Longering kan ske i olika miljöer, men vanligast är nog ändå att det görs på en ridbana eller i ett ridhus. Några använder sig av longering över bommar som uppbyggande träning, dock är det nog inte så vanligt att longera över terränghinder. Men visst ser hästen som Richard Sheane tränar i filmen väldigt lycklig ut?
 
PS. Självklart är det viktigt med säkerheten om man får för sig att prova detta själv. Killen på filmen är ett proffs... 

Det går lika bra att utfodra sina hästar med gräs och hö, som med havre och korn. Det visar en ny studie som har gjorts på hästanläggningen Wången. Se inslaget från TV4 Play.

Text & foto: Maria Lindström
  
Det var 112 ridskolor som valde att svara på enkäten. Av dem var det 28 procent som hade haft minst en ridtravare i sin verksamhet de senaste fem åren. Kallblodstravaren är vanligast – 26 procent av de tillfrågade ridskolorna har haft dessa i sin verksamhet, medan 18 procent av alla svarande ridskolor har haft en varmblodig travare som lektionshäst. 
  
Billigare i inköp
När det gäller vad man vill betala för en vettig ridskolehäst är alla rörande överens om att de kan betala relativt mycket för en häst av varmblodsras som är avlad för att ridas på. Men de ridskolor som kan tänka sig att använda ridtravare i verksamheten kan också tänka sig att betala för den, förutsatt att hästen fungerar och är bra utbildad.
De flesta ridskolorna lägger utan problem 15-25.000 kronor på en sådan häst, och tio procent kan till och med tänka sig att betala mer än 25.000. Flera ridskolor kommenterar dock att övriga hästar de köper in håller en betydlig högre prisklass än de prisangivelser som fanns med bland svarsalternativen, där “över 25.000 kronor” var det högsta alternativet.
– Det är väldigt låga inköpssummor angivna i enkäten. I prisklassen under 25.000 kronor får man inga bra ridskolehästar, som är utbildade och hållbara för verksamheten på lång sikt. Vi betalar i dag mellan 50.000 och 60.000 kronor för våra ponnyer och hästar, säger Gabbi Pernler, som är ridskolechef för Uppsala Ponnyklubb.
– Då är de mellan fem och sju år och grundutbildade. Sedan vidareutbildar vi dem själva.
  
Delade meningar råder
Hela 52 procent av de tillfrågade ridskolorna skulle aldrig köpa en ridtravare till verksamheten. Här kommer många fördomar in i bilden, att hästen inte går att träna till att galoppera i en bra takt till exempel, eller att de är alldeles för stressade. Alternativt att alla travavlade hästar skulle ha någon form av exteriöra problem, eftersom de inte är skapta för ridning och därmed inte håller för ridskoleverksamhet.
Många hävdar också att ridtravaren har alldeles för stora gångarter för att passa in i en grupp med tio andra hästar i ett trångt ridhus. Det verkar vara en allmän åsikt att man vill ha hästar med lite mer markbundna och små gångarter, för att dessa passar bäst för eleverna.
De som däremot har ridtravare i sin verksamhet är över lag väldigt nöjda med dessa, och anser att det mesta av skepsisen beror på okunskap om dem som ridhästar.
– Kommer det någon utifrån brukar de kommentera ”jaha, det är en travare”, säger Christina Wäringstam, som är engagerad i Nordmalings Ridklubb.
Klubben i Nordmaling har haft ridtravare i sin verksamhet till och från sedan den startade 1977. I dag har man tre stycken, två varmblods- och en kallblodstravare, som lektionshästar.
– Sedan, när de har ridit eller sett hästarna gå lektion, brukar det låta helt annorlunda.
  
