Arkivfoto: Tomas Holcbecher
  
Redan innan avfärd mot OS i Rio ifrågasattes valet att låta Rolf-Göran Bengtsson rida Unita i laget. Skulle stoets kapacitet räcka, även om hon hoppade med hela sitt hjärta? Dagens runda blev en besvikelse för många – så även för hennes ryttare.
  
Text: Annelie Lundkvist
  
Det är en nedstämd Rolf-Göran Bengtsson som berättar för Hippson om dagens runda. I detalj beskriver han hur han fick en dålig sväng mot trippelbarren, och hur han blev stressad av det.
– Jag fick inte till den ridning jag ville ha mot trekombinationen och kom ut väldigt hårt från den. Ett tramp i vattnet kan man inte göra heller, det är bara så, menar han.
När harmonin saknades i rundan blev det inte alls plats att ge Unita det utrymme hon behöver inne på banan. 
– I mitten fick jag ordning på grejerna ett tag, men mot den sista linjen var det inte alls bra.
  
Höger galopp är svårare
Just den sista linjen är något Rolf-Göran återkommer till under vårt samtal, han tycker inte att det borde ha blivit som det blev på den avslutande tvåkombinationen och över den sista oxern.
– Vänstersvängar är våra svängar, det är högergaloppen hon har lite svårare med. Och visst, sista hindret är inte lika spektakulärt och tittigt som kombinationen, det gör att hästarna blir lite nonchalanta, analyserar han.
När vi pratar om att Rolf-Göran redan dag ett är utslagen individuellt kommer en djup suck, det är något han helst vill glömma.
– Det här var inte riktigt vad jag hade väntat mig. Att jag skulle susa runt med lätthet hade jag inte räknat med, men inte 16 fel.
  
Fullt fokus på laget
I banbyggnationen finns det inget att klaga på enligt Rolf. Han anser att det var en bra byggd bana med en förnuftig maxtid för ekipagen. Inte heller kan han skylla på att värmen skulle ha ställt till det för Unita, hon har tävlingsplatser som Mexiko och Miami i ryggen inför detta OS.
Hur kändes hon på gårdagens träningshoppning?
– Då kändes hon helt okej, precis som vanligt.
I och med detta kommer han helt enkelt att försöka ladda om och inte försöka tänka för mycket på dagens runda.
– I morgon rider jag på morgonen, men jag kommer akta mig för att inte sitta och arbeta med högersidan för mycket. Det kan göra att man fastnar ännu mer, säger han med sin stora erfarenhet.
I stället väljer Rolf-Göran att se framåt för lagets skull, han är väldigt stolt över sina lagkamrater som presterade riktigt bra inne på banan i dag.

Kristian von Krusenstierna gav Biggles en puss efter ritten.
  
Söndag red Kristian von Krusenstierna sin sista start på Biggles 1015 – efter framträdandet i världscupen fick ekipaget stående ovationer av publiken. Vilket rörde hela teamet kring hästen till tårar.

Text: Annelie Lundkvist
Foto: Annelie Lundkvist och Anki Yngve
  
Som den tävlingsmänniska Kristian är blev han besviken över domarsiffrorna, han tyckte att de var värda lite mer. Men samtidigt var detta sekundärt, känslorna till Biggles – att få pussa honom på mulen och krama om hästskötaren Karin och hustrun Linda var det som verkligen betydde något denna dag.
  
Känslosamt direkt efter ritten
När FEI-veterinären hade gjort den obligatoriska bettkontrollen direkt efter start hoppade Kristian av och torkade tårarna. Även hästskötaren Karin blinkade ordentligt i ett försök att hålla gråten inne, men när chefen kom för att ge henne en kram gick det inte längre.
– Det är väldigt skönt att sista starten gick så bra, jag har knappt kunnat prata om att det är hans sista tävling, berättar hon för Hippson när vi promenerar med Biggles.

