Text & foto: Natalie Lindholm
  
Naturen är täckt av frost och ute är det närmare 15 minusgrader när Alexandra Furman tar emot i stallet utanför Nyköping. Arabstoet Wilja står på gången och sträcker nyfiket fram mulen för att hälsa.
– Det är Wilja som har visat mig vägen, det är henne jag har att tacka för allt och hon är verkligen en häst man bara får en gång i livet, säger Alexandra med värme i rösten.
Sex år har gått sedan hon köpte det lilla skimmelstoet. Egentligen var hon på jakt efter en mörk valack, men det var något hos nioåringen som fick henne att fastna. Att Wilja varken gick att rida, hantera eller få in från hagen var inget som avskräckte den då 13 år gamla Alexandra. Även om hon i dag minns den första tiden som kaosartad.
– När jag skulle sadla och tog fram ett spö blev hon livrädd, slet sig eller lade sig ner i gången och skakade i hela kroppen. Det gick varken att lyfta hovarna eller att borsta och hon gick inte att fånga i hagen. När jag försökte longera henne gick hon till attack, berättar matte.
    

  
Skentur blev vändningen
Många hade troligtvis gett upp om stoet, men inte Alexandra. I stället berättar hon om den där gången som blev avgörande för ekipagets framtid.
– Vändpunkten kom när jag red henne på utebanan bredvid en grusväg. Jag visste att hon hade bott mitt ute i skogen tidigare och att hon var ovan vid bilar, men jag trodde att det skulle gå bra. Vi travade runt när en bil körde förbi i full fart. Gruset sprutade mot staketet och Wilja blev så rädd att hon skenade, säger hon.
Alexandra åkte av och låg där på backen och undrade hur det nu skulle gå, när Wilja plötsligt kom fram.
– Jag såg hur hon lutade sig över mig och luktade över hela min kropp, som om hon ville se att jag var okej. Hennes blick sade mig att hon inte hade menat något illa utan bara ville ha min hjälp, berättar ryttaren som storgrät av glädje.
– Där och då visste jag att jag måste behålla henne.
  
Fick ont av engelsk sadel
I samma veva hade Alexandra fått problem med ryggen. Till en början trodde både föräldrarna och läkare att det handlade om vanligt ryggont, men smärtan gick inte över. Efter några år blev ryggen så illa att Alexandra tvingades ligga på sjukhus en längre tid. Exakt vad smärtorna beror på har hon ännu inte fått svar om.
– Jag började med westernridning eftersom det skulle vara bättre för ryggen. De engelska sadlarna är inte till för många timmars arbete på samma sätt som en westernsadel, förklarar hon.
Tillsammans jobbade ekipaget med NH-övningar för att stärka Wiljas förtroende. Detta tills Alexandra fick syn på en bild av en man som red över öppen stäpp i bara halsring.
– Det där vill jag göra, tänkte jag och började träna. Vi började i rundkorallen och det gick ganska bra, säger Alexandra och fortsätter:
– När jag sedan väl började rida ut på henne fick jag reda på att bilden jag hade haft som inspiration var manipulerad. Han red inte alls runt i halsring, skrattar hon.
I dag vet hon fler som gör just detta.
– Men det var en så häftig känsla då att inse att jag hade blivit totalt lurad. Tänk var man kan åstadkomma bara man tror och inte ger upp!
  

  
Ovillig till en början
Alexandras onda rygg gör att hon vissa dagar har svårt att både sadla och sitta upp på Wilja. Samtidigt gör en tur i skritt underverk för smärtorna. Lösningen blev trickträning och i dag är Wilja van vid att lägga sig ner på kommando för att släppa upp Alexandra på ryggen.
– Jag började med trickträning också för att ge henne självförtroende. Vi inledde med vacker hov, där hon fick ge mig hoven, och snart var det inte läskigt att lyfta hovarna längre. Att buga tyckte hon också var hemskt obehagligt, men ju mer vi tränade desto tryggare blev hon och nu tycker hon att det är superkul att visa upp alla sina trick, berättar Alexandra.
Innan intervjun är över ska Wilja ha visat hur hon kan ligga, sitta och stegra. Och så har hon så klart både vinkat och pussats.
– Trickträning och frihetsdressyr är perfekt, framför allt för lite knepiga hästar eftersom det finns så många olika sätt att göra träningen på. Wilja skulle säkert bli en fin tävlingshäst, men hon skulle nog inte tycka att det var så kul. Hon hatar att vara instängd och tycker varken om bett eller sadel, säger Alexandra.
 
Studerade stoet i frihet
Trots detta rider ryttaren ibland med utrustning, mest för att lära stoet att inget farligt händer när sadeln landar på ryggen.
– Det händer, men samtidigt får jag sådan ångest av det själv! Varför sätter jag på sadel och träns när jag lika gärna kan rida med bara en halsring? Hon går dessutom finare lös, när vi får en närmare kontakt, säger Alexandra.
Hon lärde sig hur hon skulle träna Wilja genom att titta på hur stoet betedde sig i frihet. Till en början var träningen bara till för dem, men ganska snart fick andra nys om Alexandra.
– Efter ett tag började folk efterfråga lektioner och hjälp med sina hästproblem. Till en början bytte vi tjänster, men efter ett tag startade jag ett företag, säger Alexandra Furman som i dag håller kurser i frihetsdressyr och trickträning i större delen av Sverige.
Hon vill hjälpa både ryttare och hästar att hitta en harmonisk relation till varandra. Oavsett inriktning.
– Wilja har gett mig så mycket. Hon fick mig verkligen att inse att alla metoder inte fungerar på alla hästar, men för oss funkar det här.
  
FOTNOT: Läs mer om Alexandra och Wilja: Alexandrafurman.weebly.com