En häst är en häst
Går man in på varje enskilt svar i enkäten kan man snabbt konstatera att det är de mindre ridskolorna som använder sig av ridtravare i sin verksamhet. Christina vet inte riktigt vad det kan bero på, men har en teori om att det kan handla om ekonomin. Hon håller dock inte med om att en bra ridskolehäst behöver vara dyr.
– Det är klart, de stora ridskolorna har kanske en helt annan ekonomi än oss små. Men det är inte min erfarenhet att en ridtravare behöver vara sämre lämpad för ridskoleverksamhet än en annan häst. Hästar är hästar, vi kanske är för snabba många gånger med att dela in dem i olika fack.
Ridskolan i Nordmaling väljer att köpa in hästar som redan är ordentligt inridna till sin verksamhet. De ska kunna gå i lugn och bärig galopp i båda varven för att kunna fungera som lektionshästar. Vilken ras som står på papperet är av mindre betydelse, om det är en trevlig häst med de egenskaper man för övrigt söker.
– Fördelarna med en ridtravare som fungerar i verksamheten är många, men naturligtvis framför allt priset. För 15.000 kronor får du ofta en välriden häst med dokumenterad utbildning, ibland ända upp till LA. Det får du inget halvblod för, säger Christina och fortsätter:
– Enligt min erfarenhet är ridtravaren inte heller mindre hållbar än någon annan häst, förutsatt att den i övrigt har goda förutsättningar för ridning rent exteriört. De hästar vi har i dag har jobbat på ridskolan i många år.
  
Populära bland eleverna
Ridtravarna på Nordmalings RK är mycket omtyckta av eleverna.
– Våra ridtravare är känsliga för skänkeln och gillar att hoppa, de är lika populära som vilken annan häst som helst. Däremot har vi också haft ridtravare som vi har fått lov att avyttra efter en kort tid på ridskolan, därför att de inte har passat i verksamheten, säger Christina.
På frågan varför inte fler ridskolor är positiva till användandet av ridtravare funderar hon ett tag, och svarar sedan:
– En bra ridtravare fungerar väl i verksamhet, det handlar lite grann om att våga prova också. Det finns en hel del fördomar om att en travhäst inte kan bli en bra ridhäst. Har man möjlighet att lägga 60-70.000 kronor på en häst är det klart att föreningen gör det. Men vi känner att om vi kan få en nästan lika bra häst för 15.000 kronor så är det bättre för oss.
Sedan finns det förstås ridskolor som har provat och har haft otur, för visst finns det många ridtravare som inte fungerar på ridskola av ett eller annat skäl.
– Har man fått tag i en ridtravare som fungerar i verksamheten har man dragit en vinstlott. Den är snäll och trevlig, billig och bra, avslutar Christina.
  

• Enkäten besvarades av 112 ridskolor. Lite drygt 52 procent anser att de inte vill använda sig av ridtravare i sin verksamhet – och har inte heller gjort det de senaste fem åren.
  42 procent kan tänka sig att använda sig av ridtravare om hästen i övrigt har den utbildning och de förutsättningar som ridskolan kräver för att den ska fungera i verksamheten. Här anser man att hästen ska ha en ändamålsenlig exteriör för att vara hållbar, ha rätt psyke och rätt utbildning – framför allt dokumenterad via tävlingsresultat.
  Sex procent av ridskolorna kan tänka sig att köpa in en grön ridtravare och utbilda den själv för verksamheten.

• 28,4 procent av de tillfrågade har svarat att de använder eller har använt sig av en häst med travstam de senaste fem åren. 18,3 procent har använt sig av varmblodstravare och 25,9 procent av kallblodstravare. De flesta har använt sig av en till tre hästar. En ridskola har svarat att de har använt sig av fler än tre hästar med travstam i verksamheten.

• På frågan vad man är villig att betala i exemplet “åttaårig ridtravare som har dokumenterad utbildning upp till LB dressyr och 1,10 hoppning – under förutsättning att den i övrigt passar för ridning och verksamhetsjobb?” svarar tio procent upp till 5.000 kronor, 11,7 procent mellan 5-10.000 kronor, 9,1 procent 10-15.000 kronor och hela 20 procent mellan 15-25.000 kronor. 9,2 procent skulle till och med kunna köpa en häst för över 25.000 kronor medan 40 procent fortfarande hävdar att de ändå inte skulle köpa en ridtravare till verksamheten, oavsett vilken utbildning denna har.

• Gångarterna – de har vanligtvis för stora gångarter för att kunna fungera i grupp, även om de är taktmässiga.

