Vi möter Jorunn Elise Østbø innanför ingången till NMBU Veterinärhögskolan Djursjukhuset – häst i Ås i Norge. Här arbetar Jorunn som djurvårdare, lärare och stallmästare.

För inte länge sedan blev hon uppringd mitt i natten. Klockan var två, och hon hade inte jour.

– De behövde extra händer på kliniken i samband med ett allvarligt fall där de skulle operera. När jag satte mig i bilen och körde tänkte jag "yes, jag ska till jobbet". Det gjorde det tydligt för mig att jag är på rätt plats, säger Jorunn.

Jorunn: ”Något av det viktigaste en djurvårdare gör är att snappa upp små signaler och tecken på smärta hos hästarna, säger djurvårdare Jorunn.” Foto: Maren G. Kalleberg

Det är fyra år sedan dörrarna öppnades till det som har blivit en av Europas mest avancerade hästkliniker. Fram till dess låg kliniken i de gamla lokalerna på Adamstuen i Oslo.

43-åringen, som ursprungligen kommer från Stavanger, var bland de första som tog kandidatexamen i djurvård 2017. Men hennes karriär vid NMBU Djursjukhuset – häst sträcker sig dock ända tillbaka till 2009.

Möter de sjukaste hästarna

– Det här är kolikstallet. Här ska alltid minst en box stå redo, för hästar som kommer in med kolik kan vara ganska dåliga.

I boxen finns ren spån och vatten i hinken. Vätska finns i närheten så att eventuell vätskebehandling av hästen kan påbörjas snabbt.

Kolik är en av de tre akuta tillstånd Jorunn oftast möter i sitt arbete. De två andra är sjuka föl och sårskador.

– Nu närmar vi oss fölningstid, och i vårt fölstall kan vi skilja sto och föl i varsin box, med möjlighet att öppna en lucka mellan dem. Det gör det mycket tryggare för oss. Stona är oftast väldigt snälla, men de förstår att något händer och kan vara ganska stressade. För att hjälpa fölen som ligger på marken måste vi själva sitta på golvet, förklarar Jorunn och tillägger:

– Vi har hängmattor här, så att vi kan sova i samma rum som hästar som måste övervakas hela natten.

Sårskador är bland de akuta fallen Jorunn oftast stöter på. Särskilt i samband med sommar och betessläpp, och på vintern i samband med broddspark. Här är Jorunn i kolikstallet. Foto: Maren G. Kalleberg

Veterinärens högra hand

– Det var lite av en slump att jag hamnade på djurvårdarutbildningen, säger Jorunn, som flyttade från Stavanger till Oslo för att studera.

Hon började med hästar redan vid fem års ålder och red aktivt tills hon blev tonåring. Då tog hon en paus. I Oslo tog hon upp intresset igen.

– Jag visste inte vad jag skulle göra med livet, men tyckte det lät roligt med en blandning av teori och praktik. Jag insåg snabbt att djurvårdarutbildningen var helt rätt för mig, och så slutade det med att jag hamnade här.

Efter avslutad utbildning var planen att flytta till Australien, men så dök det upp två platsannonser vid NMBU. Det fick den nyutexaminerade djurvårdaren att omvärdera sina planer. En av tjänsterna var vid smådjurskliniken och den andra vid hästkliniken. Den sistnämnda var en fast anställning.

– Nu är det 16 år sedan jag fick tjänsten vid hästkliniken.

Jorunn håller inte på med hästar på fritiden idag, men älskar att resa runt i världen på ridturer. Ju mer udda länder, desto bättre. – Jag får till stor del mitt hästbehov tillgodosett på jobbet, berättar hon. Foto: Maren G. Kalleberg

Jorunn börjar oftast dagen med kliniska kontroller. Hon ser till att hästarna mår bra, medicinerar enligt uppsatt plan och rapporterar till veterinär.

– Om veterinären ger instruktion om det, tar jag blodprover och lägger in venkateter för att förbereda hästen inför operation eller undersökning.

Tidigare gjorde hon också mycket stallarbete, men idag är det huvudsakligen lärlingar inom hästfacket som ansvarar för det området.

– Det sagt är vi alla ett team, och jag måste också hjälpa till där det behövs, säger Jorunn och fortsätter:

– Mitt jobb består till stor del av att assistera veterinärerna här. Om djurvårdaren gör ett bra jobb kan veterinären fokusera på sitt arbete och rädda fler hästar.

På Djursjukhuset – häst är det en djurvårdare på operation, medan tre går i jourtjänst. Resten är klinikassistenter som först har genomgått utbildning.

Studenter och klinikassistenter måste genomgå teoretiska och praktiska kurser innan de får arbeta på kliniken. Foto: Maren G. Kalleberg

Vad lär sig en djurvårdare?

Många av de sjukaste hästarna kommer in på kvällen och natten, och det är dessa som Jorunn tar emot. Det är inte roligt att se hästar lida, men det är väldigt givande att kunna skicka hem dem igen. Akutmedicin är också spännande rent yrkesmässigt, tycker hon.

