Grus knastrar under skorna när vi kliver ur bilen i Asten, strax utanför Eindhoven. Det är nederländsk landsbygd med de karaktäristiska husen och de välordnade gårdarna. Gården ligger nära motorvägen och Europas tävlingsarenor, men ändå är det förvånansvärt stilla.

I det t-formade stallet väntar Erika Lickhammer van Helmond. Landslagsryttaren som i åratal varit ”svensken i Holland” och som i dag inte bara bor här, utan bygger, avlar, driver verksamhet och lever familjeliv. Tillsammans med sin man Joris van Helmond och deras två söner, Jonathan och Benjamin, har hon skapat en vardag där allt görs med full intensitet.

– Det är min styrka och mitt problem. Ska jag göra något, då gör jag det fullt ut. Annars känns det som att jag har misslyckats.

Den inställningen går som en röd tråd genom hennes liv. Från barndomens ponnyår på Gotland till dagens internationella arena – och en avelsverksamhet som vuxit från hobby till hjärta.

Erika är född i Visby. Hästintresset väcktes tidigt på Skrubbs travbana, där hon som femåring följde med sina föräldrar. Efter mycket tjat fick hon och sin sex år äldre syster en egen ponny, gotlandsrusset Lady Blue.

– Hade mina barn börjat med Lady Blue hade de slutat rida på en vecka. Men jag var också oerhört envis.

När Erika var åtta flyttade familjen till en gård, och Lady Blue följde med. Under samma period fick Erika en New Forest-ponny som var mycket svår att lasta. I samband med en lastning slet sig ponnyn och sprang lös genom Visby. Trots stora insatser för att fånga in henne blev ponnyn till slut påkörd och dog. Erika fick beskedet på polisstationen, ett minne som fortfarande sitter djupt.

– Jag satt på polisstationen när de berättade vad som hade hänt. Det var fruktansvärt, säger Erika.

Erika och Zantander VHL. Foto: Ida Lindemann

Sorgen blev så stor att hennes mamma bestämde att hon måste få en ny ponny. Det blev Miss Sunshine, “Sunny”. En russarab som var fem år, ganska oridbar och gick på snedden när Erika provred.

– Jag sa: “Titta, hon kan skänkelvika!” Det kunde hon inte. Hon kunde bara inte gå rakt.

Erika ler åt minnet, men blir snabbt mjuk i rösten när hon pratar om ponnyn som skulle förändra allt.

– Det var det bästa som kunde ha hänt i mitt liv.

Med Sunny växte hoppintresset fram. Inte genom stora planer, utan genom lek i skogen och en nyfikenhet som sakta blev fokus. När Erika var elva hade hon börjat vinna.

– Det började bara på skoj, men sen vann vi väldigt mycket. Och vi hade kul. Hon var snabb.

Läs också: Så bygger Erika Lickhammer van Helmond hållbara tävlingshästar

När familjen flyttade från Gotland till Vetlanda var Erika i trettonårsåldern. Det var då det “tog fart på allvar”. Där, i Småland, fanns också en avgörande person. Nämligen tränaren Hans-Olof Ottosson.

– Tragiskt nog gick han bort i höstas, säger Erika.

– Han har varit tränare för Malin Baryard, Henrik von Eckermann och mig och formade mina första år som ponnyryttare.

Tillsammans med sin man Joris har de byggt upp VHL Stables i Asten, Nederländerna. Foto: Ida Lindemann

Vetlanda blev platsen där hon fortsatte vinna, men också där en annan sida av henne trädde fram. Nämligen plugghästen.

– Jag hade högsta betyg i allt. Och hade jag inte det var det katastrof för mig.

Hon berättar om hur hon sprang åtta kilometer före skolan för att vara i form, om hur hon kunde gå till läraren och fråga om hon fick skriva om ett prov där hon inte hade alla rätt. Om hon fick nej gick hon till rektorn.

– Jag var tvungen att vara bäst. I skolan och på ponny.

Det är lätt att förstå att det inte var hållbart i längden. Efter högstadiet tog hon och hennes mamma beslutet att ta ett sabbatsår för att välja väg. Satsa på skolan eller hästarna.

– Jag slutade inte skolan för att jag inte tyckte om skolan. Jag älskade skolan. Men kraven var för höga, mest från mig själv.

Samtidigt började dörrar öppnas inom ridsporten. Ann-Cathrin ”Ancan” Carlsson hade sett Erika tävla, och efter en kurs för Peter Eriksson kom beskedet: det fanns en plats för henne på Flyinge.

