Text: Frida Bank
Foto: Privat
  
Under våren och sommaren 2013 försämrades Oliver Linders syn. Han skulle snart fylla elva år. Plötsligt började han må illa och han fick inte behålla någon mat.
– Alla tecken visade på att det var en hjärntumör. Vi sökte vård i ett halvår, men de ville inte röntga honom. Läkarna sa att han var laktosintolerant och allt möjligt. En dag såg han inte sina fingrar längre. Då gav vi oss inte och han röntgades till slut. Sedan bar det av med ambulans till Uppsala, säger Olivers mamma Linda Linder.
Läkarna hade hittat en hjärntumör som klämde synnerven. Det var därför han inte kunde se.
  
Fick ersättning för patientskada
Efter flera operationer väntade strål- och cellgiftsbehandlingar. I dag är Oliver frisk från cancern, men synen är fortfarande borta och han äter mediciner dagligen. 
– Oliver förlorade synen i ambulansen till Uppsala. Det hade gått alldeles för långt. Han hade sett i dag om läkarna lyssnat på oss. Det kan kännas bittert, men jag försöker att inte tänka så. Jag har förlåtit läkaren. Det var för tungt att gå runt och vara arg, säger Linda.
Hon anmälde händelsen till patientförsäkringen LÖF, där familjen beviljades ersättning för patientskada.
– Det var en hemsk period men jag orkar inte bli arg på det, för det har redan hänt, säger Oliver.
Även för Olivers familj och vänner har det varit tuffa år.
– Det värsta är maktlösheten, att man själv vill ta all smärta. Men vi stod starka hela resan. Vi bestämde oss direkt för att det skulle gå bra. Jag fick åka hem från sjukhuset ibland och bryta ihop, sedan var det bara att köra vidare, säger Linda.
  
Var rädd för hästar – blev hästägare
För drygt ett år sedan hände något som gjorde att livet tog en ny vändning. Linda bestämde sig för att följa med en kompis och rida för första gången. Hon var egentligen rädd för hästar, men islandshäst kändes okej. Andra gången följde Oliver med och de upptäckte båda hur mycket de gillade ridningen. För nästan exakt ett år sedan köpte familjen islandshästen Von.
– Det var egentligen helt galet. Jag kunde inte så mycket om hästar, men det fanns folk i stallet som skulle hjälpa till. Sedan var det bara att lära sig så fort som möjligt, säger Linda och skrattar.
I dag tillbringar Oliver och Linda flera timmar i stallet varje dag.
– Jag gillar verkligen samspelet med hästarna och lugnet i stallet, att bara umgås med djuren, säger Oliver.
  
Vill rida själv utanför ridbanan
Nu hyr familjen ett stall, Kvarnlyckan, som ligger några minuter från bostaden i Flen. De har också skaffat ytterligare en islänning, foderhästen Rós.
Att rida som blind är inte helt lätt. Än så länge får någon gå bredvid Oliver och hans häst. 
– Mitt största mål är att kunna rida själv utanför banan. Von är så snäll, hon följer efter mig och undviker faror. Om jag stannar så stannar hon, säger Oliver.
Linda berättar att det nästan är som att stoet förstår att Oliver inte kan se.
– Om jag leder henne och hon ser gräs kan hon fara i väg, men det skulle hon aldrig göra med Oliver. Det är häftigt. Hon förstår att hon måste vara försiktig. Oliver rider väldigt bra, han är mjuk och känslig i händerna. Han kan inte se utan måste känna in Von i varje steg.
  
”Han inspirerar mig”
I dag är Oliver 15 år. Han går i nian och ska ta ett friår efter skolavslutningen i juni eftersom han också lider av hjärntrötthet efter sjukdomen. Då blir det hästar för hela slanten. Han drömmer om en egen, självförsörjande gård.
– Mina idoler är Marie och Gustav Mandelmann. När jag var liten och bodde hos min pappa fanns det hästar på granngården. Där var jag ibland. Hästarna har betytt väldigt mycket för mig. Djur har en läkande kraft på något sätt, säger han.
Mamma Linda håller med.
– När vi började rida var jag räddare än Oliver, fastän han inte såg! Han har varit så modig genom allt. Han inspirerar mig väldigt mycket.

Olivers mamma Linda Linder.

Oliver Linder med Von.