Samlade medaljörer på podiet i Rio. Foto: Jenny Abrahamsson
   
Det är ett gäng glada ryttare som möter pressen efter prisutdelningen i Rio. Men det var inte tydligt för alla ryttare i det franska laget att en guldmedalj höll på att säkras – ”Bosty” blev glatt överraskad.
  
Text: Annelie Lundkvist/Jenny Abrahamsson
  
Franska laget har minst sagt haft en tuff vecka, som började med att Simon Delestres Ryan skadade sig i boxen inte långt efter ankomst till Rio. Kort därefter drabbades Penelope Leprevosts häst Flora de Mariposa av en mildare kolik och fick snabbt hjälp av det veterinära teamet på plats. Drygt 60 liter vätska fick man i hästen, som stod över lördagens träningshoppning. Väl i söndagens första klass snubblade hon efter ett hinder, Penelope föll handlöst i backen.
– Vi hade en tuff start på veckan, men jag tror att det fick oss att kämpa ännu mer. Vi trodde verkligen inte att vi skulle kunna ta medalj då, framför allt inte guld, säger Kevin Staut.
Han lägger till att han är stolt över att vara fransk, ryttare och guldmedaljör.
  

Fransk guldglädje! Foto: Tomas Holcbecher
  
Fokuserade på hästen – utan press
En av Frankrikes mest rutinerade ryttare och guldmedaljören från EM i Herning 2013, Roger-Yves Bost, får frågan om han kände press på sig när han red in på banan. En felfri ritt kunde ju säkra medaljen redan efter tre lagryttare.
– Nej, jag kände ingen press, för jag visste inte hur vi låg till. Jag red in på banan och gjorde mitt jobb, sen kom de och berättade för mig att medaljen var säkrad, förklarar han.
Kevin Staut flikar in att ingen hann springa till "Bosty" och berätta att medaljchansen fanns, innan han travade in på banan.
– Jag fokuserade på min häst och min ridning, inte på hur vi låg till i laget, konstaterar Bost.
  

Tyskarna kämpade sig till en bronsmedalj. Foto: Tomas Holcbecher
  
Tyskland kände däremot press
Det var dock inte alla ryttare som red utan press. När Ludger Beerbaum travade in på banan med Casello visste han att en rivning inte var aktuell, inte heller ett tidsfel.
– Men det går inte att tänka på det när man rider. Man får fokusera på sin prestation i stället, förklarar han.
Att de gick in i klassen med lagguld i sikte, och sedan fick hoppa om bronset, var självklart lite av en berg- och dalbana. Men Ludger påpekar att så var det för många ryttare.
– För sporten vill vi ha en berg- och dalbana, det är bättre för publiken. Vi behöver fyra ryttare i varje lag och tycker inte att det i framtiden ska ändras till tre, avslutar han.
För Meredith Michaels-Beerbaum har det verkligen varit en tävling hon sent kommer att glömma. Hon åkte till OS som reserv, togs in i laget i sista stund när Marcus Ehnings häst skadade sig och fick uppleva härliga rundor på sina fina skimmel.
– Fibonnaci har hoppat otroligt och nedslaget på sista hindret i första rundan var en stor besvikelse. Jag förväntade mig inte det och hade nog lite för stort självförtroende. Det har varit en fantastisk laginsats i dag.
  

Två OS-debutanter hjälpte till att fixa silver för USA. 
Foto: Tomas Holcbecher
  
Team USA fick klara sig med tre ryttare
Inför lagfinalen fick silverlaget klara sig utan en av sina viktigaste lagryttare. Elizabeth ”Beezie” Madden fick stryka sin Cortes ’C’ efter att han skadat sig i tisdagens hoppning.
– Vi hade inte riktigt något val, Beezie är vårt ankare. Vi kände att vi hade ett bra lag, bra hästar och banan passade oss. Vi och våra hästar gjorde så gott vi kunde, det är nyckeln, säger McLain Ward.
För Lucy Davis och hennes Barron blev det en härlig debut i OS-sammanhang.
– Det är något riktigt speciellt att få vara med i ett lag som detta. Och även om det också är Kents första OS var det en cool upplevelse för mig att få gå in efter honom, samt innan dessa rutinerade ryttare, säger hon.

Resultat

Minna Telde är tillbaka i rampljuset efter en längre tävlingspaus. Men snart blir det uppehåll igen, den rutinerade ryttaren väntar sitt andra barn. För en kvinnlig ryttare på högsta nivå gäller det att planera in barnafödandet mellan mästerskapen.

Text & foto: Ida Röök

Vi har inte sett så mycket av Minna Telde och hennes svarta hingst Santana på sistone. Efter VM gick topphästen in i väggen, det tog lång tid för honom att komma tillbaka igen.
– Han var jättetrött. Vanligtvis är han en häst med mycket motor och "go", men då såg han ut som en gammal valack i hagen. Han orkade ingenting och det tog tid att få honom att hitta gnistan igen, säger Minna.