– Det var Ancan som sa att Peter hade en plats. Och då blev det naturligt.

Erikas man Joris van Helmond rider, utbildar och tävlar de yngre hästarna. Tillsammans har de byggt upp anläggningen i Asten där det nu finns stall med 34 boxar, lösdrift, ridhus och ridbana. Foto: Ida Lindemann

Erika var 16 år, på väg mot 17, när hon flyttade från Vetlanda och ner till Flyinge. Där väntade långa arbetsdagar, ansvar i stallet och en vardag som krävde lika mycket disciplin som den hon redan levt med hemma. På Flyinge var hon working student, jobbade fullt i Peters stall och hade samtidigt egna hästar i ett annat stall. Dagarna var långa: halv sju på morgonen, släppa ut, mocka, rida, jobba, rida igen.

– Jag hade ingen tv. På den tiden fanns inga smartphones. Jag hade noll intresse av något annat än hästarna. Tiden hos Peter har format mitt system här i dag.

Efter ett år i Peters stall fortsatte hon som beridarelev på Flyinge. Mer ridning, mindre stalljobb och mer möjlighet att testa sina egna ben, men fortfarande med Peter som handledare. Kontakten finns kvar än i dag.

– Han kommer hit ibland och hjälper mig. Han har betytt otroligt mycket för mig och min karriär.

Efter Flyinge fick hon jobb hos Susie Brodin på Stuteri Nr1 utanför Veberöd. Där stannade hon fyra år. Där fick hon under trygga förhållanden både ansvar och frihet.

– Jag var anställd, men också min egen chef. Och det funkar för jag är ofta mer motiverad än den riktiga chefen, säger hon och skrattar.

– Tiden hos Sussie har betytt mycket för mitt hästliv och format mig till den ryttare jag är i dag.

Hon berättar hur Susie brukade jämföra sina beridare med hundraser och hur Erika kom in som en jack russell: uppstyrd, intensiv, vinnande. Under de åren gjorde hon EM, nationshoppningar, och knöt samtidigt ett starkare band till “Ancan”, som i dag är en av hennes närmaste.

Och så kom nästa vändpunkt. Erika red på en clinic för den nederländske toppryttaren Erik van der Vleuten. Erika tyckte det var roligt och frågade om hon fick komma ner till honom i några veckor.

– Det fanns ingen plan på att jag skulle åka till Holland och aldrig mer komma hem.

På väggarna i ridhuset sitter en påminnelse om hästar som betydd mycket för verksamheten. Foto: Ida Lindemann

Ändå fanns det något i den där första tiden hos van der Vleuten. Gemenskapen, närheten till tävlingar och möjligheten att tävla internationellt utan dyra och krångliga resor. Efter de fem veckorna ville hon tillbaka. Erika sålde en häst, vilket gjorde det ekonomiskt möjligt.

När hon återvände tog det snabbt fart. Hästägare i Sverige ville att hon skulle ta med deras hästar, men ett praktiskt problem återstod. Erika hade ingen lastbil, bara en vanlig bil. Lösningen kom genom familjen Hallgren, en av Erikas hästägare, som köpte en lastbil så att verksamheten skulle fungera.

– Jag tog med tio hästar, en kompis och sen kom det en elev också. Och sen blev det bara större och större.

Hon pratar om den första tiden i Asten, boxar som hyrdes, människor som hjälpte. Och om skillnaden mellan att vara beridare i någon annans system och att driva eget.

– Som beridare rider du den tävlingen som chefen säger och hoppar den hästen chefen säger. Jag är så mån om hästarnas resa och välmående. Jag gillar långsiktighet och att vara egen passar mig helt enkelt bättre.

En av hästarna som kom att betyda mycket under de första åren i Nederländerna var Irco Mac, ägd av familjen Hallgren. Med Irco Mac red hon nationshoppningar och mästerskap, och ekipaget var en del av EM i Mannheim, där Erika var femteryttare. Efter mästerskapet pensionerades hästen.

Det är en tydlig värdering hos Erika. Sporten är viktig, men inte viktigare än hästens hållbarhet och helheten. Samtidigt är hon realistisk. Hon driver en verksamhet som måste gå runt.

– Vi måste överleva. Hästar kommer och går. Och även om jag fortfarande tycker det är jobbigt att säga hej då, kan man inte ta det – då kan man inte överleva i den här världen.

Det finns en förväntan i det också, menar hon. Att äga sina hästar betyder inte att man är fri från press, ibland tvärtom.

– Jag vet vilket värde de har. Jag vet hur många som vill köpa dem efter varje tävling. Och det är en svår avvägning: hur länge ska man säga nej?

