Det är eftermiddag på Fleyenhof, Hubertus Schmidts välkända dressyranläggning i tyska Paderborn, och hästarna står i boxarna och äter sitt eftermiddagshö. Dressyrryttaren Katharina Hemmer möter oss med ett leende på gården som varit hennes hem i tolv år. En plats som format hennes karriär och liv.

Vi slår oss ner i fikarummet med utsikt in i ridhuset. Katharina berättar att hon alltid fascinerats av hästar. Redan som liten stod hon vid staketet på ridklubben och räknade ner dagarna till sin femårsdag, för då fick man börja rida. Hennes föräldrar red lite på fritiden, men det fanns inga stora tävlingsambitioner i familjen. Ändå blev stallet snabbt hela hennes värld. 

– Jag minns hur jag längtade. Jag stod och tittade på lektionerna och tänkte att snart, snart är det min tur, säger hon med ett leende.

När hon till slut fick börja var det på ridskolans hästar och det dröjde inte länge innan instruktörerna märkte att hon hade en särskild känsla. 

– Jag älskade det från första stund. Hästarna, doften, allt. Jag var på ridskolan jämt.

När hon var sju, nästan åtta, fick hon sin första ponny. En fyraåring, nyinriden och långt ifrån enkelt sto.  

– Hon hette Paula. Jag bara visste att det var henne jag ville ha. Hon var så snäll men också känslig. Jag lärde mig allt med henne. Jag var helt förälskad i henne.

När Paula blev sjuk och inte längre gick att rida fick Katharina en treårig unghäst. 

– Hon var liten, bara 1,60, och inte inriden. Jag började hantera och pyssla med henne. Hon litade på mig direkt. När någon annan försökte sitta upp gick det inte. Hon accepterade bara mig.

Det blev början på ett långt partnerskap. Katharina red in stoet själv, red henne upp till juniorklasserna och lärde sig grunderna i tålamod, känsla och konsekvens. 

– Jag tror mycket av det jag är i dag kommer därifrån. Hästen lärde mig lyssna. Hon var inte enkel, men hon litade på mig, och det var allt som behövdes.

– Jag älskade det från första stund. Hästarna, doften, allt. Jag var på ridskolan jämt, säger Katharina. Foto: Ida Lindemann

Från början drömde Katharina om att bli hoppryttare, men det blev inte riktigt så. 

– På grund av små skador fick mina hästar inte hoppa så mycket. Då blev det naturligt att jag gick över till dressyren. Och i efterhand var det nog meningen.

Katharina beskriver den lilla ridklubben hemma i Westfalen där allt började, fem minuter med cykel från föräldrahemmet, som en andra familj.

– Jag var där varje dag, hela dagarna på sommarlovet. Alla mina vänner var där. Det var som en andra familj.

Föräldrarna gjorde vad de kunde för att stötta. 

– Vi hade inte pengar till flashiga hästar, men de såg till att jag fick bra träning. De prioriterade lektioner framför allt annat. Det betydde mycket.

När hon var femton såg en stallkamrat hennes talang och frågade om Katharina ville hjälpa henne med hennes häst, en ganska stor och svårriden valack. 

– Han var enorm och stark, och jag var rätt liten, men jag tänkte: det här är min chans. Om jag vill ta nästa steg, då måste jag våga.

Med hjälp av sin tränare fick hon ordning på bytena, och när hon var sexton vann hon sitt första mästerskap – Westfalia-championatet på valacken.  

– Det var första gången jag red det, och jag vann. Jag minns känslan så tydligt, jag tänkte: det här är det jag vill göra med mitt liv.

Efter gymnasiet var planen egentligen att plugga vidare, men hon hade svårt att föreställa sig ett liv utan hästar. 

– Jag sa till pappa: ”Jag kanske ska bli working student ett år innan jag pluggar.” Jag såg att Hubertus Schmidt sökte någon. Min pappa sa: ”Försök.” Så jag skrev till Hubertus, han ringde upp och sa att jag kunde komma och provrida för honom.

Det var tänkt som ett treårigt lärlingsprogram. 

– Jag tänkte att jag skulle vara här tre år och sedan göra något ”seriöst”. Det är tolv år sedan nu, säger hon och skrattar.

Hon trivdes direkt. Fleyenhof blev hemma. 