Fick en lång paus
Santana fick helt ledigt, han gick i hagen och skrittades bara ut i skogen. Först när han kändes redo satte Minna igång att träna honom igen.
– Det har inte varit något fel på honom rent medicinskt, men han vara bara platt. Helt slut. Jag fick vänta ut honom tills han ville börja jobba igen.
VM var den senaste tävlingen de gjorde tillsammans, innan världscupen i Friends Arena nu i helgen (där ekipaget slutade trea).
– Men jag älskar ju det här. Att tävla är det bästa jag vet, säger Minna.
Snart väntar dock paus igen, inte för Santana dock. Minna väntar barn och under tiden hon tar ett uppehåll hålls hästarna igång av tränaren och kollegan Cecilia Kristoffersen och hennes man Einar Kristoffersen.
– Graviditeten är planerad och jag är fantastikt glad för att det fungerade att planera in den nu, att det gick som jag ville, säger Minna.

Rider så länge kroppen vill
Planen är nämligen att Minna Telde ska vara tillbaka i sadeln i god tid inför Falsterbo nästa år, barnet i magen väntas komma i april.
– Man måste ha en plan och jag vill rida Falsterbo för att sedan kunna vara med på EM som går i augusti nästa år. Anledningen till att jag ville ha barn nu är för att jag inte vill vara gravid över OS i Rio. Och så vill jag heller inte att Ruben, som är tre och ett halvt, blir för gammal så att det blir för långt mellan syskonen, säger Minna.
Hon rider så länge kroppen vill.
– Jag mår jättebra, mycket bättre än jag gjorde när jag väntade Ruben. Men det är kroppen som bestämmer, jag äventyrar ingenting utan låter den tala. Eftersom jag har ett så bra upplägg med Cilla och Einar behöver jag inte känna någon press heller. Jag kör på så länge det går, säger hon.
   

Missade ni Minnas häftiga julkür – som hade premiär i Friends Arena? Se den här!

Fem ryttare ställde upp i söndagens sista hoppklass - Malin Baryard Invitational. En hoppning där Malin, vid sidan av sig själv, även bjudit in tre ryttare plus lät publiken rösta in den fjärde.

Peder Fredricson, som blev inröstad av publiken, lovade att rida så snabbt han kunde - och det gjorde han. En bom föll tyvärr för honom och H&M Sibon, så Peder slutade på tredje plats.

Malin Baryard Johnsson red sin Corporal VDL, en häst som verkligen är en fröjd för publiken att titta på. Hans språng är spektakulära, men kanske stannar han lite för länge i luften? Tyvärr blev det tidsfel, utöver felen för en rivning i varje fas.

John Whitaker hade inte tur i klassen, det såg ut som att han höll på att riva ett hinder med foten i första omgången. I fas två åkte det hindret ner, men då på grund av Lord of Arabias hov, inte ryttarens fot i alla fall.

Det stod alltså mellan herrarna Jur Vrieling och Roger Yves Bost, två snabba ryttare som inte släpper en seger frivilligt. Resultatlistan vittnar om att de gav allt de hade, det skilde endast några hundradelar.
Roger Yves Bost som tävlade för första gången i Sverige 1977 – då på ponny-EM – red kaxigt, snävt och målmedvetet. Han kanske inte rider snyggast, men oj så effektivt han kämpar med sin häst över varje hinder.

För segern belönades han med en Volkswagen Tiguan och ritningar till ett arkitektritat hus, något som faktiskt kan komma till användning inom en snar framtid.
– Min dotter ska gifta sig i sommar, efter det kommer familjen att bli större så hon behöver ett hus, sa Roger.
Vad tycker du om klassen, Bosty?
– Vilken stämning och publik! Jag trodde inte att jag skulle vinna, men tänkte att jag får göra mitt bästa.

Även banbyggare Peter Lundström var nöjd med dagens klass, och ännu mer med veckans samtliga banor.
– Med en så bra arena blir det bättre resultat och trevligare ridning, eftersom utrymme finns. Och vad jag har hört så har ryttarna varit nöjda.
– Vi ska vara väldigt glada över att vi har en så fantasisk banbyggare som Peter i Sverige, han bygger riktigt bra banor, inflikade Malin.

Resultat

Janelle Larsson åker hem med dubbla rosetter efter söndagens tävling. Hon kom på andraplats i kvalet och vann finalen, som reds framför fullsatta läktare.

C-ponnyn Sabrina Fair såg ut att gilla fart och fläkt lika mycket som sin ryttare. Det var ingen tvekan om att de satsade allt i omhoppningen.


Sabina Fair och Janelle i kvalklassen.

På andra plats kom skicklige Tom Svitzer med Snow Flake, endast en sekund efter segraren Janelle.

Tom Svitzer och Snow Flake.
 
Resultat