Historisk Charlotte strålade på prisutdelningen.
  
Det blev en väldigt känslosam presskonferens efter att de individuella dressyrmedaljerna delats ut. I och med Charlotte Dujardins guldmedalj blev hon, som en av två idrottare, Storbritanniens främsta olympier med tre OS-guld. Och Isabell Werth har nu slagit alla rekord inom ridsporten med sina tio OS-medaljer.
  
Text och foto: Jenny Abrahamsson
  
Charlotte fick börja presskonferensen med att berätta om sin ritt.
– Världsrekordet är 94 procent, så jag vet att det är möjligt. Men att komma och göra det igen här på OS är väldigt speciellt. I dag var det helt magiskt. När jag åkte till London hade jag ingen press på mig och inga förväntningar om att vinna guld individuellt. Men i dag kände jag för första gången pressen på mig att försvara gulden från London.
  
Magisk känsla – Valegro gav allt
Hennes trogna häst gav henne självförtroende att ge allt i küren, det var precis innan start Charlotte kände att det var möjligt att få till en guldritt.
– Så snart jag kom in på arenan och travade runt utanför banan gav Valegro mig den mest fantastiska känslan, som gjorde att jag började le och jag visste att allt skulle bli okej. Det var en av de där magiska ritterna när du är ett med hästen och du har den där kontakten och samhörigheten med din häst. Jag kände att inget skulle kunna förstöra det.
– Det kändes så enkelt och Valegro gav allt. Den sista linjen blev väldigt känslosam för mig, för jag visste att han inte hade kunnat göra bättre. Hur mycket han än hade försökt, berättar hon.
  
Pensioneringen är inte långt borta
Ganska snabbt kom frågan om huruvida Valegro ska pensioneras eller inte. Det är inget man har tagit beslut om ännu, men Charlotte och hennes tränare Carl Hester sätter hästens välmående i första hand.
– Valegro kommer att pensioneras inom en snar framtid, men det är inget som är bestämt än utan något som Carl och jag får prata om när vi kommer hem. Det är även därför det var så känslosamt i dag, då jag vet att jag inte kommer att göra något mer OS med honom. Och troligen inget annat mästerskap heller.
Hon förklarar, fast vi alla redan vet, att Valegro har varit en häst på miljonen – han är redan en legend.
– Vad han har lyckats åstadkomma de senaste fyra–fem åren jag har ridit honom på Grand Prix-nivå är helt otroligt. Jag är skyldig honom att få sluta på topp, så att alla kan minnas honom som han är och som han är värd att bli ihågkommen. 
  
Blir bröllop nästa år
Charlottes sambo sedan nio år är på plats i Rio och passade på att fria till henne direkt efter guldritten.
– Jag har redan ringen och han är en sådan fåntratt, skrattar hon och fortsätter:
– Han friade innan OS i London och jag sade ja, men jag tror inte att han trodde att det verkligen skulle hända. Så då gjorde han det så officiellt att jag måste göra det. Nu blir det bröllop nästa år, det är på tiden.
  
Värmen påverkade silverhästen
Isabell Werths silverhäst Weihegold OLD påverkades av den höga temperatur som har varit i Rio under dagen.
– Det har varit tufft för våra hästar att hantera de stora temperaturskillnaderna här, jag tycker att det är fantastiskt hur bra det ändå har gått. Jag är väldigt glad för att vinna silver. I april kunde jag inte föreställa mig att åka till OS och kunde verkligen inte föreställa mig att vinna lagguld. Ännu mindre ett individuellt silver, berättar hon.
Att Charlotte har förtjänat det individuella guldet är alla överens om och för Isabell var detta OS verkligen något hon njöt av.
– Nu är jag här och kunde njuta av min ritt i dag, det har varit ett fantastiskt mästerskap för Tyskland. Vi hade inte kunnat vara bättre. Charlotte förtjänar verkligen guldmedaljen, så vi är alla glada.
  
Nervös väntan för bronsmedaljören
En annan tysk, som inte njöt lika mycket av sina motståndares ritter, var Kristina Bröring Sprehe. Hon startade nämligen tidigt med sin Desperados FRH och fick en lång och nervös väntan tills alla poäng var ihopräknade.
– Jag var så klart orolig för om poängen skulle räcka eller inte och det blev en lång väntan. Men det var helt klart värt det. Det är en barndomsdröm att vinna en OS-medalj, nu har jag lagguld och individuellt brons. Det är en fantastisk känsla, säger Kristina och fortsätter:
– Desperados kommer att få en paus nu efter OS, det blir troligtvis en längre paus. Sen i vinter kommer han antagligen att behöva betäcka en hel del och därefter kommer vi prata ihop oss med Monica Theodorescu angående framtida tävlingar.
  
