Det är en solig dag i maj och på Ågesta Gård strax söder om Stockholm är personalen i full gång med lunchfodringen. Det är runt 80 hästar på anläggningen som väntar på mat samtidigt som Kristian von Krusenstierna möter mig i hjälm och stövlar efter att ha avslutat ett ridpass.

Kristian är inte bara en erfaren dressyrryttare med internationella meriter, utan även en passionerad tränare och en central del av Ågesta ridskola. Platsen där hans intresse för hästar föddes från första början.

– Allt startade här på gården eftersom jag är uppvuxen här. Hästarna har alltid funnits med, och intresset kom naturligt eftersom ridskolan och hästarna var mina föräldrars vardag, berättar Kristian och tittar ut över gårdsplanen.

Hästen Nino kom in i Kristians liv för fem år sedan. Nu satsar de mot Grand Prix. Foto: Clara Wallin

Till en början handlade det om att rida ut i skogen när lusten fanns, men tids nog föddes även ett intresse för tävling. Han provade på att tävla i både hoppning och dressyr med sin favoritponny på ridskolan, innan han som tolvåring fick låna sin första ponny. Ponnyn vid namn Kompis fick honom att få upp ögonen för dressyr.

– 1989 fick jag låna b-ponnyn Kompis lite av en slump, hade det varit en hopponny hade det kanske varit hoppning jag höll på med i dag. Med Kompis började allt och därför är han en av de viktigaste hästarna i min karriär. Det var han som satte mig på kartan och fick mig att känna, det här var ju ballt.

Som trettonåring vann Kristian sitt första SM-guld tillsammans med Kompis, året innan tog de ett brons.

Kristian berättar att han testade andra sporter också, men till skillnad från att starta sist i laget i en elitserieomgång fick han sitta på bänken under fotbollsmatcherna. Det blev därför tydligt för honom vad han var bra på.

– Många som kommer ihåg mig som ponnyryttare kommer nog ihåg att jag ganska ofta var besviken på min insats. Jag var aldrig besviken på hästen, utan på mig själv.

B-ponnyn Kompis. Foto: Clara Wallin

Resultatmässigt gick det ofta väldigt bra, men sedan tidig ålder har han haft höga krav på sig själv, och har varit väldigt noga med hur han vill att det ska kännas. Mellan 13 och 16 års ålder har Kristian flera anteckningsblock fyllda med träningsupplägg och reflektioner.

– Tidigt började jag skriva ner och planera träning och tävling för alla mina ponnyer. Det var utförliga reflektioner från både träningar och tävlingar, samt tydliga träningsupplägg. Jag kommer ihåg att jag var väldigt noga med tre dagar träning och tre dagar uteritt.

I dag tror Kristian att de höga kraven och förmågan att reflektera över sin prestation från tidig ålder är en av anledningarna till hans framgång, både som ryttare och tränare.

Languedoc och Kristian från 2015. Foto: Tomas Holcbecher

Självkritiken har minskat med åldern, men Kristian berättar att han fortfarande kan vara hård mot sig själv, speciellt på hemmaplan. För att komma runt den känslan tycker han om att komma ut och tävla.

– Det är ett bra sätt att checka in med sig själv och se på vilken nivå man ligger i träning och tävling. Ofta går det lite bättre än vad jag förväntat mig och då ökar motivationen, säger han och fortsätter:

– Tävlandet har inte varit en drivkraft, men det har varit det som givit mig energi och bränsle till mitt utövande.

2002 fick Kristian frågan om han med kort varsel ville rida världscupen i Globen, nuvarande Avicii Arena. Tävlingen gick bra och han slutade på nionde plats i den avslutande küren tillsammans med hästen Wilson.

Det kom att bli hans internationella genombrott på Grand Prix-nivå. Sedan dess har han representerat Sverige vid flera mästerskap och internationella tävlingar. Redan innan karriären som senior tog fart hade han samlat värdefull erfarenhet från ett flertal Europa- och Nordiska mästerskap, både på ponny och som junior samt Young Rider.