Erika och Joris tillsammans med den egna uppfödningen Pure Happiness (e. Grandorado - Cordess) som de tror mycket på. Foto: Ida Lindemann

Hon nämner två försäljningar som varit extra tunga: Bonaire, en egen uppfödning som “byggde halva stället”, och Crescendo, som hon egentligen inte ville sälja.

– Man fäller krokodiltårar när de åker. Men oftast har de också gett oss en väldigt bra affär. Så man är tacksam, även om första veckan efter en försäljning är skit.

Joris van Helmond är sex år yngre än Erika och kommer från en hästfamilj. När de först sågs var han 16 år och “för liten”, som Erika säger rakt. Det skulle dröja flera år innan tajmingen var rätt och Joris och Erika blev ett par. Erika beskriver hur det blev seriöst direkt. Och som så många gånger förr följde ännu en flytt.

– Jag hatar att flytta. Det är nog det värsta jag vet i livet. Ändå har jag flyttat så många gånger.

Till slut började paret leta gård. Möjligheten som fanns var att bygga på Joris föräldrars mark i Asten. De kunde betala av marken och ta lån för att bygga anläggningen. Bygglovsprocessen var, enligt Erika, nästan omöjlig.

– Otroligt krångligt. Vi trodde flera gånger att vi hade det och så hade vi det inte.

Det tog tid. Och i efterhand ser hon en mening i det. De hann sälja fler hästar, bli klokare, planera bättre.

Hästarna flyttade in 2015. I dag har anläggningen 34 boxar, varav ungefär 30 används för tävlingshästar.

– Vi vill inte bygga fler boxar. För då fyller vi dem. Det är problemet med hästfolk.

På anläggningen finns både ridhus, ridbana, stall och hagar. En verksamhet som numera rymmer mer än tävlingshästar. Aveln har vuxit till att bli en stor del av deras liv.

– När vi byggde det här var aveln en liten hobby. I dag är det den största delen i verksamheten egentligen.

Stoet Commetesse är en viktig del i avelsverksamheten. Hon är bland annat mamma till I. Comme Tessa VHL samt Erikas lovande valack Zantander VHL. Foto: Ida Lindemann

Det är också något hon “kan bli gammal med”, säger hon. Men det betyder inte att sporten har släppt taget. Tvärtom.

Erika pratar öppet om en period där hon tappade gnistan för sporten. Hon kallar det “det tvåstjärniga träsket”. Tävlingar som är bra, men där steget upp känns långt och ibland meningslöst.

– Jag älskar att rida, jag skulle aldrig kunna sluta rida. Men då såg jag inte vägen till toppen längre.

Då blev aveln ännu viktigare. Och Erika själv fick deras första barn Jonathan. Föräldralivet förändrade vardagen, men inte genom att bromsa henne. Snarare tvingade föräldraskapet fram en ny struktur.

– Vi har alltid haft en nanny.

Hon säger det utan att be om ursäkt. För henne är det en förutsättning.

– Det hade aldrig funkat för mig att köra barnvagn och gå banan. Jag måste kunna släppa ansvaret. Och då blir jag också en mycket bättre mamma när jag väl är mamma.

Men det har varit ett pussel som krävt planering, Joris föräldrar, och en “högra hand” i stallet.

– Emma har varit hos mig i åtta år nu. Hon började som nanny, men är mycket mer än så.

Och så, mitt i allt detta, kom vändpunkten. Hästägarna till stoet Hejsedal NL, ett amerikansk-kanadensiskt par, hörde av sig. De trodde att de hade en häst som kunde ta Erika tillbaka mot sporten.

– De sa: ”Vi tror att vi har en häst till dig.” Och när jag tog de första rankingpoängen med henne i Oliva kände jag att nästa år ska jag tillbaka.

Erika Lickhammer Van Helmond och Hesjedal NL i Falsterbo Grand Prix 2022. Foto: Christoffer Borg Mattsson/Bildbyrån

Hon berättar om hur hon sa till sin personal att hon ville ha en tecknad gubbe i Sverigekavaj uppsatt i sadelkammaren. Som en påminnelse om målet: landslaget.

– För mig är det större än allt annat att få rida nationshoppningar.

Och hon gjorde det. Många. Under ett år red hon EEF-serien och flera nationshoppningar. Hon var tillbaka i sporten, tillbaka i sammanhangen.

Samtidigt stod en annan häst hemma, ännu inte självklar i Erikas egen framtidsbild. Ett sto som redan från första Instagram-posten drog till sig intresse, bud och åsikter. Hennes namn var Comme Tessa VHL.

