Rio-kollen - Roger-Yves Bost: ”Jag visste inte att jag red för guld”

Hippsons OS-bevakning

Här samlar vi all vår bevakning från OS i Rio 2016. Det blir nyheter, intervjuer, bildspel och mycket mer.


AUG
17

Roger-Yves Bost: ”Jag visste inte att jag red för guld”


Samlade medaljörer på podiet i Rio. Foto: Jenny Abrahamsson
   
Det är ett gäng glada ryttare som möter pressen efter prisutdelningen i Rio. Men det var inte tydligt för alla ryttare i det franska laget att en guldmedalj höll på att säkras – ”Bosty” blev glatt överraskad.
  
Text: Annelie Lundkvist/Jenny Abrahamsson
  
Franska laget har minst sagt haft en tuff vecka, som började med att Simon Delestres Ryan skadade sig i boxen inte långt efter ankomst till Rio. Kort därefter drabbades Penelope Leprevosts häst Flora de Mariposa av en mildare kolik och fick snabbt hjälp av det veterinära teamet på plats. Drygt 60 liter vätska fick man i hästen, som stod över lördagens träningshoppning. Väl i söndagens första klass snubblade hon efter ett hinder, Penelope föll handlöst i backen.
– Vi hade en tuff start på veckan, men jag tror att det fick oss att kämpa ännu mer. Vi trodde verkligen inte att vi skulle kunna ta medalj då, framför allt inte guld, säger Kevin Staut.
Han lägger till att han är stolt över att vara fransk, ryttare och guldmedaljör.
  


Fransk guldglädje! Foto: Tomas Holcbecher
  
Fokuserade på hästen – utan press
En av Frankrikes mest rutinerade ryttare och guldmedaljören från EM i Herning 2013, Roger-Yves Bost, får frågan om han kände press på sig när han red in på banan. En felfri ritt kunde ju säkra medaljen redan efter tre lagryttare.
– Nej, jag kände ingen press, för jag visste inte hur vi låg till. Jag red in på banan och gjorde mitt jobb, sen kom de och berättade för mig att medaljen var säkrad, förklarar han.
Kevin Staut flikar in att ingen hann springa till "Bosty" och berätta att medaljchansen fanns, innan han travade in på banan.
– Jag fokuserade på min häst och min ridning, inte på hur vi låg till i laget, konstaterar Bost.
  


Tyskarna kämpade sig till en bronsmedalj. Foto: Tomas Holcbecher
  
Tyskland kände däremot press
Det var dock inte alla ryttare som red utan press. När Ludger Beerbaum travade in på banan med Casello visste han att en rivning inte var aktuell, inte heller ett tidsfel.
– Men det går inte att tänka på det när man rider. Man får fokusera på sin prestation i stället, förklarar han.
Att de gick in i klassen med lagguld i sikte, och sedan fick hoppa om bronset, var självklart lite av en berg- och dalbana. Men Ludger påpekar att så var det för många ryttare.
– För sporten vill vi ha en berg- och dalbana, det är bättre för publiken. Vi behöver fyra ryttare i varje lag och tycker inte att det i framtiden ska ändras till tre, avslutar han.
För Meredith Michaels-Beerbaum har det verkligen varit en tävling hon sent kommer att glömma. Hon åkte till OS som reserv, togs in i laget i sista stund när Marcus Ehnings häst skadade sig och fick uppleva härliga rundor på sina fina skimmel.
– Fibonnaci har hoppat otroligt och nedslaget på sista hindret i första rundan var en stor besvikelse. Jag förväntade mig inte det och hade nog lite för stort självförtroende. Det har varit en fantastisk laginsats i dag.
  


Två OS-debutanter hjälpte till att fixa silver för USA.
 
Foto: Tomas Holcbecher
  
Team USA fick klara sig med tre ryttare
Inför lagfinalen fick silverlaget klara sig utan en av sina viktigaste lagryttare. Elizabeth ”Beezie” Madden fick stryka sin Cortes ’C’ efter att han skadat sig i tisdagens hoppning.
– Vi hade inte riktigt något val, Beezie är vårt ankare. Vi kände att vi hade ett bra lag, bra hästar och banan passade oss. Vi och våra hästar gjorde så gott vi kunde, det är nyckeln, säger McLain Ward.
För Lucy Davis och hennes Barron blev det en härlig debut i OS-sammanhang.
– Det är något riktigt speciellt att få vara med i ett lag som detta. Och även om det också är Kents första OS var det en cool upplevelse för mig att få gå in efter honom, samt innan dessa rutinerade ryttare, säger hon.

Resultat


Läst 10619 ggr


Fler inlägg

NOV
30

Kristians och teamets tårar efter Biggles sista start



Kristian von Krusenstierna gav Biggles en puss efter ritten.
  
Söndag red Kristian von Krusenstierna sin sista start på Biggles 1015 – efter framträdandet i världscupen fick ekipaget stående ovationer av publiken. Vilket rörde hela teamet kring hästen till tårar.

Text: Annelie Lundkvist
Foto: Annelie Lundkvist och Anki Yngve
  
Som den tävlingsmänniska Kristian är blev han besviken över domarsiffrorna, han tyckte att de var värda lite mer. Men samtidigt var detta sekundärt, känslorna till Biggles – att få pussa honom på mulen och krama om hästskötaren Karin och hustrun Linda var det som verkligen betydde något denna dag.
  
