Text & foto: Natalie Lindholm
    
På Stuteri Nådhammar i Södermanland föder Therése och Andreas Bjerketorp upp både lipizzanerhästar och svenska halvblod (SWB), en inte helt vanlig kombination. Men Therése tycker att hon får det bästa av två världar.
År 2014 fick paret priset ”Årets uppfödare” och i dagsläget betar här ett 70-tal hästar, i enorma hagar med sjöutsikt.
  
Första drömhästen
Therése, som startade sitt hästliv på ridskolan under 70-talet, berättar att hon redan då kom i kontakt med sin första lipizzaner.
– Han hette Edelweiss och blev direkt min drömhäst. På ridskolan fanns många fina SWB, men denna lipizzaner stack verkligen ut, berättar hon.
Efter tiden på ridskolan tog tio år med islandshästar vid, innan hon köpte sitt första halvblod Emita. Emita (e. Eloge – Hertigen) lade sedan grunden till SWB-aveln på stuteriet, det kom att dröja många år innan Therése återupplivade sin barndomsdröm om en egen lipzzaner.
  
Gammal kulturras
Hon köpte sin första vita drömhäst 1999, men det var inte förrän paret flyttade till Nådhammar 2004 som avelsarbetet satte igång på allvar. Therése utbildade sig i flera omgångar på Flyinge och Strömsholm; hästskötarexamen, kurser i foderlära, unghästutbildning, träning för prestation, avelskurser, samt affärsutveckling. Samtidigt som hon pluggade köptes fler avelsston in.
År 2006 skaffade paret sin första godkända lipizzanerhingst, 18 Favory Castor, och 2008 åkte de till statsstuteriet Szilvásvárad i Ungern. Därifrån kom de hem med två lipizzanerston.
– Jag älskar lipizzanern just för att det är något av en flickdröm att få hålla på med dessa vackra, vita hästar. Det är en gammal kulturras och jag är verkligen stolt över att få hjälpa till att bevara den, och visa upp den i Sverige, förklarar Therése.
  

  
SWB-hästar avlas för sport
Hon tränar och tävlar dressyr både på lipizzaner och halvblod, men när vi pratar om prestation menar hon att SWB är mer sportinriktade.
– Alla hästar är förstås individer, men om man generaliserar lite grovt kan jag säga att en lipizzaner rider jag helst då jag har en bra dag. Är jag hängig eller sur läser den det direkt och det blir ingen höjdare, säger Therése.
En SWB-häst kan hon rida även om humöret är sämre och hon har haft en kass dag.
– Den gör sitt jobb och tänker inte alltför mycket. Kanske är det så att en lipizzaner läser dig bättre och är lite mer personlig, funderar hon, men är samtidigt noga med att påpeka att det finns alla typer av individer inom alla raser.
 

  
En häst för slagfälten
Ridmässigt är det stor skillnad mellan de båda hästarna när man pratar om förmågan till klassisk samling, helt enkelt för att exteriören skiljer sig åt. En lipizzaner ska enkelt uttryckt kunna slåss på slagfälten från förr, genom att korta sig och göra ”hoppsparkar” av olika slag (alltså skolor ovan mark).
Ett halvblod ska ha stora gångarter med mycket sväv. Men visst kan en lipizzaner hävda sig på dressyrbanorna, tycker Therése, även om den inte kommer att gå hela vägen.
– Den är inte ämnad för modern dressyr à la 2015.
  
Många är nyfikna
Therése, som är van vid att tävla hästar av båda ”sorter”, menar att hon oftast får positiv respons när hon kommer med en lipizzaner till tävlingsplatsen. Även om hon tycker att hon alltid måste göra extra bra ifrån sig på banan, för att få samma betyg som när hon sitter på ett halvblod.
– En fördel är att så många blir nyfikna och vill veta mer om rasen. De flesta har bara hört talas om Spanska Ridskolan och att lipizzanern föds mörk. Man sticker ut lite grann och det kan vara kul, i alla fall när det går bra!
En annan sak som är rolig är enligt Therése att lipizzanern nästan alltid är en trygg och barnvänlig häst som älskar uppmärksamhet.
– Den är väldigt tacksam att ha med i ur och skur, säger hon.
I tävlingssammanhang är det både på gott och ont att sitta på en lipizzaner. Exteriört skiljer de sig markant från de moderna sporthalvbloden, så bara genom att visa sig kan de ge en bild av vad de ”borde” kunna prestera.
– Går det dåligt kan man ju i alla fall skylla på det, skojar Therése.
  

  
Ska helst inte förändras
Hon säger dock att bedömningen har anpassats mer på senare år, det är i dag mer tillåtande att komma med en häst som inte följer mallen vad gäller exteriör och gångarter.
– Jag har tävlat flera av mina lipizzaner, främst i dressyr. Det kräver förstås lite mer av domarkåren att kunna läsa av en häst som kommer in och inte ser ut som de brukar. Men det är roligt att tävla och man får sätta ribban utifrån de förutsättningar man har, plus vara medveten om att man kanske inte når högst upp om man inte har en specialiserad häst.  
Therése fortsätter:
– Titta bara på hur SWB har utvecklats och förändrats på bara 20 år, och sporten därefter! Lipizzanern är i stort sett densamma som för 400 år sedan, och ska så förbli. Den kommer aldrig att kunna mäta sig med Ohlala i hoppning eller Toy Story i dressyr, varför skulle den? Det har vi ju SWB till.
Hon tillägger att vi ska vara stolta över vår svenska avel, som får fram så fina och framgångsrika sporthästar i olika discipliner. Sedan är ju lipizzanern oslagbar i den klassiska dressyren och har fantastiska egenskaper som körhäst. Själv har inte Therése kommit ut och tävlat körning ännu, men en maratonvagn står redo och väntar.