A year down memory lane

Hej på er! Tiden går sakta men säkert framåt här i novembermörkret, om bara några dagar lämnar vi gården och  jag har äntligen saker att berätta om igen- det blir väl kul? Under tiden som jag försöker hindra den riktiga höstdepressionen att ta över mina känslor helt så har jag faktiskt lite sentimentalitet kvar att bjuda på, för om bara någon vecka är det nämligen 1 års-jubileum för mig som Malins högra hand (jag var nog iförsig den vänstra under en ganska lång tid..). HERREGUD vad tiden har gått fort, tycker ni inte? Jag har suttit i över en timme och gått igenom bilder från året, och jag minns varenda tävling vi varit på under 2016 som att det var förra veckan. Det underligaste är att det faktiskt fanns en tid F.G. (före Gullan), och att det under en knapp månad faktiskt var Tornesch jag försökte ta hand om på ett värdigt sätt.  

Så hoppa på, för nu tar vi en liten (läs: ganska lång) tur down memory lane. 

För ganska exakt 1 år sedan gjorde jag min allra sista tävling med Steffi & hästarna, väldigt känslosamt och jobbigt. Jag gästbloggade på Lisens blogg under den tävlingen, och mitt avskedsinlägg kan ni läsa här. 

Sa hejdå till mina bruna älsklingar- Extens & Danny, och lämnade fina Grevlunda med tårar i ögonen.

Efter en "upplärningshelg" i Friends tillsammans med Anna (min företrädare), flyttade jag till Norrköping och fick hänga med den här lilla hjälten!

Första turen gick till London med Ponnyn & Tore, och hur mysigt hade inte vi det i vår glittriga hörna. Jag är så exalterad över att snart åka dit igen och att ni får hänga med den här gången, det är stökigt & högljutt och hur härligt som helst.  

Det var tråkigt nog den första & sista tävlingen jag gjorde med Tore, eftersom det strax efter det blev klart att han skulle få bli läromästare och professor till döttrarna i ägarfamiljen, och flyttade hem till Skåne igen efter en lång internationell karriär.

I januari flyttade Gullan in ❤️. Hon roffade snabbt åt sig hjärtan och alla täcken (och min mamma tycker att jag är frusen, hon borde hänga mer med den där donnan 👆🏽). 

Love at first sight som man brukar säga.

I februari bestämde vi oss för att skippa vintern och tog med oss Gullan, Indie & Mr Grey och åkte till Oliva, Spanien.

'

Bara några dagar efter att jag kommit hem från vår månadslånga turné åkte jag, Märta & Ponnyn till Borås.

Under vår weekend i det så kallade kylskåpet (stallet i Borås), säger chefen att hon fått en inbjudan att åka till Paris veckan därpå. Man säger givetvis inte nej till det, så jag åkte hem, packade om lastbilen och förberedde mig mentalt för att köra lastbil i centrala Paris. "Paris-svettningarna" är ett riktigt uttryck mina vänner, och den som inte tror mig kan ju ta sin 12 m långa lastbil och ge sig ut i rondellen vid Triumfbågen.

Jag älskade den tävlingen, skulle nog kunna påstå att det är en av mina favorittävlingar! Gullan var placerad i GP och även Corporal hade en fantastisk helg.⭐️ Jag hoppas verkligen att vi får åka dit igen. Från och med den tävlingen fick ni följa med mig på den här bloggen, så om ni inte var med från början så föreslår jag att ni hoppar tillbaka i arkivet och tar er en titt, för till och med jag blir avundsjuk på mig själv när jag gör det. 😇

Väl hemma fick jag några timmars sömn i min egen säng innan jag & min favoritkille gasade till Göteborg i den lilla lastbilen!

Han tog sin uppgift som stallets enda representant på största allvar och vann en klass.

Göteborg avslutade vår inomhussäsong och vi tog med oss hela stallet till Lanaken.

Efter några månader av ett (roligt!) nonstop-flängande runt Europa tillbringade vi sedan några veckor på hemmaplan innan jag & super-trion drog ut på en riktig turné.

Första stoppet var i Le Touquet, FRA.