Att prata med Erika om Comme Tessa, eller “Tessa”, är som att se någon beskriva ett väderfenomen. Det går inte att kontrollera. Det gäller att bara lära sig läsa och tyda fenomenet.

– Hemma är hon världens lataste häst. Om jag på en framridning travar in och släpper tygeln då går hon och äter om det finns något grönt.

Sen vänder man upp mot hinder ett.

– Och då kommer en annan växel. Och den kan du aldrig öva på hemma. Den kommer bara när du styr på ettan.

Tessa är försiktig men också svår. Erika beskriver hur rytmen kan försvinna när stoet “kör”. Hur avstånden blir svårare att se. Hur kraften är något helt annat än på andra hästar.

– Det är svårt att förklara vad man sitter på.

Erika Lickhammer-Van Helmond och I. Comme Tessa VHL. Foto: Tomas Holcbecher

Det är också därför Erika alltid känt extra press med just henne. Och därför blev det en så stor sak att hon inte sålde henne trots ett enormt intresse.

– Man blev nästan idiotförklarad av många. “Sälj!” De ser bara pengarna. Men man kan inte bara se värdet i pengar.

Tessa är egen uppfödning och den första årgången där de började sätta VHL efter namnen. Hon är både symbol och motor. Och hon har format dem som ryttare, hästmänniskor och företagare.

Men resan har inte varit spikrak. Tvärtom. Erika berättar om hur Tessa var som unghäst: vild, taggarna ut, nästan omöjlig att fånga. Hon växte upp i Friesland, där deras unghästar går på stora, vackra marker med vatten som naturliga “staket”. När de kommer hem som treåringar är de “vildhästar”.

– De flesta tar en vecka att få tama. Men den här… det gick inte att tämja henne.

Beslutet blev då att ge Tessa ett extra år att mogna. Istället för att rida in henne fick hon bli mamma. En känsla som visade sig stämma. Tessa blev snällare när hon fått föl. Men inridningen var ändå ett kapitel för sig.

– Han som red in henne har sagt att det är en häst han aldrig kommer att glömma. Inte för den fantastiska häst hon är i dag, utan för hur svår hon var att rida in. Inridningen av henne tog väldigt lång tid.

Läs också: Erika Lickhammer van Helmond satsar framåt och bygger nästa generation

När Tessa väl var inriden och kom tillbaka hem var det dags för Joris att ta vid. Erika berättar att det var nära att de gav upp att själva göra Tessa till tävlingshäst.

– Vi hade till och med bestämt vem vi skulle ringa för att “sätta bort henne”, för hon var för farlig.

Sen vände det. Och i dag sitter fotografier på samma häst på väggar i ridhuset. Inte bara som ett minne, utan som en påminnelse om att det går att förändra något som känns omöjligt.

En av de mest ärliga berättelserna Erika delar är från Hickstead. Året var 2023 och hon var där med Tessa, på en arena där marginalerna är små och allt ställs på sin spets. För första gången kände hon att det inte längre räckte. Att hon själv inte var tillräckligt bra för att rida stoet på den nivån. Att hindren, bredden, tempot – allt – blev för stort i huvudet.

– Jag satt i lastbilen och grät. Jag har inte lätt för tårar, men där kom verkligheten ikapp.

Erika Lickhammer-Van Helmond och I. Comme Tessa VHL vid EM i Spanien 2025. Foto: Emma Wallskog/Bildbyrån

Det var inte ett sammanbrott som ledde till uppgivenhet, utan till ett beslut. Antingen skulle hon sälja hästen, eller så skulle hon göra allt som krävdes för att bli bättre. På riktigt.

– Jag bytte veterinär, skaffade dressyrtränare och ringde Marlon, berättar Erika.

Den brasilianske toppryttaren Marlon Modolo Zanotelli var den första som, redan tidigt, frågat om Tessa var till salu. Och i Erikas huvud har han alltid varit ”Tessas ryttare”, om det någon gång inte skulle vara hon själv.

– Så jag ringde honom som en vän och sa: ”Could you help me with Tessa?”

Med Marlon i hoppningen och dressyrtränaren Jan Symons började allt förändras. Fokus flyttades från att lösa problem till att bygga styrka. Fysiskt, mentalt och systematiskt. Ett helt team började arbeta tätare tillsammans.

– Det blev pusselbitar. Jag kan inte säga att en person gjorde allt. Men pusselbitarna lades efter Hickstead.