– När veterinärerna går hem och lägger sig, övervakar vi hästarna och ringer om något händer. De har också jour, säger Jorunn.

På utbildningen lär sig djurvårdarstudenter suturering, labbteknik och att ta röntgenbilder, men djurvårdare får inte utföra ingrepp som går genom huden utan att en veterinär först gett tillstånd. Detsamma gäller medicinering. För att få auktorisation som djurvårdare efter avslutad examen måste man ansöka om auktorisation hos Livsmedelsverket (Mattilsynet).

– En djurvårdare har god kunskap om smittskydd, beteende, sjukdomslära, anatomi, hygien och lagstiftning, så att vi kan hjälpa veterinären att hjälpa patienten på bästa sätt. Det handlar om att se de små tecknen, säger hon och fortsätter:

– Jag minns första gången jag var på vakt och hjälpte till med en kolikpatient. Vi kom igång med operationen så snabbt, och jag insåg verkligen värdet av samarbetet. Det teamet kan vara helt oslagbart!

Jorunn tillhörde den första kullen som tog kandidatexamen i djurvård. Hon studerade samtidigt som hon arbetade. Foto: Maren G. Kalleberg

Strikta säkerhetsregler

Djursjukhuset – häst har plats för 49 patienter. Kliniken är byggd så att varje stall kan stängas av för att förhindra smittspridning. Dessutom finns särskilda isoleringsavdelningar.

Vi måste byta skoskydd när vi rör oss in i isolatstallet med isoleringsboxar. Just nu är det tomt.

– Ska vi arbeta med hästarna i isolaten måste vi använda overall och handskar, och vi måste dessutom byta skodon en gång till.

Varje isoleringsbox har sitt eget rum. Inne i isolaten hålls hästar som måste isoleras från andra, till exempel om de har oförklarlig diarré eller feber.

– Här finns all utrustning som behövs färdig inne i varje isolat. I taket har vi kameror så att vi från receptionen kan sitta och övervaka hästarna, förklarar Jorunn.

En av isoleringsboxarna. Foto: Maren G. Kalleberg

Att arbeta med väldigt sjuka hästar och hästar som är smittade av mycket smittsamma sjukdomar är krävande. Och som man vet efter pandemin – inte enkelt. Men det är inte detta som Jorunn tycker är det allra svåraste med sitt jobb.

– Det jag tycker är mest utmanande är när vi har inne hästar som är väldigt stressade, rädda eller smärtpåverkade och som kämpar emot behandling eller reagerar på ett sätt som kan utgöra en fara för oss. I ytterst sällsynta fall kan det innebära att vi inte kan hjälpa den sjuka eller skadade hästen. Det är ingen önskvärd situation, så det kan vara klokt att hemma träna på saker som hästen kan möta i en akut situation eller som patient på ett djursjukhus.

Detta kan till exempel innebära att få bandage på sig, få temperaturen tagen, bli stucken och få medicin i munnen.

Med studenter i kliniken är tydliga säkerhetsregler extra viktiga.

– Flera av studenterna är inte vana vid hästar sedan tidigare. De kan tycka att jag är lite sträng på det här området, men jag har sett saker som studenterna inte har sett och vet hur illa det kan gå. Det är en hög risk man utsätter sig för i det här jobbet.

Kollegor på fyra ben

Det är inte bara människor som är anställda vid Djursjukhuset – häst, utan också fyra hästar. Klinikhästarna arbetar för "kost och logi", som Jorunn säger.

De fyra varmblodstravarna, alla ston, bidrar till utbildning och undervisning av studenter och anställda och har i övrigt mycket tid utomhus.

När gräset kommer har de en stor beteshage nedanför utegårdarna, där de släpps mellan arbetspassen. På sommaren har de naturligtvis en lång semester.

– De är våra kollegor, säger Jorunn och går mot Noddy och Matilde, som står ute i en stor utegård.

– Matilde är beteenderådgivare – hon har ett ganska tydligt kroppsspråk, fortsätter Jorunn.

Jorunn: ”Klinikhästarna är anställda på samma villkor som oss, och har så klart också titlar.” Hon understryker att hästvälfärden är väl omhändertagen och att klinikhästarna inte är "stickdockor". Foto: Maren G. Kalleberg

Två av hästarna ägs av kliniken, medan de två andra lånas för ändamålet.

– De är otroligt fina och snälla hästar. Vi ska trappa ner nu och ha lite färre hästar, och det är ganska sorgligt, för de är så värdefulla för studenter som inte är vana vid hästar.

Hästvälfärden sätts i första hand

Vi går in i den kliniska kurslokalen. Studenter och klinikassistenter går igenom teoretiska och praktiska kurser innan de får arbeta med riktiga hästar.

I denna sal får de öva på Nille. Dockan kan nämligen både stickas och rektalundersökas.

– För mig är det viktigt att hästen inte ska märka någon skillnad på om det är jag eller någon under utbildning som sticker. Nille har vener med falskt blod, och studenterna kan öva på att hantera venkatetrar, ta blodprov ur venkateter och sticka intramuskulärt. Det är ett ganska realistiskt sätt att öva på, säger Jorunn.