Alla nöjda & glada under ett kortare stopp i ett stall i Calais innan vi tog båten över till älskade England och Windsor Castle!

Vemodigt lämnade vi sedan britterna och utnyttjade gästfriheten hos familjen Mordasini som väldigt generöst lät oss stanna där en vecka, njuta av utsikten och ladda batterierna igen.

Med viss nervositet tog vi oss sedan över & igenom bergen mellan Frankrike & Italien,  och med hjälp av tydliga vägbeskrivningar (och en hel del tur) hittade vi rätt även i kaoset som är Rom där det var dags för den första omgången av Nations Cup. Min allra första, och Gullans första i de Svenska färgerna.

Världens bästa G var dubbelnolla, och ingen har väl någonsin varit gladare och stoltare än vad jag & Malin var just då.

Med stolthet & solsken i ryggen åkte vi vidare till St Gallen och mötte regnet ungefär 1 km efter att vi passerat den Schweiziska gränsen. Tur att det där landet är så nedrans vackert.

Väl hemma igen var det tre riktigt glada kusar som fick komma ut i hagen igen! ☀️

Next stop- Rotterdam! Gullan gjorde återigen en fantastisk insats i laget med 1+0 i slutresultat, vilket gjorde att den annars rätt så blöta holländska helgen var glad ändå. I samma veva tog vi dock ett rätt så sorgligt avsked av Mr Grey, och lastbilen kändes väldigt mycket tommare utan hans fluffiga man på resan hem.

Ponnyn & Gullan tog supertrio-uppbrottet som ett tecken på att de nu behövde vara starkare än någonsin och tog sin relation till en annan nivå innan vi åkte till Falsterbo.

Sista nationshoppningen innan OS och vår vita pärla var givetvis en stjärna att lita på- tills hon ramlade. Hon höll nästan ihop showen ändå, men när chocken slog till ramlade också en bom. Alla hjärtan satt högt i halsgroparna givetvis, men hon är minsann tuffare än somliga tror och klarade sig utan en skråma.

Och återigen- han kanske inte var stallets förstahäst, men han var aldrig en besvikelse. Vad vi inte visste då var att det var hans sista tävling med oss, vilket kanske var tur för annars hade jag väl gråtit sönder det där ärevarvet.

Vi tog en väldigt kort tur till Varberg och var såhär glada innan  chefen stukade foten och vi fick åka hem igen.

Och sen då, årets STORA händelse- Olympiska spelen i Rio. Gullis & jag tog ett lite vemodigt avsked på flygplatsen i Liége, innan vi på olika sätt tog oss över havet till Brasilien.

Vilket äventyr det var, det har faktiskt tagit ett tag att smälta det. När jag var där kändes det lite som vilken tävling som helst, men nu börjar det sjunka in att jag verkligen har varit på ett OS och att det kanske kommer ha varit den enda gången i mitt liv jag fått vara med om det.

Med 2/3 av supertrion borta blev det dags för småtjejerna att växa upp, och efter några veckors återhämtning efter Rio tog G och jag med dem på en liten roadtrip till Paris och Barcelona. Girls only! 👭

Efter det har Queen G haft semester och vi andra har som bekant varit i Elmia, men mycket mer än så har vi inte ställt till med. Nästa vecka åker vi till Strömsholm, och sedan vidare till Friends- platsen där det en gång började.

Vilket år det har varit! Jag är en helt annan människa än vad jag var för 12 månader sedan. Nu börjar vi om och jag får besöka några av de här magiska platserna igen, får se nya platser för första gången, och har samtidigt turen att få umgås med både tvåbenta & fyrbenta individer som betyder så mycket för mig. Det finns många stunder som jag tar ett steg tillbaka och funderar på om det här livet verkligen är värt allt man får uppoffra, och hur trött jag än är eller hur mycket jag vill mer och känner att jag saknar saker i mitt liv, så kommer jag ändå alltid fram till samma sak.

Just nu är det här värt allt. 

(Till alla er som tog er till slutet på det här extremt långa inlägget- tack för att ni läser & supportar! Jag uppskattar det mer än ni tror. ❤️)