6 september 2016, 06:54
Hon är journalist och bloggare, gör tv, spelar in podd och tränar hästar. Sanna Lundell har många strängar på sin lyra. Men just nu ligger fokus på den nya anläggningen där hon planerar för ett hästcenter – med hästens välbefinnande i centrum.
Text & foto: Natalie Lindholm
Regnet vräker ner utanför fönstret och det är bara några timmar kvar innan det är dags att svida om till galaklänning. När Hippson kommer på besök, mitt i sommaren, ska Polarpriset delas ut. Och även om Sanna tvingas kasta en blick på klockan då och då vill hon gärna prata om det som kanske ligger henne varmast om hjärtat just nu, hästarna.
Två veckor har gått sedan hon och familjen flyttade in på den nya gården en bit utanför Stockholm, Sanna har precis börjat komma i ordning med hästarna. Det senaste året har hon och Ditte Lundberg drivit sin hästverksamhet med fokus på naturlig hästhållning på Stall Riksten, fem kilometer härifrån. Men nu är det dags för ett nytt kapitel i livet och Sannas dagar går i racerfart.
– Nu flänger jag mellan Riksten och hemma hela tiden. Det är skolavslutningar, avslutningsmiddagar på SVT, vi har precis avslutat inspelningen av vår serie och det har varit sådant kaos att jag är halvt utbränd, säger hon med ett skratt.
När Hippson kommer på besök till Stora Lundby ösregnar det.
Insåg hur viktiga hästarna var
Den senaste tiden har hon spelat in del två av det populära programmet Djävulsdansen, om medberoende, som har gått på SVT. Den här gången handlar det om att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom. Sanna lever ett liv med kontraster och hästarna är ett sätt för henne att hålla fast vid nuet mitt i jobbhetsen.
Det var under 2006, då hon brände ut sig och gick in i en fyra månader lång utmattningsdepression, som hon insåg hur viktiga hästarna var för henne. Men, berättelsen om Sanna och hennes kärlek till hästar börjar långt tidigare, i sagans värld. Astrid Lindgrens berättelser fick henne att längta efter att få samma fina relation till hästar som barnen i Pippi, Bröderna Lejonhjärta och Emil i Lönneberga.
Som femåring började Sanna på ridskola och kastades in i en värld som skilde sig från drömmen om kärlek och samförstånd, som hon hade närt fram till dess.
– Där handlade det om en relation som präglades av rädsla. Jag bet ihop, för att jag gillade ju hästarna. Men jag red med skräckblandad förtjusning, minns hon.
Som tolvåring kom islandshästarna in i Sannas liv, då grannen importerade en handfull hästar. Och med ens var det som om hon hittade en del av det hon hade letat efter från första början.
– Plötsligt var det som om jag verkligen fick det där jag hade längtat efter hela mitt liv. Islandshästarna kunde man ställa på en äng och så stod de där, de var dundertrygga att rida på och allt var plötsligt väldigt ofarligt, berättar hon leende och fortsätter:
– Vi hade sådana äventyr med de där islandshästarna.
Stallet blir en trygg punkt
Kort därpå hamnade Sanna på Brolötens stuteri där hon förälskade sig i en connemaraponny, som fick följa med henne hem. Där kom han att stanna i fyra år, tills Sanna slutade skolan och började jobba. Som 18-åring inledde hon fem år av livet hon beskriver som en hästöken, och kanske sina deppigaste år någonsin. Hon jobbade inom hemtjänsten, pluggade och hade varken tid eller råd att hålla på med hästar.
– Då fattade jag inte att det kunde vara något så ”enkelt” som en häst som saknades. Men när jag började rida igen insåg jag direkt att det hade varit problemet!
Sannas uppväxt och vuxenliv har präglats av umgänget med hästarna och i dag önskar hon att fler ungdomar stannade kvar i stallet.
– När man pendlar mellan att vara vuxen och barn, inte riktigt vet var man hör hemma och har så mycket tankar om allting – då har man ändå en fast punkt om man har hästarna och stallet. Jag tror att det förenklade mycket för mig, säger hon och tar en klunk kaffe.