Förutom b-ponnyn Kompis, har Wilson och hingsten Biggles 1015 varit viktiga i Kristians karriär. De har inte bara tagit honom till några av världens största tävlingar, utan har även lärt honom saker han tar med sig till varje häst han rider, och varje elev han undervisar.

– Det mina hästar har lärt mig värderar jag väldigt högt, Wilson lärde mig hur en bra galopp kan kännas, samtidigt som Biggles visade mig vad piaff och passage var på riktigt. Jag trodde jag hade ridit en piaff innan jag träffade Biggles, men där hade jag fel.

Många rosetter har det blivit genom åren. Foto: Clara Wallin

När han tänker tillbaka på minnena från åren på toppnivå, är det närheten till hästarna som är starkast.

– Jag tänker mycket på hela upplevelsen när jag ser tillbaka på min karriär. Det är klart att en del prestationer än i dag värderas extra högt, men det jag uppskattat mest och minns tillbaka på är hur nära man kommer sina hästar när man är iväg på längre tävlingar och mästerskap.

2018 utsågs Kristian till årets tränare och i slutet på året fick han sin A-tränarlicens. Även här började allt hemma på ridskolan, redan som 17-åring började han undervisa ridskoleelever på onsdagskvällarna. Och än i dag har han ridlektioner då.

Även om det inte var tänkt att han skulle göra en karriär som tränare ville han ha sin licens på papper, så han utbildade sig till C-tränare.

– Det riktiga intresset för mig kom när jag började undervisa mer och mer privatelever. Jag insåg att jag själv tog väldigt mycket nytta av det. När jag undervisade fick jag omvandla det jag själv hade gjort till en förklaring. Det gjorde även att jag kunde stå där under en lektion och tänka ”oj det där var smart, det måste jag själv göra i morgon”, berättar han och fortsätter:

– Jag jobbar ganska ofta parallellt med mig själv och mina elever, och har gjort det redan från start. Om jag har behövt fokusera på övergångar och sidvärts med mina egna hästar, då applicerar jag det på mina elever också. För mig har det varit ett väldigt bra sätt att utvecklas som ryttare och tränare, vilket jag tycker har varit väldigt bra.

Kristian jobbar ofta parallellt med sig själv och sina elever, och applicerar sin egen träning på dem. För honom har det varit ett bra sätt att utvecklas både som ryttare och tränare. Foto: Clara Wallin

För Kristian spelar det ingen roll vad för nivå hans elever är på, utan det viktigaste är inställningen, att man vill lyssna, lära och bli bättre.

– Jag har inget intresse av att undervisa ryttare som inte vill lära sig. Man kommer alltid klicka bättre med vissa än andra, men visar man inget engagemang för att bli bättre tappar jag mitt intresse för den eleven.

Kristian säger att de tränarna han tränat för genom åren inte bara lärt honom rida, utan även hur man undervisar andra. Under sin tid på ponny och åren som junior tränade han för Sissi Lilja.

– Sissi var otroligt lugn, stressade inte och skyllde aldrig på hästen. Hon spred ett lugn i allt hon gjorde, det tar jag med mig från henne. Var det något som inte funkade provade vi igen, och igen en annan dag tills det löste sig.

På Ågesta gård står 80 hästar och trots sin storlek drivs ridskolan fortfarande av familjen. Till sin hjälp har de även anställd personal. Foto: Clara Wallin

Han tränade sedan för Kyra Kyrklund i 12 år och därefter för Nicole Werner samt Edward Gal i Nederländerna.

– Kyra var min universitetsutbildning som jag brukar säga. Att träna för Kyra och hennes man Richard White i 12 år gav mig en enorm verktygslåda och jättemycket bra tänk. Där handlade det väldigt mycket om att utbilda ryttaren till att fatta vad den ska göra. Mina år i Nederländerna gav mig en extra dimension i träningen, det var mycket fokus på lösgjordhet och rakriktning.

