Det skulle bara vara ett snabbt stopp vid sommarbetet.

På måndagsmorgonen åkte Filippa Mogensen och dottern Ida Mogensen för att kontrollera vattnet hos de fyra ridskolehästar som gick på bete utanför Skånes Fagerhult. Därefter skulle de vidare och fortsätta dagens arbete på ridskolan.

Men en av hästarna saknades. 19-årige Areno syntes inte till.

Hagen är stor och kuperad, så till en början behövde det inte betyda någonting. Ida började gå runt och leta. Men Areno fanns ingenstans, innan hon upptäckte ett hål i staketet.

– Tråden gick in mot skogen. Det såg ut som att han hade sprungit igenom staketet och fått det med sig. Jag fick panik direkt och ringde mamma och sa att han förmodligen hade sprungit iväg.

För Filippa var situationen först svår att förstå.

– Allt var så himla konstigt. Jag hann tänka: ”Är det någon som har stulit honom?”

En möjlig förklaring dök snart upp. Markägaren berättade att en stor älg hade rört sig i området och varit nere vid hagarna dagen före. Kanske hade Areno blivit skrämd och flytt.

När Ida gick ut i skogen hittade hon ytterligare ett spår. Hår från Arenos svans satt kvar i träden.

– Då gick jag direkt ut i skogen och började ropa.

Hela familjen gav sig ut

Det som hade börjat som en vanlig morgon förändrades på några minuter.

Familjen kallades in. Mormor och morfar körde runt på vägarna. Syskon gav sig ut i skogen. Filippa och Ida letade till fots och frågade människor som bodde i området om de hade sett en lös häst.

Samtidigt lade Ida ut efterlysningar i lokala Facebookgrupper. Inläggen började snabbt delas och allt fler engagerade sig.

Terrängen gjorde sökandet svårt. Runt beteshagen finns stora skogsområden, gamla torvmossar och sankmarker. Och medan timmarna gick började tankarna vandra åt allt mörkare håll.

– Det var jättejobbigt hela tiden, säger Filippa.

– Eller tänk om han ligger skadad någonstans, fyller Ida i.

Areno var dessutom inte vilken häst som helst för familjen. Han har funnits på Filippas ridskola sedan starten för sex år sedan och blivit en häst som många elever kunnat känna sig trygga med.

– Han är en stor favorit bland eleverna. Stora som små kan rida Areno. Han är en riktig hjärtehäst och en av mina döttrar har honom som sin absoluta favorithäst. Han är en stor del av att verksamheten fungerar, säger Filippa.

Reaktionen när nyheten om att just Areno var borta spreds var därför stark.

– Areno är Areno, liksom.

Ett telefonsamtal gav nytt hopp

Efter några timmars resultatlöst sökande fick familjen tips om SAR Skåne, som bland annat hjälper till vid sökinsatser efter försvunna djur.

Ida ringde – och möttes av en telefonsvarare som meddelade att verksamheten hade semesterstängt.

– Så då var det bara att fortsätta leta.

Men en stund senare ringde telefonen. De hade precis kommit tillbaka från semestern och ville hjälpa till.

– Där fick man upp hoppet lite igen, säger Ida.

Familjen åkte snabbt hem för att byta de genomblöta kläderna och ta på sig utrustning för att kunna fortsätta sökandet på allvar.

Nu kom sökhundar och en drönare utrustad med värmekamera till platsen. Från Arenos flugtäcke, som han hade tappat i hagen, kunde man ta doftprov till hundarna.

Och nästan direkt markerade en hund ett spår där Areno hade lämnat hagen.

På en skärm kunde familjen följa hundens rörelser genom terrängen. På en annan såg de bilderna från drönaren. Plötsligt kändes det som om de hade något att gå på.

Hästen i skogen var en älg

Men dagen skulle fortsätta att kasta familjen mellan hopp och förtvivlan.