• Hästen är inte avlad för ridning.

• Det känns inte kvalitetsmässigt att erbjuda ridning på en travare.

• Fördomar.

• De hästar jag har sett har fyrtaktsgalopp och då är det svårt att lära ut rätt ridning.

• De är sällan byggda för att klara av det slitaget som blir på en skolhäst, samt att de sällan har en tillräckligt bra galopp. Sedan saknas det över lag kunskap och förståelse bland så kallat ridfolk för hur en travhäst fungerar. Utan kunskap är det svårt att undervisa på ett sätt som får det att fungera mellan häst och ryttare. Ridhästarna är ofta lite lättare att rida för en ovan ryttare.

• De är ofta för stora i traven och lite för heta i galoppen, men undantag finns förstås. De är välhanterade och snälla.

• Upplever att ridtravaren, för att fungera, behöver lite mer kontinuerlig tillridning än en vanlig ridhäst. Det kan bli problem att få den tiden om hästen ändå måste ha 15 ryttare i veckan.

• För oss blev det ett problem när eleverna skulle lära sig förflyttningar och övergångar. Ridtravare kan oftast inte ridas av vem som helst, hur välutbildade de än må vara.

I det här nostalgiklippet får vi se hur hoppsporten funkade på 60-talet i Storbritannien - vi får veta vad topphästar och utrustning kostade och så vidare. Douglas Bunn köper in hästen Beethoven, som senare i karriären faktiskt vann VM med David Broome i sadeln.
  
Det är riktigt intressant att följa hur ett hästköp gick till på den här tiden. Men med tanke på hur hästen rör sig under longeringen, och på alla bockningarna när han hoppar, kan man dock undra om han verkligen var helt frisk när det här inslaget gjordes...

Text: Åsa Pernes
Foto: SHV
  
– I Sverige finns det hästar som inte får mat och som inte kommer ut, de står i en box hela livet. Hovarna växer, de får ingen veterinärvård. Listan kan göras lång. Vad vi ser är baksidan av Hästsverige, den är inte så trevlig utan kan vara ganska mörk, berättar Carina Nordell.
SHV har funnits sedan 1993 och föreningens främsta uppgift är att ta emot hästar som omhändertagits av myndigheter, för att ägarna vanvårdat eller övergivit dem. Man har två telefoner öppna dygnet runt, där ideella medarbetare svarar så gott de bara kan.
– Dit kan folka ringa för att få råd eller för att anmäla vanvård, vi frågar inte efter namn. Bäst är förstås om den som har sett något själv anmäler till myndigheterna. Men ibland är det känsligt, man vill inte anmäla en granne eller en vän. Ibland är det även frågan om stökiga grannar eller andra som man är rädd för, förklarar Carina.
   
Kan hamna mellan stolarna
SHV:s roll blir då att förmedla samtalet vidare till länsstyrelsen. Men det är lite svårt ibland, för de har bara öppet dagtid och när de har stängt hänvisas man vidare till polisen. Polisen hänvisar till länsstyrelsen, så ibland går det bara runt.
– Hästen har ett brutet ben och de säger att jag ska ringa tillbaka på måndag.
Carinas exempel är ett citat ur verkliga livet. En person har ringt in till myndigheterna och har försökt anmäla att en häst är skadad, men blir bara skickad runt mellan länsstyrelse och polis. När hon sedan ringer tillbaka till SHV är hon förstås frusterad, och undrar vad hon ska göra.
SVH har inga egna befogenheter att göra något om en häst far illa. Ringer någon efter att länsstyrelsen har stängt för dagen eller veckan, så hänvisar organisationen till polisen.
– Om inget händer där får de ringa tillbaka till oss, så får vi försöka lyfta det till en specifik handläggare eller till chefen. Vi har ju erfarenhet och vet vad lagen säger, så ibland är det lättare för oss att argumentera än vad det kan vara för en privatperson, säger Carina.
I Stockholm har man ett mycket bra och inarbetat system för sådana här frågor, menar hon. Där finns det djurskyddspoliser vilket fungerar väl, fler sådana skulle behövas.
  