Kristian beskriver sig själv som en ryttare som rider på känsla, samtidigt som han är väldigt analytisk. Tack vare hans förmåga att analysera och reflektera har han lyckats förvandla känslan till undervisning.

– Det finns många duktiga ryttare som rider på mycket känsla men som inte är så bra tränare, för de kan inte förklara. Men jag tänker att eftersom jag alltid varit analytisk i min ryttarroll, så kanske det gör det lättare för mig att vara tränare. Jag tänker väldigt ofta, hur gjorde jag nu eller varför blev det så?

Ett tydligt exempel på Kristians förmåga att föra vidare sin känsla var när Lina Dolk tog över hingsten Biggles och valacken Languedoc, även kallad ”Dokki”, efter åren med Kristian på högsta nivå. Han berättar att det inte var något som helst problem för Lina att ta över de stora hästarna efter honom.

– Hon kunde göra alla Grand Prix-rörelser och jag berättade hur hon skulle tänka och vilka signaler hon skulle ge. Hon behövde ingen styrka för att rida de stora hästarna, och det är någonstans ett kvitto för mig att jag gjort något rätt.

Att använda styrka i ridningen är något Kristian inte tycker om, han menar att man aldrig kommer kunna vara starkare än sin häst.

– Man behöver vara så fysiskt stark så man kan vara mjuk. De ryttare som är fysiskt svaga blir ofta starka, de håller balansen i bettet och med klämmande skänklar. De kan bli hårda i sin ridning fast de egentligen är svaga. Sedan kan man behöva använda styrka i någon liten sekvens någon gång, men det är en annan sak än att ha det i system.

Han beskriver dressyrens utveckling som olika trender, bara man ser på världsettorna under de senaste 20 åren tycker han man kan se hur sporten förändrats. Han menar att under lång tid handlat mycket om vad man utförde på banan och vad som stod i protokollet, mer power, mer piaff. Men nu börjar det svänga åt andra hållet.

– Alla som tävlar, vare sig det är på en hög eller låg nivå, ska göra det för att man älskar hästar och för att man tycker om att tävla. Samtidigt som man tränar mot de höga poäng man drömmer om. I många år har det handlat om mer av allting, men nu upplever jag att det snarare handlar om lättare kontakt, lösgjordhet och harmoni.

Foto: Clara Wallin

Det som hänt under de senaste åren har fått sporten att behöva tänka till både vad gäller unga och rutinerade hästar. I dag efterfrågas harmoni, avspänning och lätthet och enligt Kristian är det inget nytt.

– Det har stått i ridhandboken i alla år, men återigen, vad är det som ger poäng? Enligt mig borde sporten gå att styra i den riktning vi vill ha den genom att påverka vad som gynnar procenten i protokollet, ryttarna tränar på det som ger höga procent. Sedan är domarkåren en spretig skara från världens alla hörn, vilket betyder att de även ser väldigt olika på hästar och träning.

Han reflekterar även över vad som händer när okunniga betraktare får en inblick i sporten.

– Jag tror det är jättebra att det granskas och att sporten skakas om. Det får oss att börja reflektera, vilket är bra. Sedan tycker jag inte heller man ska se bort eller förminska de saker som kommit upp under de senaste åren, även om jag i många fall är lite emot ögonblicksbilder.

Ågesta ridskola är en av Sveriges största ridskoleverksamheter, men trots storleken drivs den fortfarande av familjen. Ridskolan grundades redan på 1960-talet av Kristians farbror, och sedan 1978 har hans föräldrar utvecklat verksamheten till vad den är i dag.

– Det är hela familjen som driver ridskolan i dag. Mamma är fortfarande engagerad och sköter mycket av administrationen. Min syster har ansvar för personalen och kundkontakten, jag är stallchef och har ansvar över hästarna. Min fru hjälper mig även med hela hästdelen och stallrutiner, hon undervisar även en del. Min svåger tar hand om gården med allt som har med foder, anläggningen och korna att göra. Så hela familjen är engagerad, sedan har vi många anställda instruktörer och stallpersonal.