– Familjen Schmidt är fantastisk. Jag lär mig fortfarande nya saker varje dag. Det är ett sådant privilegium att få vara här, att få utvecklas och se hur allt hänger ihop.

Katharina beskriver Fleyenhof som hemma. Där utvecklar hon framtidens dressyrhästar tillsammans med Hubertus Schmidt. Foto: Ida Lindemann

För Katharina är Hubertus inte bara en tränare, utan också en förebild i hur man för sig, hur man hanterar framgång och motgång. 

– Han stressar aldrig. Han är lugn, alltid rättvis, alltid konsekvent. Det smittar av sig. I början kunde jag vara otålig, men han lärde mig att det viktigaste är att hästen förstår. Det är ingen tävling.

Hon skrattar till när hon berättar om sina första veckor på gården. 

– Jag var så nervös. Jag ville visa att jag kunde. Men han såg direkt igenom det. Han sa: ”Ta det lugnt. Du behöver inte bevisa något. Låt hästen tala för dig.”

Det rådet blev något hon burit med sig sedan dess. 

– Jag försöker alltid rida på det sättet så att hästen får berätta historien. Det är egentligen det finaste man kan göra.

Hon berättar att det fortfarande är honom hon vänder sig till när något känns svårt. 

– Han behöver bara titta i några minuter. Han ser direkt vad som saknas. Det är en trygghet, verkligen.

Hubertus är också den som påminner henne om att njuta. 

– Han säger alltid att vi ska ha roligt. Att ridning ska vara glädje. Han har den där balansen mellan professionalism och kärlek till hästen. Den försöker jag ta efter.

Foto: Ida Lindemann

Hon ler när hon pratar om honom.

– Jag tror inte jag hade varit där jag är utan honom. Han är min största förebild.

När Hubertus själv slutade tävla blev det Katharinas tur att ta över hans topphäst Denoix PCH. Det blev Katharinas stora vändpunkt i karriären. 

– Jag hade ridit Denoix lite som unghäst. Han var hingst då, väldigt pigg och busig. Men jag kände att vi hade något redan då. När Hubertus skadade sig fick jag rida honom mer och mer, och vi klickade direkt. Det betyder otroligt mycket att Hubertus litade på mig. Han sa att han visste att jag skulle göra det på rätt sätt. Det betyder mer än han nog förstår.

När ägaren, Nancy Gooding, sedan skulle bestämma vem som skulle ta över tävlingsansvaret blev valet naturligt. 

– Hon litade på mig, och det betydde enormt mycket. Hon sa att hon sett oss tillsammans och att det verkade som vi hörde ihop.

Sedan dess har de varit ett team. 

– Han är en riktig karaktär. Han vet att han är speciell. Jag gör allt själv med honom på tävling. Jag flätar, borstar och sadlar. Han gillar det bäst så. Han vill ha sin person omkring sig, någon som känner honom.

Hon berättar med värme hur han gnäggar när han hör hennes röst, hur han har sina ritualer och blir otålig om något görs i fel ordning. 

– Han har sin personlighet, men han är alltid vänlig. Han vill att allt ska ske på rätt sätt och i rätt ordning. Han väntar alltid på sin sockerbit innan jag tränsar. Om jag gör något i fel ordning, så tittar han på mig som om han tänker ”ska du verkligen göra så där?” Jag kan lita på honom till hundra procent.

Denoix beskrivs som en häst med mycket karaktär som vet vad han vill. På tävling gör Katharina allt själv med honom. Foto: Ida Lindemann

Hon beskriver honom som den typ av häst som växer av förtroende. 

– Ju mer han får vara sig själv, desto mer ger han tillbaka. Han vill känna att vi gör det tillsammans, inte att han bara utför något.

De har haft sina svårigheter också. I början var kontakten en utmaning – han var så lätt i handen att det var svårt att hitta stabilitet. 

– Jag fick jobba mycket med styrkan, rida i backe, bygga upp honom bakifrån. Det tog tid, men jag visste att det skulle bli bra om jag bara väntade in honom.

Och det blev det. I dag är kontakten deras styrka, och det syns på banan. 

– Han bär sig själv nu. Han tar kontakt, men drar aldrig. Det är en fantastisk känsla.

Hon berättar om hur han förändras när han kommer in på banan. 