Rädda att förlora jobbet
Det är inte speciellt vanligt att SHV får in anmälningar om missköta hästar från personer som själva arbetar med djuren. Carina berättar att det finns veterinärer och hovslagare som inte anmäler det de ser, för att de är rädda att förlora jobb och kunder. Trots att de kan välja att anmäla anonymt.
– Då är man faktiskt delaktig i vanvården, det här tycker jag borde gälla både barn och djur.
Hon berättar vidare att ett av de vanligaste argumenten de möter är ”tänk om det inte är något problem”.
Även om det inte är så vanligt händer det också att personer hör av sig av ren okunskap.
– Det händer att människor ringer in till oss och berättar att de har sett hästar som är ute i dåligt väder utan täcke, ”måste inte hästar har täcke på sig?”. De här människorna tänker på djurens bästa och bryr sig. De väljer att göra något när de tror att en häst mår dåligt, även om den kanske inte gör det.
  
Kan inte ta hand om alla
I första hand tar SHV hand om hästar som har omhändertagits av polisen eller av länsstyrelsen, för att deras ägare missköter dem eller har övergivet dem. Hästarna får först komma till ett akuthem där de rehabiliteras både psykiskt och fysiskt.
– Om allt går bra kan vi sedan ge dem nya hem hos någon av våra fodervärdar.
Kravet på fodervärdarna är att de har den kunskap som behövs för varje specifik häst. Stall och hagar ska vara godkända enligt Jordbruksverkets regler, det får exempelvis inte finnas fårnät i hagarna.
Svenska Hästars Värn kollar också upp fodervärden så att personen inte har varit anmäld för något djurskyddsärende, eller finns i Kronofogdens register. 
– Man måste alltså ha både kunskap, ekonomi och kunna ta hand om hästen långsiktigt, förtydligar Carina.
Följer ni upp vad som händer med foderhästarna?
– Ja, det gör vi. Någon av föreningens representanter åker ut en gång om året och besöker hästen och fodervärden. Alltså en gång varje år, till varje häst. De djur som vi, SHV, har tagit hand om förblir i föreningens ägo livet ut. I dag äger vi drygt 100 hästar.
  
Medlemsavgifter och gåvor
Verksamheten är inte gratis, SHV är helt beroende av människor som vill hjälpa till. Alla kostnader som foder, veterinärvård och så vidare betalas via medlemsavgifter och gåvor.  
– Fler medlemmar gör att vi kan hjälpa fler hästar, för det finns många hästar som behöver hjälp, säger Carina.
Men alla hästar går tyvärr inte att rehabilitera.
– Nej, det är lite beroende på hästens ”skador” både fysiskt och psykiskt, samt på dess ålder. Vi gör en bedömning utifrån varje individs förutsättningar. Vi hade till exempel en häst med kronisk fång och då valde vi att inte försöka rehabilitera den, eftersom det skulle innebära för mycket lidande för hästen. Riktigt gamla hästar kan också vara svårt att rehabilitera, de har svårare att läka en skada och har vanligtvis svårare att komma in i en ny flock.
– Som jag sa tidigare så gör vi givetvis en bedömning från fall till fall. Men ibland kan det vara bättre för en äldre häst att få avsluta bra, och slippa en flytt som innebär miljöombyte.
Samtidigt menar Carina att många hästar avlivas i onödan.
– Om hästen inte är ridbar kanske man ska fundera över varför och om man kan göra något annat med den. Man får anpassa sig till hästens förutsättningar, säger hon med en viss skärpa i rösten. Kan du inte rida så kanske du kan köra din häst, eller göra något annat.
Tappar du inte tilltron till människor, när du ser så många hästar fara illa?
– Nej, man får inte tappa hoppet om mänskligheten. Det ligger ofta någon form av ohälsa bakom dessa problem. Jag önskar mig dock en sak, mer pengar till djurskyddet i Sverige, så att myndigheterna har möjlighet att agera förebyggande. Och inte bara åker ut på akuta anmälningar när det redan har gått för långt.
 