Under drönarsökningen syntes plötsligt något som från luften såg ut som en häst. Men när de zoomade in visade det sig vara en stor älg.

Sedan kom nästa samtal. En kvinna som bodde en bit bort berättade att hon hade sovit med öppet fönster och hört gnäggningar – något hon normalt aldrig brukade höra där.

Återigen steg hoppet. Familjen och sökteamet förflyttade sig till området. De tyckte själva att de kunde höra något. Och plötsligt såg de en häst springa mellan träden.

– Mamma skrek: ”Det där är en häst, det är Areno!”

Men ännu en gång föll hoppet. Det var en brun häst som sprang i sin egen hage efter att ha blivit skrämd av drönaren.

– Det gick verkligen upp och ner hela tiden, säger Ida.

”Det kändes som vårt sista hopp”

Framåt eftermiddagen hade Areno fortfarande inte hittats. En av de ideella sökarna med hund behövde lämna för att gå till sitt nattarbete.

– Då blev man orolig igen. Kommer vi inte kunna få mer hjälp nu? Det kändes som att de var vårt sista hopp, säger Ida.

Samtidigt kom fler teorier och tips. Någon berättade om stölder i området. Andra varnade för de djupa kärren. Familjen försökte hålla fast vid det lilla de faktiskt visste: hunden hade fått upp Arenos doft och spårat honom genom området.

De flyttade sökinsatsen från plats till plats eftersom drönaren bara kunde täcka ett begränsat område åt gången. Ännu en gång såg de något vitt i fjärran, denna gången en vit häst i en hage.

För en sekund såg den ut precis som Areno. Men ett telefonsamtal till gårdens ägare gav beskedet de inte ville ha. Hästen hörde hemma där.

– Man hann tänka så mycket, säger Filippa.

Sommarvärmen gjorde dessutom värmekameran svår att använda. Stenar och mark hade värmts upp av solen och gav utslag samtidigt som trädkronorna kunde dölja en häst som stod under dem.

Sökteamet försökte lugna familjen. Bara för att drönaren redan hade flugit över ett område betydde det inte att Areno inte kunde finnas där.

När kvällen kom och marken svalnade skulle dessutom värmekameran fungera bättre.

– Vi var förberedda på att vi skulle behöva vara ute hela natten, säger Ida.

”Vad gör en häst på flykt?”

Mitt i allt började familjen söka efter information om hur en häst brukar bete sig när den har flytt.

– Vi googlade: ”Vad gör en häst som är på flykt? Vad tänker den?”, berättar Filippa.

De läste att en häst ofta försöker hitta tillbaka till sin flock. Det gav ännu en liten strimma hopp. Kanske var Areno fortfarande kvar någonstans i närheten.

Familjen provade allt de kunde komma på. De klättrade upp i jakttorn för att få bättre överblick över skogen. De ropade. De spelade upp ljud av gnäggande hästar från telefonen i hopp om att Areno skulle svara.

– Han är inte den hästen som gnäggar när man kommer. Så det var också jobbigt. Vi försökte verkligen med alla idéer vi kunde komma på för att få något livstecken från skogen, säger Filippa.

Regnet tog drönaren ur spel

Framåt kvällen kom ytterligare ett tips om att någon hade sett något stort i närheten av en sjö. Familjen splittrade återigen upp sig.

Ida och Filippa körde runt på vägarna. Andra fortsatte till fots. Då ringde Idas syster, hon och en kompis hade hört något inne i skogen.

– De sa att om det inte var Areno så var det en älg. Men vid det laget var vi så inne i att det var omöjligt att vi skulle hitta honom att vi knappt vågade tro på det, säger Ida.

Fler människor anslöt och sex personer gick in i skogen. De kunde höra något röra sig, men lyckades inte lokalisera det.

Sedan började det regna, och drönaren kunde inte längre användas. Ännu ett av familjens viktigaste hjälpmedel försvann.