Tidigare ridskolehästarnas boxskyltar. Foto: Clara Wallin

Kombinationen av tävling, träning och ridskola har blivit något av ett signum för honom, och kanske är det just den bredden som gör att Ågesta ridskola sticker ut. Här kan en elev rida sitt första ridpass på en trygg B-ponny, medan någon annan förbereder sig för att starta i svår klass.

– Det finns en styrka i att kunna röra sig mellan yttersta elit och nybörjare. Jag kunde rida världscup en helg, och på måndagen stod jag här och mötte en nybörjare i stallgången. Den kontrasten har varit väldigt värdefull, menar Kristian.

Grunden i verksamheten har alltid varit stark. Under 1980 och 1990 födde familjen upp många egna hästar, inte minst russ. Faktum är att det första russet kom till Ågesta redan 1954, som julklapp till Kristians pappa och hans syskon.

– Det blev startskottet för hela russaveln här. Genom åren har vi fött upp över 60 russ. Det har alltid funnits ett stort fokus på att ha bra hästar för ridskolan och för länge sedan födde vi även upp en del halvblod.

På senare år har det blivit svårare att hitta bra ponnyer till verksamheten, något som lett till att Kristian återupptagit avelsarbetet.

– Förra året fick vi tre föl. Det var länge sedan, men jag kände att vi behövde börja föda upp själva igen, framför allt ponnyer. Det är svårt att hitta rätt kvalitet. De stora hästarna är lättare att hitta till ridskolan, men bra ponnyer – det är en bristvara, förklarar han.

Pedagogiken på Ågesta bygger i mångt och mycket på Kristians egna erfarenheter, både som ryttare och tränare. Det handlar inte bara om att sitta rätt eller kunna rida en viss rörelse, utan om att förstå varför man gör det.

– Jag försöker alltid uppmana våra ridlärare att ta sina förklaringar ett steg till. Det räcker inte med att säga ”gör så här”. Man måste förstå vad man gör, varför man gör det och hur hästen uppfattar det. Det där samspelet är så otroligt viktigt, säger han.

Just den förståelsen för hästens signaler och behov är något Kristian utvecklat genom åren, inte minst tack vare ridskolan.

– Jag har ett ansvar för alla hästar här, jag läser av dem hela tiden och det ger mig ett öga för detaljer. Det är något jag försöker föra vidare till eleverna också. Många säger ”jag känner min häst”, men ibland behöver man lära sig att zooma ut. Att se hästen som en häst, inte bara som ”min häst”.

Att verksamheten är familjedriven tror han också spelar stor roll för kulturen som finns på gården. Det finns en närhet och ett engagemang som smittar av sig på personal, elever och besökare.

– Det är inte bara ett jobb för oss. Det är vårt liv. Och det tror jag märks. Vi är här tidiga morgnar och sena kvällar, sju dagar i veckan. Men det är också det som gör det meningsfullt, att se människor utveckla och följa deras resa från första ridturen till egna tävlingar eller tränarroller. Det är en del av det som driver mig, säger han.

Efter en längre paus är Kristian nu tillbaka på tävlingsbanan, med siktet inställt på Grand Prix.

– Jag har haft en svacka sedan 2018. Jag har helt enkelt inte haft en häst att satsa på så tävlingsmässigt har jag varit borta under flera år.

Nino, eller Blancpain HR som han egentligen heter, är en nioårig valack som kom in i Kristians liv för fem år sedan. Men under vintern 2024/2025 ville de tidigare ägarna sälja honom.

– Det var som att allt stannade upp. Jag minns att jag stod i stallet och tänkte, ”Är det nu min ryttarkarriär tar slut?” Försvinner den här hästen, då är det kanske över för mig. Då blir jag bara tränare. Och även om jag älskar att vara tränare, så kände jag att jag inte var klar med att tävla.

Foto: Clara Wallin

Till slut löste det sig. En ny hästägare klev in och köpte ut de andra delägarna, vilket gjorde det möjligt för Kristian att behålla Nino och fortsätta träna och tävla med honom. Satsningen kunde återupptas, med ett nytt lugn och en långsiktig plan.

