Det började som ett vanligt inridningsprojekt. Angelica Johansson bläddrade i en Facebookgrupp för irländska hästar när hon såg henne – en femårig skimmelponny.

– Jag köpte henne för att rida henne in och så småningom sälja henne. Men jag visste att det skulle ta lite tid för hon var totalt ohanterad när jag köpte henne, berättar Angelica.

Det var bara några få bilder på hästen, täckt av päls och smuts. Men Angelica såg potentialen.

– Man måste se igenom det. Alltså igenom pälsen och skiten, se vad det kan bli. Jag tänkte att jag chansar.

Bilden på Patty som gjorde Angelica säker – denna ponny skulle hem till Sverige. Foto: Privat

Kärlek till rasen – och skimlar

Det här var inte Angelicas första irländska häst. Hon har haft flera genom åren och har blivit särskilt förtjust i connemararasen.

– De är väldigt friska och har bra temperament. Och ofta skimlar, säger hon med ett leende.

Den lilla vita ponnyn Patty hade aldrig haft grimma på sig. Hon hade levt sitt liv i en stor flock på Irland, i alla väder, alltid utomhus.

– Det var på vinst eller förlust, säger Angelica.

Men transporten gick förvånansvärt bra. Vid varje stopp och omlastning gick den lilla hästen snällt med. En liten matbit var allt som behövdes för att locka henne vidare.

Men när Patty väl anlände till Sverige började utmaningarna.

Två månader för att komma nära

– I början var hon väldigt osäker mot människor, allt från beröring till hantering. Allt var nytt, men hon har alltid varit väldigt snäll. Osäker, men snäll.

De första månaderna blev en prövning i tålamod. Patty var så rädd att hon var omöjlig att fånga ute i hagen.

– Det kunde ta en halvtimme bara fånga henne i boxen.

Men efter ungefär tre månader började något förändras. När Patty förstod att de inte ville henne något illa, började det riktiga arbetet. Angelica började lära henne grunderna: att longera, ha sadel på och att acceptera träns.

Eamon Hickey hjälpte Angelica att förstå den osäkra ponnyn. Foto: Privat

Tränset blev särskilt utmanande. Patty gillade inte när man tog henne vid öronen, vilket krävde extra tålamod och kreativitet. Här fick Angelica hjälp av Eamon Hickey, en expert på att lösa problem med hästar.

– Man måste kunna prata med hästar och där var han snäppet vassare än mig, förklarar Angelica.

• Läs mer: ”Det handlar om att förstå varandra”

Hon filmade allt för att komma ihåg, så hon kunde repetera övningarna på egen hand tills Patty accepterade det med henne också.

Gradvis började Patty bli tryggare. Själva inridningen gick förvånansvärt smidigt.

– Hon har varit supersnäll.

Patty reagerade inte alls. Angelica red i skritt, trav och galopp, och de hoppade till och med över några bommar. Allt verkade gå enligt plan – tills magen började växa.

”Är du säker på att den bara är sommartjock?”

När Patty kom från Irland var hon väldigt mager efter transporten. Så Angelica gav henne massor av hö, avmaskade henne och såg till att hon fick bra foder.

– Efter ett tag tänkte jag att ”oj, nu har ponnyn fått lite för mycket mat”.

Under sommaren började kommentarerna strömma in på sociala medier.

– De frågade om jag var säker på att den bara var sommartjock. Jag kände ju inte hästen, så jag visste inte hur lätt hon går upp i vikt på sommaren.

Angelicas vänner och bekanta började undra om Patty verkligen bara var ”sommartjock”. Foto: Privat

Magen såg också annorlunda ut än vanlig övervikt.

– När de är dräktiga blir de tjocka längre bak, har jag lärt mig nu. De blir inte så bukiga utan snarare runda på alla håll.

Angelica började tvivla. Hon hade aldrig haft en häst som fått föl innan – där fanns ingen kunskap överhuvudtaget. Hon började fråga sig runt, skicka bilder, få andras åsikter.

Till slut fanns bara ett sätt att få säkerhet: blodprov.

Den längsta väntan

En veterinär kom ut för att ta blodprov en måndag. Svaret skulle komma inom två till fem dagar.

