet.
– Jag var dålig på piaff och passage när jag tog över honom från Jan Brink. Biggles har hjälpt mig väldigt mycket i karriären, säger ryttaren.
Kristian berättar att Biggles kommer att bo kvar i stallet på Ågesta ridskola ett tag till, några beslut om vart han ska ta vägen sedan har ännu inte tagits. Kanske flyttar han hem till sin uppfödare och ägare, familjen Lundberg Persson, för att gå i pension. Men Kristian vet samtidigt att Biggles inte är en häst som kommer att trivas med att bara gå i en hage hela dagarna.
– Det kan bli så att han får flytta till en yngre ryttare som han kan hjälpa i de lättare klasserna.
  
Fortfarande fräsch och motiverad
Beslutet om framtiden kommer inte att stressas fram, men en sak är säker. Kristian ville sluta när Biggles fortfarande var på topp.
– Jag har lyckats hålla honom motiverad för den högsta nivån i fem år, nu vill jag sluta medan han fortfarande tycker att det är roligt och är fräsch i kroppen, avslutar han.
  

Puss och kram direkt efter ritten.

Kristian applåderar sin fina häst...

... och de får stående ovationer av publiken.

Tack för allt, fina Biggles!

Lorenzos hästshow bygger på ett unikt samspel mellan hästar och människa.
I de natursköna omgivningarna i Camargue i södra Frankrike lever och tränar han med sina hästar. Lorenzo lever mitt ibland dem i ett litet hus omgärdat av en rad boxar med konstant öppna dörrar. Hästarna går ut och in som de vill och Lorenzo är alltid närvarande.
Under tävlingarna i Friends Arena har hästartisten gjort ett antal framträdanden. Upplev ett av dem i bildspelet ovan!
  
Läs mer om Lorenzo på SIHS:s sajt
  
Foto: Anki Yngve

  
I söndagens världscup valde Axel Olin att ta in reservhästen Wittstein 2, för att ersätta avlidne Filur. Ett beslut han tog tillsammans med sitt team och med stöd av de andra kuskarna. Vi träffade honom efter tävlingen.
  
Text och foto: Annelie Lundkvist
  
Vid presskonferensen är Axel tystlåten och ser stundtals ut att bli berörd av stunden. I hans tankar finns fortfarande fredagens händelse, där Filur föll ihop efter målgång.
– Jag valde att köra för att hedra "Fille" och för att visa publiken att man måste gå vidare. Hur jobbigt det än är, säger Axel efter att den internationella presskåren har lämnat rummet.
  
Har fått stort stöd i stallet 
När olyckan var framme i helgen fick han genast stöd på plats av veterinärer, funktionärer, de andra kuskarnas hästskötare och förstås av kuskarna själva. Direkt efter olyckan visste Axels motståndare i världscupen att det handlade om en sak, att komma upp i vagnen igen och att inte låta sorgen ta över.
– Samtliga kuskar kom fram och frågade om jag ville låna någon av deras reservhästar till söndagens tävling, berättar Olin.
Han säger att han inte skulle ha varit kvar på tävlingen utan stödet från sitt team. Under fredagen såg han inte publikens hyllning med lamporna, men han fick den återberättad för sig i efterhand. När det var dags för dagens prisutdelning fick Axel dock se hyllningen med egna ögon.
– Jag fick bita mig i tungan när vi skrittade in på banan och såg alla lampor, säger han om publikens tribut.

   

Publikens hyllning under söndagskvällen.