– Det var en lättnad. Jag är så glad för det samarbete vi har nu. Ägarna är inte stressade, och det finns inga krav på att han måste gå Grand Prix i år, vi låter det ta tid. Jag har alltid haft ett långsiktigt tänk. Jag har aldrig haft en häst som gått Grand Prix som nioåring, och jag tycker inte det är nödvändigt heller.

De senaste tolv månaderna har han gjort flera starter och vunnit majoriteten av dessa. Även om det är en blygsam tävlingskalender jämfört med tidigare år, visar resultaten att formen finns där.

– Det är väl ett kvitto på att jag fortfarande har det. Men jag tävlar inte för tävlandets skull längre. Jag gör det för att känna av var vi står och för att Nino ska få rutin. Han är inte riktigt där än i alla rörelser, men han är på god väg, säger Kristian och fortsätter:

– Det är en modern häst som kräver enormt mycket precision. Han är så teknisk och smart att jag vissa dagar bara känner mig mentalt besegrad. Då får vi ta ett steg tillbaka och försöka igen nästa dag. Men det är också det som motiverar mig, att hitta lösningen.

Parallellt med ryttarkarriären har Kristian också figurerat i diskussionerna om vem som skulle kunna ta över som svensk förbundskapten i dressyr. Innan Stefan Jansson tillträdde hörde många av sig till honom, både med spekulationer och direkta förslag.

– Jag fick väldigt många frågor. Folk kom fram och sa att de ville att jag skulle bli förbundskapten, och jag blev otroligt smickrad. Det var faktiskt så att jag funderade ganska seriöst på det ett tag. Jag hade ganska långt gångna tankar om det, berättar han.

Men när Stefan tog rollen föll allt på plats och för Kristian blev det tydligt vad han själv ville.

– Jag tror det blev perfekt timing. Stefan tillträdde, jag hittade en häst jag ville satsa på och plötsligt kände jag, nej jag är inte klar som ryttare. Jag vill rida. Det är det jag brinner för. Det blev verkligen rätt val för mig.

I nuläget rider Kristian främst två hästar aktivt. Förutom Nino har han en nioåring som rids och tävlas av hans beridare. Dessutom finns en tredje häst i stallet som han fortsatt utbilda, trots att den numera har ny ägare.

– Två tävlingshästar är ganska lagom just nu. Jag har haft problem med höften, särskilt i vintras. Det var ytterligare en anledning till att jag började fundera på om det kanske var dags att sluta.

Kristian har ett tydligt mål i sikte, han vill se hur långt han kan ta Nino

– Jag tycker han har allt och det vore roligt att komma tillbaka till Grand Prix, inte bara för att prestera, utan för att jag verkligen brinner för den nivån. Jag vet att jag inte kommer ha fem hästar på den nivån. Men jag har en. Och det räcker för att göra ännu en satsning.

Däremot är han tydlig med att det är helheten av allt som ger honom kraft.

– Om jag skulle behöva välja bara en, så skulle jag nog bli tokig. Jag älskar variationen. Att ena dagen få stå på ridbanan och undervisa, nästa dag rida mina egna hästar och sen vara med och driva ridskolan. Det håller mig inspirerad.

Han ler när han reflekterar över vad som är viktigast.

– Jag behöver alla bitar för att må bra. Och just nu är jag bara glad att jag får fortsätta rida, träna och dela det jag älskar med andra.

Foto: Clara Wallin

Kristian von Krusenstierna

Ålder: 48 år

Bor: Ågesta gård

Familj: Fru och två söner på 10 och 13 år

Meriter: Ridit 17 SM, fem EM, fyra NM, ett VM och en världscup-final med totalt 12 medaljer.

Drömhäst: Nino (just nu)

Grunden till bra ridning: Sitsen, sitsen är grunden till allt.

Dressyr med Hippson – 78 gymnastiserande ridövningar

339.00kr

Beställ bok

En fot i varje värld

Ämnen i artikeln