– Och det tog fem dagar. Såklart. Men då var vi så säkra på att hon var dräktig så då ville man bara ha det svart på vitt. Det var den längsta väntan.

När svaret äntligen kom var det bekräftat: Patty var dräktig.

– Egentligen var det inte så mycket mer jag kunde göra då, mer än att ge henne rätt tillskott och fodra upp henne.

Patty fick gå lugnt i hagen de sista veckorna. Men den stora frågan återstod: När skulle fölet komma?

Fem veckor av sömnlösa nätter

Eftersom ingen visste när Patty blev dräktig, eller ens vem pappan var, gick det inte att beräkna ett förlossningsdatum. Angelica kontaktade säljaren på Irland för att få mer information.

– Men det var inte så lätt. De sa bara att jag skulle vara glad om jag fick ett friskt föl, säger hon och skrattar.

Angelica installerade en kamera i boxen och förberedde sig på att vaka. Med sig hade hon två vänninor som skulle hjälpa henne att hålla koll på nätterna.

De delade upp natten i tre pass. Varje timme passade de Patty i fem till tio minuter för att se att allt var lugnt.

Vakan fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte.

– Allt som allt vakade vi i fem veckor. Och det kändes som ännu fler. Den sista veckan kunde jag knappt känna igen människor, ögonen var konstant trötta.

”Patti ligger ner i hagen!”

Vännerna vakade mest nattetid.

– Jag har förstått att det är vanligast att hästar fölar på natten, när de är ostörda, säger hon och fortsätter:

– Men eftersom hon i princip varit en vildhäst innan så skämtade jag faktiskt om att hon kanske skulle föla utomhus ändå.

Det var en känsla hon hade. Och den 20 september, en solig septemberförmiddag, ringde en stallkompis till Angelica.

– Hon sa att Patty låg ner i hagen, och det brukar hon inte göra.

Full fart till stallet

Angelica for upp ur sängen. Hon drog på sig det första plagg hon hittade och rusade ut.

Trots att hon bara hade tio minuter till stallet hade Patty redan hunnit föla.

– Allting gick så himla fort.

Den första tanken som slog Angelica när hon mötte Patty var ren lättnad.

– Jag var så glad att allting hade gått bra, för jag var så nervös.

Snart anlände Angelicas två väninnor som också varit med och vakat, och tillsammans kunde de kolla att allt var som det skulle och klippa navelsträngen.

Foto: Ida Lindemann

Tillbaka till start – igen

Nu, drygt två veckor efter födseln, står Angelica inför nya utmaningar. Fölet, som fått namnet TipTops Clover Pearl, behöver lära sig att bli hanterad från början, och Patty – som precis börjat bli trygg med människor – har åter blivit försiktig.

De första dagarna efter födseln var svåra. Patty ville inte fångas, varken i boxen eller ute i hagen. Hon la öronen tillbaka och visade tydligt att hon ville skydda sitt föl.

Men gradvis har det blivit bättre. Angelica har gått tillbaka till samma metod som när Patty kom första gången – bygga förtroende långsamt.

Pearl däremot beskriver hon som en väldigt nyfiken liten tjej.

– Jag kallar henne virvelvinden ibland, för det är totalt omöjligt att mocka i boxen när hon är där inne. Hon flyger runt, säger Angelica och skrattar.

Inga genvägar

Snart ska hon börja träna hantering med Pearl. Hon har fortfarande inte haft grimma på sig, men Angelica är inte stressad.

– Jag vill inte tvinga någon till någonting. Jag sitter hellre några timmar tills hon självmant kommer fram.

Det är samma filosofi som hon tillämpade med Patty. Ta det i hästens tempo, även om det tar längre tid.

Foto: Ida Lindemann

Framtiden för Pearl och Patty

Just nu njuter Angelica av att se Pearl växa och utvecklas. Den lilla tjejen som föddes en solig septemberdag blir större för varje dag, springer omkring i hagen på sina långa ben och utforskar världen.

– Vi ska bara försöka få henne att växa fint och få en bra uppväxt. Men hon ska lära sig att bli hanterad från början, det är viktigt, avslutar hon.

Hästhälsa i praktiken – Råd om hur du vårdar din häst

259.00kr

Beställ bok

Ryttare, mamma och mom-shamad: “Alla vet bäst, utom den det gäller”