Nicola och Olivier Philippaerts trivs i Sverige. FOTO: Annelie Lundkvist

De är unga, framgångsrika och kommer från en riktig hästfamilj. Vid en ålder av 21 år har brorsorna Philippaerts från Belgien skördat stora framgångar, och de är enligt dem själva bara i startgroparna.

När Hippson stämt träff med killarna vid pressrummet, under tävlingarna i Friends Arena, möts vi av Olivier – som är på plats tio minuter före utsatt tid. Han har blivit ombedd av brorsan att infinna sig för att möta en svensk reporter, mer vet han inte. Men han ber direkt om ursäkt för att hans bror inte har hunnit ner från hotellet.


– För oss har det har alltid varit hästar som gäller, vi hade alla förutsättningar för det hemma med fina ponnyer och ridanläggningen. Så det var inte så mycket att fundera över, förklarar Nicola Philippaerts, när han väl dyker upp.
Han får medhåll av brorsan.
– Vi har fått fantastisk support i och med våra förutsättningar, säger Olivier.

Pappa Ludo stöttar
På anläggningen hemma i belgiska Dorperheide har familjen ridhus, utebana, ridslingor och alla andra faciliteter man kan tänka sig. Totalt finns det plats för 55 hästar, som dagligen rids både av familjemedlemmar och anställda ryttare.
Pappa Ludo Philippaerts har ridit fyra OS, han tävlar inte lika aktivt på den högsta nivån längre, utan jobbar med att hitta hästar till bröderna och deras yngre syskon. Något som visat sig vara ett heltidsjobb.
– Nästan alla hästar i vårt stall är till salu. Vi har dock fördelen att ha en hästägare som äger tre av mina hästar och en av Oliviers. De hästarna är inte till salu, utan det handlar om ett långsiktigt samarbete, berättar Nicola.

Tävlar 40 helger om året
Totalt sitter bröderna på runt åtta hästar varje dag, och lämnar gården 40 helger av årets 52 för att delta i tävlingar runt om i världen. Av förklarliga skäl bor de fortfarande hemma även om de hunnit bli 21 år gamla. De är ju ändå borta merparten av årets dagar.
Bröderna rider sin sista tävling i Mechelen efter jul, sedan är det dags för en efterlängtad semester. Vintersemestern känns nästintill helig och är ett välkommet avbrott i vardagen där killarna lämnar gården, stallet och ansvaret för att ladda upp inför nästkommande tävling.
Som ung kan det vara svårt att ha ett fungerande förhållande under en aktiv tävlingskarriär, men Nicola och flickvännen får det att fungera väldigt bra.

Krävande vardag
I och med att familjeföretaget riktat in sig på att sälja hästar ligger det ett stort ansvar på Olivier och Nicola. Utöver att rida sina tävlingshästar ska de även rida försäljningshästarna, och visa upp dem för potentiella kunder som kommer till gården.
– Jag brukar försöka rida mina bästa hästar direkt på morgonen, då har man gott samvete för att de har fått sin uppmärksamhet utan stress, säger Olivier.
Sedan tvillingarna började rida har pappa Ludo stått för träningen, något han fortfarande gör. Han beskrivs av bröderna som en rättvis men krävande tränare, som alltid vill höja deras ridning till nästa nivå.
Även om de kommer ut från banan efter en felfri ritt, som räckt till seger, har Ludo någon detalj han tycker kan ändras – för att prestationen ska bli ännu bättre.
– Vi har en hög nivå att leva upp till, något som gör att vi hela tiden utvecklas, säger Nicola.
   