De äldre ryttarna motiverar de yngre
Sista frågan gick till Charlotte, någon undrade hur det kändes att vara inklämd mellan två tyska ryttare.
– Jag är alltid mellan två tyskar, jag kan inte komma ifrån dem, svarar hon med ett skratt och fortsätter:
– De är de bästa helt enkelt. En ryttare som Isabell har lärt mig att fajtas, det finns ingen annan där ute som vill det mer än Isabell. Det är därifrån jag får min motivation. Det är inget som kan stoppa Isabell från att rida upp på sista linjen efter ett perfekt program. 
– Vi behöver dessa äldre och erfarna ryttare till att motivera oss yngre och ge oss modet, det är det allt handlar om. Och jag hoppas att alla andra där hemma ser det och blir inspirerade av det vi gör.


Stolta medaljörer på prispallen.

I söndags avlutades Falsterbo Horse Show och med svenska ögon sett gjordes det på bästa möjliga sätt - Jens Fredricson vann Falsterbo Grand Prix. I vanlig ordning var så klart hela veckan full av höjdpunkter. Nu avslutar vi årets bevakning med att blicka tillbaka i ett blidspel.
 
Foto: Ida Röök 

Hippsons husbloggare My Almqvist är hästskötare hos Jens Fredricson och har arbetat i tre år med Lunatic. Här intervjuas hon av Falsterbo Horse Show efter dagens Grand Prix-vinst - och hon är så klart väldigt glad.
  
 

–  Jag hade det på känn. Jag har mått så bra och varit så stark mentalt, allt har stämt till 100 procent. 

Så säger Jens Fredricson om vinsten i Falsterbo Grand Prix. Nyckeln till framgången ligger i bra planering – och en otroligt stark känsla att segern var på gång.

Jens Fredricson var som enda svensk med till den andra omgången i Longines Falsterbo Grand Prix. Lunatic hoppade helt fantastiskt i den första rundan, där banan bjöd på en hel del klurigheter. Inte minst var det den sista distansen som ställde till det för en mängd ryttare. Många var felfria fram till den allra sista, gigantiska oxern – Angelica Augustsson och Livello till exempel.

Jens Fredricson fick en skämtsam smocka av tvåan Marcus Ehning när de stod på podiet under prisutdelningen, i dag var inte den legendariske tysken oslagbar.

– Efter Marcus omhoppning sa alla att ”det där går inte att slå”. Men det gjorde det, vilken fantastisk avslutning, säger förbundskapten Sylve Söderstrand, märkbart nöjd med hur Falsterbo-veckan slutade.

Lunatic var perfekt

Jens själv säger att känslan var 100 procent rätt.

– Det smittar av sig på Lunatic. Han känner mig utan och innan den hästen. Det finns ingen som honom, han passar mig som handen i handsken. Lunatic har ett ben här och ett ben där när han hoppar, men han vet vad som krävs för att ta sig över, och så gör han det.

I dag stämde hans plan hela vägen fram.

– Jag trimmade med hjälp av Henk Nooren i morse och då var Lunatic bara helt perfekt. Han kändes hur fin som helst.

Jens framhåller att det är just coachningen vid sidan av som gjorde att det gick så bra.

– På en sådan här tävling har jag stöttning av Sylve, Henk och många andra som jag kan bolla tankar och idéer med. Jag valde exempelvis att gå på åtta språng fram till den sista kombinationen i första rundan, det var inte många som löste det så. Hade jag gjort annorlunda hade jag kanske haft nedslag, säger han.

Full fart framåt

I omhoppningen kände han inför näst sista språnget att han var tvungen att gasa ännu mer. Mellan näst sista och sista hindret gav han och Lunatic därför allt.

– Jag hade en stor fördel av att gå ut sist i omhoppningen. Hade Marcus varit sist hade han ridit snabbare. Men jag släppte på helt efter sista hindret, det var bara full fart som gällde. Lunatic är som en liten kanin, han bara landar och sätter fart. Han är inte heller lika lång tid i luften, i och med att han är så snabb i språnget.

Landslaget i hoppning har på senare tid tagit hjälp av en mental coach.

– Jag träffade henne i torsdags. Hon kom in i stallet och frågade hur jag mådde. Jag svarade ”bra”. ”Jag ser det, du kommer att vinna”, sade hon då. Hon såg exakt på mig hur stark jag var mentalt, säger Jens. 

Jens Fredricson borde nu vara självskriven i EM-laget. Tillsammans med Sylve skulle saken diskuteras under söndagskvällen.

– Vi ger besked nästa vecka, säger förbundskaptenen.

Text och foto: Ida Röök

MISSA INTE BILDSPELET I TOPPEN PÅ SIDAN!