– Han växer, men på rätt sätt. Han blir inte spänd, bara lite större. Det är som att han vet att nu gäller det, nu ska vi visa vad vi kan.

Dagarna på Fleyenhof börjar tidigt. Tolv hästar ska ridas varje dag, på olika nivåer. 

– Det är ett pussel, men jag gillar det. Jag vill förstå varje häst, känna vad den behöver. Det är det som gör det så roligt, att varje individ är unik.

Ridhuset på gården. Foto: Ida Lindemann

Hon beskriver sin filosofi som en blandning av disciplin och känsla. För Katharina handlar dressyren inte om att rida upp rörelser, utan om att utbilda en häst steg för steg, med tid och tålamod som de viktigaste verktygen. 

– Jag vill att hästarna ska vara framför hjälperna, men aldrig spända. De ska vilja arbeta. När det känns lätt och harmoniskt, då vet jag att jag är på rätt väg.

Hon beskriver känslan av ett bra pass som en slags tyst dialog. 

– Det är som att dansa, men där hästen leder lika mycket som du. Du måste lyssna. Om du bara försöker styra blir det stelt.

Det är ingen tillfällighet att hennes ridning ofta beskrivs som harmonisk och mjuk. Hon arbetar konsekvent med grunderna – rytm, kontakt, framåtbjudning – oavsett om det gäller unghästar eller Grand Prix-hästar. 

– Jag vill att de ska förstå hjälperna, inte bara reagera på dem. När hästen förstår varför något händer blir den trygg.

Ett av stallen. Foto: Ida Lindemann

I vardagen använder hon mycket hörnpasseringar och stora volter för att bygga upp styrka och balans. Hon pratar ofta om vikten av att verkligen använda ridvägarna och att ge hästen utrymme att tänka. 

– Jag gör hellre tre riktigt bra övergångar än tio stressade rörelser. Det är bättre att ta sig tid och känna att hästen är med hela vägen.

För Katharina finns ingen genväg. Hon tror inte på att driva igenom något, utan på att vänta in hästen tills den är redo. 

– Allt ska hänga ihop. Om du förlorar känslan i galoppen, gå tillbaka till traven. Om du tappar energin, gör en övergång. Det är små steg som bygger helheten.

Hon påminner om att varje häst är unik, och att det är ryttarens ansvar att anpassa sig. 

– Vissa behöver trygghet, andra behöver pepp. Det gäller att känna vilken typ man sitter på. Jag försöker alltid hitta hästens personlighet och bygga ridningen utifrån den.

Hon ser också till att hästarna får variation. Uteritter, klättring och vila är lika viktiga som skolor och piaff. 

– De måste få känna sig starka och stolta. En häst som tycker att det är roligt att gå till jobbet ger allt.

Ridbanan. Foto: Ida Lindemann

Hon talar om den känsla hon eftersträvar varje dag. När hästen bär sig själv, tar kontakt och rör sig med lätthet. 

– Då känns det som man bara följer med. Det är det bästa som finns. Då vet man att man gjort något rätt.

Det är också därför hon aldrig stressar. Om något inte fungerar, försöker hon inte tvinga fram det. 

– Det tar den tid det tar. Ibland får man rida övergångar en hel vecka. Men när det väl sitter, då sitter det på riktigt.

För Katharina handlar dressyren i grunden om respekt.

– Hästen gör aldrig fel med flit. Om något inte fungerar är det mitt jobb att förklara bättre. Det är det som är ridning, säger hon.

När säsongen drar igång blir det mycket resor. Katharina planerar tävlingarna tillsammans med Hubertus. 

– Det gäller att hitta rätt balans. Vissa hästar behöver mer rutin, andra mindre. Jag försöker alltid låta dem vila mellan tävlingarna.

Hon berättar om en tävlingshelg då hon satte över 70 procent med fem olika hästar. 

– Jag hade en så bra känsla. Allt flöt. Det är en fantastisk känsla när man känner att träningen fungerar i tävlingssituationen.

När EM i Riesenbeck närmade sig hade hon en bra känsla. Denoix var tryggare än tidigare, mer avslappnad på tävling. 

– Jag visste att om vi gjorde vårt jobb så skulle det gå bra. Men jag försökte inte tänka för mycket på resultatet. Jag fokuserade på känslan.

