Text: Jennie Börs

Sara Sörensen red som liten ett par år på ridskola, men sedan svalnade intresset och hon valde att sluta. I högstadiet kom hon åter i kontakt med hästarna genom en skolkamrat och började hänga i stallet igen.
– Min kompis mamma importerade hästar och sålde vidare. Vi skojade om att jag kanske skulle ha en egen häst och en dag när jag gick i åttan ringde hon mig. De hade då fått hem en treårig, oinriden ponny som var jättesnäll, vilken hon trodde skulle passa mig perfekt, säger Sara.
På den vägen blev Indy (född 2003, import Nederländerna) Saras och deras resa började. Med hjälp av kompisens mamma kom de i gång och de första två åren red ekipaget mest i skogen. Efter ett par år började intresset för träning att komma.
– Jag bytte stall och lärde känna Göran Hall, vars dotter hade ponny i samma stall. Han började hjälpa mig lite grann och då förstod att vi som ekipage hade lite potential för tävling. Så vi gjorde några pay and jumps och så innan jag föll för åldersträcket.

I 18 år har Sara och Indy hängt ihop. Foto: Privat

Sälja – inget alternativ
På den tiden gick gränsen för att tävla ponny vid 18 år. Flera i Saras närhet började därför antyda att det var dags att sälja, men för henne kändes det inte alls rätt.
– För mig fanns det ingen ambition att tävla, utan jag kände att jag lika väl fortsätta rida Indy för att det är skoj. Jag är bara 1,58, så att rida en maxad C-ponny har aldrig varit några problem, säger Sara och tillägger:
– Men när jag gick grönt kort-kurs hittade jag också stycket om att man kan tävla ponnyer bland stora hästar. För mig blev det då självklart, att då kan jag ju göra tävlingsbiten på hobbynivå om jag vill.
En tid efter gymnasiet valde Sara att lämna ut Indy på foder, mycket för att prova på livet utan häst. Sara hittade en familj som hade samma värderingar som hon själv och dessutom kunde Indy stå kvar i samma stall. Ganska snart insåg hon däremot hur mycket hon saknade livet med Indy.
– Lite ville jag känna efter om jag var i stallet för att det var kul, eller om det bara var en vana. Tre månader var vi ifrån varandra, sedan slutade det med att jag blev medryttare på min egen häst.

Rejäl självförtroendedipp
Efter 1,5 år fick Sara tillbaka Indy på heltid. De började då träna igen och på hemmaplan red de över 1,20 till 1,30-hinder. Efter att ha börjat träna för en ny tränare, kom dock ett ordentligt bakslag.
– För oss var det inte den optimala tränaren, vilket gjorde att vi gick bakåt i utvecklingen. Indy började stanna och det blev bara en ond spiral. Det blev en riktig krasch för självförtroendet.
För att hitta ny inspiration valde Sara till slut att byta miljö genom ett stallbyte. Där kom hon i kontakt med Anna Lindberg, som blev den som hjälpte ekipaget tillbaka.
– Första gången Anna hjälpte mig var när vi stötte på varandra på ridbanan samtidigt. Den träningskvarten var typ den bästa jag haft!
Med Annas hjälp började Sara om från början med fokus på att bygga nytt självförtroende. Under ett år bestod träningen bara över småhinder med fokus på att det skulle vara roligt.
– Efter det året började vi tävla med målet att komma ut och känna glädjen i sporten, helt utan krav. Ytterligare ett år senare, 2019, kände jag att vi var redo att ge oss ut för att jaga placeringar. Då tog vi också våra första rosetter!

Att tävla var aldrig någon ambition för Sara från början, men med resans gång växte intresset fram. Foto: Sanna Johansson

"Exploderar han av glädje"
Tillsammans har Sara och Indy startat upp till enstjärniga 1,05-klasser, med vinst och placeringar upp till en meter. Träningen läggs upp för att kunna matcha de stora hästarna på tävlingsbanan.
– Vi tränar alltid utefter de avstånd vi möter på tävling, så att det inte blir något helt annat när vi väl kommer ut. På så sätt har vi tränat upp hans galopp, så han kan ofta ta allt på rätt antal språng trots att han bara är 1,40 i mankhöjd.
Sara kan också se en stor fördel med Indys storlek.
– Vi kan ju ta de där snäva svängarna i omhoppningarna, som kanske ingen annan kan.
Att vara ute på tävling är bland det bästa Indy vet. Sara beskriver att fram till han kommer in på framhoppningen är han väldigt lugnt och nästan står och halvsover.
– Sedan typ exploderar han av glädje när han förstår att det är hoppning på gång. Det är så roligt att se honom när det vankas hoppning, för då är öronen alltid spetsade framåt. Han verkligen bara letar efter nästa hinder.
Det långsiktiga målet är att en dag debutera 1,10-klass på tävling. Beroende på form kanske det blir framåt hösten.
– Men det förutsätter att Indy känns redo för det, inget får bli på hans bekostnad. Upplägget är att försöka spara på hans energi så mycket som möjligt. En fördel med att han är så pass rutinerad nu, är att vi mer behöver underhålla. Det gör att vi kan lägga in veckor med lugnare arbete för att spara på honom.

Kördes in till bröllopet
Med 18 års vänskap i bagaget har Sara och Indy byggt upp ett speciellt band till varandra. Hon beskriver hur Indy kan läsa av hennes sinnesstämning, men berättar också om minnet från när de återsågs efter tre månader ifrån varandra.
– Det var första gången jag kom för att rida efter han lämnats ut på foder. Han gick ute i en stor hage med en sju, åtta andra hästar och de var längst bort i hagen. När jag då ropade på honom så lämnade han kompisarna och kom galopperande mot mig.
Ett annat väldigt speciellt minne för Sara var i samband med hennes bröllop förra året. Givetvis kändes det självklart att Indy skulle närvara på något sätt. Tidigare har Sara och hennes kompisar tolkat bakom Indy om vintrarna, men till bröllopet kördes han in på riktigt.
– Jag fick hjälp av en stallkompis, som även jobbar som ridlärare. Det tog cirka sex månader innan vi började testa haka på vagnen, så jag tycker det gik väldigt smidigt. En månad innan bröllopet kunde vi styra, bromsa och trava med vagn själva på grusvägarna, säger Sara och fortsätter:
– På den stora dagen fick Indy dra vagnen från kyrkan till bröllopsfesten. Och det gjorde han med den äran!

Indy fick en ärofylld uppgift under bröllopet. Foto: Sanna Johansson

Full fart i vattnet! Foto: Sanna Johansson