Känslosamt direkt efter ritten
När FEI-veterinären hade gjort den obligatoriska bettkontrollen direkt efter start hoppade Kristian av och torkade tårarna. Även hästskötaren Karin blinkade ordentligt i ett försök att hålla gråten inne, men när chefen kom för att ge henne en kram gick det inte längre.
– Det är väldigt skönt att sista starten gick så bra, jag har knappt kunnat prata om att det är hans sista tävling, berättar hon för Hippson när vi promenerar med Biggles.

Kom till stallet nästan samtidigt
Karin utsågs till Årets hästskötare på Ryttargalan i onsdags och har arbetat hos Kristian i drygt fem år, nästan lika länge som Biggles har varit en del av teamet.
– Han kom till stallet 20 dagar efter att jag hade börjat, för alla dessa år sedan. Biggles är den arbetskamrat jag kommer att sakna mest, säger Karin med tårar i ögonen.
Direkt när Biggles hade fått skritta av var det dags att promenera ner till stallet, där det serverades morötter i stora mängder och där många kramar delades ut.
  

Hingsten visade att han fortfarande kan!


Karin tävlingsfilmar ekipaget för sista gången.
  
Planerna är ännu inte klara
Att publiken gav stående ovationer, och överöste ekipaget med applåder, blev för Kristian en perfekt avslutning på en lång karriär tillsammans. När han fick Biggles till sitt stall visste han att Briar-sonen skulle kunna hjälpa honom med hans egen svaghet.
– Jag var dålig på piaff och passage när jag tog över honom från Jan Brink. Biggles har hjälpt mig väldigt mycket i karriären, säger ryttaren.
Kristian berättar att Biggles kommer att bo kvar i stallet på Ågesta ridskola ett tag till, några beslut om vart han ska ta vägen sedan har ännu inte tagits. Kanske flyttar han hem till sin uppfödare och ägare, familjen Lundberg Persson, för att gå i pension. Men Kristian vet samtidigt att Biggles inte är en häst som kommer att trivas med att bara gå i en hage hela dagarna.
– Det kan bli så att han får flytta till en yngre ryttare som han kan hjälpa i de lättare klasserna.
  
Fortfarande fräsch och motiverad
Beslutet om framtiden kommer inte att stressas fram, men en sak är säker. Kristian ville sluta när Biggles fortfarande var på topp.
– Jag har lyckats hålla honom motiverad för den högsta nivån i fem år, nu vill jag sluta medan han fortfarande tycker att det är roligt och är fräsch i kroppen, avslutar han.
  

Puss och kram direkt efter ritten.


Kristian applåderar sin fina häst...


... och de får stående ovationer av publiken.


Tack för allt, fina Biggles!


Läst 44258 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
30

Bildspel: Balans + kommunikation = Lorenzo


Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Lorenzos hästshow bygger på ett unikt samspel mellan hästar och människa.
I de natursköna omgivningarna i Camargue i södra Frankrike lever och tränar han med sina hästar. Lorenzo lever mitt ibland dem i ett litet hus omgärdat av en rad boxar med konstant öppna dörrar. Hästarna går ut och in som de vill och Lorenzo är alltid närvarande.
Under tävlingarna i Friends Arena har hästartisten gjort ett antal framträdanden. Upplev ett av dem i bildspelet ovan!
  
Läs mer om Lorenzo på SIHS:s sajt
  
Foto: Anki Yngve


Läst 47244 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
29

Publiken hyllade Filur under prisutdelningen



  
I söndagens världscup valde Axel Olin att ta in reservhästen Wittstein 2, för att ersätta avlidne Filur. Ett beslut han tog tillsammans med sitt team och med stöd av de andra kuskarna. Vi träffade honom efter tävlingen.
  
Text och foto: Annelie Lundkvist
  
Vid presskonferensen är Axel tystlåten och ser stundtals ut att bli berörd av stunden. I hans tankar finns fortfarande fredagens händelse, där Filur föll ihop efter målgång.
– Jag valde att köra för att hedra "Fille" och för att visa publiken att man måste gå vidare. Hur jobbigt det än är, säger Axel efter att den internationella presskåren har lämnat rummet.
  
Har fått stort stöd i stallet 
När olyckan var framme i helgen fick han genast stöd på plats av veterinärer, funktionärer, de andra kuskarnas hästskötare och förstås av kuskarna själva. Direkt efter olyckan visste Axels motståndare i världscupen att det handlade om en sak, att komma upp i vagnen igen och att inte låta sorgen ta över.
– Samtliga kuskar kom fram och frågade om jag ville låna någon av deras reservhästar till söndagens tävling, berättar Olin.
Han säger att han inte skulle ha varit kvar på tävlingen utan stödet från sitt team. Under fredagen såg han inte publikens hyllning med lamporna, men han fick den återberättad för sig i efterhand. När det var dags för dagens prisutdelning fick Axel dock se hyllningen med egna ögon.
– Jag fick bita mig i tungan när vi skrittade in på banan och såg alla lampor, säger han om publikens tribut.

   

Publikens hyllning under söndagskvällen.


Läst 67556 ggr Kommentarer Kommentera






Annelies senaste