En av Katharinas styrkor i sadeln är hennes mjuka ridning och att hela tiden lyssna på hästens signaler. Foto: Ida Lindemann

Hon minns hur lugnt allt kändes under mästerskapsveckan. 

– Det var så bra stämning i laget. Alla hjälpte varandra, alla var glada och avslappnade. Det gör så stor skillnad.

När laget sedan tog guld kunde hon knappt tro det. 

– Jag tror inte att jag riktigt har förstått det än. Det var mitt första mästerskap, och att stå där med Isabel Werth och Frederic Wandres. Det var en dröm som gick i uppfyllelse.

Hon skrattar åt minnet av hur hennes kollega Frederic stod bredvid henne under Isabels ritt, så engagerad att han tryckte henne på axeln i varje galoppombyte. 

– Dagen efter hade jag blåmärke på axeln, säger hon och skrattar.

Hon beskriver känslan efteråt som euforisk. 

– Det var så mycket glädje. Och det fina var alla människor som skrev, folk jag inte ens kände som sa att de tyckte vår ritt var harmonisk. Det betyder så mycket.

Tillsammans med Denoix tog Katharina en guldmedalj med det tyska laget vid EM i dressyr 2025 i franska Crozet. Foto: Tomas Holcbecher

Just harmonin och kontakten med hästen är något hon återkommer till. 

– I början var det vår svaga punkt. Han var väldigt lätt i handen och saknade styrka. Jag jobbade honom mycket i backe för att bygga muskler och stärka ryggen. Nu är kontakten vår styrka.

Hon talar varmt om Hubertus som mentor. 

– Han har lärt mig att aldrig stressa hästarna. Allt tar tid. Han har en så lugn energi. Han kan säga en enda mening och så förstår man vad man måste ändra.

Läs mer: Få koll på hörnen med Katharina Hemmers favoritövning

Att rida för honom, och nu delvis ta över hans roll, beskriver hon som en ära. 

– Han är ett föredöme. Jag försöker föra vidare hans sätt att tänka, den klassiska ridningen med lätthet och precision.

När hon pratar om framtiden är det med både förväntan och ödmjukhet. 

– Mitt nästa mål är VM i Aachen. Det vore väldigt speciellt att få rida på hemmaplan. Men viktigast är att hästarna mår bra och att jag fortsätter utvecklas.

Foto: Ida Lindemann

Hon drömmer också om att utbilda unga hästar. 

– Det är så roligt att se utvecklingen. Från första gången de fattar galoppen till första gången det känns som ett riktigt samspel. Det är magiskt.

Hon ser sig själv mer som hästutbildare än tävlingsmänniska. –

Tävlingarna är en bekräftelse, men det är hemma i vardagen det händer. När man rider igenom en svår rörelse och hästen plötsligt förstår, det är det som gör allt värt det.

Läs mer: Katharina Hemmer tipsar – rid en perfekt hörnpassering

Innan hon går ut ur stallet stannar hon vid boxen där Denoix står och tuggar på sitt hö. Han lyfter huvudet, öronen spetsas, och hon klappar honom lätt på halsen. 

– Han är min partner, säger hon mjukt. Det är det som är så fint med den här sporten. Vi gör det tillsammans.

Katharina Hemmer

Född: 1994 

Bor: Paderborn, Tyskland 

Gör: Huvudberidare på Fleyenhof och tysk landslagsryttare i dressyr.  

Tränare och mentor: Hubertus Schmidt 

Främsta hästar: Denoix PCH, Slaide, Special Gold PCH 

Karriär: Arbetat hos Hubertus Schmidt i över tolv år. Gjorde mästerskapsdebut som senior på EM i Crozet 2025 och red hem en guldmedalj med det tyska laget.  

Filosofi: “Jag vill att hästen ska vara framför hjälperna, men aldrig spänd. De ska förstå vad vi gör – inte bara reagera”.

Detta är en artikel från nummer 2 av Hippson Magasin 2026. Vill du bli tidningsprenumerant för 83 kr/månad?
Klicka här!

Är du redan prenumerant men vill ha hem tidningen i brevlådan? Mejla till info@hippson.se så hjälper vi dig uppgradera din prenumeration.

Dressyr med Hippson – 78 gymnastiserande ridövningar

339.00kr

Beställ bok

Ebba Nilsson om livet i Spanien: ”Det är Ella eller ingen”

Ämnen i artikeln