Kom till stallet nästan samtidigt
Karin utsågs till Årets hästskötare på Ryttargalan i onsdags och har arbetat hos Kristian i drygt fem år, nästan lika länge som Biggles har varit en del av teamet.
– Han kom till stallet 20 dagar efter att jag hade börjat, för alla dessa år sedan. Biggles är den arbetskamrat jag kommer att sakna mest, säger Karin med tårar i ögonen.
Direkt när Biggles hade fått skritta av var det dags att promenera ner till stallet, där det serverades morötter i stora mängder och där många kramar delades ut.
  

Hingsten visade att han fortfarande kan!

Karin tävlingsfilmar ekipaget för sista gången.
  
Planerna är ännu inte klara
Att publiken gav stående ovationer, och överöste ekipaget med applåder, blev för Kristian en perfekt avslutning på en lång karriär tillsammans. När han fick Biggles till sitt stall visste han att Briar-sonen skulle kunna hjälpa honom med hans egen svaghet.
– Jag var dålig på piaff och passage när jag tog över honom från Jan Brink. Biggles har hjälpt mig väldigt mycket i karriären, säger ryttaren.
Kristian berättar att Biggles kommer att bo kvar i stallet på Ågesta ridskola ett tag till, några beslut om vart han ska ta vägen sedan har ännu inte tagits. Kanske flyttar han hem till sin uppfödare och ägare, familjen Lundberg Persson, för att gå i pension. Men Kristian vet samtidigt att Biggles inte är en häst som kommer att trivas med att bara gå i en hage hela dagarna.
– Det kan bli så att han får flytta till en yngre ryttare som han kan hjälpa i de lättare klasserna.
  
Fortfarande fräsch och motiverad
Beslutet om framtiden kommer inte att stressas fram, men en sak är säker. Kristian ville sluta när Biggles fortfarande var på topp.
– Jag har lyckats hålla honom motiverad för den högsta nivån i fem år, nu vill jag sluta medan han fortfarande tycker att det är roligt och är fräsch i kroppen, avslutar han.
  

Puss och kram direkt efter ritten.

Kristian applåderar sin fina häst...

... och de får stående ovationer av publiken.

Tack för allt, fina Biggles!

Lorenzos hästshow bygger på ett unikt samspel mellan hästar och människa.
I de natursköna omgivningarna i Camargue i södra Frankrike lever och tränar han med sina hästar. Lorenzo lever mitt ibland dem i ett litet hus omgärdat av en rad boxar med konstant öppna dörrar. Hästarna går ut och in som de vill och Lorenzo är alltid närvarande.
Under tävlingarna i Friends Arena har hästartisten gjort ett antal framträdanden. Upplev ett av dem i bildspelet ovan!
  
Läs mer om Lorenzo på SIHS:s sajt
  
Foto: Anki Yngve

  
I söndagens världscup valde Axel Olin att ta in reservhästen Wittstein 2, för att ersätta avlidne Filur. Ett beslut han tog tillsammans med sitt team och med stöd av de andra kuskarna. Vi träffade honom efter tävlingen.
  
Text och foto: Annelie Lundkvist
  
Vid presskonferensen är Axel tystlåten och ser stundtals ut att bli berörd av stunden. I hans tankar finns fortfarande fredagens händelse, där Filur föll ihop efter målgång.
– Jag valde att köra för att hedra "Fille" och för att visa publiken att man måste gå vidare. Hur jobbigt det än är, säger Axel efter att den internationella presskåren har lämnat rummet.
  
Har fått stort stöd i stallet 
När olyckan var framme i helgen fick han genast stöd på plats av veterinärer, funktionärer, de andra kuskarnas hästskötare och förstås av kuskarna själva. Direkt efter olyckan visste Axels motståndare i världscupen att det handlade om en sak, att komma upp i vagnen igen och att inte låta sorgen ta över.
– Samtliga kuskar kom fram och frågade om jag ville låna någon av deras reservhästar till söndagens tävling, berättar Olin.
Han säger att han inte skulle ha varit kvar på tävlingen utan stödet från sitt team. Under fredagen såg han inte publikens hyllning med lamporna, men han fick den återberättad för sig i efterhand. När det var dags för dagens prisutdelning fick Axel dock se hyllningen med egna ögon.
– Jag fick bita mig i tungan när vi skrittade in på banan och såg alla lampor, säger han om publikens tribut.

   

Publikens hyllning under söndagskvällen.