På Nille kan studenter öva och göra misstag. Foto: Maren G. Kalleberg

Innan studenter eller assistenter får komma in i kliniken måste de ha genomgått de flesta praktiska moment de ska utföra på patienter.

Jorunn har hört rykten om att folk inte vill ta med sina hästar till hästsjukhuset för att de tror att studenter "övar på hästarna som försökskaniner", men hon kan avfärda detta.

– Vi har väldigt strikta regler för att använda hästar i undervisning och träning. Jag håller i många av de teoretiska och praktiska kurserna, och jag låter ingen sticka en häst för första gången innan de är redo. Där är jag sträng.

Nille kan också bandageras och rektalundersökas. Foto: Maren G. Kalleberg

Utbildar framtidens experter

Vi rör oss vidare till operationssalarna. I en av stallarna står en sederad häst som snart ska upp på operationsbordet för en näsoperation.

Den "orena" operationssalen är klar, och anestesiveterinären väntar på att ta emot hästen.

– Vi har två operationssalar – en för rena ingrepp och en för orena. Rena ingrepp inkluderar leder, senor, kastration och liknande, medan orena omfattar ingrepp i bukhåla, hov, mun och öppna sår. Själva salen är alltså inte oren, men ingreppet är det, förklarar Jorunn.

Operationssalen är förberedd för operation. Hästen ska läggas i narkos och lyftas upp på bordet med en kran. Foto: Maren G. Kalleberg

Att ha studenter i kliniken är både givande och krävande, menar Jorunn.

– Det är utmanande eftersom vi måste se till både deras säkerhet och patientsäkerheten, men samtidigt blir man väldigt medveten om hur man själv gör saker. Vi är måna om att vara uppdaterade och hela tiden följa den senaste och bästa praxisen. Dessutom har jag ju själv varit student, så jag vet hur det är.

Djursjukhuset – häst har djurvårdarstudenter i kliniken från mars till juni, samt några veckor i januari eller februari för dem som fördjupar sig inom häst. Veterinärstudenterna är i kliniken vår och höst och blir välutbildade till slut. Endast mitt i vintern och mitt i sommaren är kliniken utan studenter.

– Det får inte påverka kvaliteten, men om de inte får öva praktiskt kan de heller inte bli riktigt bra djurvårdare och veterinärer, poängterar Jorunn.

Djursjukhuset – häst har en helt speciell CT-skanner som rör sig längs skenor på golvet. Hästen kan stå stilla under scanningen. Foto: Maren G. Kalleberg

Att vara djurvårdare är tufft både psykiskt och fysiskt. Man arbetar med väldigt sjuka djur som har mycket smärta, men det gäller att komma ihåg att man är där för att göra situationen bättre för hästen.

– Det gäller att inte ta med sig jobbet hem. Och så måste man ha lite galghumor.

Jorunn tror också att man bör ha lust att hålla sig yrkesmässigt uppdaterad, samt ha en rejäl dos kämparanda.

– Det är mycket som ska göras, bland annat mycket hygienarbete, som det så fint kallas. Städning och rengöring, med andra ord. Man bör kunna se själv vad som behöver göras.

Saknar fler möjligheter till specialisering

– Om man som djurvårdare vill jobba med häst, kan man arbeta på djursjukhus och hästkliniker. Den kunskap vi har kan också passa på stuterier och rehabiliteringsstallar. Dessutom vet jag att några arbetar inom försäkring, fortsätter Jorunn.

Vi har nu anlänt till hältavdelningen. Den består av en lång korridor där hästar kan visas upp i skritt och trav på lämpligt underlag, samt ett ridhus där hästar kan ses under ryttare och ett enormt löpband.

– På löpbandet kan vi utreda hästar i högre fart. Ofta travhästar. Hästen måste vara van vid löpband eller tränas försiktigt till det först.

På detta löpband kan hästar utredas i hög fart. Foto: Maren G. Kalleberg

Hältavdelningen består också av ett ridhus. Foto: Maren G. Kalleberg

Jorunn önskar att det fanns fler möjligheter att specialisera sig som djurvårdare i Norge efter att man kommit ut i arbetslivet. I Norge finns det flera kurser för dem som arbetar med smådjur, men få är direkt inriktade på häst.

– Det finns fler möjligheter till specialisering efter avslutad kandidatexamen utomlands, men det kostar väldigt mycket. Akutmedicin för häst kan man till exempel läsa som en master i England, men om inte arbetsgivaren sponsrar detta blir det svårt. Det är lite synd, eftersom mitt intryck är att många djurvårdarstudenter tycker om att läsa facklitteratur. Själv vill jag hela tiden lära mig mer, avslutar Jorunn.

Artikeln publicerades först på hest.no

Hästens beteende – Kommunikation och etologi i praktiken

279.00kr

Beställ bok

Från elithoppning till musikscenen: "Har kämpat på och bitit ihop"