Bröderna har ständig tillgång till bra hästar. FOTO: Ida Röök

Sammanhållning och syskonkärlek
Den ständiga längtan efter att utvecklas, hungern efter att lära sig mer och strävan efter att sätta den perfekta rundan är något som kännetecknar ryttare av världsklass. Olivier och Nicola är inga undantag – de är överens om att så länge de dagligen känner glädje i ridningen så kommer de att fortsätta.
Brorsorna är tvillingar, rider familjens hästar hela dagarna och åker väldigt ofta på samma tävlingar. Men de känner aldrig att det blir för mycket att umgås hela tiden, snarare tvärtom. Båda tycker att det är kul att utvecklas i ridsporten tillsammans.
Eftersom de rider på samma nivå och ofta rider samma tävlingar tar de hjälp och stöttar varandra i utvecklingen. 

Under tävlingarna i Friends Arena får de inte hjälp av pappa Ludo, både han och mamma Veronique är upptagna med tvillingarnas yngre bröder Thibault och Anthony i helgen.
– Våra bröder tävlar också. Thibault rider en juniortävling i Holland denna helg och Anthony, som inte har tävlat så länge, rider en tävling hemma i Belgien, berättar Olivier.

Mamma är dressyrryttare
En viktig pusselbit i familjen Philippaerts liv är mamma Veronique, som håller koll på alla tävlingsscheman och på företagets ekonomi. Dessutom tävlar hon dressyr, hemma i stallet står två tävlingshästar som hon har tävlat med upp till S:t Georges på nationell nivå.
– Mammas hästar är ett undantag i stallet, de är inte till salu, säger Nicola med ett leende.
Veroniques intresse för dressyr, och familjens insikt om markarbetets viktiga roll i hoppningen, gör att en dressyrtränare kommer till gården två gånger i veckan för att ge ridlektioner.

Trivs verkligen i Sverige
Tvillingarnas framtidsplaner är glasklara – familjeföretaget ska fortsätta att utvecklas, så även de själva. Att återigen få uppleva stora segrar, som Nicolas världscupseger i Göteborg 2012 och Oliviers stora Grand Prix-seger i Spruce Meadows samma år, är sådant de ser fram emot med glädje och förväntan.
Bröderna är överens om att den svenska publiken är fantastisk. Tävlingarna och atmosfären i Stockholm imponerar på Philippaerts, som inte trodde att det skulle bli så här bra första året.
Och Nicola fortsätter att skörda framgångar i Sverige, på lördagen under Sweden International Horse Show vann han kvällens 1,50-hoppning där han belönades med en bil.

Text: Annelie Lundkvist 

Kristian von Krusenstierna gav Biggles en puss efter ritten.
  
Söndag red Kristian von Krusenstierna sin sista start på Biggles 1015 – efter framträdandet i världscupen fick ekipaget stående ovationer av publiken. Vilket rörde hela teamet kring hästen till tårar.

Text: Annelie Lundkvist
Foto: Annelie Lundkvist och Anki Yngve
  
Som den tävlingsmänniska Kristian är blev han besviken över domarsiffrorna, han tyckte att de var värda lite mer. Men samtidigt var detta sekundärt, känslorna till Biggles – att få pussa honom på mulen och krama om hästskötaren Karin och hustrun Linda var det som verkligen betydde något denna dag.
  
Känslosamt direkt efter ritten
När FEI-veterinären hade gjort den obligatoriska bettkontrollen direkt efter start hoppade Kristian av och torkade tårarna. Även hästskötaren Karin blinkade ordentligt i ett försök att hålla gråten inne, men när chefen kom för att ge henne en kram gick det inte längre.
– Det är väldigt skönt att sista starten gick så bra, jag har knappt kunnat prata om att det är hans sista tävling, berättar hon för Hippson när vi promenerar med Biggles.

Kom till stallet nästan samtidigt
Karin utsågs till Årets hästskötare på Ryttargalan i onsdags och har arbetat hos Kristian i drygt fem år, nästan lika länge som Biggles har varit en del av teamet.
– Han kom till stallet 20 dagar efter att jag hade börjat, för alla dessa år sedan. Biggles är den arbetskamrat jag kommer att sakna mest, säger Karin med tårar i ögonen.
Direkt när Biggles hade fått skritta av var det dags att promenera ner till stallet, där det serverades morötter i stora mängder och där många kramar delades ut.
  