Nu började de i stället planera en större skallgång. Folk kontaktades och en transport med fyrhjuling var på väg. Tanken var att dela upp sökarna i grupper och gå in i skogen från olika håll.

”Vad är det som går där nere?”

Mitt under planeringen stod en av Filippas döttrar, Matilda, och tittade bort mot hagen.

– Hon säger: ”Mamma, vad är det som går där nere? Är det älgen?”

På avstånd syntes något stort, mörkt och rangligt.

Filippa tittade. Först tyckte även hon att det såg ut som en älg. Sedan vände djuret på huvudet.

– Då ser jag att det är Areno.

Hästen de hade letat efter i elva timmar hade själv kommit ut ur skogen – alldeles i närheten av beteshagen.

– Det var helt sjukt, säger Filippa.

Det som följde minns de som ett virrvarr av gråt, skrik och adrenalin.

Areno var stressad och rörde sig stappligt. Personen från sökteamet stoppade trafiken på vägen medan familjen försökte komma nära hästen.

– Kroppen gick på rent adrenalin. Det enda som fanns var att få tag på honom och se om han var okej, säger Ida.

Foto: Privat

Skimmeln hade blivit svart

Till en början hade de knappt känt igen honom.

Areno är skimmel, men hästen som kom ut ur skogen var nästan helt svart av lera.

– Vi hade letat efter en vit häst hela dagen. Han var helt svart. Jag tyckte först att det såg ut som en älg. Men samtidigt sa hela auran att det var Areno, säger Filippa.

Kroppen var full av rispor och ögonen röda. På huvudet satt fortfarande flughuvan han haft på sig i hagen.

Filippa och Ida tror att den kan ha skyddat hans ögon när han tagit sig genom den täta terrängen.

Men grimman var borta och familjen hade svårt att få kontroll över honom. Till slut fick de skära upp flughuvan och kunde få på honom en grimma. Sedan kunde Areno ledas tillbaka till sina hagkompisar.

– Han ville bara äta och gå tillbaka till kompisarna. Han fattade nog inte alls varför vi höll på som vi gjorde, säger Filippa.

Synen av honom väckte samtidigt nya frågor.

– Man såg att han hade gått ner sig väldigt mycket. Han var helt svart, säger Ida.

Exakt vad som har hänt under timmarna i skogen vet de fortfarande inte. Men utifrån leran på kroppen, hans trötta och stappliga rörelser och den sanka terrängen misstänker familjen att han kan ha fastnat eller legat nere i ett kärr.

– Det är så många frågor vi aldrig kommer få svar på. Vad har han varit med om? Var det en älg som skrämde honom? Vad hände där ute i skogen? säger Ida.

Foto: Privat

Nästa tanke – kommer han klara det?

Glädjen över att ha hittat Areno blandades nästan omedelbart med nästa oro. Hur illa däran var han?

– Nu hade vi hittat honom. Nästa tanke var: Hur mår han? Kommer han klara det? säger Filippa.

Areno lastades för att köras hem till ridskolan. Som sällskap fick han en häst som han stått tillsammans med ända sedan han kom till verksamheten.

– Vi brukar kalla dem för ett gift par. Hon fick följa med som stöd hem.

Väl hemma spolades leran av och Areno bäddades in för att få upp värmen.

Familjen hade samtidigt i kontakt med veterinär. Det fanns flera positiva tecken. Areno åt med god aptit, drack, bajsade och kissade. Men pulsen var hög, benen svullna och temperaturen förhöjd. Han lyfte bakbenen upprepade gånger och lutade bakdelen mot boxväggen.

Familjen oroade sig bland annat för hur den extrema ansträngningen skulle påverka musklerna.

När Areno kissade var urinen dessutom mycket mörk. Så trots att hästen äntligen stod hemma i sin box gick det inte riktigt att slappna

”Gjorde allt vi kunde komma på”

I efterhand är en av de svåraste tankarna för Ida och Filippa hur nära de kan ha varit Areno under dagen utan att veta om det.