FOTNOT: I nästa del berättar Carina om några av de hästar SHV har tagit hand om.  

Sverige-aktuelle (clinic på Hammarö i helgen) franske hopplegenden Michel Robert har tagit fasta på säkerhetsrisken som uppstår när man använder sig av bommar innan/efter hinder, samt i kombinationer. Han har därför tagit fram mjuka bommar gjorda av skumplast.

Bommarna är tre meter långa och väger 1,5 kilo. Syftet med dem är att de ska användas som galoppbom/markbom innan hinder, som kavalettibommar eller som "port" för att hjälpa ryttaren att rida rakt fram efter ett hinder.
De kan även användas som bommar mellan hinder - och skulle hästen råka trampa på en bom skadar den sig inte på samma sätt eftersom bommen är mjuk.

Travserie.

Bommar som hjälper ryttaren att rida en rak väg efter hindret.

Vägvisare vid longering/löshoppning.

Den lätta vikten gör att man kan bära flera bommar samtidigt. 

Bommarna används som vägvisare samt galoppbommar efter hinder.

Film där Michel Robert visar hur man kan använda bommarna. (Filmen är på franska, men oavsett om man förstår språket eller inte får man en bra bild över bommarnas användningsområden.)

Bommarna säljs i Sverige genom Safety System och de kostar 300 kronor/styck - eller 2700 kronor för tio stycken.
Sylve Söderstrand, Sveriges förbundskapten i hoppning, berättar på Jump Clubs hemsida att han tycker att det är en väldigt bra idé, då säkerheten vid användning av markbommar förbättras. Men vad tycker ni?

Text och foto: Theresia Viska
  
Eftersom jag är gammal ridskoleryttare, och aldrig har varit i närheten av att äga en egen häst, vill jag fråga Rolf-Göran Bengtsson om han har några tips att ge. Vad kan man göra om man vill rida mycket, och kanske tävla, men inte har råd?
Rolf-Göran tänker en stund. Sedan säger han att man ska leta i sin nära krets, bland familj och bekanta, efter någon som har häst eller kunskap att dela med sig av. Han tycker att tjänst mot gentjänst brukar fungera inom ridsporten. Du kan erbjuda hjälp mot att själv få möjlighet att rida.
- Försök sedan att göra kretsen större, för att utvecklas ännu mer.
Rolf-Göran tycker också att man som ryttare ska fråga sig hur högt på stegen man faktiskt vill klättra. Ju högre upp du kommer, desto större blir fallet om hästen du rider säljs eller blir skadad.
 
Utvecklande med utlandsjobb
Ett fantastiskt bra sätt att utvecklas i ridningen, utan att själv köpa häst, är att åka utomlands och jobba åt någon ryttare du beundrar. Många unga talanger väljer att åka utomlands efter gymnasiet, men Rolf-Göran gjorde det faktiskt så sent som i 35-årsåldern.
Han berättar att han växte upp i en lantbrukarfamilj, som ägde både mark och stall i Skåne. Rolf-Göran och hans lillasyster red lektion en gång i veckan på sina ponnyer. Hemma på gården var det deras far som ansvarade.
Som vuxen tog Rolf-Göran över en del av verksamheten. Han hade ett fungerande träningsstall och det gick runt ekonomiskt, något han påpekar inte är en självklarhet när det gäller hästnäringen. Men han lyckades med det och hade en trygghet i gården.
  
Ingen lätt flytt
Som tävlingsryttare märkte Rolf-Göran att han hade kommit till en viss punkt och stannat där. När hans far gick bort stod han ensam med 40 hästar, en blandning av avelsston och tävlingshästar. I samband med detta fick han erbjudande om att börja rida åt Jan Tops i Holland.
- Det var inget lätt val. Jag funderade flera gånger över om jag skulle åka eller inte.
Till slut tog han chansen, för att se om han kunde utvecklas och bli en ännu bättre ryttare. Han visste även att han hade en fungerande gård att komma hem till, om det inte skulle gå bra utomlands. När Rolf-Göran åkte till Holland hyrde han nämligen ut stallet i Skåne.
Resten är historia, kan vi väl säga? Rolf-Göran klättrade och klättrade på stegen, föll både en och två gånger, men fortsatte ändå hela vägen upp. Och nu sitter jag tillsammans med en av världens bästa idrottare i ett hus i Sigtuna, antecknar vad han säger och skrattar nervöst.
  
