Nu har hon genomfört sitt sjunde OS – med den äran.
  
Att Tinne Vilhelmson Silfvén precis avslutat sitt sjunde OS är inget hon själv har reflekterat över när Hippson pratar med henne. I stället grämer hon sig över missen i travökningen, men gläds åt sin fina häst.
  
Text: Annelie Lundkvist
Foto: Tomas Holcbecher
  
Det är varmt i Rio de Janeiro i dag, flera gånger måste ryttarna torka svetten ur pannan och hästarna kyls av direkt efter avslutad ritt. För Antons del har värmen dock inte påverkat, han är van vid varmare breddgrader.
– Där tror jag verkligen att våra vintrar i Florida har hjälpt oss. Det ska vara runt 35 grader i dag har jag hört, vad det är just nu vet jag inte.
Men trots värmen och de långa tävlingsdagarna tycker Tinne att Anton känns lika pigg och alert som vanligt.
– Det är en av hans storheter, att han är en sådan fokuserad och samarbetsvillig häst. Det krävs i programmet där alla svårigheter kommer så himla fort, förklarar hon.
  

Don Auriello lyssnar uppmärksamt på Tinne.
  
Gör sitt bästa OS
Redan nu står det klart att detta blir Tinnes bästa OS rent placeringsmässigt. Hon ligger i skrivande stund på en femteplats och kan som sämst hamna åtta. I London 2012 kom hon på elfte plats. Men hon grämer sig otroligt över missen i den ökade traven.
– Plötsligt slog han över i galopp, jag vet inte varför och kände inte att det var på gång. Det var väldigt synd.
Peppar det inför framtiden, att bli bättre?
– Det gör verkligen det. Man vill alltid bli bättre, annars skulle man inte hålla på, och man känner alltid att man hade velat komma före någon i resultatlistan. Det ingår.
Vad är det som gör küren extra rolig?
– Just när man har en sån kür som jag har, med fantastisk musik som passar hästen, är det en fröjd att rida varje steg.
Redan i morgon, tisdag, åker de svenska dressyrryttarna och hästarna hem. För Antons del blir det en lugnare period efter flygresan, med härliga skogsturer hemma på Lövsta stuteri utanför Stockholm.

En guldmedalj utdelad i stallet
På Facebook har vi sett när laget och hästskötarna får guldmedaljer, något som har fått många likes i sociala medier.
Vad var det för en prisutdelning?
– Det var Kyra som delade ut medaljer till oss. Om man övar på att ta emot guldmedaljer kan det nämligen bli verklighet, säger hon. För oss var det en härlig stund eftersom vi har haft så roligt som lag här i Rio, avslutar Tinne.
  
Se "prisutdelningen" här:
 

Inne på banan kan inget störa Anton.


Sträcker på sig rejält i den ökade traven.


Tinne på väg in – med "Lussan", Bo Jenå och Jonas Tornell i "kiss and cry".

Årets upplaga av Stjärnornas hoppning kändes faktiskt riktigt kontrollerad och välavvägd, bortsett från några pulshöjare. Till exempel när Ola Selmén bestämde sig för att den där buggtävlingen han vann på gymnasiet inte skulle vara den enda tävling han vunnit i sitt liv.
- Jag gav full macka för att jag skulle vinna, men i nästa sekund kändes det som att jag bankade på hos Sankte Per, förklarade Ola på presskonferensen efter klassen.

  
Även om Ola kände att han såg döden i vitögat för en sekund så är det ändå imponerande vilka stjärnor vi har, vilket mod och framför allt - vilken balans de besitter!
Visst, Sara Varga var också så rädd att hon nästan började gråta innan klassen startade och Magdalena Graaf utbrast "Jag tror jag kissade på mig nu" direkt efter sin ritt, men alla genomförde sina ritter och uppnådde målet.
De hade pubilkens fulla stöd och hela arenan hejade på när musiken dånade ut ur högtalarna under ritterna.
  
Han kom, han sågs och han segrade, så skulle man kunna beskriva Rickard Olssons runda tillsammans med den otroligt rutinerade valacken Clinton.
- Det är ju läskigt att gå ut först, vi har umgåtts här hela dagen och har gjort varandra nervösa. Och så ska man starta först, berättar en lättad Rickard på presskonferensen.
Men han kommer i alla fall ihåg något från sin ritt inne på banan - det gör nämligen inte Zara Larsson som kom på andra plats med D-ponnyn Rasmus.
- Jag kommer inte ihåg någonting, man bara åkte med och sen var det slut, konstaterade hon.
  
Den mest förvånade av dem alla är vinnaren av stilhoppningen, Nicke Borg.
- Jag har trott att folk driver med mig när de har sagt att jag har talang, erkänner han.
Sissela Benn var frustrerad på presskonferensen, hon ville att hela tävlingen skulle gå en vända till.
- Jag tyckte att det gick bra, men det är störigt att jag inte vann. Kan inte alla sitta kvar på sina platser så att jag får rida igen?, undrade hon.
Nästan alla stjärnor räcker upp handen när Hippson frågar om de kommer fortsätta rida efter detta. De konstaterar att man lätt blir hästbiten, då finns det ingen väg tillbaka.
  
Vinnarhästen Clinton kommer nu att få njuta av sin pension hemma på Fornboda Gård utanför Stockholm. Han har ställt upp för Rickard under två år, även om han inte går i högre gångart än trav hemma på träningen.
- Han gillar inte att träna med mig, det är onödigt för på tävling är det mycket roligare. Då galopperar han, säger en nöjd Rickard, som lovar att åka och hälsa på Clinton vid jul med morötter - precis som han gjorde förra året. 

Missa inte bildspelet högst upp i inlägget!

Text & foto: Annelie Lundkvist 

Skärmdump från SVT.

Åh, vad roligt, det blev två svenska världscupsegrar när Globen tackades av! Tomas Eriksson vann fyrspannskörningen med slutresultatet 237,56 - vilket ger honom tio världscuppoäng.

Här ser du ett långt inslag från SVT om vinsten:

Här intervjuar SVT Tomas om tävlingen:

  
Helgens mest framgångsrika svenska ryttare är utan tvekan Peder Fredricson, som ni säkert har hört i rapporteringarna härifrån Ericsson Globe. Men vad ingen hör och väldigt få ser är hur Peder fokuserar innan sin tävlingsstart.
  
Det är en av fördelarna med att jag får vara bakom kulisserna på de stora tävlingarna, jag kan se och lära. Visste ni att Peder är en av de ryttare som tillbringar längst tid inne på banan vid bangången? Han stegar upp avstånd, skriver ner antal galoppsprång på sin lapp och går banan en vända till.

  
För ett år sedan frågade jag Lisen Bratt Fredricson om vad det är för lapp Peder har i fickan. Hon förklarade att han skriver anteckningar om avstånd och eventuella vägar för omhoppningen. Jag trodde då att lappen var en engångsföreteelse, men i helgen ser jag samma mönster.

  
Lisen gav mig en gång i tiden rådet att komma väl förberedd, då blir nervositeten mindre och fokuseringen lättare. Peder har i helgen motiverat mig till att bli ännu mer förberedd inför tävlingsstarten, jag hoppas att jag via detta inlägg kan motivera er till samma sak.

Ta er tid att stanna till, memorera banan med stängda ögon, se er själva rida bra och felfritt.

  
Missa inte bildspelet med Peder innan tävlingsstarten!

Här kan du läsa om Peders framgångar inne på banan.
 
Text & foto: Annelie Lundkvist