De andra tre hästarna hade flera gånger stått och tittat in mot skogen. Areno kom till slut ut från samma skog där familjen hade gått, ropat och letat.

– Tänk att vi har gått där inne och varit så oroliga. Han kan ha legat där inne, kall och kämpat, säger Ida.

De vet inte hur länge han kan ha varit nere eller exakt vad som gjorde att han till sist kom upp och ut ur skogen. Ida funderar på om alla röster, ljuden och sökandet till slut kan ha nått honom.

– Jag tror att han har samlat sig och sedan bara bestämt sig för att han skulle upp. Men vi vet ju inte vad som har hänt.

Att marken kunde vara förrädisk hade de själva fått känna på redan tidigt under sökandet.

– Mamma gick ner i marken så långt att skon fastnade och sögs av foten. Jag fick kämpa för att få upp den. Då tänkte man direkt: tänk om han sitter fast i något sådant. Han väger ju så mycket mer, säger Ida.

”Något av det hemskaste vi varit med om”

När Areno väl var hemma hade familjen knappt ätit eller druckit på hela dagen.

Men först när hästen var omhändertagen kunde de börja förstå vad de själva varit med om.

Detta är en av de första gångerna som Ida och Filippa återberättar hela händelseförloppet tillsammans.

– När folk frågar hur man mår är det svårt att svara. Det är så mycket för hjärnan att bearbeta. Vi har bara fokuserat på Areno. Nu när man berättar kommer allting tillbaka. Vi har varit så brutalt ledsna och oroliga, säger Ida.

Filippa beskriver hur hon under sökandet försökte hålla ihop för att kunna fortsätta.

– Man tänker ännu en gång: "Vad fan håller vi på med hästar för?"

För henne är ögonblicket när den mörka, rangliga gestalten kom ut ur skogen fortfarande svårt att ta in.

– Där och då fanns det ingenting annat i världen. Det var bara han jag hade i sikte. Han skulle hem och tas om hand.

Oron finns fortfarande kvar

Några dagar efter händelsen är Areno betydligt piggare.

Han äter, är vid gott mod och undrar enligt familjen mest varför han inte får gå ut tillsammans med de andra hästarna. Den stapplighet han hade när han kom ut ur skogen har försvunnit.

Men familjen vågar ännu inte betrakta allt som över.

– Det finns fortfarande en liten oro hela tiden. Kommer han återhämta sig helt? Kommer han vara den hästen han var innan? Vi vet inte om kroppen har tagit någon mer skada, säger Filippa.

Areno har än så länge bara promenerats för hand.

För Ida har de elva timmarna också förändrat hur hon ser på framtiden.

– Har han klarat det här så tänker man att han nog klarar de här dagarna också. Han är en så stark kämpe. Men det gick från en vanlig dag till det här så snabbt att man inte riktigt vågar slappna av.

Och nästa gång hästarna ska släppas på bete kommer minnet att finnas kvar.

– Tänk nästa sommar när man ska släppa ut hästarna igen och har det här i bakhuvudet. Det kommer alltid att vara med oss.

Samtidigt finns det något annat från dagen som familjen kommer bära med sig.

Hundratals människor engagerade sig i sökandet. Facebookinläggen delades, människor gick ut för att kontrollera hagar och marker runt sina hem och både familj, vänner, grannar och frivilliga sökare hjälpte till.

– Det var så många som engagerade sig direkt. Det är fantastiskt, säger Filippa.

Och mitt i alla frågor som fortfarande saknar svar finns det viktigaste svaret av alla – Areno kom hem.

Ida och Areno klockan 23 på kvällen dagen då han hittades. Foto: Privat

Den hållbara hästen – Experternas råd och tips för en frisk och sund häst

269.00kr

Beställ bok

Elva timmars desperat sökande efter Areno: ”Något av det hemskaste som hänt i våra liv”