Se och lär av andra
Det är lätt att bli hänförd av hans enorma kunskap och framgång, men jag vill ändå föra tillbaka samtalet till oss vanliga vardagsridande. Hur gör man som ridskoleryttare när ridningen bara sker en gång i veckan?
- Ögonen och öronen är väldigt viktiga. Titta på hur andra gör. Även fast du inte kan testa själv så kan du se på dem.
Med sin erfarenhet av många olika ridkulturer säger Rolf-Göran att svenska unga ryttare är väldigt måna om att lära sig, de lyssnar på sina tränare.
Att det är många som är villiga att både titta och lyssna märktes när Rolf-Göran gick ut till ridhuset för att hålla clinic. Kön till autografskrivningen var 100 meter lång – och utanför ridhuset stod det uppställda tält med mat och möjlighet till shopping. Över 300 entusiastiska hästmänniskor trängdes på läktarna.
  
Erfarna ryttare på oerfarna hästar
När unghästarna reds in spelades musik i högtalarna, och publiken ropade och klappade i händerna. De erfarna ryttarna som red de oerfarna hästarna var Nathalie Adelborg på sexårige Heartman Q, Stina Lillje på femåriga Li Valentine och Py Jägerdén på fyraåringen Jitske van het Kastanjehof.
Pys sto hade bara blivit ridet i fem månader och hon fick prova på både utmaning och utveckling.
Innan hoppningen satte igång berättade Rolf-Göran om värdet av markarbete för oss i publiken.
- Det är viktigt med tid på marken innan hoppning. Att det blir ett team av ryttare och häst.
Unghästarna rids runt i ridhuset och får långsamt vänja sig vid omgivningen. Läktaren var lite läskig för hästarna i början, och Rolf-Göran förklarar att det är bättre för ryttarna att smyga undan lite och närma sig det ”farliga” steg för steg.
Sedan är det trav längs med fyrkantsspåret som gäller. Här får ryttarna i uppgift att rakrikta, hitta stöd på yttertygeln och göra tempoväxlingar.
- Ju mer vi kan kontrollera gas och broms desto bättre kan vi hoppa, säger Rolf-Göran med självklarhet.
  
Bommar och kavaletti = hjärngympa
Py får lov att aktivera sin unghäst med skänkeln och tänka på sin egen balans, samt på att ha blicken framåt.
Efter hand blir det galopp med en kavalettibock på volten. En av hästarna tvekar först, så Rolf-Göran lägger en markbom framför för att hjälpa den. Ekipagen får rulla ett par varv över kavalettin, tills det blir helt avslappnat.
När ryttarna ska rida mot en hinderserie längs med långsidan får fyraåriga Jitske van het Kastanjehof ordentlig hjärngympa. Hon är tapper och gör sitt bästa, men tvekar när det sista hindret läggs upp.
Rolf-Göran förklarar att när Jitske ser att det är ett nytt hinder längst bort så glömmer hon bort hur långt språnget ska vara på oxern innan – och river hindret. Därför sänker han hinderhöjden och ber Py att komma ett par gånger på enbart sista hindret. Till sist går det bra.
Rolf-Göran är lugn och utstrålar säkerhet. Det märks tydligt att han har sett det mesta, och vet hur han ska göra för att hjälpa både hästar och ryttare.
 
Missa inte bildspelet i toppen av sidan! 

I det här klippet avslöjar den amerikanske tränaren Will Faerber vad han använder sig av för att få hästen att acceptera bettet bättre. Inte minst om han omskolar en individ med dåliga erfarenhter.
  
Självklart måste betslingen vara anpassad och utprovad efter respektive hästs mun. Men för att få den att suga på bettet lite extra ger har en sockerbit innan ridpasset.
Will förklarar också varför en sockerbit är att föredra framför exempelvis morot eller annat hästgodis.