Hingsten visade att han fortfarande kan!

Karin tävlingsfilmar ekipaget för sista gången.
  
Planerna är ännu inte klara
Att publiken gav stående ovationer, och överöste ekipaget med applåder, blev för Kristian en perfekt avslutning på en lång karriär tillsammans. När han fick Biggles till sitt stall visste han att Briar-sonen skulle kunna hjälpa honom med hans egen svaghet.
– Jag var dålig på piaff och passage när jag tog över honom från Jan Brink. Biggles har hjälpt mig väldigt mycket i karriären, säger ryttaren.
Kristian berättar att Biggles kommer att bo kvar i stallet på Ågesta ridskola ett tag till, några beslut om vart han ska ta vägen sedan har ännu inte tagits. Kanske flyttar han hem till sin uppfödare och ägare, familjen Lundberg Persson, för att gå i pension. Men Kristian vet samtidigt att Biggles inte är en häst som kommer att trivas med att bara gå i en hage hela dagarna.
– Det kan bli så att han får flytta till en yngre ryttare som han kan hjälpa i de lättare klasserna.
  
Fortfarande fräsch och motiverad
Beslutet om framtiden kommer inte att stressas fram, men en sak är säker. Kristian ville sluta när Biggles fortfarande var på topp.
– Jag har lyckats hålla honom motiverad för den högsta nivån i fem år, nu vill jag sluta medan han fortfarande tycker att det är roligt och är fräsch i kroppen, avslutar han.
  

Puss och kram direkt efter ritten.

Kristian applåderar sin fina häst...

... och de får stående ovationer av publiken.

Tack för allt, fina Biggles!

Lorenzos hästshow bygger på ett unikt samspel mellan hästar och människa.
I de natursköna omgivningarna i Camargue i södra Frankrike lever och tränar han med sina hästar. Lorenzo lever mitt ibland dem i ett litet hus omgärdat av en rad boxar med konstant öppna dörrar. Hästarna går ut och in som de vill och Lorenzo är alltid närvarande.
Under tävlingarna i Friends Arena har hästartisten gjort ett antal framträdanden. Upplev ett av dem i bildspelet ovan!
  
Läs mer om Lorenzo på SIHS:s sajt
  
Foto: Anki Yngve

  
I söndagens världscup valde Axel Olin att ta in reservhästen Wittstein 2, för att ersätta avlidne Filur. Ett beslut han tog tillsammans med sitt team och med stöd av de andra kuskarna. Vi träffade honom efter tävlingen.
  
Text och foto: Annelie Lundkvist
  
Vid presskonferensen är Axel tystlåten och ser stundtals ut att bli berörd av stunden. I hans tankar finns fortfarande fredagens händelse, där Filur föll ihop efter målgång.
– Jag valde att köra för att hedra "Fille" och för att visa publiken att man måste gå vidare. Hur jobbigt det än är, säger Axel efter att den internationella presskåren har lämnat rummet.
  
Har fått stort stöd i stallet 
När olyckan var framme i helgen fick han genast stöd på plats av veterinärer, funktionärer, de andra kuskarnas hästskötare och förstås av kuskarna själva. Direkt efter olyckan visste Axels motståndare i världscupen att det handlade om en sak, att komma upp i vagnen igen och att inte låta sorgen ta över.
– Samtliga kuskar kom fram och frågade om jag ville låna någon av deras reservhästar till söndagens tävling, berättar Olin.
Han säger att han inte skulle ha varit kvar på tävlingen utan stödet från sitt team. Under fredagen såg han inte publikens hyllning med lamporna, men han fick den återberättad för sig i efterhand. När det var dags för dagens prisutdelning fick Axel dock se hyllningen med egna ögon.
– Jag fick bita mig i tungan när vi skrittade in på banan och såg alla lampor, säger han om publikens tribut.

   

Publikens hyllning under söndagskvällen.