När vi senare rör oss runt på anläggningen blir det tydligt hur mycket “system” det finns i allt. Hur byggnaderna ligger för att det ska fungera. Hur logistiken är planerad. Hur Joris pappa bidrog med ljus och praktiska lösningar, medan Joris stod för det eleganta och Erika för att allt skulle vara stort.

– I Holland är man van vid små ytor. Men jag vill inte gå in och backa ut ur en sadelkammare.

De har 34 boxar, vill inte bygga fler, och har nyligen färdigställt en egen lösdrift för ston och unghästar. Aveln växer. Fyra avelslinjer har de kvar efter att ha selekterat hårt.

– Man måste ha bra möderne. Nu vet vi vad vi får. Det kvittar nästan vilka hingstar vi sätter, det blir oftast bra.

Varje år föds mellan tio till tolv föl på VHL Stables. Här hälsar Erika på Turbo VHL som hennes son Benjamin har döpt. Foto: Ida Lindemann

Ändå är det sporten som just nu stjäl mest rubriker. Landslagskavajen. Nationshoppningarna. Mästerskapsdrömmarna som inte längre är någon fantasi. Erika pratar om framtiden med en blandning av realism och försiktig optimism.

– Vi känner ingen stress. Hästens välbefinnande går först. Men får hon hålla sig frisk och vi gör bra planering, då ser jag inget som omöjligt eller för svårt.

Samtidigt är Erika inte en “till varje pris”-person. Hon vill inte bränna hästen för en dröm. Men hon vill heller inte låtsas som att drömmen inte finns.

Joris, som tidigare varit mer affärsinriktad, har också börjat se något mer i sporten. Erika berättar om en gång när han sa:

– “Imagine us changing this indoor and putting the Olympic rings there.”

Då skrattade hon bort det. I dag, när hon står med ett sto som gång på gång levererar när det gäller, är det inte lika lätt att avfärda.

– OS i Los Angeles hade varit kronan. Och i den perfekta drömvärlden tar mina barn över efter det.

En plats för de olympiska ringarna. Foto: Ida Lindemann

Barnen rider inte, eller åtminstone inte nu. Jonathan har provat tre ponnyer och slutat varje gång. Han har däremot ett driv i fotbollen och är, enligt Erika, “bästa supporten”.

– Han kan ringa och säga: “Bra mamma, sexa. 75 rankingpoäng och 13 000 i prispengar.” Han har koll på allt.

Benjamin tycker mest att tävlingslivet är roligt för att det är “god mat”. Men båda är med i aveln. De väcks mitt i natten när föl ska födas. De får döpa varsitt föl varje år som blir “deras” föl, även om det är en VHL-häst.

– De tycker om att gå med Tessa och pussa och heja på. Men de vill inte rida.

När vi skiljs åt i Asten ska Erika hoppa upp på nästa häst och Joris undervisar en elev i solen på ridbanan. Jonathan har kommit hem från skolan och har familjens golden retriever hack i hälarna. I stallet tuggar hästarna på hö. Livet pågår, mitt i allting.

Och det är kanske det som är Erikas verkliga styrka. Att hon inte separerar världen i “sport” och “vardag”, “familj” och “karriär”. Allt hänger ihop i samma system.

Foto: Ida Lindemann

Från Skrubbs travbana i Visby till femstjärnigt tryck i Europas hetaste arenor. Från en ponny som gick på snedden till en häst som växlar upp på hinder ett och kräver allt av sin ryttare. Från ett barn som inte kunde bli knäckt till en kvinna som bygger, avlar, tävlar och fortfarande, efter ett helt liv i sadeln, kan säga:

– De senaste tre åren har jag lärt mig så mycket. Det är häftigt att man fortfarande kan lära sig så mycket om man vill.

I Asten står beviset runt omkring henne. Och framtiden, den står troligen och tuggar i en box någonstans, helt lugn, tills det är dags att vända upp mot ettan.

Foto: Ida Lindemann

Erika Lickhammer van Helmond

Bor: Asten, Nederländerna

Familj: Maken Joris van Helmond, sönerna Jonathan (13 år) och Benjamin (10 år), hundarna Nala och Nova.

Meriter: EM i Spanien 2025, 7:e plats i världscupen i Mechelen 2025, varit en del av det svenska laget vid flera FEI Nations Cup, flertalet placeringar och vinster på 5*-ig nivå.

Främsta hästar: I. Comme Tessa VHL, For Ever Z, Vivi´s Diamond VHL, Zantander VHL, Saratoga LW, Vanessa VHL, Zaccio VHL

Från idé till terränghinder – stallgänget byggde gemenskap