De svenska fälttävlansryttarna har varit i Falsterbo och laddat inför OS. Men hur farligt är terrängprovet, som ibland har kallats för världens farligaste sport, egentligen? Därom tvistar de lärde.
Text: Sara Slottner
Foto: Tomas Holcbecher
Denzil O'Brien, en forskare från fälttävlanslandet Australien, har gått igenom forskning för att se hur skadestatistiken presenteras – och vad siffrorna egentligen säger om riskerna med ”den kompletta tävlingen” (fälttävlan heter concours complet på franska, vilket betyder just detta).
Forskningen om skador och omkullridningar i fälttävlan tog fart efter 1999, då fem ryttare dog inom några månader under tävlingar i Storbritannien. De flesta avled efter rotationsfall. O'Brien har hittat 38 dödsfall under terrängprovet mellan 2000 och 2015, varav åtminstone 27 orsakades av just rotationsfallen.
Bristfällig dokumentation
Ett av problemen med forskningen är att det ofta är bristfällig dokumentation kring hur olyckan har gått till och vilka förutsättningar som rådde under tävlingen. Det kan till och med vara så att det i sjukvårdens rullor står registrerat att en viss skada uppkommit i samband med någon hästaktivitet, men inte vilken gren eller vid vilket moment. Samma utmaning finns till exempel för forskare som försöker få fram data om skador vid vintersporter. Folk åker ju skidor både på tävling och för skojs skull.
Reglerna har ändrats
I ett försök att öka säkerheten ändrades reglerna 2008/2009, så att ryttare som fallit inte längre får fortsätta. Det finns ett par skräckexempel i OS-historien där ryttare har fortsatt, och vunnit guld, trots att de med facit i hand inte borde ha gjort det.
Ett extremfall är den australiske ryttaren Bill Roycroft, som fick flera frakturer och en allvarlig hjärnskakning under terrängprovet vid OS i Rom 1960. Han satt upp och red färdigt banan, för att sedan direkt flygas till sjukhus. Men dagen efter åkte han från sjukhuset för att genomföra banhoppningen. Han tävlade med armen i mitella och hjälpte sitt lag till en guldmedalj.
Gillian Rolton, också hon från Australien, ramlade av när hennes häst halkade under Atlanta-OS. Hon bröt nyckelbenet och några revben. Gillian satt upp och fortsatte rida, men föll igen vid ett vattenhinder eftersom hon inte kunde använda vänsterarmen alls. Hon satt upp igen och klarade resterande 15 hinder, ridande med bara en hand. Ryttaren vägrade ta smärtstillande eftersom hon kanske skulle behöva ställa upp för laget i banhoppningen dagen efter. Det visade sig inte behövas, laget vann en guldmedalj ändå, och hon kunde få ordentlig vård.
Ryttare är av hårt virke
”Bill Roycroft och Gillian Rolton demonstrerar båda att utsikten till en olympisk guldmedalj är en förstklassig smärtlindrare”, skriver O'Brien i sin rapport. Men ingen av dem skulle alltså ha fått fortsätta sin ritt med dagens regler.
Frågan är hur man egentligen ska se på – och beräkna – riskerna i fälttävlan. Den forskning som hittills har gjorts har använt olika metoder, vilket gör det svårt eller omöjligt att jämföra statistiken. Ett sätt har varit att helt enkelt jämföra antalet fall med antalet deltagare. Annars kan man mäta antalet skador i förhållande till antalet deltagare eller i förhållande till antalet timmar aktiviteten tar.
I en svensk studie redovisades skadefrekvensen som antalet skador per timme och den blev då 0,35 skadehändelser per 1.000 timmar terrängprov för erfarna ryttare. I en studie från Australien försökte man i stället beräkna antalet skador per språng, eller försök till språng. Då landade man på 0,2 skador per 1.000 försök till språng.
Sedan finns det även mer komplexa modeller där man tar hänsyn till saker som kombinationen av häst och ryttare, ryttarens erfarenhet och faktorer som bidrog till skadan. Det kräver ett betydligt mer grundligt arbete och måste ofta kombineras med till exempel enkäter till ryttarna.
FEI har sedan 2000 använt antalet fall i proportion till antalet deltagare. Deras statistik visar ett fall per 18 starter mellan 2005 och 2014.
Världens farligaste sport?
I en mycket uppmärksammad studie från Australien räknades skadefrekvensen per deltagare till 0,88 procent, vilket var rejält mycket högre än för exempelvis motorsport (0,24 procent). Studien är flitigt citerad och är den egentliga orsaken till att fälttävlan ibland kallas världens farligaste sport.
O'Brien pekar på problemet med att jämföra skadestatistik från fälttävlan och motorsport, eftersom skaderisken i terrängprovet är så uttalat koncentrerad kring hindren medan den i motorsport är mer jämnt fördelad över banan. En motorcyklist utsätter sig för en hög risk konstant under hela loppet, det gör inte en fälttävlansryttare.
Men O'Brien skriver också insiktsfullt om hästar och riskerna med att umgås med dem. ”De kan färdas väldigt snabbt, och stanna och byta riktning på mindre än en sekund; de kan bitas, sparkas, krossa och klämma – och det är innan man ens har suttit upp.”
Referenser:
O'Brien, D. 2016. Look Before You Leap: What Are the Obstacles to Risk Calculation in the Equestrian Sport of Eventing? Animals 2016, 6(2), 13; doi:10.3390/ani6020013 http://www.mdpi.com/2076-2615/6/2/13/htm
Fédération Equestre International. FEI Eventing Final Statistics report 2014. http://www.fei.org/system/files/FEI_StatisticsReport_2005-2014_v10.pdf
OM FORSKNINGSKOLLEN
Nicole och Stephanie Holmén är otroligt noga med sina hästars omvårdnad. De tror att välmående hud och päls är betydande för hästarnas prestationer."Kan inte vi människor använda det så ska inte djuren göra det heller"
Hästar kan drabbas av förgiftning med allvarliga konsekvenser
Till HorseNews.se
Hemma hos Angelica Augustsson, sadelskola och hästköpen som gick snett. Plus den matiga Guiden med övningar, experttips, inspiration och kunskap.
Läs mer och beställ fraktfritt
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen artiklar, frågespalter, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden.