– Det är tråkigt att tjejer slutar rida när de är 14–15 år och skulle behöva det som mest.
Att stallet i mångt och mycket är en isolerad kvinnovärld ser hon inte som ett problem, snarare tvärtom. Sanna lyfter gärna kvinnor som jobbar tillsammans och hjälper varandra med hästarna.
– Stallet är en plats där man slipper känna sig betraktad eller som ett objekt, man bara är där. Sedan kan man ha lite intriger med andra kvinnor, men i min värld är det ingenting mot vad det skulle vara om det vore hälften karlar. Det är något väldigt läkande i att kvinnor får lära sig systerskap och att hjälpa varandra i den miljön. Jag har aldrig fått så mycket hjälp som jag har fått i stall.
Har hittat sitt sätt att rida
I vuxen ålder halkade Sanna in på westernridning, tack vare kompisen Anna Liljehed som tog med henne till Okna ranch. Där fick hon prova på att valla kor till häst i grenen cutting.
– Plötsligt var det som att alla delar bara föll på plats. Allt jag älskade med den engelska ridningen, att det är action, att det händer grejer och att du har vassa hästar som vill någonstans – parat med islandshästarnas trygghet.
Sanna hade hittat hem. Plötsligt kunde hon rida så som hon alltid hade velat, med små signaler på hästens villkor, och hon började ifrågasätta mycket av det hon hade lärt sig i den traditionella skolan.
– Det kom till mig när jag var i trettioårsåldern, vad gör vi egentligen med våra hästar? I westernridningen rider man alltid på slak tygel, men i dressyren vill man ha ett stöd i handen och rama in hästen. Jag har pratat med väldigt många tränare nu, utan att någon har kunnat förklara för mig varför hästen behöver någon som klämmer den över revbenen och håller den i munnen för att den ska kunna gå i form. För mig finns det ingen logik i det över huvud taget, säger hon och fortsätter:
– Speciellt inte när man ser att det går att få dem i den formen helt utan det där stödet och utan det där konstanta trycket. För mig är det här som att jag har hittat en metod som både är hästvänlig och som gör hästarna sjukt mycket trevligare att rida på.
Tog hjälp av NH-tränare
För några år sedan fick Sanna sin första egna quarterhäst. Maken Mikael Persbrandt köpte fölet Smartest Little Ninna till henne i present och plötsligt stod hon inför en helt ny utmaning.
– Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Hur skapar man en häst? Hur gör man när man ska få till de här fina hjälperna, kommunikationen och arbetsvilligheten? Jag blev tvungen att ta hjälp och hittade Jaana Heinola, som är Sveriges kanske främsta förgrundsgestalt för NH, berättar hon.
Jaana kunde inte själv komma och hjälpa Sanna men hennes lärling, Katrin Nyman, hjälpte henne att rida in stoet och att träna henne från början.
– Från att hon var mellan två och tre år jobbade vi henne från marken, det gav mig otroligt mycket insikter om vad som funkar och inte funkar. Och hur man borde göra om man faktiskt gav hästen tid, säger Sanna.
Hon undrar retoriskt vad vi gör med våra hästar i dag, när var och varannan ridhäst döms ut i förtid.
– Det är inte klokt. Det är så deppigt att jag bara vill gråta, nu när jag har förstått vad en häst egentligen är och behöver. Det är inte rimligt att en häst ska prestera i medelsvår eller hoppa höjder när den bara är fem–sex år. För att inte tala om trav- och galoppvärlden, det är bara pengar det handlar om, anser Sanna.
Enligt henne är skiljelinjen inte disciplinerna utan hur man ser på hästar.
– Helst av allt skulle de inte vilja ha oss på ryggen, så är det bara. Om man då ändå bestämmer sig för att rida kan man göra det på ett trevligt och schyst sätt tycker jag.
Läs mer i papperstidningen
I Hippson nummer 4 2016 får vi hänga med hem till Sanna Lundell på Stora Lundby, dit hon och familjen har flyttat och där hon håller på att bygga upp sin hästvänliga drömanläggning – med en välskött lösdrift som bas.